I tid och otid

Tittar på de fina tulpanerna som jag fick förra helgen och funderar på detta med att allt ska vara tillgängligt jämt. Det är väl i och för sig bra? Eller?

Förr i världen hade en butik vanligen fasta öppettider, till exempel 09.00 till 18.00. Vidare var den inte öppen alla dagar, utan kanske bara måndag till lördag. Det var inget konstigt med det, alla accepterade det, och anpassade sina inköp därefter, och handlade kanske också lite extra i reserv. Det krävdes förstås lite planering, men i de allra flesta fall var det inga problem. Funkar ju fortfarande på Systemet …

Vi kan se en liknande utveckling med till exempel kräftsäsongen. Före 1994 var kräftpremiären, den första onsdagen i augusti speciell. Innan dess fick man inte fiska några kräftor. Numera kan man köpa importerade kräftor året runt. Liknande fenomen kan man se vad gäller surströmmingspremiären, den tredje torsdagen i augusti. Den var lagstadgad fram till 1998. Numera kan man skaka fram en surströmmingsburk nästan när som helst på året. Det finns fler exempel. Man kan köpa älgkött, svamp, jordgubbar, tulpaner, blåsippor etc nästan när som helst. En del tycker att detta är en ökad service till konsumenten, men kanske finns det också en baksida? Förväntningarna, och därmed också efterfrågan, kan kanske totalt sett bli mindre? Låt mig ta några exempel:

Julskyltningen förefaller börja tidigare och tidigare år från år. Tänk om man kunde köpa julklappar hela året, i fina, lackade paket med tomtar och renar. Eller om man kunde köpa julgran i maj? Och dricka varm julglögg i juli (sic)? Julskinka i augusti? Skulle det då bli någon julrush, med ständigt nya försäljningsrekord?

Eller födelsedag. Pippi Långstrump påstår sig fylla år två gånger om året, för att det är så kul med kalas. (Själv skulle jag nöja mig med att fylla vartannat år, inte för jag har något emot kalas). Men om man kunde fylla år när man ville under hela året? Hur kul skulle det vara?

Nej, vi är ju på något sätt ändå vanemänniskor, och förväntar oss att vissa saker bara ska göras vid vissa tidpunkter på året, i månaden, i veckan, eller under dygnet. Det är ju då själva förväntningen som vi ser fram emot. Om allt kan göras jämt, tappar vi kanske drivkraften och allt blir en typiskt svenskt, lagom medelgrå mellanmjölksdimma?

Det är inte bara förväntningar utan kanske också tillgänglighet som påverkar vårt köpbeteende? Om något är lättillgängligt, och kan köpas utan ansträngning, är det inte lika intressant som om det är sällsynt och lite svårt att få tag i. Eller varför köper man färskpotatis för 1000 kronor kilot, när den några veckor senare kostar 20? Auktioner är också intressanta, folk kan betala tusentals kronor för en gammal stol som kanske är värd en hundring? Själv tycker jag auktioner är ett tidsödande sätt att inte köpa något.

Nej, nu ska vi skotta undan lite snö och sätta upp midsommarstången som vi pyntar med liljekonvaljer och julstjärnor. Barrar mindre än en julgran. Har också fått tag i lite smultron till julskinkan, som vi ska avnjuta under kräftlampornas sken.

Glad Påsk!

 

Lekebergs stora stödgala unik i länet?

Projektet ”Lekeberg hjälper” med en stor stödgala och en konsert i kyrkan nästa söndag, är unikt i länet. Det påstår jag så länge ingen överbevisar mig. Fast det handlar naturligtvis inte om att vara länsbäst. Det handlar om den enorma uppställningen från alla håll och kanter samt om målet att samla in minst 100 000 kronor till människor på flykt.

Det började som ett spontant  facebookinlägg kring bilden som vi aldrig kommer att glömma – den drunknade pojken på stranden – och mynnar nu ut i en stödgala som engagerar människor, företag och organisationer i hela Västernärke. Ja, utanför kommungränserna också. Alla verkar vilja hjälpa till.

Rent praktiskt går det till så att massor av lokala artister ställer upp och underhåller under fyra timmar. Underhållningen varvas med auktion på skänkta saker och under tiden säljs det lotter och serveras det fika. Allt överskott går till behövande och målet är som sagt 100 000 kronor. Fast jag tror att det kommer att bli betydligt mer.

Projektet har så lite kostnader som är möjligt. Att bygga upp scen och teknik i bollhallen i Fjugesta är i princip den enda utgiften. Och då är detta ändå rejält sponsrat av företaget som står för arbetet. Jag tänker inte här räkna upp alla som är med och bidrar, det kan man läsa sig till på bilden nedan eller på www.facebook.com/LekebergHjälper.

En enda person tänker jag framhålla och det är motorn i projektet, Alexandra Zoffman. Jag vet att hon inte gillar det, men jag vet också att vi inte hade varit där vi är den 15:e utan henne.

Vi i Lekeberg hjälper har valt att låta pengarna gå via Lions till organisationens internationella Syrienfond som hjälper folk i flyktinglägren. Det finns flera olika ”säkra” hjälporganisationer men eftersom Lions i Fjugesta tar ett stort ansvar för genomförandet av galan, så känns det helt rätt att pengarna går vidare genom den upparbetade kanalen.

Nu hoppas vi bara att alla de 600 stolarna (för övrigt utlånade av Peter Flack och Johan Wiberg på Trystorps slott) i bollhallen har rumpor som sitter på dem när det hela drar i gång. Och som sagt, något liknande i omfattning har vi hitintills inte sett i närheten, även om många drar sina strån till stacken.

Lekeberg hjälper. Gör ni?

Lekeberg-hjalper-webBild med hjärtan

Världens äldsta storband firade yngsta kommunen

Nu är det snart färdigfirat i vår lilla och naggande goda kommun. Ja i alla fall sett till kommunala evenemang. Finalen på ett tämligen digert jubileumsprogram skedde på Sparbanksbörsen i går med hjälp av Whispering band. Fullsatt så klart. Överfullt för att vara mera precis.

Vilket fenomen det bandet är, har ni tänkt på det örebroare och andra länsbor? Definitivt Sveriges äldsta och kanske till och med världens. Men det allra mest intressanta är kanske inte åldern utan att det verkligen är klass på det man framför. Välljudande blåssektion, duktigt komp, fantastisk sångerska och en bandledare och dirigent som var underhållande i sig med trevliga presentationer och annat mellansnack för att, som han sa, blåsarna skulle få vila läpparna.

Hur som haver, så var detta det sista av fem kommunevenemang under jubileumsåret. Fester som man bjudit på för att markera vi-känslan och samtidigt marknadsföra Lekeberg. För alla åldrar och alla smakinriktningar. Totalt räknar vi med att jubileumskonsert i Riseberga amfiteater, jubileumsdag på Sannabadet, Rock på Klaessons brygga, Whispering och nedanstående samlat cirka 3 200 människor.

Förra måndagskvällen hade vi dessutom ett program med mera historisk prägel. Då berättades det först om hur det hela egentligen gick till när tankarna på egen kommun dök upp och om alla turer – folkomröstning och fultrick från regeringarnas sidor. Därefter blev det panelsamtal med några av dem som var med när det begav sig. Slutklämmen gick i framtidens tecken när ”di gamle” tillsammans med våra nuvarande ledande politiker skådade in i densamma för att konstatera att Lekeberg helt klart har förutsättningarna att utvecklas ännu mer.

Det är förresten inte helt slut på firandet eftersom kommunen finns med på ett hörn när jämngamla Lekebergs Musiksällskap har Jubelkonsert med julens alla sånger den 6 december. Och dessutom mobiliserar hela Lekeberg inför den stora stödgalan den 15 november i Fjugesta bollhall. ”Lekeberg hjälper” är ett projekt som har en unik omfattning och till vilket jag ämnar återkomma. Kanske redan nästa vecka.

So stay tuned.

Den här veckan har vi extra kul i Lekeberg

”Det är roligt nästan jämt” sa någon av Lindemännen i Hasse & Tages digra produktion av sådana. Jag kan idag i dubbel bemärkelse instämma i denna sentens och kanske även lägga till en annan, nämligen: ”Man har inte roligare än man gör sig.”

Vad är det som är så kul nu då? Jo för 17, på fredag kväll har vi i Lekebergs Revysällskap premiär på vår hyllningsföreställning till Hasse & Tage, eller ”Hasseåtage” som Beppe Wolgers myntade varumärket en gång i tiden. Jag ska inte orda mer om den. Bara säga att det är så fantastiskt roligt att få jobba med det här materialet och de duktiga människor som är med. Biljetterna har gått som smör i solsken och vi har nu lagt in en extra föreställning. I skrivande stund kan man boka till sista helgen, 13 och 14 november.

Annars är det så att Lekebergs egen kulturvecka startade i går. Även om det alltid händer mycket inom området, så samlar sig kommunen till en fullmatad vecka där det varje dag finns minst ett evenemang att bevista. Det är en imponerande bredd och verkligen något för alla. Det mesta dessutom gratis. Begreppet ”vecka” är dessutom lite tänjt på så att allt får plats.

Det började redan i söndags i Mullhyttan med chokladprovning och i går var det full fart på Fjugesta Vävstuga och i dag går seniordagen ”Peppar, Peppar” av stapeln i Lekbergskyrkan.

På torsdag kan man åka till Mullhyttan igen och lyssna på Bengt Bye och hans program ”Einar Ekberg i våra hjärtan”. Därefter blir det en helkväll i Västernärkes hembygdsförenings arkiv i Fjugesta; Närketextilier, Så minns vi Storgatan och Krig i Västernärke står på programmet.

Vidare denna dag, cafékväll i Tångeråsagården där antikvarien Rasmus Axelsson berättar om vad han funnit under sin inventering av kulturmiljöer i kommunen. Fredag och lördag är det föreställningar av ”Utan tvivel är man inte klok” och på lördagen även en spännande konsert i Hidinge nya kyrka där Vulcans Musikkår och Örebro blåsarsymfoniker går loss under ledning av dirigenten Anders Nordquist.

På söndagen firar man att Kvistbro kyrkas orgel fyller 100 år och senare samma dag kåserar Björn Palmqvist i Lekhyttans gamla skola om författaren Sigge Stark.

Nästa måndag kan man promenera längs förskolan Skattkistans Konstpromenad i centrala Fjugesta och se vad barnen har skapat med inspiration från bland annat Open Art. Och så på kvällen ett arrangemang med anknytning till kommunens 20-årsjubileum. Då kommer några av de som var med när det begav sig, bland annat vår förste kommunstyrelseordförande Gerhard Olsson. Det blir en historisk tillbakablick samtidigt som vi försöker titta in i Lekebergs framtid.

Onsdagskvällen, den 21 oktober, bjuder på ”Mixad musik med Gunnar och Ghlenn” i Mullhyttans kyrka. Det här kanske låter enkelt men det här är två mycket skickliga gitarrister som slår sig ihop med sitt musicerande: Gunnar Hjorth och Ghlenn W Lindquisth.

Samma kväll är det rena rama pippin i Fjugesta där Brutus Östling  berättar om magiska möten med fåglar samtidigt som Kent Haltunen berättar om ”Tranor i Västernärke”. Slutligen – puh – är det Brigidadagen den 22 oktober. Något som firas med att Ulla Winroth med fakta och fantasi ger oss en bild av ”Barnen på Riseberga”.

Alltså det här är fantastiskt. Vilken kommun med 7 400 invånare levererar så mycket kultur under en dryg vecka?

Världen är så stor, så stor…

Var på studiebesök i USA för en tid sedan. Där fick man intrycket att allt är större än här – biggest in the world. Inte helt oväntat, men en fråga dök upp i mitt huvud: Hur stor är världen egentligen? Man kan ju alltid mäta på olika sätt, men jag menar så där lite mer medvetandemässigt.

Om man tittar bakåt i historien, hur stort var medvetandet om världen överhuvudtaget förr? Man säger att ”världen har krympt” i och med att vi fick telegraf, telefon, satelliter, flygplan och internet. Är det så, och är det i så fall bra?

I förhistorisk tid var det kanske många som trodde att jorden var platt. De som då verkligen visste hur stor världen var, trillade ju över kanten och kom aldrig tillbaka. Men, kanske en skröna. Redan på 200-talet före Kristus, lyckades den grekiske vetenskapsmannen Eratosthenes mäta och beräkna jordens omkrets (utan GPS) till 39 360 kilometer. Ganska imponerande, med tanke på att det rätta värdet är 40 000 km. På 1400-talet visste de flesta sjöfarare att jorden var rund, och Christofer Columbus legendariska resa 1492 var ju ett bevis på detta. Även om han inte riktigt visste vart han skulle när han åkte, och inte visste var han hade varit när han kom hem.

Men, tillbaka till det lite mer medvetandemässiga. Om vi backar till, säg slutet på 1800-talet. Vad visste människor om världen då? Ja i de flesta fall var världen inte större än vad man kunde resa med häst eller båt. Bodde man i Stockholm visste man kanske vad som hände i Uppsala, men nyheterna var veckogamla. Längre bort fanns liksom inte, om det inte hände något väldigt speciellt. Ett ganska barmhärtigt tillstånd. Tänk så mycket elände man aldrig kände till, och inte behövde bry sig om eller skriva protestlistor och insändare om …

Idag sprids nyheter från hela världen över hela planeten på bråkdelar av sekunder. Har vi blivit lyckligare av det? Eftersom nyhetsförmedling numera ofta fokuserar på elände, måste vi plötsligt ta ställning till gisslandrama i Argentina, orkaner i Florida, avrättningar i Irak, vårmode i Paris, svältkatastrofer i Gambia, valdöden i Stilla havet och issmältningen i Arktis. Allt ska helst sedan kommenteras på Facebook och Twitter. Har vi blivit lyckligare av det? Hur långt bort måste man egentligen bry sig? Och hur många bryr sig egentligen om vad vi skriver på sociala medier? Förr var man tvungen att ha något slags kunskap och talang för att publicera sig, nu kan vem som helst skriva vad som helst.

Ur informationssynpunkt har världen verkligen krympt, men med vilka biverkningar? Kan inte undvika att erinra mig Predikaren i Bibeln: ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. Ibland, när sådana här tankar kommer över mig, brukar jag ägna en stund åt en astronomibok som jag fick i present en gång. Om man betänker hur stort (det kända) universum är, och hur försumbart, obetydligt liten jorden och dess befolkning är, så spelar det kanske inte så stor roll att någon kändis ska ha barn, eller att tåget är 20 minuter sent?

 

Smaken är som baken?

Nu kan man boka bord på McDonald’s, har ni sett det? För att äta gourmethamburgare minsann. Ett marknadsföringstrick som osökt leder mig in på ämnet för nästa veckas vetenskapspub på Sparbanksbörsen i Fjugesta – den om att involvera sinnen i upplevelsen av smak och musik. Det handlar om att upptäcka sina sinnen och träna sig i att uppleva och förstå samspelen mellan olika sinnesintryck. Jag anar att man skulle kunna sammanfatta det med ”helhetsupplevelse”.

Föreläsare är Åsa Öström, professor samt Asgeir Nilsen, adjunkt men i slutspurten av sitt avhandlingsarbete om optimala mat- och dryckeskombinationer. De har lång erfarenhet av sensorik både inom forskning och från livsmedelsindustrin. Åsa och Asgeir arbetar på restaurang- och hotellhögskolan vid Örebro universitet, Campus Grythyttan.

Hjärnan är en komplex mekanism och det är ju summan av alla intryck som räknas. Studier har visat att folk handlar mer eller mindre beroende på vilken musik som spelas i butiken. Det funkar även åt motsatta hållet. Snabbmatrestaurangen som inte vill att gästerna ska hänga för länge vid borden, spelar musik som gör att de helst vill gå därifrån. Men så subtilt att de inte fattar varför de tar beslutet.

Kanelbulle-effekten är välkänd. Man känner doften och vips står man där framför disken med plånboken i högsta hugg. Läste förresten om en vin- och spritbutik som sålde mer franska viner än vanligt när man spelade fransk musik. Sinnena styr oss i våra köpbeslut och upplevelser, det anar vi. Men nu ska vi också få det bekräftat genom forskningsresultat. Och det blir även praktiska exempel från sensorikens värld för att engagera våra sinnen.

Om jag vore som ni skulle jag inte tveka att bege mig till Fjugesta den 23 september klockan 19.00. Vi har alltid fri entré och öppen bar på våra vetenskapspubar. I pausen serverar vi dessutom kokt korv med bröd. Vattnas det inte munnen?

Att avslutningsvis fundera på: Hur skulle det kännas att äta filé mignon i en soptunna? Sämre eller bättre än att äta falukorv i en slottssalong? Och hur skulle en riktigt fin oxfilé smaka på Burger King? Förmodligen sämre än en färdigmonterad hamburgare på lyxkrogen. Den avslagna läskeblasken i ett vinglas av kristall? Säkert bättre än årgångsvinet i en ogenomskinlig plastmugg. Och så vidare.

Smaken är inte bara som baken. Den är också helhetsberoende.

 

 

 

Oj vad det händer – nu igen!

Jag kan inte låta bli att återkomma till detta med alla aktiviteter i vår lilla kommun. De närmaste veckorna slår vi nog rekord. Vad sägs om Septemberfest i Mullhyttan, Tångeråsadagen, Fackelkväll i Riseberga kloster, Rock på Klaessons brygga, skolinvigning i Hidinge och ljusfest i Lanna Badgruva?

Tre av de ovan nämnda har direkt med 20-årsjubiléet att göra och den första är Mullhyttans egen Septemberfest i morgon. Denna lilla sprudlande aktiva ort har lyckats med att, bara drygt två månader efter årets höjdpunkt Mullhyttemarken, arrangera en heldag med massor av skojigheter för alla åldrar. Dessutom avsluta den med Jack Vreeswijk. Respekt!

Dagen därpå är det den årliga Tångeråsadagen. Jag skulle kunna skriva en blogg bara om Tångeråsa bygdeförening och dess fantastiska arbete med sin kyrka och sina bygdemuséer. Men utrymmet måste räcka till mer och jag rekommenderar er att gå in på www.tangerasa.se och läsa mer själva.

”Riseberga i facklors sken” är den magiska kvällen då klosterruinen lyses upp av enbart levande ljus och nunnorna berättar om livet i klostret och dess historia. Detta varvas med i ordets rätta bemärkelse, skön musik, framförd av körer och musiker. Som grädde på medeltidsmoset avslutar man kaffe och Risebergatårta i det intilliggande bönhuset. Detta tilldrar sig på onsdag, den 9 september.

Några dagar senare, på lördagseftermiddagen den 12:e, brakar det loss i positiv bemärkelse vid lastbryggan bakom Klaessonhuset i Fjugesta. ”Rock på Klaessons brygga” innebär att lokala band spelar för att sedan lämna över scenen till storheter som The Boatsmen, Neverstore och Smash into pieces. Allt gratis!

Helgen därpå, den 19 september, invigs nya Hidinge skola och idrottshall, Lekebergs kommuns största investering någonsin. Detta med en hel del festligheter runt omkring och sedan på kvällen en ljusfest i Lanna badgruva. En fantastisk plats att använda just till ett sådant evenemang som också innebär underhållning i form av sång och musik.

Jag skulle kunna fortsätta med att säga att onsdagen efter, den 23 september, så är det dags för årets första vetenskapspub på Sparbanksbörsen med föreläsare från Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan. Den som har den spännande rubriken ”Involvera sinnen i upplevelse av musik och smak”. Men det väntar jag med till ett senare tillfälle 😉

LekebergsKommun jubileumsevenemang annons LB 194x280 Riseberga i facklors sken aff A3-FacebookSkärmavbild 2015-09-04 kl. 10.27.00

 

 

Jag en kolportör?

Jag har varit på en affischeringsrunda. Det är inte första gången i mitt liv. Kortare eller längre diton har genomförts med jämna mellanrum sedan vi 1998 bildade en förening som skulle spela lokalrevy i Lekeberg. Efter det har det blivit nära ett hundratal olika evenemang som jag på ett eller annat sätt varit inblandad i – och gjort affischer till. Och satt upp dem …

Men jag har ingalunda varit ensam. Vi har delat på jobbet och gjort små lokala kedjor. En tar till Mullhyttan, en till Kräcklinge, en till Lanna osv. De senaste åren har vi i princip haft en ”heltidsanställd kolportör”. Ja eller i alla fall en glad pensionär som har haft det som ett ideellt uppdrag.

Men just nu är jag alltså förste affischmästare. Förresten så tog kommunstyrelsens ordförande i början av sin semester, en liknande tur och åkte runt i kommunen med information om kommande jubileumsaktivitet. ”Det var jätteroligt” sa hon. ”Man träffade så många trevliga människor”.

Kanske är det lika viktigt att man visar upp sig själv och pratar med folk, som att det man vill bjuda in till sitter på allehanda anslagstavlor? För informationen som sådan kan man väl egentligen förmedla på många andra vis. Typ sociala medier och mejllistor, annonser och rena PR-aktiviteter. En ”affisch” måste man ju så klart göra även om den bara används digitalt. Men det här med att sprida ordet på tryckta papper, är det längre relevant?

Jag vet inte. Det är därför jag frågar. Vore kul att höra om någon köpt en biljett efter att ha tittat på anslagstavlan i Vekhyttekorset eller på laduväggen i Tångeråsa? Förresten så är det ofta trångt på dessa upplysningsplatser där kommande utbud i Vretstorpsparken samsas med lappar om gårdsloppis och försvunna katter.

Många sätter upp men få tar ner, slår det mig när jag lägger i ettan och rullar vidare mot Edsbergs bygdegård och Hackvads gamla skola. Får inte glömma Brotorpsspåret, där finns det ju en tavla och i morgon passerar jag genom Åbytorp, då stannar jag till där också …

Fotnot: Kolportör (franska col, hals, och porteur, bärare) är en historisk benämning på kringresande bokförsäljare av religiös eller annan litteratur. Den kunde även i vidare mening användas för andra sorters försäljare eller nyhetsspridare.

Örebro 750, tar hjälp av Lekeberg, 20

Det kunde vara en kvällstidningsrubrik, för där vill man ju alltid dramatisera. Och så är det ju så viktigt att nämna åldrar i alla sammanhang … Själv vill jag egentligen bara tala om att jag tycker det är jättekul att Lekebergs Revysällskap får vara en del i Örebros firande. Närmare bestämt  på stora scenen vid slottet i morgon klockan 13.30.

Frågan kom i våras och vi blev så klart smickrade. Speciellt som event-koordinatorn sa att ”vi har hört så mycket bra om er”. Jo, jag förstår att det är ett trick men jag är väl inte mer än människa … Men hur smickrad jag än var så insåg jag att, ska vi delta på Kulturens dag, så måste det vara något med lite tryck i. Och kom då osökt att tänka på succéshowen Mama’s blues and a lot of Hairspray.

