Kommunledningens sorgliga ointresse för Medborgarhuset

Medborgarhuset är något alldeles unikt! Ett fantastiskt vackert och välbyggt hus som faktiskt uppfördes som ett ”palats för örebroarna”. Det byggdes på 60-talet, och tanken var att det skulle bli en mötesplats för dans, musik, fest, kongress- och fackföreningslokaler samt ett modernt hotell med restaurang. Men idag är det ett stängt hus för örebroarna. Bara de som betalar för att gå på konferens eller som hyr kontorslokaler har tillgång till huset. Det kommunala bolaget Örebroporten äger huset, och hyr ut bl a till Conventum Kongress, Region Örebro län och Arbetsförmedlingen.

När Stadsbiblioteket lämnar sina lokaler och flyttar till det nya Kulturkvarteret har man länge diskuterat möjligheten att låta Conventum ta över lokalerna, kanske bygga om för att få lokaler som verkligen möter deras behov. Medborgarhuset får man nämligen inte förändra hursomhelst. Det har till och med använts av den styrande minoriteten som ett argument FÖR att bygga Kulturkvarteret, att förutsättningarna blir bättre för Örebros kongressverksamhet.

Så för ett par år sedan lämnade Miljöpartiet in ett förslag om en medborgardialog om Medborgarhuset i Kulturnämnden. Vi tycker nämligen att det är otroligt viktigt att örebroarna görs delaktiga i diskussionen om vad huset kan och ska användas till i framtiden. Vi är övertygade om att det behövs fler icke-kommersiella mötesplatser i Örebro, och i synnerhet kommer det behövas på södercity som riskerar att bli en utarmad stadsdel när biblioteket flyttar.

Förslaget avslogs av Kulturnämnden med argumentet att huset ägs av Örebroporten, och därför är det de som ska genomföra en sådan dialog. Man kan diskutera om det argumentet håller, men vi tog nya tag och skrev istället en motion till fullmäktige om att ge bolaget det uppdraget i ägardirektiven. Motionen var färdigberedd i våras, och i det skriftliga svaret stod det att motionen avslogs med argumentet ”att det var fel timing”. Att ändra i ägardirektiven är nämligen något som bara görs i samband med en ny mandatperiod och en ny budget. Men eftersom fullmäktige gång på gång har bordlagt beslutet om motionen (skjutit fram i tiden) eftersom vi inte hunnit igenom andra ärenden, så togs den inte upp förrän igår. Det var ju ganska lämpligt ändå, eftersom det nu var perfekt timing! Om ett par månader ska den nya budgeten antas, och vi är precis i början på en ny mandatperiod. Argumenten för avslag var bortsopade.

Men när debatten började i fullmäktige igår så vidhöll kommunalrådet Lennart Bondeson (Kd) att motionen skulle avslås. Men nu var argumentet inte längre det som stod i motionssvaret, utan han hittade på nya. Det första var att det ”inte var rimligt att Örebroporten skulle få ett sådant uppdrag”. Varför det inte var rimligt kunde han inte svara på. Och när vi påpekade att Örebroporten fått liknande uppdrag om bl a Svampens framtid, och att de faktiskt tidigare sagt i Kulturnämnden att det var bolagets uppgift, då ändrade sig Bondeson igen. Nu blev argumentet att ”Conventum behöver de mellanstora konferensrummen i Medborgarhuset, och de ska faktiskt ha rådighet över huset”. Man häpnar ju lite. Jag pratar om Medborgarhusets framtid, och han låtsas helt plötsligt att vi aldrig har diskuterat att Conventum ska ta över bibliotekets gamla lokaler. Det är kommunen som äger Medborgarhuset, och det är vi som bestämmer hur det ska användas i framtiden.

Jag tycker att kommunledningens ovilja att lyfta upp en öppen diskussion om en av våra finaste och viktigaste fastigheter är sorglig. Jag blir också oerhört besviken över att de inte ger ett ärligt svar på varför de avslog motionen. Istället uppfinner man nya argument efterhand som är så tunna att de är genomskinliga. Trots alla fina ord kommunledningen skrivit om vikten av medborgardialoger. När det kom till kritan så var det tydligen inte så viktigt ändå.

Cyklist – med livet som insats?

En av Miljöpartiets viktigaste valfrågor är säkrare trafikmiljöer i Örebro. Ofta hörs upprörda röster om bilköer, parkeringsplatser och väggupp. Men inte lika ofta hörs upprörda röster från de som har desto större skäl till det – cyklister som tar sig fram i Örebro med livet som insats.

