Lekebergs Revysällskaps hyllning till Hasse & Tage, ”Utan tvekan är man inte riktigt klok”, blev en succé. Alla biljetter, extraföreställningar och extraplatser tog slut på nolltid. Själva känner vi att det fungerade bra, och den återkoppling vi fick från publiken var genomgående positiv eller bättre. Kul att jobba med så bra texter och material, problemet var att välja vad som skulle tas med.
Vad vi lagt märke till är att publiken kunde delas in i två kategorier: Dels de som själva upplevt Hasse & Tages föreställningar, och som i många fall kunde texterna nästan utantill, dels de lite yngre, som bara hört talas om Hasse & Tage. Nåt som farsan lyssnade på. En spännande kommentar från en yngre åskådare var: Hasse & Tage? Vad är det för band? Har jag inte hört talas om. Var det de som spelade ”I am going out, the same way I came in”? Vi redde ut skillnaden mellan Hasse & Tage och Tages.
Det var ändå uppfriskande att märka att Hasse & Tages texter gick hem även hos den yngre publiken. Ta till exempel sketchen ”Folkspillran” från Gula Hund 1964, som beskriver integrationsproblem. Då den visades på TV 1966, väckte den stor debatt även i Sveriges Riksdag. Eller Tages monolog om sannolikhet, från ”Under Dubbelgöken”, då det small i Harrisburg 1979. Både dessa frågor är ju idag, cirka 40 år senare, fortfarande brännheta. En del humor har ett långt bäst-före-datum, eller är det så att mänskligheten inte lärt sig så mycket på 50 år?
