MP ensamma om att vilja sänka hastigheten på E18/E20 och Rv50

E18/E20 skär rakt genom Örebro och skapar många problem för utvecklingen av staden. Vägen fungerar som en barriär som skär av bostadsområden från varandra, och trafiken orsakar buller dygnet runt, året om. Bullret försämrar utemiljön för de människor som bor och vistas nära motorvägen, och förhindrar också nybyggandet av bostäder, förskolor och skolor i närheten. Satsningen på logistik och stora lagerlokaler i Örebroområdet gör också att bullerbelastningen från tung trafik sannolikt inte kommer att bli mindre i framtiden.

Den stora mängden tung trafik i höga hastigheter skapar också stora risker för olyckor, särskilt när dessa fordon kör om varandra. På infarten norrifrån på Rv50 har de närboende under lång tid påpekat de stora riskerna med fordon som kommer in i Lillån i alldeles för höga hastigheter, in i en korsning där det passerar många barn på väg till skolan.

För att minska hälsoriskerna av buller bör hastigheten sänkas på motorvägen genom Örebro. Genom att minska hastigheten från 90 till 70 km/h kan bullret minska till cirka hälften. Trafiksäkerheten ökar, och ytterligare en fördel är att även utsläppen av koldioxid och skadliga partiklar minskar från fordonen när hastigheten sänks.

Under hösten 2018 kommer Trafikverket att påbörja en s k åtgärdsvalsstudie för E18/E20 genom Örebro och RV50 upp till Hovstarondellen. Under åtgärdsvalsstudien finns det möjlighet för Örebro kommun att lyfta in synpunkter och påtala förslag på åtgärder. Så på Samhällsbyggnadsnämnden förra veckan föreslog jag att nämnden skulle enas om en skrivelse till Trafikverket, där vi är tydliga med att vi vill se sänkta hastigheter på de vägar som de har rådighet över, men som påverkar örebroarnas hälsa och säkerhet.

Mitt förslag var att programnämnd Samhällsbyggnad ska skicka en skrivelse till Trafikverket där vi framför en önskan om att sänka hastigheten på E18/E20 mellan avfarten till Karlskoga och avfarten till Rv50 från 90 till 70 km/h, och att att sänka hastigheten på Rv50 mellan Hovstarondellen och f d Coop Lillån från 100 till 70 km/h.

I början på maj bjöd Axbergs Områdesgrupp in politiker från alla partier till en samtalskväll. När frågan om hastigheterna på Rv50 lyftes upp av flera medborgare så var det många politiker som sa (inklusive jag) att de tyckte kommunen skulle ta sitt ansvar och trycka på Trafikverket i frågan. Gjorde de det när de hade chansen? Nej. INGET annat parti ställde sig bakom Miljöpartiets förslag i samhällsbyggnadsnämnden om en skrivelse till Trafikverket. Så det är lätt att lova saker på medborgardialoger, men tydligen svårare att stå bakom dem när de ska bli politisk verklighet.

Kulturpolitiken borde jämna ut klyftorna

Kultur är en absolut förutsättning för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vårt lärande. Därför har den också ett alldeles eget inneboende värde för människor, och ska inte tvingas in i ett ekonomiskt värderingssystem. Ett levande och rikt kulturliv är också en förutsättning för en hållbar utveckling. Kulturen kan vara en brygga mellan människor, mellan olika grupper i samhället, mellan länder och genom historien.

Klyftorna mellan olika grupper i samhället ökar idag, något som verkligen oroar mig. Det finns stora skillnader i t ex förväntad livslängd, hälsa, möjlighet att få jobb och barns uppväxtvillkor. Det är viktigt att våra gemensamma offentliga resurser bidrar till att minska de här klyftorna, inte öka dem. Tyvärr har den kulturpolitik vi haft i Sverige misslyckats med det. Vi vet idag att en väldigt stor del av de statliga och kommunala kulturmedlen går till en ganska liten del av befolkningen. Det är dessutom den del av befolkningen som är resursstarkast.

Det är betydande skillnader i kulturkonsumtion beroende på vilken utbildning eller socioekonomisk bakgrund en människa har. Störst effekt har den socioekonomiska bakgrunden på kulturvanor inom gruppen ”traditionell kultur” som bl.a. utgörs av besök på teater, konstutställning, klassisk konsert och läsa bok. Dvs en stor del av det som den kommunala kulturbudgeten går till.

Ett exempel är att bara 18 procent av svenskarna har gått på en klassisk konsert de senaste 12 månaderna. Vi vet också att denna grupp är socioekonomiskt stark. Ändå går en betydande del av kommunens kulturmedel till den typen av verksamhet. Det intressanta är att när det kommer till eget skapande så är inkomsten av mindre betydelse. Människor med lägre inkomst utövar eget skapande i större utsträckning. Åskådarkultur exkluderar och skapandekultur inkluderar.

Jag skulle vilja att det kulturpolitiska samtalet i Örebro på allvar lyfte den här frågan. Är det rätt och riktigt att vi med kommunala skattemedel i så stor utsträckning gynnar redan resursstarka örebroare? Borde vi på ett radikalt sätt styra om resurserna för att nå socioekonomiskt svagare grupper, för att öka den sociala hållbarheten i vår kommun? Hur skulle det i så fall kunna göras? Ett samtal som vi inte får ducka för.

Att lova allt till alla slår tillbaka på politiken

På kommunfullmäktige i veckan debatterades både skolval och lagförslaget om amnesti för ensamkommande. När moderaternas partiföreträdare Anders Åhrlin försvarade sig mot kritik av deras syn på ensamkommande sa han något i stil med att ”fast vi moderater absolut kan tänka oss att lägga mer resurser på utveckling i stadsdelar som Vivalla”. Och det är ju gott att han säger så, vi är ju några andra partier i fullmäktige som prioriterat åtgärder mot segregation i våra budgetar i flera år.

Problemet är bara att samma Åhrlin för några veckor sedan var på en debatt i Hovsta, dit vi båda (och övriga partier) var inbjuda av Axbergs Områdesgrupp för att prata om utvecklingen av Örebro i allmänhet och Hovsta i synnerhet. Under det samtalet så sa Anders att han tycker att FÖR mycket av kommunens resurser har gått till insatser i våra socialt utsatta stadsdelar, och att ”det är dags nu att ni i Hovsta får mer av resurserna”.

Jag har svårt för den sortens retorik och löften. Att bara säga det som gör mottagarna för stunden glada och nöjda, utan att stå för en helhet som faktiskt håller ihop för hela kommunen, och för alla medborgare, det är inte riktigt renhårigt. Jag skulle till och med vilja kalla det populistiskt. Det vi istället borde göra är att lägga krut på att förklara för människorna i t ex Hovsta, Ekeby Almby, Adolfsberg och Sörby varför det är klokt att investera mer i socialt utsatta områden. För att det på sikt blir bra för ALLA – även för dem. Löften om allt till alla leder bara till missnöje hos de som sedan känner sig svikna, och i förlängningen till en minskad tilltro till politiken och demokratin.

 

En olöslig ekvation för S

Socialdemokraternas nya, hårdare linje i migrationspolitiken ställer onekligen till lite problem för dem lokalt. Ett av budskapen är att de vill begränsa arbetskraftsinvandringen för att ”se till att inga utlänningar kommer och tar svenskarnas jobb”. I mina ögon är det inget annat än en halvdesperat flört med de väljare som flytt till Sverigedemokraterna.

Samtidigt så sitter de vid makten i många kommuner, där bristen på arbetskraft inom välfärden börjar bli akut. Och då har vi ändå bara sett början på den demografiska utmaning vi har framför oss. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler barn och äldre i behov av omsorg. Bara i den kommunala sektorn kommer vi behöva anställa 200 000 människor de närmaste 10 åren. Och det kommer vi inte kunna lösa med längre arbetsdagar, fler heltidstjänster eller digitalisering.

Att i det läget vi står inför måla upp en bild av att vi måste stänga gränserna för arbetskraftsinvandring, det är inkonsekvent, kortsiktigt och politiskt oansvarigt. Vi behöver FLER människor som kan arbeta i välfärden. Istället för att spä på människors rädslor och säga nej, behöver vi säga ja och på allvar bygga ett mottagnings- och utbildningssystem som hjälper oss att lösa utmaningarna inom framtidens kompetensförsörjning.

Helgens funderingar

Jag försöker verkligen att undvika jobb på helgerna. Att vara närvarande med barnen, och faktiskt återhämta lite efter intensiva veckor känns viktigt. Men det betyder ju inte att jag slutar tänka på politik. Däremot så vandrar ju tankarna fritt, utan att vara kopplade till kommande fullmäktige, en debattartikel som ska skrivas eller något specifikt ärende jag ska tycka till om.

Under helgens hundpromenader och timmarna jag ägnat åt att städa vindsförrådet var det både stora och små frågor som fladdrade genom huvudet. Reflektioner om människor och samhället, och saker jag skulle vilja ställa tillrätta. Saker som gör mig både glad och arg…

Vardagens miljöhjältar är de gamla damerna med rullator som jag ofta ser på öster där jag bor. Trots att de har svårt att böja sig ner så tar de upp skräp som andra slängt på marken, lägger de i korgen på rullatorn och går sen och källsorterar det. Vi löpare är lite malliga över att vi börjat ”plogga” (jogga och plocka skräp) De här damerna har gjort samma sak i åratal utan att få en hashtagg.

Lämnade Kiel med färjan förra helgen. Hela centrum var invaderat av ”fotbollsfans” och kravallutrustad polis. Obehaglig stämning. Kommer hem till Örebro ett dygn senare och möter samma sak. Vrålande, onyktra, aggressiva män och massor av poliser som vaktar dem. Istället för att använda resurser till att utreda brott eller skydda kvinnor som utsätts för våld. City känns otryggt att gå igenom, för oss vuxna men för barn i synnerhet. När ska vi sätta ner foten och visa att vi inte längre accepterar det här stenåldersbeteendet? När ska skattebetalarna slippa vara med och betala för den här idiotin? Stäng matcherna för hejaklackerna tills de kan bete sig som folk.

Stadsparken är fullt av unga, glada människor som picknickar och hänger på soliga försommarkvällar. Underbart att se! Mindre härligt att se hur det ser ut på gräsmattan dagen efter… Jag förundras över att man inte har bättre möjligheter att slänga skräp och att källsortera det som örebroare. Det står bara några små vanliga papperskorgar som snabbt blir överfulla. Ställ ut stora soptunnor där man kan slänga förpackningar var för sig. Gör det lätt att göra rätt!

Det är många sakfrågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Lokalt kommer vi diskutera om kommunalskatten ska vara 50 öre lägre eller högre, om vissa gator ska byggas om eller ej, och var nästa nya badhus ska ligga. Inte alls oviktiga saker, men ibland saknar jag de politiska samtalen om hur vi kan förändra våra liv och samhället i grunden. Samtal som jag ofta har med människor som inte är politiker. Vi har det fantastiskt bra materiellt sett. Ändå efterlyser många ännu mer ekonomisk tillväxt, vilket innebär mer konsumtion och större miljöpåverkan. Jag undrar varför vi mår så dåligt trots detta? Varför så många begår självmord, är sjukskrivna för stress och utbrändhet, stannar hemma från skolan för att pressen blivit för stor, blir gamla och dör i ensamhet utan släktingar närvarande. Varför vi medicinerar allt fler barn för psykiatriska diagnoser och varför vi känner oss allt otryggare i ett samhälle som troligen aldrig varit så tryggt som idag…

Riv murarna mellan unga och politiken

Under ett par månader har jag förmånen att ha Miranda på praktik hos mig i Rådhuset. Hon går sista året på gymnasiet, och vi fick kontakt genom Tegelbruket. Miranda kommer hänga med mig på olika saker som fyller mina dagar: sammanträden med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, partiinterna möten, verksamhetsbesök och kampanjer i valrörelsen.

Jag tyckte själv att det kändes otroligt avlägset att ta ett politiskt uppdrag, ända tills jag var 38 år gammal och lärde känna människor som var politiskt engagerade. För många unga, kanske särskilt de med utländsk bakgrund, är det en avgrund mellan dem själva och politikerna. Att de själva skulle bli medlemmar i ett politiskt parti, eller ta ett politiskt uppdrag finns inte på kartan. Många ser inte politiken som arena tillgänglig för dem helt enkelt.

Men det betyder inte att de inte har ett samhällsengagemang! Tvärtom har jag träffat många ungdomar via Tegelbruket och föreningar i bl a Vivalla som verkligen brinner för demokrati, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Och det är något vi verkligen måste ta tillvara. För demokratins skull, och för de ungas skull.

Jag försöker göra det jag kan för att få fler unga att känna att politiken visst kan vara något för dem. Att deras röst är viktig, och att de kan vara med och påverka hur vårt samhälle ska fungera i framtiden. Och det är otroligt värdefullt för mig att få ta del av unga människors kloka tankar och åsikter, vad de tycker och tänker, och vilka hinder de upplever för att ta sig in i politiken. För vi kan inte riva murar som vi inte ens är medvetna om existerar. Efter Miranda ska jag fortsätta att hålla Miljöpartiets dörr öppen för fler unga som inte sett politik som något för dem. Och jag hoppas att fler partier gör samma sak!

Race Day vid slottet är ett riktigt haveri

Det är kul när det händer grejer i Örebro. Särskilt när saker är arrangerade inte bara för att locka nya invånare hit eller att ”sätta Örebro på kartan”. Utan när de är inkluderande, tilltalar breda målgrupper av örebroare och är icke-kommersiella.

Jag själv har ett väldigt litet intresse för motorsport. Men det innebär inte att jag vill förbjuda evenemang som handlar om det. Däremot så tycker jag att ett evenemang som Race Day, när man bl a ska köra Formel 1-bilar, passar helt otroligt dåligt mitt inne i stan. Vi försöker få örebroarna att välja cykel framför bil i stan för klimatets skull, vi försöker få till ett lägre tempo i trafiken genom att bygga om Trädgårdsgatan, vi försöker skapa en attraktiv stadsmiljö med mer plats för gående på t ex Engelbrektsgatan och Olaigatan. Vi gör om de här bilgatorna till bilfria sommargator – och örebroarna gillar det!

Att spärra av just de här gatorna i flera dagar, som vi jobbar hårt för att få till mindre biltrafik på, för att låta racerbilar köra runt, det är inget annat än ett haveri. Det sänder väldigt konstiga signaler till omvärlden, och jag är ganska övertygad om att det uppmuntrar till buskörning i stan. Dessutom ska vi lägga på ny asfalt tillfälligt, för bara några dagar, för att sedan riva upp den igen. Vilken miljöhänsyn är det? Vi är ganska många som tycker det känns oerhört märkligt att Örebro som säger sig vara en miljökommun, väljer att storsatsa på motorsport mitt inne i en stadskärna som vi vill ska vara trivsam och tillgänglig.

Dessutom är Race Day ett evenemang som mest lockar män. (Inte bara, men att motorsporten är mansdominerad råder knappast något tvivel om) Detta är det absolut största och mest resurskrävande evenemang som ordnas i Örebro – man kan verkligen fråga sig hur jämställdhetsperspektivet har diskuterats här? Går kommunens evenemangspengar lika mycket till tjejer och kvinnors intressen som till mäns?

Jag skulle mycket hellre se att en del av alla de miljoner som plöjs ner i Race Day gick till ett kulturevenemang i stan som tilltalar kvinnor lika mycket som män. En stor musik- eller matfestival? Livekonsert? Eller varför inte se till att ordna en stabil finansiering av Live At Heart, som enligt näringslivet själva skapar störst mervärde för dem?

Den europeiska tågchocken

Vi behöver lite goda nyheter ibland. När man läser att jordens medeltemperatur fortsätter öka, isarna vid polerna blir allt tunnare och kommunen fortsätter att pumpa in skattemiljoner till en flygplats som går med kronisk förlust. Då behövs det lite klimatpepp.

Här kommer det: Intresset hos svenskarna för att resa ut i Europa med tåg istället för flyg har formligen exploderat! Jag är själv med i en Facebookgrupp som heter  ”Tågsemester” och antalet medlemmar har ökat exponentiellt och är idag uppe i över 16 700:

En eldsjäl har nu dragit igång ett projekt med att chartra ett helt tåg från Stockholm ner till Medelhavet, helt utan byten. Intresset är helt överväldigande – hundratals familjer har redan anmält intresse.

Kalmars resebyrå är den resebyrå i Sverige som kanske är bäst på tågresor ut i Europa. Från att ha levt en ganska stillsam tillvaro så är de nu fullständigt överrösta med förfrågningar. De jobbar i princip dygnet runt och det tog flera veckor innan de hade tid att ens svara på mitt mail i våras (men nu har jag fått fantastisk hjälp)

Det är något som händer nu. Något viktigt. Fler börjar förstå att flyget faktiskt inte är nödvändigt för att kunna uppleva en varm, solig plats eller en äventyrlig resa. Att kunna resa långt och samtidigt veta att man inte bidrar till stora klimatutsläpp – det är en väldigt fin känsla.

Att intresset för utlandsresor med tåg ökar är otroligt glädjande – precis som alla tågresor måste öka för att vi ska hejda klimatförändringarna. Punktligare tåg, satsning på höghastighetståg och bättre regional tågtrafik är några viktiga åtgärder framöver.

Själv har jag just bokat en resa till Italien i sommar – med tåg såklart. Vi åker från Örebro ner till Genua, och sedan vidare söderut längst med kusten till små städer och byar och sedan hem igen via Florens. Det blir ett äventyr på tolv dagar som är något helt annat än en vanlig charterresa. Det kan faktiskt vara riktigt kul att försöka rädda världen!

Ett gemensamt innanförskap – för alla svenskar

Valrörelsen kommer vara full av debatter där man ska förklara hur man ska rädda världen, fixa skolan och ta bort vårdköerna – på max tre minuter. Och där ingen riktigt lyssnar på någon annan.

I ljuset av det är det oerhört skönt och inspirerande att vara på ett samtal som det föreningen Open Up ordnade ikväll. Ett samtal som fick ta tid, och där hela syftet var att mötas och lära. Där vi politiker fick lyssna (ok, prata lite i alla fall, det är ju svårt att låta bli) på olika människors svar på frågor kring hur vi kan bli mer inkluderande och möjliggöra innanförskap för alla.

Det slår mig återigen hur förenklat samtalet ofta är kring svenska värderingar, vilka de är, och det underförstådda i att de är objektivt goda. När vi har så oerhört mycket på att vinna av att lära av nya svenskars värderingar, och mötas i ett nytt, gemensamt innanförskap. Det finns så mycket i vår svenska kultur som gör oss människor illa. Vårt omättliga behov av oberoende och självständighet. Vår oförmåga att ta hand om varandra i vardagen. Vårt inåtvända beteende som gör många av oss tysta och ensamma.

Dessutom har vi ofta svårt att skilja på samtalet om värderingar, och det som handlar om kultur, sedvanor och inlärda beteenden. Många av de som vi uppfattar som annorlunda, har ofta samma grundläggande värderingar och behov som oss infödda svenskar. Det är ju knappast Svenska Akademien som uppfunnit de grundläggande mänskliga rättigheterna. De är universella, djupt mänskliga och delas av de allra flesta.

Jag önskar att samtalen i valrörelsen kommer vara lite mer så här. Lite djupare, lite mindre förenklade och lite mer inlyssnande.

Dags att sänka farten på Örebros gator

Bilens framträdande roll i stadsbilden måste börja ifrågasättas på allvar. Att de dominerar våra gator som de gör idag är inte hugget i sten – det går att förändra! Och det är precis vad jag tycker att vi ska göra. En viktig och enkel åtgärd är att sänka bashastigheten på gatorna i Örebro. Min magkänsla har länge sagt mig att det vore bra. Nu har regeringen med Miljöpartiet i spetsen gett myndigheten för Trafikanalys i uppdrag att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av sänkt bashastighet i tätort. Jag läser den 121 sidor långa rapporten och blir nästan lite överrumplad över vilket starkt stöd den ger en sänkt bashastighet. Vem kan argumentera emot en sänkt hastighet utifrån de här vinsterna:

+ De flesta människor klarar en kollision där hastigheten inte överstiger 20 km/h. Vid 30 km/h överlever nio av tio oskyddade trafikanter som blir påkörda av en bil, och vid 40 km/h överlever sju av tio.

+ En sänkt bashastighet gynnar kvinnorna ännu mer än männen, eftersom det är de som oftast undviker en resa på grund av att de upplever trafikmiljön som otrygg. En jämställdhetsåtgärd alltså!

+ Det är sannolikt att en sänkning av hastighetsgränsen minskar hastighetsvariationen och därmed bidrar till minskade utsläpp av koldioxid och mindre miljöbelastning i övrigt. Högre hastigheter ger även ett högre vägslitage och således högre partikelhalter i luften. Speciellt för utsläppen av kväveoxider är lägre hastigheter viktigt.

+ Sänkt bashastighet minskar bullret i staden, och bidrar till hälsosammare livsmiljöer. Idag blir människor sjuka av bullret de utsätts för. Sänkt hastighet är en effektivare och billigare åtgärd än ”tyst asfalt” och fönsterbyten.

+ Bilars hastighet är en viktig faktor för hur trafiksäker en miljö är och hur trygg den upplevs. Det gäller inte minst barns trygghet och rörelsefrihet. Sänkt hastighet innebär även att föräldrar kan känna sig tryggare och i större utsträckning låta barn resa självständigt. I likhet med barn har även äldre utpekats som en särskilt sårbar grupp enligt sårbarhetsteorin. Lägre hastighet skulle även öka tryggheten för äldre.

+ Sänkt hastighet för fordonstrafiken bidrar till att öka tryggheten för cyklister, vilket även sannolikt skulle få fler att börja cykla. Anledningen till att många avstår från att cykla är att de känner sig otrygga med cyklisters trafiksäkerhet. Med sänkta fordonshastigheter blir det möjligt att låta bilar och cyklister samspela i fler gaturum.

Bashastigheten kan sänkas från 50 till 40 eller 30 km/h. Den enda anledningen att nöja sig med 40 km/h är enligt utredningen att tidsförlusten för bilförarna skulle bli större, i övrigt skulle vinsterna ur alla andra perspektiv blir större med 30 km/h. En fråga om prioriteringar… Miljöpartiet prioriterar trygga trafikmiljöer för barn högst i alla lägen. Det är dags att de kan få ta sin rättmätiga plats i staden. Dessutom visar den senaste resvaneundersökningen att cyklingen inte ökar trots de investeringar som gjorts. Det är en tydlig signal om att det krävs en bättre trafikpolitik i Örebro!