I dagens NA skriver man om en av de farligaste platserna i stan – Västra Nobelgatan. Sträckan mellan Centralstationen och Hertig Karls Allé är faktiskt livsfarlig för cyklister. Ingen cykelbana överhuvudtaget, och bara en smal trottoar som är reserverad för fotgängare. Som cyklist tvingas man alltså ut i biltrafiken, där bussar, lastbilar och personbilar kör, ofta snabbare än de 50 km/h som är tillåtna. I båda ändar av den här sträckan finns cykelbanor från de yttre stadsdelarna in mot centrum, men den här gatan är som en vit fläck på kartan.

Idag har bilarna fyra filer på Västra Bangatan, cyklisterna noll. Så ser trafikmaktordningen ut i verkligheten. Det borde vara högsta prioritet för kommunen att se till att den här gatan byggs om omedelbart. Det är bara en tidsfråga innan det händer en olycka. Och ska vi lyckas öka cyklingen i Örebro så måste vi se till att trafikmiljöerna blir säkrare – för alla!

Det är NU det gäller

När jag stod i valstugan häromdagen så kom en kvinna cyklande. Hon parkerade resolut cykeln och sa: “Nu måste vi prata!”. Vi blev sittande i säkert trekvart, och när hon gått så kände jag hur hjärtat slog lite snabbare. Hon var väldigt arg, och ganska uppgiven. Vi pratade om vapenexport, upprustning och manlig krigshets, om beteendestörningar av hormonstörande kemikalier, om kalhyggen av skogen, om insektsdöden, om klimatförändringar, om män som misshandlar, om föräldrar som inte har tid att möta sina barn. Vi pratade om att hon tyckte att människor inte ler mot varandra så ofta längre. Att samhället har förändrats och att egennyttan går först i varje given stund. Vi är lite otryggare, lite ensammare, vi flyger mer och äger mer prylar än någonsin men våra barn är samtidigt mer deprimerade och stressade än de varit tidigare. Ett oklart missnöje och rädsla brer ut sig, många letar en syndabock och tror ibland att de hittat den i de människor som är nya i vårt land. Till slut sa hon: “Jag vet inte vad jag ska göra! Hur ska jag kunna förändra något? Ska det krävas att jag går upp på Stortorget och korsfäster mig för att folk ska förstå?”.

Där och då kände jag så starkt att jag är på rätt plats. Jag valde rätt när jag bestämde mig för att bli politiker. För jag vill verkligen förändra allt det där, tillsammans med andra. Jag vill vara med och bygga ett samhälle där människor får möjlighet att LEVA. Att skratta, känna sig fria och trygga, älska, vila, vara friska och njuta av livet. Och jag vill att mina tre söner ska kunna leva så, och även deras barn. Det kanske låter naivt, men ärligt talat så är det ju det där som de flesta av oss längtar efter? Att få de allra djupaste mänskliga behoven tillfredsställda.

Alla stora förändringar börjar med små, små steg. Vid sidan om allt det som jag och den där kvinnan pratade om på Stortorget så finns det så mycket bra och och värdefullt att bygga på. Det finns så många människor som vill något annat. Som varje dag gör små och stora saker för andra än sig själva. Det är de krafterna som behöver få fritt spelrum och bättre förutsättningar att kunna göra mer! Det är kanske en av våra viktigaste uppgifter som politiker – att se dessa krafter och att ge dem möjligheter. För politiken är inte det enda svaret på hur vi skapar en hållbar framtid.

