Skolans nedskärningar en katastrof för barnen

Örebros skolor befinner sig i en absurd situation. Trots att de har fler barn än någonsin i verksamheten, och fler barn än någonsin som behöver särskilt stöd för att klara skolan, så ska man nu spara och skära ner på verksamheten. Det som hänt i Vivallaskolan är en väldigt stark varningssignal till oss politiker som vi inte får blunda för. När personalen inte längre orkar vara kvar på sin arbetsplats, när våld och hot skapar en otrygg miljö för alla barn och vuxna, då är det dags att erkänna att det är ett riktigt krisläge. Skolan får säga upp personal som är nödvändig för att få lugn och ro till lärandet. De barn som är stökiga i skolan är ofta de barn som har det svårast hemma. Här ska skolan vara kompenserande, och ge barnen den trygghet och stabilitet som de ofta saknar. När skolan saknar resurser så att en ensam lärare ska ta hand om en hel klass, då drabbar det dessutom ALLA barn när skolan stänger och skickar hem barnen. Stökiga klassrum gör det svårare för alla barn att koncentrera sig. Det är helt oacceptabelt!

Skolan måste få bli det den ska vara: samhällsbyggande, sammanlänkande och hållbarhetsfrämjande. Den ska ge utmaningar och stimulans till barn med goda förutsättningar, men framförallt ska den ge stöd och utveckling till de barn som växer upp i miljöer med sämre förutsättningar.

Resultaten behöver förbättras på skolorna i våra utsatta områden. En nyckel att lyckas med detta är att locka de bästa lärarna och öka antalet behöriga lärare till de klassrum där de behövs som mest. Detta trots att vi går in i en djupare lärarbrist. Miljöpartiet vill se ett åtgärdspaket för att förbättra arbetsmiljön och attraktiviteten för lärare och kringpersonal på skolor med stora utmaningar. Kommunen som huvudman måste ta ansvar för att resursfördelning i större utsträckning ger skolor i utsatta områden förutsättningar att konkurrera om personal och bygga en stark organisation för framtiden. Därför vill vi att kommunen satsar på att skapa attraktiva lärartjänster i socialt utsatta områden genom riktade lönesatsningar och riktade satsningar på kompetensutveckling.

Vi vill också att kommunen undersöker möjligheten att inrätta en funktion där erfarna pedagoger anställs med ett ”resursavtal”, vilket gör att de kan placeras på en skola med stora och akuta behov ett par veckor för avlastning och stöd. En sådan resurs skulle verkligen behövas för Vivallaskolan i en situation där befintlig personal går på knäna.

Skolans resursfördelningsmodell måste förändras. Vi vet vilka stora socioekonomiska klyftor som finns i Örebro, hur stora skillnaderna kan vara mellan olika områden och skolor. Om alla barn ska få samma förutsättningar så betyder det att vi måste fördela mer resurser till de skolor som har de största utmaningarna. Annars kommer vi aldrig kunna få en skola som är lika för alla.

En trygg skola är också en skola där inget barn utsätts för trakasserier, mobbing eller hot. Där är vi tyvärr inte idag. Barn som inte passar in i normen utsätts ofta för en behandling som vi vuxna aldrig skulle acceptera. Skolan måste bli bättre på att jobba med att utmana machonormer och begränsande, osunda könsroller.  Och då måste det finnas ett politisk tryck i frågan, något vi ser saknas idag.

Vi vet också att många örebroare skulle vara beredda att betala lite mer skatt om man visste att den gick till att bygga en välfungerande skola och en god framtid för våra barn. Därför föreslog Miljöpartiet redan 2015 en skattehöjning som skulle öronmärkas till förebyggande satsningar på barnen, bland annat bättre skolhälsovård, förskolekuratorer och fler vuxna i skolan.

I det läget skolan befinner sig just nu är det förvånande att de styrande partierna inte prioriterar resurserna annorlunda. Att man väljer att fortsätta ge miljontals kronor till flygplatsen, att man lägger stora pengar på marknadsföring av Örebro när vi inte ens kan säkra välfärden för de gamla och unga som redan bor här. Miljöpartiet ville bland annat pausa bygget av Kulturkvarteret för att utreda om det fanns andra möjliga lokaler att utveckla istället för att bygga nytt. Till exempel vårt vackra Medborgarhus. Men det ville inte kommunledningen.