Det visade sig vara bra tänkt för det gick att få ihop nästan hela gänget. Vilket innebär att publiken kommer att få se och höra sex låtar med fart, fläkt och tryck framförda av en ungdomlig (ja Ronnie Elliot, du får liksom hänga med i den allmänna beskrivningen) showgrupp. Uno Svenningsson, Patrik Isaksson och Svenska Kammarorkestern fick ta tider lite senare under dagen, men jag hoppas de är nöjda med det …

Nej hör ni, skämt åsido så är jag stolt över att vi i lilla 20-årsjubilerande Lekeberg, kan vara med och fira Örebro. Och jag är stolt av flera skäl, inte bara för att vi har en duktig showgrupp i revysällskapet. På ett djupare plan så är jag stolt över att storebror Örebro lämnade ifrån sig en liten kommundel på ett schysst sätt när det begav sig, och att denna lilla del av länet blivit en så bra plats att leva och bo i.

Så grattis Örebro och rock on Rebecka, Ronnie, Moa, Esmeralda, Lea, Oscar, Ida, Wilma, Lucas, Pernilla, Celine, Ella-Sofie, Sandra och Beatrice. Jag kommer att hänga på kravallstaketet.

Foto: Gunnar Öquist

Mamasblues

 

Utan tvivel är man inte klok

Ett fullkomligt lysande uttryck, numera bevingat. Myntades av Tage Danielsson i ”Tankar från roten” 1974. Det betyder så mycket. Allt från själva funderingen – eller vissheten – att man inte är riktigt funtad. Till insikten att kritiskt tänkande är grunden för förändring och utveckling.

Att Tage Danielsson tillsammans med sin radarhalva Hasse Alfredsson blev folkkär som revyförfattare vet vi ju alla. Och att ”Hasse & Tage” ganska snabbt blev ett begrepp, inte bara för roliga och tänkvärda revynummer. Utan lika mycket för manus och regiarbete och med tiden också betydande samhällskritiker och humanister.

I Lekeberg har det nu spelats revyer och andra typer av föreställningar i över 16 år. Självklart har vi förebilder. Som Hasse & Tage, Magnus & Brasse, Galenskaparna med flera. Inte för att vi når upp till deras höjder, men det är viktigt att ha något att sikta mot.

Några personer, vi kan kalla dem Per Arne Brånsgård, Bosse Johansson och Anders Kraftling – för att de heter så som NA-kåsören Stigbjörn Bergensten brukar utrycka sig – har nu tagit extra mycket fasta på detta med Hasse & Tage. Så pass mycket att de satt samman en föreställning där vi lekebergska revyare i höst helt enkelt kommer att hylla nämnda förebilder.

Är inte det vanskligt, frågar sig säkert många som utan tvivel är kloka. Men friskt vågat och utan tvivel är hälften vunnet och vi tror verkligen att vi är kloka. Vår föreställning bygger på olika teman i Hasse & Tages digra material och vi kommer att göra monologer, sketcher och sångnummer så nära originalen som möjligt. Men vi knyter ihop dem med våra egna tankar, möjligtvis från roten. Och vi presenterar även några nyskrivna nummer – i Hasse & Tages anda.

Som grädde på revymoset har vi tvivelsutan (vad skumt det ordet ser ut förresten …) lyckats återskapa en mycket speciell orkester med anknytning till TV-serien Mosebacke Monarki. Rock vet vi ju vad det är, men här handlar det om över-rock. Och hatt. Och om Helmer Bryds Eminent Five Quartet. Det ni!

Biljettbokningen börjar nästa vecka. Då får vi se om folk tycker att det är en bra idé och inte tvekar att följa med på denna nostalgi- och framtidsresa. Vad föreställningen heter? Det mest självklara: Utan tvivel är man inte klok!

6a00d8341c7ecf53ef00e54f70aa788833-800wiimages-4