Vi behöver alla hjälpas åt, för det finns så mycket vi behöver styra i en bättre riktning. Örebro behöver bli mer levande, grönare, tolerantare och klimatsmartare. Biltrafiken behöver minska, och med fler människor på gatorna som går och cyklar så ökar tryggheten. Vi behöver fler träd, buskar och parker för att må bra, och för att minska konsekvenserna av klimatförändringarna. Örebroarna ska uppmuntras att förändra sin livsstil i hållbar riktning, och de kloka valen måste bli de enklaste. Barnen som föds med sämst förutsättningarna ska få mer stöd i skolan för att kunna utvecklas och må bra. Ungdomar som hamnat snett ska möta fältassistenter och kuratorer som fångar upp dem tidigt. Kvinnor ska slippa bli misshandlade av sina män, de ska få lika lön för lika arbete och få lika stort inflytande över Örebros utveckling. Flickor och pojkar ska ges frihet att växa upp utan begränsande könsnormer, och mycket av det jobbet kan vi göra i våra förskolor och skolor. När en kvinna lämnar en våldsam relation ska samhället finnas där för att stötta, inte utgöra ytterligare en kamp hon måste ta. Människor som flytt från krig eller fattigdom ska kunna bygga upp sina nya liv snabbt, lära sig svenska och skapa sig en egen försörjning. Vi ska fortsätta vara ett öppet och solidariskt land! Små företag ska växa, och uppmuntras att bidra till en hållbar omställning. Mer av vår mat behöver odlas i vår närhet, utan kemiska insatsmedel. Och vår skog ska inte förvandlas till ett industrilandskap, utan fortsätta vara hem för ett myller av djur och växter. Och det finns mycket, mycket mer…

Innan jag blev kommunalråd hade jag med mig en hel del olika erfarenheter i bagaget. Jag kom som skilsmässobarn till Örebro med min mamma när jag var fyra år, och bodde de första åren i Vivalla. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa vidare efter gymnasiet. Betygen blev sådär efter en del frånvaro och inte särskilt stort fokus på skolan. Men högskoleprovet räddade mig och jag läste till slut fem år på universitetet. Efter det har jag jobbat i näringslivet, i landstinget och även drivit ett eget företag. Jag har också hunnit bli mamma till tre barn, och att vara förälder är givetvis det jag är i allra första hand. Och det var också barnen som fick mig att engagera mig politiskt. Jag stod inte ut med tanken på att jag såg hur mycket som gick åt fel håll med den värld de skulle ta över, utan att göra allt jag kunnat. Att bli politiker hade aldrig föresvävat mig innan jag fyllde 40. Jag hade låg tilltro till politiken och trodde inte att den kunde göra skillnad. Men jag har tänkt om. Politiken kan göra skillnad – men då krävs det nytänk, mod och samarbetsvilja. Och jag tror mig vara ganska bra på alla de sakerna. Jag är fortfarande relativt ny i politiken jämfört med många andra, och jag har ingen avsikt att stanna här för resten av mitt liv. Förhoppningsvis kan jag inspirera och locka in fler som vill vara med, och på sikt ta över efter mig.

Min vision är att Miljöpartiet blir det största partiet i Örebro, för att örebroarna vill se en annan framtid än den väg vi är inne på nu. För att de vill att vi ska ta gemensamt ansvar för miljön, för framtida generationer och för alla människors livskvalitet. Kanske är det snart dags för kommunstyrelsen att ledas av en klimatfeminist? Jag säger som Pippi: Det har jag aldrig provat, så det kan jag säkert! Men innan vi är där så är det första steget att få vara en del av en styrande majoritet i kommunpolitiken. Och för det så behöver vi ett starkt stöd av väljarna när vi förhandlar kring ett samarbete.

Du som orkat läsa ända hit – rösta gärna grönt, och kryssa gärna mig. Men för allt i världen – använd åtminstone din röst! Och lägg den på ett parti som värnar demokratin och alla människors lika värde!

Jag känner att jag är på rätt plats. Det här är vad jag vill göra, och jag vill göra det tillsammans med fler. Vi har inte tid att vänta längre. Det är NU det gäller.

Var inte rädda för fel saker

Ikväll har jag och de andra partiföreträdarna varit på en ”teaterdebatt” ordnad av P4 och Länsteatern. Fin grej, att låta kulturen spela en roll i valrörelsen och samtalet om samhällsutvecklingen. En av frågorna vi diskuterade (och som fick en scen ur Maria Svelands fantastiska pjäs ”Befrielsefronten” som bakgrund) var: ”Man kan ha olika uppfattning om hur otryggt samhället är. Vilken är din åtgärd för att öka tryggheten i Örebro kommun?

Jag vill börja med att säga att det alltid är viktigt att ta människors oro på allvar. Självklart ska man lyssna och bekräfta att man hört. Men världen har nog aldrig varit en tryggare plats för människor än idag. Och av alla länder i världen är Sverige ett av de tryggaste. Det som oroar mig är snarare den minskade tilliten hos människor.