Det är uppenbart att de styrande partierna har lovat mycket som de inte kommer kunna hålla. I budgeten för 2019 skriver man att “Arbetsmiljön kommer under 2019 vara ett prioriterat område och det är viktigt att våra pedagoger ska få möjlighet att fullt ut fokusera på sitt kärnuppdrag och därför behöver de avlastas. För att lyckas med detta kommer det behövas fler vuxna i skolan som kan ta över en del av lärarnas arbetsuppgifter”.

Ja, skolan behöver fler vuxna, inte färre. Nedskärningarna på skolområdet är katastrofala, och det kommer krävas tuffa prioriteringar och handlingskraft av de som styr kommunen. För barnen är det viktigaste vi har.

Ja, visst är det ett klimatnödläge!

Idag på morgonen fick alla ledamöter i kommunfullmäktige ett brev från ett stort antal medborgare. I brevet uppmanar de oss politiker att utropa ”klimatnödläge” och bland annat ta fram en klimatnödlägesplan med tuffa, konkreta åtgärder för att minska klimatutsläppen här och nu. De kräver också att klimatfrågan prioriteras högst upp i kommunens strategiska arbete.

Ja, det är ett klimatnödläge. Jag delar helt den uppfattningen. Ju mer kunskap vi får om tillståndet på planeten, ju mer vi lyssnar på vad forskarna faktiskt säger, desto tydligare blir det att vi spelar ett högt spel med mänsklighetens överlevnad. Förra gången vi hade lika höga halter koldioxid i atmosfären (3-5 miljoner år sedan) så var jordens medeltemperatur ca 3 grader högre än idag, och havsnivåerna var 10-20 meter högre än idag! En global uppvärmning på 3 grader riskerar dessutom att starta accelererande effekter t ex genom att metanet i den ryska tundran frigörs, eller att uppvärmningen nära polerna skenar när marken är mörk istället för att vara täckt av is som reflekterar solinstrålningen. Det är en framtid med extremväder, livsmedelsbrist och klimatflyktingar som kommer att påverka ALLA på jorden, även våra barn och barnbarn här i Örebro.

Mitt i alla dystra nyheter om klimatförändringarna så ger det mig hopp och tillförsikt att se hur allt fler väljer att ställa sig upp och protestera mot den politiska passiviteten. Nya klimatrörelser växer fram, och i spetsen går barn och unga under parollen ”stjäl inte vår framtid”. Rörelser som Klimatfredag och Extinction Rebellion är oerhört viktiga, och vi politiker måste lyssna på dem!

Idag lämnar jag in en motion till fullmäktige om att kommunen bör inrätta ett nytt klimatråd, ett forum för att sätta fokus på klimatfrågorna och få till en snabb och kraftfull klimatomställning i Örebro. Jag har också lämnat in en interpellation till ansvarigt kommunalråd Per-Åke Sörman om varför inte klimatarbetet går snabbare än idag.

Vi har inte tid att vänta nu. Varenda månad som går med fortsatt stora klimatutsläpp är viktig. Vi har ett par år på oss att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader. Att inte lägga fullt fokus på detta nu är inget annat än ett oförlåtligt svek mot våra barn och barnbarn.

Nu är det barnen som är de vuxna i rummet

Det är fredag den 15 mars idag, och jag vaknar till nyheten att Greta Thunbergs klimatstrejk har spridits till nästan 2000 platser världen över. Barn och unga låter bli att gå till skolan för att istället protestera mot att vi vuxna är alldeles för passiva, att vi fortsätter leva som vanligt trots att varenda vecka, varenda dag som går gör deras framtid mindre hoppfull och trygg.

P1 morgon intervjuar tre skolbarn i Vadstena som planerar för klimatstrejken. De målar skyltar och vässar sina budskap till de vuxna. De ska gå till kommunhuset och framföra sitt budskap till politikerna: ”Om ni inte gör mer för klimatet än idag så stjäl ni vår framtid”. Jag blir nästan gråtfärdig när jag hör vad ett av barnen svarar på frågan om det verkligen är de som ska ta ansvar för klimatet och inte de vuxna? ”Men ni gör ju inte det, och det är vi som får ta konsekvenserna när vi blir vuxna. Så då struntar jag i om jag får frånvaro. Jag kan vara borta ett år från skolan om det bara skulle göra skillnad, om det skulle kunna påverka andra”.

Men vi vuxna gör inte så mycket än. Vi säger kanske ”heja Greta” men annars är det mest business as usual. Här hemma i Örebro så fortsätter istället de styrande politikerna att bygga hus av betong, låta biltrafiken dominera staden, bygga bort jordbruksmark och ge många miljoner kronor i stöd till flygplatsen varje år. Moderaterna tyckte till och med att det var viktigt att lägga tid i veckan på att kampanja MOT kommunens lilla ynkliga satsning på klimatmanifestationen Earth Hour den 30 mars. Jag saknar liksom ord för det.

Samtidigt har tidningen The Guardian i veckan publicerat nyheter om att jorden går mot 3-5 graders global uppvärmning ÄVEN om målen i Parisavtalet nås. Vilket vi är långt ifrån idag. Om man låter det sjunka in så är det svårt att känna hopp. En 3-5 grader varmare värld kommer att förändras dramatiskt. Och det är mina barn och dina barn som kommer att få hantera det. De kommer att ärva en framtid med livsmedelsbrist som slår hårt mot Sverige, där vi kan komma att uppleva svält. De kommer att få hantera upp till 100 miljoner klimatflyktingar som söker sig bort från områden där vi inte längre kan leva. Vi kan inte lämna över en sådan planet till dem!

Jag stöttar de klimatstrejkande barnen till 100% idag. Det är deras framtid det handlar om – och nu är det faktiskt ett nödläge! Politikerna borde agera utifrån det, även på lokal nivå. Men det är oroväckande tyst från kommunalrådet Per-Åke Sörman som har yttersta ansvaret för klimatfrågorna i Örebro kommun.

Vågra bryta köttnormen!

Klimatförändringarna är redan här. Oavsett vad några ”fristående debattörer” envisas med att skriva på NA:s debattsidor. Nu handlar det inte om att förhindra global uppvärmning, utan om att begränsa den så mycket det går, och att bygga ett samhälle som är robust och som kan anpassa sig till ett förändrat klimat. Det är många olika företeelser i vårt samhälle och vår livsstil som bidrar till klimatutsläppen. Transporter, energiförbrukning och livsmedelskonsumtionen är några av de stora klimatbovarna. Och när det gäller maten så vet vi mycket väl att den industriella köttproduktionen är det vi måste förändra mest. Skövlade skogar för produktion av soja till djuren ger stora klimatutsläpp – just därför är det så viktigt att vi minskar köttkonsumtionen kraftigt och äter lokalproducerat kött från betande djur.

Och det är viktigt att det finns de som går i bräschen och ser till att det blir förändring. Av den anledningen lämnade jag in en motion till kommunfullmäktige där jag föreslog att alla evenemang och konferenser som Örebro kommun ordnar ska servera vegetarisk mat, och att om man absolut vill ha kött så ska det vara ett tillval. Till exempel på Örebrogalan och på interna möten och konferenser. På så sätt blir det lätt att göra rätt, och fler kommer att äta mer hållbart just för att valet redan är gjort. Att äta mindre hållbart kräver då en aktiv handling. Men motionen blev avslagen av fullmäktige, efter en debatt där flera partier faktiskt gick upp i talarstolen och upprört drog en lans för att försvara att det ska vara lika lätt att välja kött (ja, eller lättare eftersom det är så det är nu) Så klimatsmart och miljövänlig är Örebro kommun att man inte ens vågade ta det här lilla steget.

Nu fick jag höra att på den senaste Örebrogalan som nyss gick av stapeln så serverades brasiliansk oxfilé som huvudrätt till alla. Bland det sämsta kött man kan välja ur klimatperspektiv! Samma gala där man delar ut ett miljöpris och pratar om hållbar utveckling. Att man inte ens har köpt råvaror från några av alla våra fantastiska lokala livsmedelsproducenter? Jag tycker det är skamligt att vi inte kommit längre än så här. Arbetet mot klimatförändringarna börjar HÄR och NU.

Lärarbrist slår hårdast mot barnen med sämst förutsättningar

I fullmäktige idag har vi diskuterat hur vi kan säkra framtidens kompetensförsörjning av lärare i skolan. Det finns en stor och befogad oro för att en ökande lärarbrist kommer att slå hårt mot skolan i framtiden. Som det ser ut nu så kommer bristen på legitimerade lärare bli ett allvarligt problem de kommande åren. En av de frågor som jag känner var viktigast i debatten är den om lärarnas arbetsmiljö. För även om det skulle visa sig vara möjligt att rekrytera tillräckligt många nya lärare så får en dålig arbetsmiljö ändå allvarliga konsekvenser för barnen på sikt.

Många elever på högstadieskolor får ständigt inställda lektioner, som på grund av sjukdom omvandlas till håltimmar. Klasser får byta mentorer varje termin eftersom lärare – ofta med kort arbetslivserfarenhet – blir sjukskrivna för utbrändhet eller byter arbetsplats när arbetssituationen blivit ohållbar. Det här är helt oacceptabelt, och ett exempel på hur lärarnas arbetsmiljö i förlängningen påverkar barnen.

När vi diskuterar rekrytering och kompetensförsörjning så finns det en väldigt stor utmaning som vi måste ta ansvar för, och det är klyftorna i skolan. Bostadssegregationen och skolsegregationen har gjort att skolorna och pedagogerna i Örebro har väldigt olika förutsättningar för sitt arbete. Det gör också att barnen i Örebro får väldigt olika förutsättningar för sin utveckling och sitt lärande.

Lärarbristen kommer sannolikt att slå särskilt hårt mot förskolor och skolor i de mest socioekonomiskt utsatta områdena i Örebro. När man som lärare har möjlighet att välja arbetsplats, så kommer de flesta att välja en arbetsplats där utmaningarna inte är större än man orkar med. Vilket också innebär att det kommer slå hårdast mot barnen i de här områdena. För där kommer det att vara allra svårast att rekrytera och behålla lärare, så länge vi inte ser till att deras arbetsmiljö och arbetsvillkor blir bättre.

Därför ser vi i Miljöpartiet att vi måste ha skarpa verktyg för att göra just de här lärartjänsterna i de här områdena ännu mer attraktiva. Vi har diskuterat bland annat tvålärarsystem, karriärtjänster, arbetstidsförkortning eller andra nya arbetsmetoder. Lärarna är bäst lämpade för att själva identifiera hur de här tjänsterna ska kunna göras mer attraktiva, men vi politiker måste ta ansvar för ge dem möjligheter till det. Effekterna av lärarbristen får INTE leda till att likvärdigheten i skolan äventyras!

Kommunledningens sorgliga ointresse för Medborgarhuset

Medborgarhuset är något alldeles unikt! Ett fantastiskt vackert och välbyggt hus som faktiskt uppfördes som ett ”palats för örebroarna”. Det byggdes på 60-talet, och tanken var att det skulle bli en mötesplats för dans, musik, fest, kongress- och fackföreningslokaler samt ett modernt hotell med restaurang. Men idag är det ett stängt hus för örebroarna. Bara de som betalar för att gå på konferens eller som hyr kontorslokaler har tillgång till huset. Det kommunala bolaget Örebroporten äger huset, och hyr ut bl a till Conventum Kongress, Region Örebro län och Arbetsförmedlingen.

När Stadsbiblioteket lämnar sina lokaler och flyttar till det nya Kulturkvarteret har man länge diskuterat möjligheten att låta Conventum ta över lokalerna, kanske bygga om för att få lokaler som verkligen möter deras behov. Medborgarhuset får man nämligen inte förändra hursomhelst. Det har till och med använts av den styrande minoriteten som ett argument FÖR att bygga Kulturkvarteret, att förutsättningarna blir bättre för Örebros kongressverksamhet.

