Det är den restriktiva migrationspolitiken som är oansvarig

Att Sverige står inför enorma utmaningar när det gäller kompetensförsörjningen är knappast en nyhet. Både lokala politiker och regeringsföreträdare pratar ofta om den framtida bristen på personal inom välfärden. Alla yrkesgrupper diskuterar hur just de ska bli mer attraktiva, och hur de ska öka antalet utbildningsplatser på högskola och universitet för att säkra sin kompetensförsörjning. Problemet är att vi inte är tillräckligt många. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer alla dessa hundratusentals människor inte finnas för att bemanna skolor, industrier, äldreboenden och förskolor.

Samtidigt som många politiker sätter fingret på det här problemet så vill de också stänga Sveriges gränser, ”strama åt” migrationspoliken och göra det svårare för de allra flesta att ta sig till vårt land. Att samtidigt driva de här två spåren är för mig inget annat än dumt, eller om man gör det högst medvetet – rent oansvarigt.

I dagens NA skriver företrädare för lärarnas fackförbund om den enorma brist på lärare som vi kommer ha i en snar framtid. Det är oerhört allvarligt, eftersom vi alla vet hur viktig skolan är för ett samhälles utveckling. Och igår när jag stod på Stortorget och pratade med väljare, så kom det fram några killar som bor på en flyktingförläggning i Fellingsbro. Vi pratade länge om hur svårt det är med väntan på ett besked om man får stanna eller inte, och vi pratade om vad vi kan göra som politiker för att göra det lättare för invandrare att bli en del av sitt nya samhälle. De verkade inte särskilt hoppfulla kring om att få uppehållstillstånd. En av killarna kom från Irak och hade med sig en ganska färsk lärarutbildning i bagaget. Han berättade hur mycket han älskade att få undervisa i matte och NO, och att han så gärna ville bli lärare i Sverige. Vi behöver de här människorna! Vi har inte råd att stänga ute människor som vill komma hit och jobba. Och även de som kommer hit i äldre år, kanske som analfabeter och som kommer få svårt att komma in på arbetsmarknaden är viktiga. De är ofta föräldrar till barn som snabbt kommer in i skolan och kommer bli viktiga på arbetsmarknaden.

Det är inte invandringspolitiken som är problemet, det är integrationspolitiken. Vi har varit alldeles för dåliga på att ta tillvara människors kompetens, energi, drivkrafter och potential. Vi har varit för dåliga på att se till att de snabbt lär sig svenska, får praktikplatser, får sin utbildning godkänd i Sverige och får en bostad på en plats där de kan lära känna svenskar. DET ska vi fokusera på. Samtidigt som vi måste välkomna fler nya svenskar hit för att kunna upprätthålla vår välfärd i framtiden. Att stänga gränserna är oansvarigt.

(Och det självklara i att vi ska visa solidaritet med andra människor som söker skydd, trygghet och framtidshopp)

Därför kallar jag mig klimatfeminist

För många år sedan hade jag en lång diskussion med en person om det var klimatfrågan eller jämställdheten som var den absolut viktigaste frågan att tackla. Jag minns att vi hade olika uppfattning. Idag så ser jag på det annorlunda. Idag kallar jag mig klimatfeminist, och vill inte sätta någon av frågorna allra högst upp på agendan.

Ibland får jag frågan ”Vad betyder det att du kallar dig klimatfeminist?” För mig är klimatförändringarna och jämställdheten två samhällsfrågor som är viktigare än alla andra. Att vara klimatfeminist är att se hur tätt sammankopplade de här frågorna är med varandra, hur nära de hänger ihop. Det går inte att göra något åt den ena om vi inte samtidigt jobbar med den andra.

Vi vet idag att klimatförändringarna kommer påverka oss enormt i framtiden. I själva verket gör de det redan idag. I många fattiga länder har klimatförändringarna redan torkat ut sjöar och vattendrag, och lett till missväxt, svält och väpnade konflikter. FN har gjort bedömningen att världen kommer ha 200 miljoner klimatflyktingar om 35 år. Och det är alltid, alltid kvinnorna och barnen som drabbas hårdast. Och det är de fattiga som drabbas hårdast av utsläppen som vi i den rika delen av världen orsakat. Därför är klimatfrågan samtidigt en fråga om feminism, rättvisa och solidaritet.

Ofta när vi pratar om klimatfrågan så är det vita, medelålders män som diskuterar tekniska frågor som havsnivåhöjningar, medeltemperaturer och tekniska lösningar som ska fixa allt. Män har generellt mer makt än kvinnor i samhället. Och med makt kommer också privilegiet att sätta problembeskrivningen. De kan bekräfta klimatförändringarna som viktiga att åtgärda, men fokuserar hellre lösningarna på ny, häftig teknik än på enkla, billiga beteendeförändringar.

Inom EU-länderna har männen i genomsnitt 25% högre klimatavtryck per person än kvinnor. De äter mer kött, kör mer bil och konsumerar mer teknik. Givetvis ska inte varenda man dömas som klimatbov på grund av det – men det är viktigt att förstå hur det påverkar klimatarbetet på ett övergripande plan när de som har mest makt och inflytande själva har den mest ohållbara livsstilen. En livsstil som ofta grundar sig på normer om manlighet, hur män ska vara och göra. Av det skälet är det också viktigt att vi tar upp kampen på allvar mot den rådande maskulinitetsnormen och machokulturen. Den är skadlig även för klimatet!

Kvinnor prioriterar miljö- och klimatfrågorna högre än män idag, det vet vi genom olika undersökningar. Då säger det sig självt att om kvinnorna får mer makt och inflytande i politiken, då kommer också klimatfrågan att prioriteras högre. Därför är det till exempel oerhört viktigt att våra bolagsstyrelser är jämställda. Idag är det bara något enstaka kommunala bolag i Örebro som har 50% kvinnor eller mer i styrelsen. I de flesta är männen i klar majoritet. Ett bolag har INGA kvinnor alls! Så kan vi inte ha det.

Allt klimatarbete måste därför också samtidigt ha ett jämställdhets- och rättviseperspektiv. Vi behöver alltid ställa oss frågan: Hur påverkar olika klimatåtgärder kvinnor respektive män? En kamp mot klimatförändringarna är också en kamp för jämställdhet. Och utan jämställdhet kommer vi inte kunna ställa om till ett klimatsmart samhälle.  Det gäller globalt, och det gäller i Örebro. Därför är jag en klimatfeminist.

(Jag vill också passa på att tipsa om en bok som min gröna vän och EU-parlamentariker Linnea Engström skrivit. Liten men otroligt viktig!)

Äntligen kanske strutsarna drar upp huvudet ur sanden

Vi är ganska många som har varit oroliga för att klimatfrågan inte ska få den plats i valrörelsen som den förtjänar. När klimatförändringarna faktiskt hotar mänskligheten på allvar, så vi väljer vi att spela rysk roulette med våra barns framtid. Forskarna har länge försökt att vädja till oss politiker, och har ropat allt högre. Ändå är det många som valt att stoppa huvudet i sanden för det faktum att mänskligheten håller på att rubba hela det känsliga klimatsystemet på jorden. Det har tydligen varit viktigare att sänka priset på bensin och diesel, att öka konsumtionen, att fortsätta subventionera flygplatser och att stoppa en flygskatt som de flesta svenskar vill ha.

Men nu är det inte längre bara forskarnas varningar som hörs. Nu är det faktiskt Moder Jord själv som talar. Den här sommaren har varit unik på så många sätt. Värmen har lagt sig som ett lock över norra halvklotet, skördarna har torkat bort och vattenbristen är ett faktum. Äldre människor har dött av värmen, och tragiska historier har nått oss om människor som dött i lågorna på de grekiska stränderna. Bönder nödslaktar sina djur av foderbristen, och i de svenska skogarna har bränderna rasat på ett sätt som vi aldrig sett förut. Däremellan har det kommit skyfall som översvämmat sjukhus och tågstationer. Det är exakt detta scenario som vi fått beskrivet och blivit varnade för – i åratal. EXAKT detta.

Men nu har jag faktiskt hört allt fler politiker och opinionsbildare prata om klimatförändringarna, att vi inte kan blunda för dem längre. Att vi behöver en klimatomställning av vårt samhälle. Jag kan knappt lyssna eller titta på nyheterna utan att höra något inslag som handlar om klimatförändringar eller extremväder. Jag tänker fortsätta att lyfta klimatfrågan i valrörelsen, och vidare efter det. Nu hoppas jag verkligen att de politiska strutsarna drar upp huvudet ur sanden och ger klimatfrågan den plats den förtjänar i valet – högst upp. Och att väljarna låter klimatfrågan avgöra var de ska lägga sin röst. För det är NU det gäller.

MP ensamma om att vilja sänka hastigheten på E18/E20 och Rv50

E18/E20 skär rakt genom Örebro och skapar många problem för utvecklingen av staden. Vägen fungerar som en barriär som skär av bostadsområden från varandra, och trafiken orsakar buller dygnet runt, året om. Bullret försämrar utemiljön för de människor som bor och vistas nära motorvägen, och förhindrar också nybyggandet av bostäder, förskolor och skolor i närheten. Satsningen på logistik och stora lagerlokaler i Örebroområdet gör också att bullerbelastningen från tung trafik sannolikt inte kommer att bli mindre i framtiden.

Den stora mängden tung trafik i höga hastigheter skapar också stora risker för olyckor, särskilt när dessa fordon kör om varandra. På infarten norrifrån på Rv50 har de närboende under lång tid påpekat de stora riskerna med fordon som kommer in i Lillån i alldeles för höga hastigheter, in i en korsning där det passerar många barn på väg till skolan.

För att minska hälsoriskerna av buller bör hastigheten sänkas på motorvägen genom Örebro. Genom att minska hastigheten från 90 till 70 km/h kan bullret minska till cirka hälften. Trafiksäkerheten ökar, och ytterligare en fördel är att även utsläppen av koldioxid och skadliga partiklar minskar från fordonen när hastigheten sänks.

Under hösten 2018 kommer Trafikverket att påbörja en s k åtgärdsvalsstudie för E18/E20 genom Örebro och RV50 upp till Hovstarondellen. Under åtgärdsvalsstudien finns det möjlighet för Örebro kommun att lyfta in synpunkter och påtala förslag på åtgärder. Så på Samhällsbyggnadsnämnden förra veckan föreslog jag att nämnden skulle enas om en skrivelse till Trafikverket, där vi är tydliga med att vi vill se sänkta hastigheter på de vägar som de har rådighet över, men som påverkar örebroarnas hälsa och säkerhet.

Mitt förslag var att programnämnd Samhällsbyggnad ska skicka en skrivelse till Trafikverket där vi framför en önskan om att sänka hastigheten på E18/E20 mellan avfarten till Karlskoga och avfarten till Rv50 från 90 till 70 km/h, och att att sänka hastigheten på Rv50 mellan Hovstarondellen och f d Coop Lillån från 100 till 70 km/h.

I början på maj bjöd Axbergs Områdesgrupp in politiker från alla partier till en samtalskväll. När frågan om hastigheterna på Rv50 lyftes upp av flera medborgare så var det många politiker som sa (inklusive jag) att de tyckte kommunen skulle ta sitt ansvar och trycka på Trafikverket i frågan. Gjorde de det när de hade chansen? Nej. INGET annat parti ställde sig bakom Miljöpartiets förslag i samhällsbyggnadsnämnden om en skrivelse till Trafikverket. Så det är lätt att lova saker på medborgardialoger, men tydligen svårare att stå bakom dem när de ska bli politisk verklighet.

Kulturpolitiken borde jämna ut klyftorna

Kultur är en absolut förutsättning för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vårt lärande. Därför har den också ett alldeles eget inneboende värde för människor, och ska inte tvingas in i ett ekonomiskt värderingssystem. Ett levande och rikt kulturliv är också en förutsättning för en hållbar utveckling. Kulturen kan vara en brygga mellan människor, mellan olika grupper i samhället, mellan länder och genom historien.