Ja, gängkriminalitet och skjutningar på öppen gata måste stoppas. Förutom nationella insatser som att stärka polisens arbete och se till att tullen stryper tillgången på skjutvapen så är det vi kan göra i kommunen att fortsätta det långsiktiga och ihärdiga arbetet att rekrytera unga människor till samhället innan organiserade kriminella gör det.

Men det här är viktigt: 65% av svenskarna tror att brottsligheten har ökat något eller mycket mellan 2016 och 2017. Men enligt Brottsförebyggande Rådet går det inte att dra några slutsatser alls om att den totala brottsligheten ökar. Vissa brott har ökat, andra har minskat. Framförallt har anmälningsbenägenheten ökat.

Det är oansvarigt och gör ingenting bättre att elda på uppfattningen att samhället har blivit otryggt och att det är farligt att leva. Så en viktig åtgärd för att öka tryggheten är också att som politiker sluta sprida bilden av att människor borde oroa sig, och att det finns goda skäl att känna sig mer otrygg. Kanske några partier tror sig vinna röster i stundande val, men på sikt förlorar vi alla på det.

Är det någon sak som skulle göra skillnad för tryggheten i vårt samhälle så är det att knäcka machonormen. Ur en destruktiv mansroll kommer så mycket av problemen i samhället – våld, hot, sexuella trakasserier, skadegörelse… I stort så oroar sig människor för fel saker idag, och det tycker jag att både vi politiker och media har ett ansvar i att försöka förändra. Risken för klimatförändringar som kommer påverka vårt liv på jorden dramatiskt är en sak som vi verkligen borde oroa oss för. Att som kvinna gå ensam på stan är faktiskt inte lika riskfyllt som att leva i en relation med en våldsam man. Vi måste prata om rätt saker.

Det är den restriktiva migrationspolitiken som är oansvarig

Att Sverige står inför enorma utmaningar när det gäller kompetensförsörjningen är knappast en nyhet. Både lokala politiker och regeringsföreträdare pratar ofta om den framtida bristen på personal inom välfärden. Alla yrkesgrupper diskuterar hur just de ska bli mer attraktiva, och hur de ska öka antalet utbildningsplatser på högskola och universitet för att säkra sin kompetensförsörjning. Problemet är att vi inte är tillräckligt många. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer alla dessa hundratusentals människor inte finnas för att bemanna skolor, industrier, äldreboenden och förskolor.

Samtidigt som många politiker sätter fingret på det här problemet så vill de också stänga Sveriges gränser, ”strama åt” migrationspoliken och göra det svårare för de allra flesta att ta sig till vårt land. Att samtidigt driva de här två spåren är för mig inget annat än dumt, eller om man gör det högst medvetet – rent oansvarigt.

I dagens NA skriver företrädare för lärarnas fackförbund om den enorma brist på lärare som vi kommer ha i en snar framtid. Det är oerhört allvarligt, eftersom vi alla vet hur viktig skolan är för ett samhälles utveckling. Och igår när jag stod på Stortorget och pratade med väljare, så kom det fram några killar som bor på en flyktingförläggning i Fellingsbro. Vi pratade länge om hur svårt det är med väntan på ett besked om man får stanna eller inte, och vi pratade om vad vi kan göra som politiker för att göra det lättare för invandrare att bli en del av sitt nya samhälle. De verkade inte särskilt hoppfulla kring om att få uppehållstillstånd. En av killarna kom från Irak och hade med sig en ganska färsk lärarutbildning i bagaget. Han berättade hur mycket han älskade att få undervisa i matte och NO, och att han så gärna ville bli lärare i Sverige. Vi behöver de här människorna! Vi har inte råd att stänga ute människor som vill komma hit och jobba. Och även de som kommer hit i äldre år, kanske som analfabeter och som kommer få svårt att komma in på arbetsmarknaden är viktiga. De är ofta föräldrar till barn som snabbt kommer in i skolan och kommer bli viktiga på arbetsmarknaden.

Det är inte invandringspolitiken som är problemet, det är integrationspolitiken. Vi har varit alldeles för dåliga på att ta tillvara människors kompetens, energi, drivkrafter och potential. Vi har varit för dåliga på att se till att de snabbt lär sig svenska, får praktikplatser, får sin utbildning godkänd i Sverige och får en bostad på en plats där de kan lära känna svenskar. DET ska vi fokusera på. Samtidigt som vi måste välkomna fler nya svenskar hit för att kunna upprätthålla vår välfärd i framtiden. Att stänga gränserna är oansvarigt.