Så för ett par år sedan lämnade Miljöpartiet in ett förslag om en medborgardialog om Medborgarhuset i Kulturnämnden. Vi tycker nämligen att det är otroligt viktigt att örebroarna görs delaktiga i diskussionen om vad huset kan och ska användas till i framtiden. Vi är övertygade om att det behövs fler icke-kommersiella mötesplatser i Örebro, och i synnerhet kommer det behövas på södercity som riskerar att bli en utarmad stadsdel när biblioteket flyttar.

Förslaget avslogs av Kulturnämnden med argumentet att huset ägs av Örebroporten, och därför är det de som ska genomföra en sådan dialog. Man kan diskutera om det argumentet håller, men vi tog nya tag och skrev istället en motion till fullmäktige om att ge bolaget det uppdraget i ägardirektiven. Motionen var färdigberedd i våras, och i det skriftliga svaret stod det att motionen avslogs med argumentet ”att det var fel timing”. Att ändra i ägardirektiven är nämligen något som bara görs i samband med en ny mandatperiod och en ny budget. Men eftersom fullmäktige gång på gång har bordlagt beslutet om motionen (skjutit fram i tiden) eftersom vi inte hunnit igenom andra ärenden, så togs den inte upp förrän igår. Det var ju ganska lämpligt ändå, eftersom det nu var perfekt timing! Om ett par månader ska den nya budgeten antas, och vi är precis i början på en ny mandatperiod. Argumenten för avslag var bortsopade.

Men när debatten började i fullmäktige igår så vidhöll kommunalrådet Lennart Bondeson (Kd) att motionen skulle avslås. Men nu var argumentet inte längre det som stod i motionssvaret, utan han hittade på nya. Det första var att det ”inte var rimligt att Örebroporten skulle få ett sådant uppdrag”. Varför det inte var rimligt kunde han inte svara på. Och när vi påpekade att Örebroporten fått liknande uppdrag om bl a Svampens framtid, och att de faktiskt tidigare sagt i Kulturnämnden att det var bolagets uppgift, då ändrade sig Bondeson igen. Nu blev argumentet att ”Conventum behöver de mellanstora konferensrummen i Medborgarhuset, och de ska faktiskt ha rådighet över huset”. Man häpnar ju lite. Jag pratar om Medborgarhusets framtid, och han låtsas helt plötsligt att vi aldrig har diskuterat att Conventum ska ta över bibliotekets gamla lokaler. Det är kommunen som äger Medborgarhuset, och det är vi som bestämmer hur det ska användas i framtiden.

Jag tycker att kommunledningens ovilja att lyfta upp en öppen diskussion om en av våra finaste och viktigaste fastigheter är sorglig. Jag blir också oerhört besviken över att de inte ger ett ärligt svar på varför de avslog motionen. Istället uppfinner man nya argument efterhand som är så tunna att de är genomskinliga. Trots alla fina ord kommunledningen skrivit om vikten av medborgardialoger. När det kom till kritan så var det tydligen inte så viktigt ändå.

Cyklist – med livet som insats?

En av Miljöpartiets viktigaste valfrågor är säkrare trafikmiljöer i Örebro. Ofta hörs upprörda röster om bilköer, parkeringsplatser och väggupp. Men inte lika ofta hörs upprörda röster från de som har desto större skäl till det – cyklister som tar sig fram i Örebro med livet som insats.

I dagens NA skriver man om en av de farligaste platserna i stan – Västra Nobelgatan. Sträckan mellan Centralstationen och Hertig Karls Allé är faktiskt livsfarlig för cyklister. Ingen cykelbana överhuvudtaget, och bara en smal trottoar som är reserverad för fotgängare. Som cyklist tvingas man alltså ut i biltrafiken, där bussar, lastbilar och personbilar kör, ofta snabbare än de 50 km/h som är tillåtna. I båda ändar av den här sträckan finns cykelbanor från de yttre stadsdelarna in mot centrum, men den här gatan är som en vit fläck på kartan.

Idag har bilarna fyra filer på Västra Bangatan, cyklisterna noll. Så ser trafikmaktordningen ut i verkligheten. Det borde vara högsta prioritet för kommunen att se till att den här gatan byggs om omedelbart. Det är bara en tidsfråga innan det händer en olycka. Och ska vi lyckas öka cyklingen i Örebro så måste vi se till att trafikmiljöerna blir säkrare – för alla!

Det är NU det gäller

När jag stod i valstugan häromdagen så kom en kvinna cyklande. Hon parkerade resolut cykeln och sa: “Nu måste vi prata!”. Vi blev sittande i säkert trekvart, och när hon gått så kände jag hur hjärtat slog lite snabbare. Hon var väldigt arg, och ganska uppgiven. Vi pratade om vapenexport, upprustning och manlig krigshets, om beteendestörningar av hormonstörande kemikalier, om kalhyggen av skogen, om insektsdöden, om klimatförändringar, om män som misshandlar, om föräldrar som inte har tid att möta sina barn. Vi pratade om att hon tyckte att människor inte ler mot varandra så ofta längre. Att samhället har förändrats och att egennyttan går först i varje given stund. Vi är lite otryggare, lite ensammare, vi flyger mer och äger mer prylar än någonsin men våra barn är samtidigt mer deprimerade och stressade än de varit tidigare. Ett oklart missnöje och rädsla brer ut sig, många letar en syndabock och tror ibland att de hittat den i de människor som är nya i vårt land. Till slut sa hon: “Jag vet inte vad jag ska göra! Hur ska jag kunna förändra något? Ska det krävas att jag går upp på Stortorget och korsfäster mig för att folk ska förstå?”.

Där och då kände jag så starkt att jag är på rätt plats. Jag valde rätt när jag bestämde mig för att bli politiker. För jag vill verkligen förändra allt det där, tillsammans med andra. Jag vill vara med och bygga ett samhälle där människor får möjlighet att LEVA. Att skratta, känna sig fria och trygga, älska, vila, vara friska och njuta av livet. Och jag vill att mina tre söner ska kunna leva så, och även deras barn. Det kanske låter naivt, men ärligt talat så är det ju det där som de flesta av oss längtar efter? Att få de allra djupaste mänskliga behoven tillfredsställda.

Alla stora förändringar börjar med små, små steg. Vid sidan om allt det som jag och den där kvinnan pratade om på Stortorget så finns det så mycket bra och och värdefullt att bygga på. Det finns så många människor som vill något annat. Som varje dag gör små och stora saker för andra än sig själva. Det är de krafterna som behöver få fritt spelrum och bättre förutsättningar att kunna göra mer! Det är kanske en av våra viktigaste uppgifter som politiker – att se dessa krafter och att ge dem möjligheter. För politiken är inte det enda svaret på hur vi skapar en hållbar framtid.

Vi behöver alla hjälpas åt, för det finns så mycket vi behöver styra i en bättre riktning. Örebro behöver bli mer levande, grönare, tolerantare och klimatsmartare. Biltrafiken behöver minska, och med fler människor på gatorna som går och cyklar så ökar tryggheten. Vi behöver fler träd, buskar och parker för att må bra, och för att minska konsekvenserna av klimatförändringarna. Örebroarna ska uppmuntras att förändra sin livsstil i hållbar riktning, och de kloka valen måste bli de enklaste. Barnen som föds med sämst förutsättningarna ska få mer stöd i skolan för att kunna utvecklas och må bra. Ungdomar som hamnat snett ska möta fältassistenter och kuratorer som fångar upp dem tidigt. Kvinnor ska slippa bli misshandlade av sina män, de ska få lika lön för lika arbete och få lika stort inflytande över Örebros utveckling. Flickor och pojkar ska ges frihet att växa upp utan begränsande könsnormer, och mycket av det jobbet kan vi göra i våra förskolor och skolor. När en kvinna lämnar en våldsam relation ska samhället finnas där för att stötta, inte utgöra ytterligare en kamp hon måste ta. Människor som flytt från krig eller fattigdom ska kunna bygga upp sina nya liv snabbt, lära sig svenska och skapa sig en egen försörjning. Vi ska fortsätta vara ett öppet och solidariskt land! Små företag ska växa, och uppmuntras att bidra till en hållbar omställning. Mer av vår mat behöver odlas i vår närhet, utan kemiska insatsmedel. Och vår skog ska inte förvandlas till ett industrilandskap, utan fortsätta vara hem för ett myller av djur och växter. Och det finns mycket, mycket mer…