Klyftorna mellan olika grupper i samhället ökar idag, något som verkligen oroar mig. Det finns stora skillnader i t ex förväntad livslängd, hälsa, möjlighet att få jobb och barns uppväxtvillkor. Det är viktigt att våra gemensamma offentliga resurser bidrar till att minska de här klyftorna, inte öka dem. Tyvärr har den kulturpolitik vi haft i Sverige misslyckats med det. Vi vet idag att en väldigt stor del av de statliga och kommunala kulturmedlen går till en ganska liten del av befolkningen. Det är dessutom den del av befolkningen som är resursstarkast.

Det är betydande skillnader i kulturkonsumtion beroende på vilken utbildning eller socioekonomisk bakgrund en människa har. Störst effekt har den socioekonomiska bakgrunden på kulturvanor inom gruppen ”traditionell kultur” som bl.a. utgörs av besök på teater, konstutställning, klassisk konsert och läsa bok. Dvs en stor del av det som den kommunala kulturbudgeten går till.

Ett exempel är att bara 18 procent av svenskarna har gått på en klassisk konsert de senaste 12 månaderna. Vi vet också att denna grupp är socioekonomiskt stark. Ändå går en betydande del av kommunens kulturmedel till den typen av verksamhet. Det intressanta är att när det kommer till eget skapande så är inkomsten av mindre betydelse. Människor med lägre inkomst utövar eget skapande i större utsträckning. Åskådarkultur exkluderar och skapandekultur inkluderar.

Jag skulle vilja att det kulturpolitiska samtalet i Örebro på allvar lyfte den här frågan. Är det rätt och riktigt att vi med kommunala skattemedel i så stor utsträckning gynnar redan resursstarka örebroare? Borde vi på ett radikalt sätt styra om resurserna för att nå socioekonomiskt svagare grupper, för att öka den sociala hållbarheten i vår kommun? Hur skulle det i så fall kunna göras? Ett samtal som vi inte får ducka för.

Att lova allt till alla slår tillbaka på politiken

På kommunfullmäktige i veckan debatterades både skolval och lagförslaget om amnesti för ensamkommande. När moderaternas partiföreträdare Anders Åhrlin försvarade sig mot kritik av deras syn på ensamkommande sa han något i stil med att ”fast vi moderater absolut kan tänka oss att lägga mer resurser på utveckling i stadsdelar som Vivalla”. Och det är ju gott att han säger så, vi är ju några andra partier i fullmäktige som prioriterat åtgärder mot segregation i våra budgetar i flera år.

Problemet är bara att samma Åhrlin för några veckor sedan var på en debatt i Hovsta, dit vi båda (och övriga partier) var inbjuda av Axbergs Områdesgrupp för att prata om utvecklingen av Örebro i allmänhet och Hovsta i synnerhet. Under det samtalet så sa Anders att han tycker att FÖR mycket av kommunens resurser har gått till insatser i våra socialt utsatta stadsdelar, och att ”det är dags nu att ni i Hovsta får mer av resurserna”.

Jag har svårt för den sortens retorik och löften. Att bara säga det som gör mottagarna för stunden glada och nöjda, utan att stå för en helhet som faktiskt håller ihop för hela kommunen, och för alla medborgare, det är inte riktigt renhårigt. Jag skulle till och med vilja kalla det populistiskt. Det vi istället borde göra är att lägga krut på att förklara för människorna i t ex Hovsta, Ekeby Almby, Adolfsberg och Sörby varför det är klokt att investera mer i socialt utsatta områden. För att det på sikt blir bra för ALLA – även för dem. Löften om allt till alla leder bara till missnöje hos de som sedan känner sig svikna, och i förlängningen till en minskad tilltro till politiken och demokratin.

 

En olöslig ekvation för S

Socialdemokraternas nya, hårdare linje i migrationspolitiken ställer onekligen till lite problem för dem lokalt. Ett av budskapen är att de vill begränsa arbetskraftsinvandringen för att ”se till att inga utlänningar kommer och tar svenskarnas jobb”. I mina ögon är det inget annat än en halvdesperat flört med de väljare som flytt till Sverigedemokraterna.