(Och det självklara i att vi ska visa solidaritet med andra människor som söker skydd, trygghet och framtidshopp)

Därför kallar jag mig klimatfeminist

För många år sedan hade jag en lång diskussion med en person om det var klimatfrågan eller jämställdheten som var den absolut viktigaste frågan att tackla. Jag minns att vi hade olika uppfattning. Idag så ser jag på det annorlunda. Idag kallar jag mig klimatfeminist, och vill inte sätta någon av frågorna allra högst upp på agendan.

Ibland får jag frågan ”Vad betyder det att du kallar dig klimatfeminist?” För mig är klimatförändringarna och jämställdheten två samhällsfrågor som är viktigare än alla andra. Att vara klimatfeminist är att se hur tätt sammankopplade de här frågorna är med varandra, hur nära de hänger ihop. Det går inte att göra något åt den ena om vi inte samtidigt jobbar med den andra.

Vi vet idag att klimatförändringarna kommer påverka oss enormt i framtiden. I själva verket gör de det redan idag. I många fattiga länder har klimatförändringarna redan torkat ut sjöar och vattendrag, och lett till missväxt, svält och väpnade konflikter. FN har gjort bedömningen att världen kommer ha 200 miljoner klimatflyktingar om 35 år. Och det är alltid, alltid kvinnorna och barnen som drabbas hårdast. Och det är de fattiga som drabbas hårdast av utsläppen som vi i den rika delen av världen orsakat. Därför är klimatfrågan samtidigt en fråga om feminism, rättvisa och solidaritet.

Ofta när vi pratar om klimatfrågan så är det vita, medelålders män som diskuterar tekniska frågor som havsnivåhöjningar, medeltemperaturer och tekniska lösningar som ska fixa allt. Män har generellt mer makt än kvinnor i samhället. Och med makt kommer också privilegiet att sätta problembeskrivningen. De kan bekräfta klimatförändringarna som viktiga att åtgärda, men fokuserar hellre lösningarna på ny, häftig teknik än på enkla, billiga beteendeförändringar.

Inom EU-länderna har männen i genomsnitt 25% högre klimatavtryck per person än kvinnor. De äter mer kött, kör mer bil och konsumerar mer teknik. Givetvis ska inte varenda man dömas som klimatbov på grund av det – men det är viktigt att förstå hur det påverkar klimatarbetet på ett övergripande plan när de som har mest makt och inflytande själva har den mest ohållbara livsstilen. En livsstil som ofta grundar sig på normer om manlighet, hur män ska vara och göra. Av det skälet är det också viktigt att vi tar upp kampen på allvar mot den rådande maskulinitetsnormen och machokulturen. Den är skadlig även för klimatet!

Kvinnor prioriterar miljö- och klimatfrågorna högre än män idag, det vet vi genom olika undersökningar. Då säger det sig självt att om kvinnorna får mer makt och inflytande i politiken, då kommer också klimatfrågan att prioriteras högre. Därför är det till exempel oerhört viktigt att våra bolagsstyrelser är jämställda. Idag är det bara något enstaka kommunala bolag i Örebro som har 50% kvinnor eller mer i styrelsen. I de flesta är männen i klar majoritet. Ett bolag har INGA kvinnor alls! Så kan vi inte ha det.

Allt klimatarbete måste därför också samtidigt ha ett jämställdhets- och rättviseperspektiv. Vi behöver alltid ställa oss frågan: Hur påverkar olika klimatåtgärder kvinnor respektive män? En kamp mot klimatförändringarna är också en kamp för jämställdhet. Och utan jämställdhet kommer vi inte kunna ställa om till ett klimatsmart samhälle.  Det gäller globalt, och det gäller i Örebro. Därför är jag en klimatfeminist.

(Jag vill också passa på att tipsa om en bok som min gröna vän och EU-parlamentariker Linnea Engström skrivit. Liten men otroligt viktig!)

Äntligen kanske strutsarna drar upp huvudet ur sanden

Vi är ganska många som har varit oroliga för att klimatfrågan inte ska få den plats i valrörelsen som den förtjänar. När klimatförändringarna faktiskt hotar mänskligheten på allvar, så vi väljer vi att spela rysk roulette med våra barns framtid. Forskarna har länge försökt att vädja till oss politiker, och har ropat allt högre. Ändå är det många som valt att stoppa huvudet i sanden för det faktum att mänskligheten håller på att rubba hela det känsliga klimatsystemet på jorden. Det har tydligen varit viktigare att sänka priset på bensin och diesel, att öka konsumtionen, att fortsätta subventionera flygplatser och att stoppa en flygskatt som de flesta svenskar vill ha.

Men nu är det inte längre bara forskarnas varningar som hörs. Nu är det faktiskt Moder Jord själv som talar. Den här sommaren har varit unik på så många sätt. Värmen har lagt sig som ett lock över norra halvklotet, skördarna har torkat bort och vattenbristen är ett faktum. Äldre människor har dött av värmen, och tragiska historier har nått oss om människor som dött i lågorna på de grekiska stränderna. Bönder nödslaktar sina djur av foderbristen, och i de svenska skogarna har bränderna rasat på ett sätt som vi aldrig sett förut. Däremellan har det kommit skyfall som översvämmat sjukhus och tågstationer. Det är exakt detta scenario som vi fått beskrivet och blivit varnade för – i åratal. EXAKT detta.

Men nu har jag faktiskt hört allt fler politiker och opinionsbildare prata om klimatförändringarna, att vi inte kan blunda för dem längre. Att vi behöver en klimatomställning av vårt samhälle. Jag kan knappt lyssna eller titta på nyheterna utan att höra något inslag som handlar om klimatförändringar eller extremväder. Jag tänker fortsätta att lyfta klimatfrågan i valrörelsen, och vidare efter det. Nu hoppas jag verkligen att de politiska strutsarna drar upp huvudet ur sanden och ger klimatfrågan den plats den förtjänar i valet – högst upp. Och att väljarna låter klimatfrågan avgöra var de ska lägga sin röst. För det är NU det gäller.

MP ensamma om att vilja sänka hastigheten på E18/E20 och Rv50

E18/E20 skär rakt genom Örebro och skapar många problem för utvecklingen av staden. Vägen fungerar som en barriär som skär av bostadsområden från varandra, och trafiken orsakar buller dygnet runt, året om. Bullret försämrar utemiljön för de människor som bor och vistas nära motorvägen, och förhindrar också nybyggandet av bostäder, förskolor och skolor i närheten. Satsningen på logistik och stora lagerlokaler i Örebroområdet gör också att bullerbelastningen från tung trafik sannolikt inte kommer att bli mindre i framtiden.

Den stora mängden tung trafik i höga hastigheter skapar också stora risker för olyckor, särskilt när dessa fordon kör om varandra. På infarten norrifrån på Rv50 har de närboende under lång tid påpekat de stora riskerna med fordon som kommer in i Lillån i alldeles för höga hastigheter, in i en korsning där det passerar många barn på väg till skolan.

För att minska hälsoriskerna av buller bör hastigheten sänkas på motorvägen genom Örebro. Genom att minska hastigheten från 90 till 70 km/h kan bullret minska till cirka hälften. Trafiksäkerheten ökar, och ytterligare en fördel är att även utsläppen av koldioxid och skadliga partiklar minskar från fordonen när hastigheten sänks.

Under hösten 2018 kommer Trafikverket att påbörja en s k åtgärdsvalsstudie för E18/E20 genom Örebro och RV50 upp till Hovstarondellen. Under åtgärdsvalsstudien finns det möjlighet för Örebro kommun att lyfta in synpunkter och påtala förslag på åtgärder. Så på Samhällsbyggnadsnämnden förra veckan föreslog jag att nämnden skulle enas om en skrivelse till Trafikverket, där vi är tydliga med att vi vill se sänkta hastigheter på de vägar som de har rådighet över, men som påverkar örebroarnas hälsa och säkerhet.

Mitt förslag var att programnämnd Samhällsbyggnad ska skicka en skrivelse till Trafikverket där vi framför en önskan om att sänka hastigheten på E18/E20 mellan avfarten till Karlskoga och avfarten till Rv50 från 90 till 70 km/h, och att att sänka hastigheten på Rv50 mellan Hovstarondellen och f d Coop Lillån från 100 till 70 km/h.

I början på maj bjöd Axbergs Områdesgrupp in politiker från alla partier till en samtalskväll. När frågan om hastigheterna på Rv50 lyftes upp av flera medborgare så var det många politiker som sa (inklusive jag) att de tyckte kommunen skulle ta sitt ansvar och trycka på Trafikverket i frågan. Gjorde de det när de hade chansen? Nej. INGET annat parti ställde sig bakom Miljöpartiets förslag i samhällsbyggnadsnämnden om en skrivelse till Trafikverket. Så det är lätt att lova saker på medborgardialoger, men tydligen svårare att stå bakom dem när de ska bli politisk verklighet.

Kulturpolitiken borde jämna ut klyftorna

Kultur är en absolut förutsättning för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vårt lärande. Därför har den också ett alldeles eget inneboende värde för människor, och ska inte tvingas in i ett ekonomiskt värderingssystem. Ett levande och rikt kulturliv är också en förutsättning för en hållbar utveckling. Kulturen kan vara en brygga mellan människor, mellan olika grupper i samhället, mellan länder och genom historien.

Klyftorna mellan olika grupper i samhället ökar idag, något som verkligen oroar mig. Det finns stora skillnader i t ex förväntad livslängd, hälsa, möjlighet att få jobb och barns uppväxtvillkor. Det är viktigt att våra gemensamma offentliga resurser bidrar till att minska de här klyftorna, inte öka dem. Tyvärr har den kulturpolitik vi haft i Sverige misslyckats med det. Vi vet idag att en väldigt stor del av de statliga och kommunala kulturmedlen går till en ganska liten del av befolkningen. Det är dessutom den del av befolkningen som är resursstarkast.

Det är betydande skillnader i kulturkonsumtion beroende på vilken utbildning eller socioekonomisk bakgrund en människa har. Störst effekt har den socioekonomiska bakgrunden på kulturvanor inom gruppen ”traditionell kultur” som bl.a. utgörs av besök på teater, konstutställning, klassisk konsert och läsa bok. Dvs en stor del av det som den kommunala kulturbudgeten går till.

Ett exempel är att bara 18 procent av svenskarna har gått på en klassisk konsert de senaste 12 månaderna. Vi vet också att denna grupp är socioekonomiskt stark. Ändå går en betydande del av kommunens kulturmedel till den typen av verksamhet. Det intressanta är att när det kommer till eget skapande så är inkomsten av mindre betydelse. Människor med lägre inkomst utövar eget skapande i större utsträckning. Åskådarkultur exkluderar och skapandekultur inkluderar.

Jag skulle vilja att det kulturpolitiska samtalet i Örebro på allvar lyfte den här frågan. Är det rätt och riktigt att vi med kommunala skattemedel i så stor utsträckning gynnar redan resursstarka örebroare? Borde vi på ett radikalt sätt styra om resurserna för att nå socioekonomiskt svagare grupper, för att öka den sociala hållbarheten i vår kommun? Hur skulle det i så fall kunna göras? Ett samtal som vi inte får ducka för.

Att lova allt till alla slår tillbaka på politiken

På kommunfullmäktige i veckan debatterades både skolval och lagförslaget om amnesti för ensamkommande. När moderaternas partiföreträdare Anders Åhrlin försvarade sig mot kritik av deras syn på ensamkommande sa han något i stil med att ”fast vi moderater absolut kan tänka oss att lägga mer resurser på utveckling i stadsdelar som Vivalla”. Och det är ju gott att han säger så, vi är ju några andra partier i fullmäktige som prioriterat åtgärder mot segregation i våra budgetar i flera år.

Problemet är bara att samma Åhrlin för några veckor sedan var på en debatt i Hovsta, dit vi båda (och övriga partier) var inbjuda av Axbergs Områdesgrupp för att prata om utvecklingen av Örebro i allmänhet och Hovsta i synnerhet. Under det samtalet så sa Anders att han tycker att FÖR mycket av kommunens resurser har gått till insatser i våra socialt utsatta stadsdelar, och att ”det är dags nu att ni i Hovsta får mer av resurserna”.

Jag har svårt för den sortens retorik och löften. Att bara säga det som gör mottagarna för stunden glada och nöjda, utan att stå för en helhet som faktiskt håller ihop för hela kommunen, och för alla medborgare, det är inte riktigt renhårigt. Jag skulle till och med vilja kalla det populistiskt. Det vi istället borde göra är att lägga krut på att förklara för människorna i t ex Hovsta, Ekeby Almby, Adolfsberg och Sörby varför det är klokt att investera mer i socialt utsatta områden. För att det på sikt blir bra för ALLA – även för dem. Löften om allt till alla leder bara till missnöje hos de som sedan känner sig svikna, och i förlängningen till en minskad tilltro till politiken och demokratin.