Måste vi politiker komma ut i verkligheten?

Det händer ibland att jag får höra just det – att vi politiker borde ”komma ut i verkligheten”. Folk skriver det i brev och insändare till mig, överförfriskade människor på stan hojtar det ibland när jag kliver ut från Rådhuset. Jag funderar på vad det där egentligen står för. Vad är det för overklighet de tror att jag och andra politiker befinner sig i?

Jag har respekt för att människor upplever att beslut som fattas inte går deras väg. Eller att de blivit bemötta på ett sätt av myndigheter som skadat deras förtroende och tillit. Jag är också plågsamt medveten om det allmänna politikerföraktet som verkar ha slagit rot hos vissa. Kanske är det sådana känslor och attityder som ges uttryck i uppfattningen att vi inte har någon koll på verkligheten?

Jag vill hävda att de flesta av oss kommunpolitiker har hyfsat god koll på ”verkligheten”, av tre skäl. Dels har de flesta av oss gjort något helt annat i livet innan vi blev politiker. Vi har jobbat med helt andra saker som lärare, undersköterskor, personalvetare, präster, elektriker, poliser och psykologer. Där har vi mött verkligheten i allra högsta grad. Och långt ifrån alla har sysslat med politiken halva livet. Jag själv kom in den för sex år sedan, lite av en slump.

Det andra skälet är att vi som politiker (särskilt vi som har förmånen att göra det på heltid) får ta del av väldigt mycket av verkligheten i vår roll. Ibland kanske mer än man önskar. Som ledamot i en socialnämnd får man möta människor som fallit igenom de flesta skyddsnät. Som kommunalråd besöker jag verksamheter av alla slag – Familjecentraler, skolor, äldreboenden, reningsverk, företag, ideella organisationer, flyktingförläggningar, idrottsklubbar… Jag har  aldrig någonsin förstått så mycket om så många delar av samhället, och lyssnat till så många olika människor som idag när jag är politiker.

Och det tredje skälet är kanske det tyngsta: Vi är ju faktiskt fortfarande vanliga örebroare och människor. Vi lämnar barn på förskolan, går till BVC och vårdcentralen, åker buss, handlar på Coop, springer i motionsspåret, källsorterar sopor, letar parkeringsplats och ringer till skolkuratorn.

Så vi lever i allra högsta grad i verkligheten. Vad vi sen gör av det rent politiskt, det är en helt annan sak. Eller rättare sagt, åtta andra saker.

Publicerat av

Sara Bronner

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *