Passionen utanför politiken

Att få arbeta heltid som politiker är lätt det roligaste jobbet jag haft under mina snart 20 år i arbetslivet. Det är omväxlande, utmanande, fritt, lärorikt, svårt, inspirerande och väldigt socialt. Men det är också ganska tufft eftersom man aldrig någonsin blir klar. Det finns alltid mer man skulle kunna göra – skriva en debattartikel eller motion till, göra ett studiebesök till, tacka ja till fler inbjudningar, träffa fler väljare och partimedlemmar, läsa fler rapporter… Kombinera det med tre barn och ett hem att ta hand om, då blir det ibland lite svårt att få ihop livet. Även om det är roligt så innebär det mycket energi UT. Och då behövs det ju också en hel del energi IN också. För den där balansen är livsviktig. Vi har alla olika sätt att hämta in den där energin på. För sju år sedan hittade jag min stora energikälla – jag upptäckte att jag kunde springa.

Jag hade levt 37 år i övertygelsen att min kropp inte kunde springa, att den inte var gjord för det. Jag hatade ju vartenda steg! Blodsmak i munnen, svårt att andas och kroppen kändes som ett kylskåp. Jag gav upp efter några kilometer de gånger jag försökte. Men så en dag drog en kollega med mig på Bellmanstafetten, laget hade blivit en person kort och de behövde en ersättare. Eftersom jag är den lojala typen så ställde jag ju upp, men trodde inte jag skulle orka springa alla de 5 kilometrarna. Och att springa inför folk – vilken skräck! Men när det var min tur att ta det där varvet så var det så många som sprang, och så många som tittade på, att jag hittade någon sorts kraftkälla inom mig. (Det hade varit så oerhört förnedrande att börja gå när alla andra sprang) Jag orkade plötsligt springa hela vägen, och hade till och med lite ork kvar till en spurt på slutet. JAG!? Den dagen var det en mental spärr som släppte inom mig – jag insåg att jag visst kunde springa. Det nya självförtroendet gjorde att jag vågade prova igen, och jag insåg att om jag bara sprang långsamt och gav kroppen några kilometer på sig att komma igång, då orkade jag ju ännu längre.

Och på den vägen är det. Jag sprang längre och längre, och en dag sprängde jag den magiska milgränsen. Jag har aldrig känt mig så stark och lycklig som då, trots att jag sprungit många gånger längre sen dess. Efter två år sprang jag mitt första maraton, sen fortsatte jag att springa ännu längre än så. Allra helst i skogen, det är det bästa. Att få tassa på stigar, uppför och nerför, hitta rätt ställe att sätta fötterna på och få njuta av naturen. Det är ren magi. I skogen rensar jag huvudet och hjärtat, och fyller på med den där viktiga energin. Mina ryggproblem har helt försvunnit sen jag började springa, och jag orkar med så otroligt mycket mer i livet i övrigt. Löpningen har också fört ihop mig med många fina människor jag aldrig skulle träffat annars, genom löparklubben Örebro AIK.

Det sista året har inte lämnat så mycket tid för löpningen av olika skäl. Det har blivit lite turer på luncherna, någon mil i Rynningeviken, och bara ibland en längre tur i skogen. Men längtan finns där, och jag är på gång att komma tillbaka. För löpningen har ingen ålder, så länge kroppen är hel. När jag springer så gör jag det vi alla är gjorda för. Våra gener är i stort sett desamma som när vi var jägare och samlare på Afrikas savanner. Där kunde vi springa många timmar, till och med dagar i sträck för att jaga våra byten. Vårt stillasittande liv idag är det galna, inte att frivilligt springa mil efter mil i skogen.

När jag har varit med på löpartävlingar här i Örebro så har det varit en äldre kvinna med flera gånger, jag minns hennes långa gråa fläta guppa på ryggen när hon långsamt men starkt tog sig runt hela vägen. Hon tävlade i klassen K80. Utan att veta om det är hon min stora förebild. När jag är 80 år vill jag också ha en lång fläta och känna glädjen av att kunna springa på en skogsstig! ​

 

Jag nobbade flyget – ni kan aldrig gissa vad som hände sen!

Ungefär det här hände, kl 06.15 på morgonen:

Ett tåg från Örebro till Mjölby.

Fast sen fortsatte det med ett annat tåg till Köpenhamn, och ett tredje till Kolding i Danmark. Ett fjärde till Hamburg och det femte och sista samma dag rullade in i Frankfurt sen kväll. Jag var ganska mosig när jag trillade av tåget på hauptbahnhof och träsmaken var påtaglig. Men jag var påfylld och utvilad på ett annat sätt, under alla timmarna på tåget hann jag läsa en bok, lyssna på några poddar, skriva en debattartikel, rensa och svara på gamla mail, titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra. Det är inte ofta det händer i vardagen. Det kändes extremt lyxigt och jag har hunnit reflektera kring om det är bra eller dåligt att resan är så tidsödande. Egentligen ”ödslar” jag ju ingen tid alls, jag bara tillbringar den på tåg. Att resa långsamt gör något med mig, när jag kommer fram så känns det verkligen att jag rest någonstans. Som att själen och hjärtat faktiskt har hunnit med kroppen, vilket jag inte brukade känna när jag flög till en annan världsdel på några timmar.

Det fanns ett bra skäl till den här ganska långa och omständliga tågresan. Ett 20-tal politiker och tjänstemän från kommunen och regionen har varit på studieresa till Frankrike för att lära mer om de kapacitetsstarka, effektiva bussar (kallas BRT) som vi planerar att skaffa i Örebro. Resan gick med flyg från Arlanda till Frankfurt och sedan tåg den sista biten till Metz, Nancy och Strasbourg.

Men jag har slutat flyga. Det är ett personligt beslut som handlar om att jag inte vill vara med och släppa ut mer koldioxid till atmosfären. Klimatförändringarna på jorden står precis på randen till att inte stanna under 2 grader, utan istället skena upp till 3-4, kanske 5 grader. Jag anstränger mig ganska hårt i vardagen för att leva på ett sätt som ger minsta möjliga klimatavtryck. Att flyga skulle mångdubbla mina utsläpp och placera mig i den där gruppen vars livsstil skulle behöva 3-4 jordklot. Och där vill jag inte vara. Så jag bestämde mig för snart två år sen att det får bli tåg istället för flyg. Och att jag får anpassa vart jag åker utifrån om det går tåg dit eller inte.

Den här studieresan kändes väldigt viktig att vara med på, så jag bokade tåg istället. Och ingen kan påstå att det är enkelt och bekvämt att resa med tåg i Europa idag. Jag fick starta tidig fredagmorgon och mötte upp de andra i Frankfurt på söndag förmiddag. När de andra kommer hem sent på tisdag kväll har jag fortfarande ett dygn kvar innan jag är hemma.

Under två intensiva dygn har vi varit i tre olika städer och träffat representanter för kollektivtrafiken, provåkt bussar och promenerat runt och tittat på hållplatser och separerade bussfiler. Idag lämnade vi Strasbourg med tåg efter lunch och började hemresan. Här skildes vi åt när de klev av tåget för att flyga hem:

Jag fortsatte tillbaka till Frankfurt och sex timmars väntan innan tåget mot Hamburg går vid midnatt. Eftersom det var fantastiskt sommarväder så bytte jag om på stationen, låste in väskorna och stack ut och sprang. Efter 9 kilometer kroknade jag helt i sommarvärmen och landade i gräset i en fin liten park. Promenerade tillbaka till stationen, där de hade duschar så jag kunde bli människa igen. Några timmars jobb och middag på en thairestaurang i närheten, och strax går tåget. Om 20 timmar får jag träffa mina barn igen som jag längtar så efter. Många timmar att tänka, läsa, skriva och vila…

Så – om jag ska försöka summera den här resan med några ord? Klimatsmart, långsam, rolig, omständig, social. Är det värt det? Absolut! Det känns skönt att vara planetskötare, och det finns massor av andra värden än att komma fram snabbt.

Kommunledningen struntar i en av de viktigaste klimatåtgärderna

Det går inte många dagar nuförtiden mellan dystra nyheter om klimatet. I Arktis har det varit 20 grader varmare än normalt i vinter och isarna krymper i ett katastrofalt tempo. Klimatutsläppen måste minska NU – på alla områden.

Byggsektorn står för mellan 30-50% av den totala globala klimatpåverkan, och mycket beror på vilket byggnadsmaterial man väljer. Betong ger väldigt stora klimatutsläpp, medan trä kan ha 50-80% lägre klimatpåverkan i jämförelse. Och idag är det både tekniskt möjligt och fullt tillåtet att bygga höga kontors- och flerbostadshus med trästomme istället för betong (och med träfasad så klart om man vill det).

Om vi byggde fler hus med trästomme skulle vi alltså kunna minska klimatpåverkan från byggandet enormt mycket. Med tanke på hur mycket som byggs just nu så borde träbyggande stå högt upp på agendan för en klimatmedveten kommun. Så då borde väl Örebro ligga långt framme kring träbyggande med tanke på den miljöprofil som kommunledningen gärna marknadsför Örebro med? Men så är inte fallet. Väldigt lite har gjorts från kommunledningens håll för att verkligen få fart på träbyggandet i Örebro. De senaste åren har bara en handfull trähus byggs, och då på eget initiativ från byggherren.

Några privata aktörer har planerat att bygga bostadshus i trä, t ex i Örnsro och Södra Ladugårdsängen. Men eftersom kommunen inte längre kan ställa miljökrav vid markförsäljning (tack vare alliansen och Stefan Attefall) så behöver vi driva på träbyggandet på annat sätt. Till exempel genom en träbyggnadsstrategi (kommunledningen biföll inte min motion om det i fullmäktige) eller genom att låta de egna bolagen gå före och visa vägen och börjar bygga i trä. Men så är det inte i Örebro. De kommunala bolagen Futurum, Örebroporten och ÖBO bygger i princip ingenting med trästomme. Och styrningen av bolagen i den här frågan verkar vara obefintlig. I de bästa kommunerna (bl a Luleå, Falun, Botkyrka och Växjö) har de kommunala bolagen tvärtom gått före. Parkeringshus, idrottshallar, bibliotek, broar, bostadshus, kommunhus, förskolor och skolor. Vackra, funktionella och klimatsmarta byggnader. Allt går att bygga i trä!

Utan ökat träbyggande kan vi inte kalla Örebro en klimatsmart stad. Vi är bäst i klassen i Örebro och bygger nya bostäder i ett rasande tempo. Men vill vi verkligen göra om samma misstag som när miljonprogrammet byggdes, eller ska vi bygga hållbart den här gången? Det är på väg att bli försent…

Den låga klimatpåverkan är bara en av fördelarna med att bygga med trä. Det är ett lätt byggnadsmaterial och bra att använda när befintliga hus ska kompletteras med fler våningar på höjden. Det går snabbare att bygga än vanliga betongkonstruktioner, och det behöver definitivt inte vara dyrare. Så de argumenten biter inte på mig. Bristande kunskap och ovilja att tänka nytt är i så fall större hinder i vägen för mer träbygg.

Vi måste också bygga för framtidens boende. Det blir allt färre som passar in i normen ”den beständiga kärnfamiljen med två vuxna och två barn”. Istället får vi allt fler singelhushåll, fler hushåll med olika antal barn i familjen olika veckor, kollektivboenden och generationsboenden. Och trähusen är överlägsna när det gäller flexibilitet, det är lätt att flytta väggar och ändra planlösningar.

Jag läste en klok insändare i tidningen för ett tag sedan. En örebroare som undrade varför kommunen bygger så lite i trä, och rubriken var ”Sluta slösa skattepengar på hus i betong!”. Jag tycker att den byggda miljön – bostäder, kontor, arenor och kulturhus – måste bli en viktig del av kommunens klimatarbete, och vi måste öka takten på träbyggandet i Örebro från det nästan obefintliga idag.

För klimatets skull!