Innan jag blev kommunalråd hade jag med mig en hel del olika erfarenheter i bagaget. Jag kom som skilsmässobarn till Örebro med min mamma när jag var fyra år, och bodde de första åren i Vivalla. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa vidare efter gymnasiet. Betygen blev sådär efter en del frånvaro och inte särskilt stort fokus på skolan. Men högskoleprovet räddade mig och jag läste till slut fem år på universitetet. Efter det har jag jobbat i näringslivet, i landstinget och även drivit ett eget företag. Jag har också hunnit bli mamma till tre barn, och att vara förälder är givetvis det jag är i allra första hand. Och det var också barnen som fick mig att engagera mig politiskt. Jag stod inte ut med tanken på att jag såg hur mycket som gick åt fel håll med den värld de skulle ta över, utan att göra allt jag kunnat. Att bli politiker hade aldrig föresvävat mig innan jag fyllde 40. Jag hade låg tilltro till politiken och trodde inte att den kunde göra skillnad. Men jag har tänkt om. Politiken kan göra skillnad – men då krävs det nytänk, mod och samarbetsvilja. Och jag tror mig vara ganska bra på alla de sakerna. Jag är fortfarande relativt ny i politiken jämfört med många andra, och jag har ingen avsikt att stanna här för resten av mitt liv. Förhoppningsvis kan jag inspirera och locka in fler som vill vara med, och på sikt ta över efter mig.

Min vision är att Miljöpartiet blir det största partiet i Örebro, för att örebroarna vill se en annan framtid än den väg vi är inne på nu. För att de vill att vi ska ta gemensamt ansvar för miljön, för framtida generationer och för alla människors livskvalitet. Kanske är det snart dags för kommunstyrelsen att ledas av en klimatfeminist? Jag säger som Pippi: Det har jag aldrig provat, så det kan jag säkert! Men innan vi är där så är det första steget att få vara en del av en styrande majoritet i kommunpolitiken. Och för det så behöver vi ett starkt stöd av väljarna när vi förhandlar kring ett samarbete.

Du som orkat läsa ända hit – rösta gärna grönt, och kryssa gärna mig. Men för allt i världen – använd åtminstone din röst! Och lägg den på ett parti som värnar demokratin och alla människors lika värde!

Jag känner att jag är på rätt plats. Det här är vad jag vill göra, och jag vill göra det tillsammans med fler. Vi har inte tid att vänta längre. Det är NU det gäller.

Var inte rädda för fel saker

Ikväll har jag och de andra partiföreträdarna varit på en ”teaterdebatt” ordnad av P4 och Länsteatern. Fin grej, att låta kulturen spela en roll i valrörelsen och samtalet om samhällsutvecklingen. En av frågorna vi diskuterade (och som fick en scen ur Maria Svelands fantastiska pjäs ”Befrielsefronten” som bakgrund) var: ”Man kan ha olika uppfattning om hur otryggt samhället är. Vilken är din åtgärd för att öka tryggheten i Örebro kommun?

Jag vill börja med att säga att det alltid är viktigt att ta människors oro på allvar. Självklart ska man lyssna och bekräfta att man hört. Men världen har nog aldrig varit en tryggare plats för människor än idag. Och av alla länder i världen är Sverige ett av de tryggaste. Det som oroar mig är snarare den minskade tilliten hos människor.

Ja, gängkriminalitet och skjutningar på öppen gata måste stoppas. Förutom nationella insatser som att stärka polisens arbete och se till att tullen stryper tillgången på skjutvapen så är det vi kan göra i kommunen att fortsätta det långsiktiga och ihärdiga arbetet att rekrytera unga människor till samhället innan organiserade kriminella gör det.

Men det här är viktigt: 65% av svenskarna tror att brottsligheten har ökat något eller mycket mellan 2016 och 2017. Men enligt Brottsförebyggande Rådet går det inte att dra några slutsatser alls om att den totala brottsligheten ökar. Vissa brott har ökat, andra har minskat. Framförallt har anmälningsbenägenheten ökat.

Det är oansvarigt och gör ingenting bättre att elda på uppfattningen att samhället har blivit otryggt och att det är farligt att leva. Så en viktig åtgärd för att öka tryggheten är också att som politiker sluta sprida bilden av att människor borde oroa sig, och att det finns goda skäl att känna sig mer otrygg. Kanske några partier tror sig vinna röster i stundande val, men på sikt förlorar vi alla på det.

Är det någon sak som skulle göra skillnad för tryggheten i vårt samhälle så är det att knäcka machonormen. Ur en destruktiv mansroll kommer så mycket av problemen i samhället – våld, hot, sexuella trakasserier, skadegörelse… I stort så oroar sig människor för fel saker idag, och det tycker jag att både vi politiker och media har ett ansvar i att försöka förändra. Risken för klimatförändringar som kommer påverka vårt liv på jorden dramatiskt är en sak som vi verkligen borde oroa oss för. Att som kvinna gå ensam på stan är faktiskt inte lika riskfyllt som att leva i en relation med en våldsam man. Vi måste prata om rätt saker.

Det är den restriktiva migrationspolitiken som är oansvarig

Att Sverige står inför enorma utmaningar när det gäller kompetensförsörjningen är knappast en nyhet. Både lokala politiker och regeringsföreträdare pratar ofta om den framtida bristen på personal inom välfärden. Alla yrkesgrupper diskuterar hur just de ska bli mer attraktiva, och hur de ska öka antalet utbildningsplatser på högskola och universitet för att säkra sin kompetensförsörjning. Problemet är att vi inte är tillräckligt många. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer alla dessa hundratusentals människor inte finnas för att bemanna skolor, industrier, äldreboenden och förskolor.

Samtidigt som många politiker sätter fingret på det här problemet så vill de också stänga Sveriges gränser, ”strama åt” migrationspoliken och göra det svårare för de allra flesta att ta sig till vårt land. Att samtidigt driva de här två spåren är för mig inget annat än dumt, eller om man gör det högst medvetet – rent oansvarigt.

I dagens NA skriver företrädare för lärarnas fackförbund om den enorma brist på lärare som vi kommer ha i en snar framtid. Det är oerhört allvarligt, eftersom vi alla vet hur viktig skolan är för ett samhälles utveckling. Och igår när jag stod på Stortorget och pratade med väljare, så kom det fram några killar som bor på en flyktingförläggning i Fellingsbro. Vi pratade länge om hur svårt det är med väntan på ett besked om man får stanna eller inte, och vi pratade om vad vi kan göra som politiker för att göra det lättare för invandrare att bli en del av sitt nya samhälle. De verkade inte särskilt hoppfulla kring om att få uppehållstillstånd. En av killarna kom från Irak och hade med sig en ganska färsk lärarutbildning i bagaget. Han berättade hur mycket han älskade att få undervisa i matte och NO, och att han så gärna ville bli lärare i Sverige. Vi behöver de här människorna! Vi har inte råd att stänga ute människor som vill komma hit och jobba. Och även de som kommer hit i äldre år, kanske som analfabeter och som kommer få svårt att komma in på arbetsmarknaden är viktiga. De är ofta föräldrar till barn som snabbt kommer in i skolan och kommer bli viktiga på arbetsmarknaden.

Det är inte invandringspolitiken som är problemet, det är integrationspolitiken. Vi har varit alldeles för dåliga på att ta tillvara människors kompetens, energi, drivkrafter och potential. Vi har varit för dåliga på att se till att de snabbt lär sig svenska, får praktikplatser, får sin utbildning godkänd i Sverige och får en bostad på en plats där de kan lära känna svenskar. DET ska vi fokusera på. Samtidigt som vi måste välkomna fler nya svenskar hit för att kunna upprätthålla vår välfärd i framtiden. Att stänga gränserna är oansvarigt.

(Och det självklara i att vi ska visa solidaritet med andra människor som söker skydd, trygghet och framtidshopp)