Samtidigt så sitter de vid makten i många kommuner, där bristen på arbetskraft inom välfärden börjar bli akut. Och då har vi ändå bara sett början på den demografiska utmaning vi har framför oss. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler barn och äldre i behov av omsorg. Bara i den kommunala sektorn kommer vi behöva anställa 200 000 människor de närmaste 10 åren. Och det kommer vi inte kunna lösa med längre arbetsdagar, fler heltidstjänster eller digitalisering.

Att i det läget vi står inför måla upp en bild av att vi måste stänga gränserna för arbetskraftsinvandring, det är inkonsekvent, kortsiktigt och politiskt oansvarigt. Vi behöver FLER människor som kan arbeta i välfärden. Istället för att spä på människors rädslor och säga nej, behöver vi säga ja och på allvar bygga ett mottagnings- och utbildningssystem som hjälper oss att lösa utmaningarna inom framtidens kompetensförsörjning.

Helgens funderingar

Jag försöker verkligen att undvika jobb på helgerna. Att vara närvarande med barnen, och faktiskt återhämta lite efter intensiva veckor känns viktigt. Men det betyder ju inte att jag slutar tänka på politik. Däremot så vandrar ju tankarna fritt, utan att vara kopplade till kommande fullmäktige, en debattartikel som ska skrivas eller något specifikt ärende jag ska tycka till om.

Under helgens hundpromenader och timmarna jag ägnat åt att städa vindsförrådet var det både stora och små frågor som fladdrade genom huvudet. Reflektioner om människor och samhället, och saker jag skulle vilja ställa tillrätta. Saker som gör mig både glad och arg…

Vardagens miljöhjältar är de gamla damerna med rullator som jag ofta ser på öster där jag bor. Trots att de har svårt att böja sig ner så tar de upp skräp som andra slängt på marken, lägger de i korgen på rullatorn och går sen och källsorterar det. Vi löpare är lite malliga över att vi börjat ”plogga” (jogga och plocka skräp) De här damerna har gjort samma sak i åratal utan att få en hashtagg.

Lämnade Kiel med färjan förra helgen. Hela centrum var invaderat av ”fotbollsfans” och kravallutrustad polis. Obehaglig stämning. Kommer hem till Örebro ett dygn senare och möter samma sak. Vrålande, onyktra, aggressiva män och massor av poliser som vaktar dem. Istället för att använda resurser till att utreda brott eller skydda kvinnor som utsätts för våld. City känns otryggt att gå igenom, för oss vuxna men för barn i synnerhet. När ska vi sätta ner foten och visa att vi inte längre accepterar det här stenåldersbeteendet? När ska skattebetalarna slippa vara med och betala för den här idiotin? Stäng matcherna för hejaklackerna tills de kan bete sig som folk.

Stadsparken är fullt av unga, glada människor som picknickar och hänger på soliga försommarkvällar. Underbart att se! Mindre härligt att se hur det ser ut på gräsmattan dagen efter… Jag förundras över att man inte har bättre möjligheter att slänga skräp och att källsortera det som örebroare. Det står bara några små vanliga papperskorgar som snabbt blir överfulla. Ställ ut stora soptunnor där man kan slänga förpackningar var för sig. Gör det lätt att göra rätt!

Det är många sakfrågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Lokalt kommer vi diskutera om kommunalskatten ska vara 50 öre lägre eller högre, om vissa gator ska byggas om eller ej, och var nästa nya badhus ska ligga. Inte alls oviktiga saker, men ibland saknar jag de politiska samtalen om hur vi kan förändra våra liv och samhället i grunden. Samtal som jag ofta har med människor som inte är politiker. Vi har det fantastiskt bra materiellt sett. Ändå efterlyser många ännu mer ekonomisk tillväxt, vilket innebär mer konsumtion och större miljöpåverkan. Jag undrar varför vi mår så dåligt trots detta? Varför så många begår självmord, är sjukskrivna för stress och utbrändhet, stannar hemma från skolan för att pressen blivit för stor, blir gamla och dör i ensamhet utan släktingar närvarande. Varför vi medicinerar allt fler barn för psykiatriska diagnoser och varför vi känner oss allt otryggare i ett samhälle som troligen aldrig varit så tryggt som idag…

Riv murarna mellan unga och politiken

Under ett par månader har jag förmånen att ha Miranda på praktik hos mig i Rådhuset. Hon går sista året på gymnasiet, och vi fick kontakt genom Tegelbruket. Miranda kommer hänga med mig på olika saker som fyller mina dagar: sammanträden med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, partiinterna möten, verksamhetsbesök och kampanjer i valrörelsen.

Jag tyckte själv att det kändes otroligt avlägset att ta ett politiskt uppdrag, ända tills jag var 38 år gammal och lärde känna människor som var politiskt engagerade. För många unga, kanske särskilt de med utländsk bakgrund, är det en avgrund mellan dem själva och politikerna. Att de själva skulle bli medlemmar i ett politiskt parti, eller ta ett politiskt uppdrag finns inte på kartan. Många ser inte politiken som arena tillgänglig för dem helt enkelt.

Men det betyder inte att de inte har ett samhällsengagemang! Tvärtom har jag träffat många ungdomar via Tegelbruket och föreningar i bl a Vivalla som verkligen brinner för demokrati, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Och det är något vi verkligen måste ta tillvara. För demokratins skull, och för de ungas skull.

Jag försöker göra det jag kan för att få fler unga att känna att politiken visst kan vara något för dem. Att deras röst är viktig, och att de kan vara med och påverka hur vårt samhälle ska fungera i framtiden. Och det är otroligt värdefullt för mig att få ta del av unga människors kloka tankar och åsikter, vad de tycker och tänker, och vilka hinder de upplever för att ta sig in i politiken. För vi kan inte riva murar som vi inte ens är medvetna om existerar. Efter Miranda ska jag fortsätta att hålla Miljöpartiets dörr öppen för fler unga som inte sett politik som något för dem. Och jag hoppas att fler partier gör samma sak!

Race Day vid slottet är ett riktigt haveri

Det är kul när det händer grejer i Örebro. Särskilt när saker är arrangerade inte bara för att locka nya invånare hit eller att ”sätta Örebro på kartan”. Utan när de är inkluderande, tilltalar breda målgrupper av örebroare och är icke-kommersiella.

Jag själv har ett väldigt litet intresse för motorsport. Men det innebär inte att jag vill förbjuda evenemang som handlar om det. Däremot så tycker jag att ett evenemang som Race Day, när man bl a ska köra Formel 1-bilar, passar helt otroligt dåligt mitt inne i stan. Vi försöker få örebroarna att välja cykel framför bil i stan för klimatets skull, vi försöker få till ett lägre tempo i trafiken genom att bygga om Trädgårdsgatan, vi försöker skapa en attraktiv stadsmiljö med mer plats för gående på t ex Engelbrektsgatan och Olaigatan. Vi gör om de här bilgatorna till bilfria sommargator – och örebroarna gillar det!

Att spärra av just de här gatorna i flera dagar, som vi jobbar hårt för att få till mindre biltrafik på, för att låta racerbilar köra runt, det är inget annat än ett haveri. Det sänder väldigt konstiga signaler till omvärlden, och jag är ganska övertygad om att det uppmuntrar till buskörning i stan. Dessutom ska vi lägga på ny asfalt tillfälligt, för bara några dagar, för att sedan riva upp den igen. Vilken miljöhänsyn är det? Vi är ganska många som tycker det känns oerhört märkligt att Örebro som säger sig vara en miljökommun, väljer att storsatsa på motorsport mitt inne i en stadskärna som vi vill ska vara trivsam och tillgänglig.

Dessutom är Race Day ett evenemang som mest lockar män. (Inte bara, men att motorsporten är mansdominerad råder knappast något tvivel om) Detta är det absolut största och mest resurskrävande evenemang som ordnas i Örebro – man kan verkligen fråga sig hur jämställdhetsperspektivet har diskuterats här? Går kommunens evenemangspengar lika mycket till tjejer och kvinnors intressen som till mäns?

Jag skulle mycket hellre se att en del av alla de miljoner som plöjs ner i Race Day gick till ett kulturevenemang i stan som tilltalar kvinnor lika mycket som män. En stor musik- eller matfestival? Livekonsert? Eller varför inte se till att ordna en stabil finansiering av Live At Heart, som enligt näringslivet själva skapar störst mervärde för dem?