Cupido Café, Kulturkvarteret och vikten av att lyssna på unga

För 30 år sedan var jag ung i Örebro. Gick i sjuan eller åttan på Engelbrektsskolan som då låg i Oskarsparken. De åren var ganska stökiga, jag hade inget större intresse av att prestera i skolan och var knappast någon mönsterelev. Tilltron till det egna värdet sviktade – som det gör för många tonåringar – och gränser testades. Men det fanns en fast punkt, och det var föreståndaren på fritidsgården. Alla älskade henne. Hon fångade in, och mötte alla unga som likar. Hon ordnade en tjejgrupp för några av oss som behövde komma in i någon sorts cirkulationsbana. Vi pratade, tänkte och tyckte tillsammans, det var värt allt då. Jag minns inte om det var hon som uppmuntrade oss, men vårt missnöje med sakernas tillstånd utmynnade i en insändare i NA. Jag minns inte heller exakt vad vi skrev, men det handlade främst om att vi hade tröttnat på att det enda vettiga som fanns att göra för oss unga tjejer var att sitta och titta på när killarna spelade i replokalen i skolans källare.

Några dagar efter insändaren blev vi kontaktade av en person som jobbade på kommunen. De hade ett förslag. Om vi ville så kunde vi med deras hjälp få starta upp något som var till för oss, och sådana som vi. Det blev ett ungdomscafé i stan. Kommunen hyrde en lokal vid Våghustorget, hade personal som kunde jobba där och vi fick en budget för inredning. Vi (en ganska brokig samling ungdomar från alla håll i stan) fick nästan fria händer. Vi fick hitta på namnet på stället, vilka möbler vi skulle köpa, aktiviteter, vad vi skulle sälja i cafét, göra scheman för när vi skulle jobba där och vilka uppgifter som behövde fördelas. Det var ganska fantastiskt. Vi fick makten och inflytandet över det som angick oss. De visade att de trodde på vår förmåga, och lämnade över beslut och väldigt mycket ansvar.

För min egen del blev Cupido Café en vändpunkt. Då insåg jag nog inte det, men så här i efterhand så förstår jag bättre varför. Vi blev lyssnade på. Vuxenvärlden frågade ”Vad tycker ni?”, ”Vad behöver ni” och ”Hur vill ni göra det?”. Istället för att komma med färdiga lösningar, uttänkta av någon som troligtvis glömt hur det var att vara femton år, så var det vi som fick bestämma vad vi behövde och hur det skulle göras. Vi fick ansvar, och de flesta av oss tog det och växte enormt med uppgiften.

Den här insikten har jag med mig så starkt i mitt politiska uppdrag. Vikten av att involvera barn och unga i det som är tänkt för dem. Och inte bara på ytan, utan på riktigt. Att göra dem till medbestämmande, att involvera dem tidigt i processerna och våga släppa kontrollen kring att slutresultatet kanske inte blir exakt som det vi vuxna tänkte oss. Just därför blir jag också ganska beklämd över hur lite de unga har involverats i planeringen av det nya Kulturkvarteret, där Kulturskolan, Stadsbiblioteket och Länsmusiken ska smältas samman och erbjuda något ännu mer för barn och unga i Örebro. Ingen medborgardialog har gjorts, och de unga har inte fått vara med från början i planeringen. Man sträcker sig till att dela ut en mailadress dit de kan skicka förslag. När politikerna istället skulle kunnat bestämma sig för att låta dem vara med på allvar från första början. Man skulle ha kunnat involvera skolorna i arbetet, låtit Kulturkvarteret bli en utgångspunkt för diskussioner och lärande kring demokrati, kultur och stadsutveckling. Man skulle kunnat ge ganska många unga känslan som jag själv fick som femtonåring, att vara värd att bli lyssnad på.

Miljöpartiet försökte, vi föreslog att en omfattande medborgardialog skulle göras innan projektet drog igång, men det tyckte inte de styrande partierna. Hade det blivit för besvärligt? Hade det tagit dyrbar tid av en pressad tidsplan, där bygget absolut ska starta innan nästa val? Kommunen ska investera över en halv miljard i ett hus som främst är till för barn och unga, och de är knappt tillfrågade om vad de vill ha. Hur medeltida är inte det?

Publicerat av

Sara Bronner

En kommentar till “Cupido Café, Kulturkvarteret och vikten av att lyssna på unga”

  1. Tack för att ni i MP försöker stoppa det prestigebygge som de nu styrande till varje pris vill bygga.
    Det skulle kosta en halv miljard (500 miljoner) har jag hört eller läst ganska nyss.
    Bara en kort tid senare hörde jag en prislapp på 700 miljoner.
    En rejäl höjning redan långt innan det alls börjat byggas.

    Vi vet alla att det ofta drar iväg när byggen påbörjas.
    Särskilt om man absolut måste bygga när marknaden är som hetast.

    Vill vi ha ännu en kombination hopbyggda fantasilösa betong och glaskuber för att manifestera och komplettera de byggnader vi redan har i samma stil?
    Är det så vi ska ”sätta Örebro på kartan”?

    Det finns mycket klokare sätt att använda den lilla mark som finns kvar så centralt i staden än detta.
    Och mycket bättre sätt att använda 500, 700 eller 1100(?) miljoner av våra skattepengar på.

    En relevant fråga i sammanhanget är:
    Hur stora är Örebro kommuns samlade skulder egentligen?
    Finns det skulder i de kommunalägda bolagen?
    Dags att börja amortera?

    Ge alla invånare bra möjligheter att enkelt utöva kultur i sina närområden.
    Satsa på musikskola för alla intresserade och stöd olika föreningar där unga och andra vill bedriva sin hobby istället.

    Kulturkvarteret äter upp stora delar av möjligheten att bedriva kultur i de kvarter både unga och andra kommuninvånare bor.
    Och det skämmer tyvärr också stadens utseende.
    Av någon konstig anledning är det vad vi får när de styrande stolt berättar att det här är den största enskilda satsningen på väldigt många år.
    Om vi vill ha det eller inte är mindre intressant att ta reda på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *