Ja, visst är det ett klimatnödläge!

Idag på morgonen fick alla ledamöter i kommunfullmäktige ett brev från ett stort antal medborgare. I brevet uppmanar de oss politiker att utropa ”klimatnödläge” och bland annat ta fram en klimatnödlägesplan med tuffa, konkreta åtgärder för att minska klimatutsläppen här och nu. De kräver också att klimatfrågan prioriteras högst upp i kommunens strategiska arbete.

Ja, det är ett klimatnödläge. Jag delar helt den uppfattningen. Ju mer kunskap vi får om tillståndet på planeten, ju mer vi lyssnar på vad forskarna faktiskt säger, desto tydligare blir det att vi spelar ett högt spel med mänsklighetens överlevnad. Förra gången vi hade lika höga halter koldioxid i atmosfären (3-5 miljoner år sedan) så var jordens medeltemperatur ca 3 grader högre än idag, och havsnivåerna var 10-20 meter högre än idag! En global uppvärmning på 3 grader riskerar dessutom att starta accelererande effekter t ex genom att metanet i den ryska tundran frigörs, eller att uppvärmningen nära polerna skenar när marken är mörk istället för att vara täckt av is som reflekterar solinstrålningen. Det är en framtid med extremväder, livsmedelsbrist och klimatflyktingar som kommer att påverka ALLA på jorden, även våra barn och barnbarn här i Örebro.

Mitt i alla dystra nyheter om klimatförändringarna så ger det mig hopp och tillförsikt att se hur allt fler väljer att ställa sig upp och protestera mot den politiska passiviteten. Nya klimatrörelser växer fram, och i spetsen går barn och unga under parollen ”stjäl inte vår framtid”. Rörelser som Klimatfredag och Extinction Rebellion är oerhört viktiga, och vi politiker måste lyssna på dem!

Idag lämnar jag in en motion till fullmäktige om att kommunen bör inrätta ett nytt klimatråd, ett forum för att sätta fokus på klimatfrågorna och få till en snabb och kraftfull klimatomställning i Örebro. Jag har också lämnat in en interpellation till ansvarigt kommunalråd Per-Åke Sörman om varför inte klimatarbetet går snabbare än idag.

Vi har inte tid att vänta nu. Varenda månad som går med fortsatt stora klimatutsläpp är viktig. Vi har ett par år på oss att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader. Att inte lägga fullt fokus på detta nu är inget annat än ett oförlåtligt svek mot våra barn och barnbarn.

Nu är det barnen som är de vuxna i rummet

Det är fredag den 15 mars idag, och jag vaknar till nyheten att Greta Thunbergs klimatstrejk har spridits till nästan 2000 platser världen över. Barn och unga låter bli att gå till skolan för att istället protestera mot att vi vuxna är alldeles för passiva, att vi fortsätter leva som vanligt trots att varenda vecka, varenda dag som går gör deras framtid mindre hoppfull och trygg.

P1 morgon intervjuar tre skolbarn i Vadstena som planerar för klimatstrejken. De målar skyltar och vässar sina budskap till de vuxna. De ska gå till kommunhuset och framföra sitt budskap till politikerna: ”Om ni inte gör mer för klimatet än idag så stjäl ni vår framtid”. Jag blir nästan gråtfärdig när jag hör vad ett av barnen svarar på frågan om det verkligen är de som ska ta ansvar för klimatet och inte de vuxna? ”Men ni gör ju inte det, och det är vi som får ta konsekvenserna när vi blir vuxna. Så då struntar jag i om jag får frånvaro. Jag kan vara borta ett år från skolan om det bara skulle göra skillnad, om det skulle kunna påverka andra”.

Men vi vuxna gör inte så mycket än. Vi säger kanske ”heja Greta” men annars är det mest business as usual. Här hemma i Örebro så fortsätter istället de styrande politikerna att bygga hus av betong, låta biltrafiken dominera staden, bygga bort jordbruksmark och ge många miljoner kronor i stöd till flygplatsen varje år. Moderaterna tyckte till och med att det var viktigt att lägga tid i veckan på att kampanja MOT kommunens lilla ynkliga satsning på klimatmanifestationen Earth Hour den 30 mars. Jag saknar liksom ord för det.

Samtidigt har tidningen The Guardian i veckan publicerat nyheter om att jorden går mot 3-5 graders global uppvärmning ÄVEN om målen i Parisavtalet nås. Vilket vi är långt ifrån idag. Om man låter det sjunka in så är det svårt att känna hopp. En 3-5 grader varmare värld kommer att förändras dramatiskt. Och det är mina barn och dina barn som kommer att få hantera det. De kommer att ärva en framtid med livsmedelsbrist som slår hårt mot Sverige, där vi kan komma att uppleva svält. De kommer att få hantera upp till 100 miljoner klimatflyktingar som söker sig bort från områden där vi inte längre kan leva. Vi kan inte lämna över en sådan planet till dem!

Jag stöttar de klimatstrejkande barnen till 100% idag. Det är deras framtid det handlar om – och nu är det faktiskt ett nödläge! Politikerna borde agera utifrån det, även på lokal nivå. Men det är oroväckande tyst från kommunalrådet Per-Åke Sörman som har yttersta ansvaret för klimatfrågorna i Örebro kommun.

Vågra bryta köttnormen!

Klimatförändringarna är redan här. Oavsett vad några ”fristående debattörer” envisas med att skriva på NA:s debattsidor. Nu handlar det inte om att förhindra global uppvärmning, utan om att begränsa den så mycket det går, och att bygga ett samhälle som är robust och som kan anpassa sig till ett förändrat klimat. Det är många olika företeelser i vårt samhälle och vår livsstil som bidrar till klimatutsläppen. Transporter, energiförbrukning och livsmedelskonsumtionen är några av de stora klimatbovarna. Och när det gäller maten så vet vi mycket väl att den industriella köttproduktionen är det vi måste förändra mest. Skövlade skogar för produktion av soja till djuren ger stora klimatutsläpp – just därför är det så viktigt att vi minskar köttkonsumtionen kraftigt och äter lokalproducerat kött från betande djur.

Och det är viktigt att det finns de som går i bräschen och ser till att det blir förändring. Av den anledningen lämnade jag in en motion till kommunfullmäktige där jag föreslog att alla evenemang och konferenser som Örebro kommun ordnar ska servera vegetarisk mat, och att om man absolut vill ha kött så ska det vara ett tillval. Till exempel på Örebrogalan och på interna möten och konferenser. På så sätt blir det lätt att göra rätt, och fler kommer att äta mer hållbart just för att valet redan är gjort. Att äta mindre hållbart kräver då en aktiv handling. Men motionen blev avslagen av fullmäktige, efter en debatt där flera partier faktiskt gick upp i talarstolen och upprört drog en lans för att försvara att det ska vara lika lätt att välja kött (ja, eller lättare eftersom det är så det är nu) Så klimatsmart och miljövänlig är Örebro kommun att man inte ens vågade ta det här lilla steget.

Nu fick jag höra att på den senaste Örebrogalan som nyss gick av stapeln så serverades brasiliansk oxfilé som huvudrätt till alla. Bland det sämsta kött man kan välja ur klimatperspektiv! Samma gala där man delar ut ett miljöpris och pratar om hållbar utveckling. Att man inte ens har köpt råvaror från några av alla våra fantastiska lokala livsmedelsproducenter? Jag tycker det är skamligt att vi inte kommit längre än så här. Arbetet mot klimatförändringarna börjar HÄR och NU.

Det är NU det gäller

När jag stod i valstugan häromdagen så kom en kvinna cyklande. Hon parkerade resolut cykeln och sa: “Nu måste vi prata!”. Vi blev sittande i säkert trekvart, och när hon gått så kände jag hur hjärtat slog lite snabbare. Hon var väldigt arg, och ganska uppgiven. Vi pratade om vapenexport, upprustning och manlig krigshets, om beteendestörningar av hormonstörande kemikalier, om kalhyggen av skogen, om insektsdöden, om klimatförändringar, om män som misshandlar, om föräldrar som inte har tid att möta sina barn. Vi pratade om att hon tyckte att människor inte ler mot varandra så ofta längre. Att samhället har förändrats och att egennyttan går först i varje given stund. Vi är lite otryggare, lite ensammare, vi flyger mer och äger mer prylar än någonsin men våra barn är samtidigt mer deprimerade och stressade än de varit tidigare. Ett oklart missnöje och rädsla brer ut sig, många letar en syndabock och tror ibland att de hittat den i de människor som är nya i vårt land. Till slut sa hon: “Jag vet inte vad jag ska göra! Hur ska jag kunna förändra något? Ska det krävas att jag går upp på Stortorget och korsfäster mig för att folk ska förstå?”.

Där och då kände jag så starkt att jag är på rätt plats. Jag valde rätt när jag bestämde mig för att bli politiker. För jag vill verkligen förändra allt det där, tillsammans med andra. Jag vill vara med och bygga ett samhälle där människor får möjlighet att LEVA. Att skratta, känna sig fria och trygga, älska, vila, vara friska och njuta av livet. Och jag vill att mina tre söner ska kunna leva så, och även deras barn. Det kanske låter naivt, men ärligt talat så är det ju det där som de flesta av oss längtar efter? Att få de allra djupaste mänskliga behoven tillfredsställda.

Alla stora förändringar börjar med små, små steg. Vid sidan om allt det som jag och den där kvinnan pratade om på Stortorget så finns det så mycket bra och och värdefullt att bygga på. Det finns så många människor som vill något annat. Som varje dag gör små och stora saker för andra än sig själva. Det är de krafterna som behöver få fritt spelrum och bättre förutsättningar att kunna göra mer! Det är kanske en av våra viktigaste uppgifter som politiker – att se dessa krafter och att ge dem möjligheter. För politiken är inte det enda svaret på hur vi skapar en hållbar framtid.

Vi behöver alla hjälpas åt, för det finns så mycket vi behöver styra i en bättre riktning. Örebro behöver bli mer levande, grönare, tolerantare och klimatsmartare. Biltrafiken behöver minska, och med fler människor på gatorna som går och cyklar så ökar tryggheten. Vi behöver fler träd, buskar och parker för att må bra, och för att minska konsekvenserna av klimatförändringarna. Örebroarna ska uppmuntras att förändra sin livsstil i hållbar riktning, och de kloka valen måste bli de enklaste. Barnen som föds med sämst förutsättningarna ska få mer stöd i skolan för att kunna utvecklas och må bra. Ungdomar som hamnat snett ska möta fältassistenter och kuratorer som fångar upp dem tidigt. Kvinnor ska slippa bli misshandlade av sina män, de ska få lika lön för lika arbete och få lika stort inflytande över Örebros utveckling. Flickor och pojkar ska ges frihet att växa upp utan begränsande könsnormer, och mycket av det jobbet kan vi göra i våra förskolor och skolor. När en kvinna lämnar en våldsam relation ska samhället finnas där för att stötta, inte utgöra ytterligare en kamp hon måste ta. Människor som flytt från krig eller fattigdom ska kunna bygga upp sina nya liv snabbt, lära sig svenska och skapa sig en egen försörjning. Vi ska fortsätta vara ett öppet och solidariskt land! Små företag ska växa, och uppmuntras att bidra till en hållbar omställning. Mer av vår mat behöver odlas i vår närhet, utan kemiska insatsmedel. Och vår skog ska inte förvandlas till ett industrilandskap, utan fortsätta vara hem för ett myller av djur och växter. Och det finns mycket, mycket mer…

Innan jag blev kommunalråd hade jag med mig en hel del olika erfarenheter i bagaget. Jag kom som skilsmässobarn till Örebro med min mamma när jag var fyra år, och bodde de första åren i Vivalla. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa vidare efter gymnasiet. Betygen blev sådär efter en del frånvaro och inte särskilt stort fokus på skolan. Men högskoleprovet räddade mig och jag läste till slut fem år på universitetet. Efter det har jag jobbat i näringslivet, i landstinget och även drivit ett eget företag. Jag har också hunnit bli mamma till tre barn, och att vara förälder är givetvis det jag är i allra första hand. Och det var också barnen som fick mig att engagera mig politiskt. Jag stod inte ut med tanken på att jag såg hur mycket som gick åt fel håll med den värld de skulle ta över, utan att göra allt jag kunnat. Att bli politiker hade aldrig föresvävat mig innan jag fyllde 40. Jag hade låg tilltro till politiken och trodde inte att den kunde göra skillnad. Men jag har tänkt om. Politiken kan göra skillnad – men då krävs det nytänk, mod och samarbetsvilja. Och jag tror mig vara ganska bra på alla de sakerna. Jag är fortfarande relativt ny i politiken jämfört med många andra, och jag har ingen avsikt att stanna här för resten av mitt liv. Förhoppningsvis kan jag inspirera och locka in fler som vill vara med, och på sikt ta över efter mig.

Min vision är att Miljöpartiet blir det största partiet i Örebro, för att örebroarna vill se en annan framtid än den väg vi är inne på nu. För att de vill att vi ska ta gemensamt ansvar för miljön, för framtida generationer och för alla människors livskvalitet. Kanske är det snart dags för kommunstyrelsen att ledas av en klimatfeminist? Jag säger som Pippi: Det har jag aldrig provat, så det kan jag säkert! Men innan vi är där så är det första steget att få vara en del av en styrande majoritet i kommunpolitiken. Och för det så behöver vi ett starkt stöd av väljarna när vi förhandlar kring ett samarbete.

Du som orkat läsa ända hit – rösta gärna grönt, och kryssa gärna mig. Men för allt i världen – använd åtminstone din röst! Och lägg den på ett parti som värnar demokratin och alla människors lika värde!

Jag känner att jag är på rätt plats. Det här är vad jag vill göra, och jag vill göra det tillsammans med fler. Vi har inte tid att vänta längre. Det är NU det gäller.

Var inte rädda för fel saker

Ikväll har jag och de andra partiföreträdarna varit på en ”teaterdebatt” ordnad av P4 och Länsteatern. Fin grej, att låta kulturen spela en roll i valrörelsen och samtalet om samhällsutvecklingen. En av frågorna vi diskuterade (och som fick en scen ur Maria Svelands fantastiska pjäs ”Befrielsefronten” som bakgrund) var: ”Man kan ha olika uppfattning om hur otryggt samhället är. Vilken är din åtgärd för att öka tryggheten i Örebro kommun?

Jag vill börja med att säga att det alltid är viktigt att ta människors oro på allvar. Självklart ska man lyssna och bekräfta att man hört. Men världen har nog aldrig varit en tryggare plats för människor än idag. Och av alla länder i världen är Sverige ett av de tryggaste. Det som oroar mig är snarare den minskade tilliten hos människor.

Ja, gängkriminalitet och skjutningar på öppen gata måste stoppas. Förutom nationella insatser som att stärka polisens arbete och se till att tullen stryper tillgången på skjutvapen så är det vi kan göra i kommunen att fortsätta det långsiktiga och ihärdiga arbetet att rekrytera unga människor till samhället innan organiserade kriminella gör det.

Men det här är viktigt: 65% av svenskarna tror att brottsligheten har ökat något eller mycket mellan 2016 och 2017. Men enligt Brottsförebyggande Rådet går det inte att dra några slutsatser alls om att den totala brottsligheten ökar. Vissa brott har ökat, andra har minskat. Framförallt har anmälningsbenägenheten ökat.

Det är oansvarigt och gör ingenting bättre att elda på uppfattningen att samhället har blivit otryggt och att det är farligt att leva. Så en viktig åtgärd för att öka tryggheten är också att som politiker sluta sprida bilden av att människor borde oroa sig, och att det finns goda skäl att känna sig mer otrygg. Kanske några partier tror sig vinna röster i stundande val, men på sikt förlorar vi alla på det.

Är det någon sak som skulle göra skillnad för tryggheten i vårt samhälle så är det att knäcka machonormen. Ur en destruktiv mansroll kommer så mycket av problemen i samhället – våld, hot, sexuella trakasserier, skadegörelse… I stort så oroar sig människor för fel saker idag, och det tycker jag att både vi politiker och media har ett ansvar i att försöka förändra. Risken för klimatförändringar som kommer påverka vårt liv på jorden dramatiskt är en sak som vi verkligen borde oroa oss för. Att som kvinna gå ensam på stan är faktiskt inte lika riskfyllt som att leva i en relation med en våldsam man. Vi måste prata om rätt saker.

Därför kallar jag mig klimatfeminist

För många år sedan hade jag en lång diskussion med en person om det var klimatfrågan eller jämställdheten som var den absolut viktigaste frågan att tackla. Jag minns att vi hade olika uppfattning. Idag så ser jag på det annorlunda. Idag kallar jag mig klimatfeminist, och vill inte sätta någon av frågorna allra högst upp på agendan.

Ibland får jag frågan ”Vad betyder det att du kallar dig klimatfeminist?” För mig är klimatförändringarna och jämställdheten två samhällsfrågor som är viktigare än alla andra. Att vara klimatfeminist är att se hur tätt sammankopplade de här frågorna är med varandra, hur nära de hänger ihop. Det går inte att göra något åt den ena om vi inte samtidigt jobbar med den andra.

Vi vet idag att klimatförändringarna kommer påverka oss enormt i framtiden. I själva verket gör de det redan idag. I många fattiga länder har klimatförändringarna redan torkat ut sjöar och vattendrag, och lett till missväxt, svält och väpnade konflikter. FN har gjort bedömningen att världen kommer ha 200 miljoner klimatflyktingar om 35 år. Och det är alltid, alltid kvinnorna och barnen som drabbas hårdast. Och det är de fattiga som drabbas hårdast av utsläppen som vi i den rika delen av världen orsakat. Därför är klimatfrågan samtidigt en fråga om feminism, rättvisa och solidaritet.

Ofta när vi pratar om klimatfrågan så är det vita, medelålders män som diskuterar tekniska frågor som havsnivåhöjningar, medeltemperaturer och tekniska lösningar som ska fixa allt. Män har generellt mer makt än kvinnor i samhället. Och med makt kommer också privilegiet att sätta problembeskrivningen. De kan bekräfta klimatförändringarna som viktiga att åtgärda, men fokuserar hellre lösningarna på ny, häftig teknik än på enkla, billiga beteendeförändringar.

Inom EU-länderna har männen i genomsnitt 25% högre klimatavtryck per person än kvinnor. De äter mer kött, kör mer bil och konsumerar mer teknik. Givetvis ska inte varenda man dömas som klimatbov på grund av det – men det är viktigt att förstå hur det påverkar klimatarbetet på ett övergripande plan när de som har mest makt och inflytande själva har den mest ohållbara livsstilen. En livsstil som ofta grundar sig på normer om manlighet, hur män ska vara och göra. Av det skälet är det också viktigt att vi tar upp kampen på allvar mot den rådande maskulinitetsnormen och machokulturen. Den är skadlig även för klimatet!

Kvinnor prioriterar miljö- och klimatfrågorna högre än män idag, det vet vi genom olika undersökningar. Då säger det sig självt att om kvinnorna får mer makt och inflytande i politiken, då kommer också klimatfrågan att prioriteras högre. Därför är det till exempel oerhört viktigt att våra bolagsstyrelser är jämställda. Idag är det bara något enstaka kommunala bolag i Örebro som har 50% kvinnor eller mer i styrelsen. I de flesta är männen i klar majoritet. Ett bolag har INGA kvinnor alls! Så kan vi inte ha det.

Allt klimatarbete måste därför också samtidigt ha ett jämställdhets- och rättviseperspektiv. Vi behöver alltid ställa oss frågan: Hur påverkar olika klimatåtgärder kvinnor respektive män? En kamp mot klimatförändringarna är också en kamp för jämställdhet. Och utan jämställdhet kommer vi inte kunna ställa om till ett klimatsmart samhälle.  Det gäller globalt, och det gäller i Örebro. Därför är jag en klimatfeminist.

(Jag vill också passa på att tipsa om en bok som min gröna vän och EU-parlamentariker Linnea Engström skrivit. Liten men otroligt viktig!)

Äntligen kanske strutsarna drar upp huvudet ur sanden

Vi är ganska många som har varit oroliga för att klimatfrågan inte ska få den plats i valrörelsen som den förtjänar. När klimatförändringarna faktiskt hotar mänskligheten på allvar, så vi väljer vi att spela rysk roulette med våra barns framtid. Forskarna har länge försökt att vädja till oss politiker, och har ropat allt högre. Ändå är det många som valt att stoppa huvudet i sanden för det faktum att mänskligheten håller på att rubba hela det känsliga klimatsystemet på jorden. Det har tydligen varit viktigare att sänka priset på bensin och diesel, att öka konsumtionen, att fortsätta subventionera flygplatser och att stoppa en flygskatt som de flesta svenskar vill ha.

Men nu är det inte längre bara forskarnas varningar som hörs. Nu är det faktiskt Moder Jord själv som talar. Den här sommaren har varit unik på så många sätt. Värmen har lagt sig som ett lock över norra halvklotet, skördarna har torkat bort och vattenbristen är ett faktum. Äldre människor har dött av värmen, och tragiska historier har nått oss om människor som dött i lågorna på de grekiska stränderna. Bönder nödslaktar sina djur av foderbristen, och i de svenska skogarna har bränderna rasat på ett sätt som vi aldrig sett förut. Däremellan har det kommit skyfall som översvämmat sjukhus och tågstationer. Det är exakt detta scenario som vi fått beskrivet och blivit varnade för – i åratal. EXAKT detta.

Men nu har jag faktiskt hört allt fler politiker och opinionsbildare prata om klimatförändringarna, att vi inte kan blunda för dem längre. Att vi behöver en klimatomställning av vårt samhälle. Jag kan knappt lyssna eller titta på nyheterna utan att höra något inslag som handlar om klimatförändringar eller extremväder. Jag tänker fortsätta att lyfta klimatfrågan i valrörelsen, och vidare efter det. Nu hoppas jag verkligen att de politiska strutsarna drar upp huvudet ur sanden och ger klimatfrågan den plats den förtjänar i valet – högst upp. Och att väljarna låter klimatfrågan avgöra var de ska lägga sin röst. För det är NU det gäller.

En olöslig ekvation för S

Socialdemokraternas nya, hårdare linje i migrationspolitiken ställer onekligen till lite problem för dem lokalt. Ett av budskapen är att de vill begränsa arbetskraftsinvandringen för att ”se till att inga utlänningar kommer och tar svenskarnas jobb”. I mina ögon är det inget annat än en halvdesperat flört med de väljare som flytt till Sverigedemokraterna.

Samtidigt så sitter de vid makten i många kommuner, där bristen på arbetskraft inom välfärden börjar bli akut. Och då har vi ändå bara sett början på den demografiska utmaning vi har framför oss. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler barn och äldre i behov av omsorg. Bara i den kommunala sektorn kommer vi behöva anställa 200 000 människor de närmaste 10 åren. Och det kommer vi inte kunna lösa med längre arbetsdagar, fler heltidstjänster eller digitalisering.

Att i det läget vi står inför måla upp en bild av att vi måste stänga gränserna för arbetskraftsinvandring, det är inkonsekvent, kortsiktigt och politiskt oansvarigt. Vi behöver FLER människor som kan arbeta i välfärden. Istället för att spä på människors rädslor och säga nej, behöver vi säga ja och på allvar bygga ett mottagnings- och utbildningssystem som hjälper oss att lösa utmaningarna inom framtidens kompetensförsörjning.

Helgens funderingar

Jag försöker verkligen att undvika jobb på helgerna. Att vara närvarande med barnen, och faktiskt återhämta lite efter intensiva veckor känns viktigt. Men det betyder ju inte att jag slutar tänka på politik. Däremot så vandrar ju tankarna fritt, utan att vara kopplade till kommande fullmäktige, en debattartikel som ska skrivas eller något specifikt ärende jag ska tycka till om.

Under helgens hundpromenader och timmarna jag ägnat åt att städa vindsförrådet var det både stora och små frågor som fladdrade genom huvudet. Reflektioner om människor och samhället, och saker jag skulle vilja ställa tillrätta. Saker som gör mig både glad och arg…

Vardagens miljöhjältar är de gamla damerna med rullator som jag ofta ser på öster där jag bor. Trots att de har svårt att böja sig ner så tar de upp skräp som andra slängt på marken, lägger de i korgen på rullatorn och går sen och källsorterar det. Vi löpare är lite malliga över att vi börjat ”plogga” (jogga och plocka skräp) De här damerna har gjort samma sak i åratal utan att få en hashtagg.

Lämnade Kiel med färjan förra helgen. Hela centrum var invaderat av ”fotbollsfans” och kravallutrustad polis. Obehaglig stämning. Kommer hem till Örebro ett dygn senare och möter samma sak. Vrålande, onyktra, aggressiva män och massor av poliser som vaktar dem. Istället för att använda resurser till att utreda brott eller skydda kvinnor som utsätts för våld. City känns otryggt att gå igenom, för oss vuxna men för barn i synnerhet. När ska vi sätta ner foten och visa att vi inte längre accepterar det här stenåldersbeteendet? När ska skattebetalarna slippa vara med och betala för den här idiotin? Stäng matcherna för hejaklackerna tills de kan bete sig som folk.

Stadsparken är fullt av unga, glada människor som picknickar och hänger på soliga försommarkvällar. Underbart att se! Mindre härligt att se hur det ser ut på gräsmattan dagen efter… Jag förundras över att man inte har bättre möjligheter att slänga skräp och att källsortera det som örebroare. Det står bara några små vanliga papperskorgar som snabbt blir överfulla. Ställ ut stora soptunnor där man kan slänga förpackningar var för sig. Gör det lätt att göra rätt!

Det är många sakfrågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Lokalt kommer vi diskutera om kommunalskatten ska vara 50 öre lägre eller högre, om vissa gator ska byggas om eller ej, och var nästa nya badhus ska ligga. Inte alls oviktiga saker, men ibland saknar jag de politiska samtalen om hur vi kan förändra våra liv och samhället i grunden. Samtal som jag ofta har med människor som inte är politiker. Vi har det fantastiskt bra materiellt sett. Ändå efterlyser många ännu mer ekonomisk tillväxt, vilket innebär mer konsumtion och större miljöpåverkan. Jag undrar varför vi mår så dåligt trots detta? Varför så många begår självmord, är sjukskrivna för stress och utbrändhet, stannar hemma från skolan för att pressen blivit för stor, blir gamla och dör i ensamhet utan släktingar närvarande. Varför vi medicinerar allt fler barn för psykiatriska diagnoser och varför vi känner oss allt otryggare i ett samhälle som troligen aldrig varit så tryggt som idag…

Riv murarna mellan unga och politiken

Under ett par månader har jag förmånen att ha Miranda på praktik hos mig i Rådhuset. Hon går sista året på gymnasiet, och vi fick kontakt genom Tegelbruket. Miranda kommer hänga med mig på olika saker som fyller mina dagar: sammanträden med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, partiinterna möten, verksamhetsbesök och kampanjer i valrörelsen.

Jag tyckte själv att det kändes otroligt avlägset att ta ett politiskt uppdrag, ända tills jag var 38 år gammal och lärde känna människor som var politiskt engagerade. För många unga, kanske särskilt de med utländsk bakgrund, är det en avgrund mellan dem själva och politikerna. Att de själva skulle bli medlemmar i ett politiskt parti, eller ta ett politiskt uppdrag finns inte på kartan. Många ser inte politiken som arena tillgänglig för dem helt enkelt.

Men det betyder inte att de inte har ett samhällsengagemang! Tvärtom har jag träffat många ungdomar via Tegelbruket och föreningar i bl a Vivalla som verkligen brinner för demokrati, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Och det är något vi verkligen måste ta tillvara. För demokratins skull, och för de ungas skull.

Jag försöker göra det jag kan för att få fler unga att känna att politiken visst kan vara något för dem. Att deras röst är viktig, och att de kan vara med och påverka hur vårt samhälle ska fungera i framtiden. Och det är otroligt värdefullt för mig att få ta del av unga människors kloka tankar och åsikter, vad de tycker och tänker, och vilka hinder de upplever för att ta sig in i politiken. För vi kan inte riva murar som vi inte ens är medvetna om existerar. Efter Miranda ska jag fortsätta att hålla Miljöpartiets dörr öppen för fler unga som inte sett politik som något för dem. Och jag hoppas att fler partier gör samma sak!