Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla

Idag är det Orange Day – en internationell manifestation mot våld mot kvinnor. Jag blev inbjuden att hålla tal på Stortorget – i novemberkylan men också i värmen av många örebroare som kom dit för att lyssna på mig och flera andra. Få saker känns så viktiga att formulera tankar och ord kring. Det här sade jag:

Kära medsystrar och män!

Av det starka och goda blev ingenting kvar
när han hade tatuerat sitt namn på hennes bröst
förött och svett av eldar, alla dom eldar som han hade tänt på den tiden då kärlek var en lyckokänsla
hade brunnit så intensivt att hennes kropp hade blivit ett brännmärke
skar han bort namnet med en vass lappkniv
hon bet ihop fortfarande kaxig men nu visste hon vad han var kapabel att göra
han ville se livet släckas i hennes ögon där i skogsdungen
rädslan tog över, kärleken blev ett besinningslöst tvång att krossa henne
och hans hat var så starkt, till och med starkare än hans skräck

(Ingela Svenson, ur ”Mannen har hatten”)

Våldet mot kvinnor har många ansikten. Det kan vara fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller verbalt. Och ofta utsätts kvinnor för en blandning av dem. Tretton gånger varje år blir det så brutalt att en kvinna dör av det.

Var börjar då allt det här våldet? Jag tror att det börjar redan hos det nyfödda barnet. En pojke som föds idag trycks omedelbart in i den begränsade roll som vår machokultur ger honom. En roll där han ska dominera, vara stark, vara den som har makten. Och han förväntas inte heller visa respekt för kvinnor.

Våldet och förtrycket har blivit männens sätt att behålla makten över oss kvinnor. Men hör ni ljudet? Det smäller och brakar varenda dag nu.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla – i politiken, på teaterscenen, i idrotten, på universiteten, i kyrkan, på tidningsredaktioner och till och med i Svenska Akademien. Varenda dag de senaste veckorna har nya grupper av kvinnor stigit fram och berättat om övergrepp av ynkliga män, stärkta av vad deras medsystrar vågat göra.

Och nu börjar äntligen tystnadskulturen att falla. Nu börjar vi kvinnor äntligen släppa skammen och skulden vi känner över att vi har blivit utsatta för männens våld och kränkningar.

Nu börjar vi kvinnor resa oss upp och säga “nu jävlar räcker det” – inte en gång till tänker vi acceptera att bli osynliggjorda, förnedrade, tafsade på eller våldtagna.

Det fantastiska som händer nu är att vi kvinnor börjar orientera oss mot varandra, istället för att orientera oss mot männen. Och det måste vi göra. Det är en förutsättning för att vi ska kunna bryta oss loss ur könsmaktsordningen som begränsar oss, marginaliserar oss och utsätter oss för våld och förtryck. Vi söker styrkan hos varandra nu. Vi definierar oss mot varandra, inte bara mot män.

Men mitt i det här oljudet finns samtidigt också en väldigt stor tystnad. Tystnaden från kvinnor i Sverige som varje dag utsätts för slag, sparkar och hot i sina hem, av sina män. Och en tystnad hos alla de barn som tvingas bevittna det här våldet, och som kommer att bära med sig ärren resten av sina liv. Och från alla kvinnor och barn i hela världen som betalar med sina liv, men som aldrig kommer kunna höja sin röst.

Vi måste våga och orka tro på ett samhälle som är helt fritt från våld. Att leva i frihet från våld och förtryck är en grundläggande mänsklig rättighet som idag förvägras hälften av jorden befolkning bara utifrån vårt kön. Nu är det dags att vi kvinnor får tillbaka makten och friheten som tillhör oss.

Vi är många kvinnor som frågar oss nu: Hur går vi vidare efter #metoo? Hur stoppar vi våldet och de sexuella övergreppen?

Jag har själv fått ett uppvaknande den här hösten, trots att jag tyckt jag varit en ganska insiktsfull feminist. Men som kvinna har jag börjat minnas, börjat förstå och börjat se händelser jag inte gjort tidigare. Som mamma till tre söner har jag fått en ännu starkare insikt om mitt ansvar som förälder. Som politiker ser jag tydligt att det vi gör för kvinnor och mot machokulturen inte alls är tillräckligt idag.

Men just nu står jag stilla. Nu väntar jag på att männen tar nästa steg.

Noam Chomsky sa en gång att “Samhällets största utmaning är att civilisera unga män”. Men det är inte vi kvinnor som ska göra det jobbet. Det är nog främst ni män. Och nu är det dags för er att börja riva ner den här destruktiva, våldsamma machokulturen som är källan till våldet mot kvinnor.

Och ni behöver inte vara rädda. För det finns en värld där framme som är fri från våld. En värld där kvinnor och män lever som jämlikar, och där ni kan få ännu mer respekt och kärlek än vad ni någonsin kan få idag.

Publicerat av

Sara Bronner

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *