Passionen utanför politiken

Att få arbeta heltid som politiker är lätt det roligaste jobbet jag haft under mina snart 20 år i arbetslivet. Det är omväxlande, utmanande, fritt, lärorikt, svårt, inspirerande och väldigt socialt. Men det är också ganska tufft eftersom man aldrig någonsin blir klar. Det finns alltid mer man skulle kunna göra – skriva en debattartikel eller motion till, göra ett studiebesök till, tacka ja till fler inbjudningar, träffa fler väljare och partimedlemmar, läsa fler rapporter… Kombinera det med tre barn och ett hem att ta hand om, då blir det ibland lite svårt att få ihop livet. Även om det är roligt så innebär det mycket energi UT. Och då behövs det ju också en hel del energi IN också. För den där balansen är livsviktig. Vi har alla olika sätt att hämta in den där energin på. För sju år sedan hittade jag min stora energikälla – jag upptäckte att jag kunde springa.

Jag hade levt 37 år i övertygelsen att min kropp inte kunde springa, att den inte var gjord för det. Jag hatade ju vartenda steg! Blodsmak i munnen, svårt att andas och kroppen kändes som ett kylskåp. Jag gav upp efter några kilometer de gånger jag försökte. Men så en dag drog en kollega med mig på Bellmanstafetten, laget hade blivit en person kort och de behövde en ersättare. Eftersom jag är den lojala typen så ställde jag ju upp, men trodde inte jag skulle orka springa alla de 5 kilometrarna. Och att springa inför folk – vilken skräck! Men när det var min tur att ta det där varvet så var det så många som sprang, och så många som tittade på, att jag hittade någon sorts kraftkälla inom mig. (Det hade varit så oerhört förnedrande att börja gå när alla andra sprang) Jag orkade plötsligt springa hela vägen, och hade till och med lite ork kvar till en spurt på slutet. JAG!? Den dagen var det en mental spärr som släppte inom mig – jag insåg att jag visst kunde springa. Det nya självförtroendet gjorde att jag vågade prova igen, och jag insåg att om jag bara sprang långsamt och gav kroppen några kilometer på sig att komma igång, då orkade jag ju ännu längre.

Och på den vägen är det. Jag sprang längre och längre, och en dag sprängde jag den magiska milgränsen. Jag har aldrig känt mig så stark och lycklig som då, trots att jag sprungit många gånger längre sen dess. Efter två år sprang jag mitt första maraton, sen fortsatte jag att springa ännu längre än så. Allra helst i skogen, det är det bästa. Att få tassa på stigar, uppför och nerför, hitta rätt ställe att sätta fötterna på och få njuta av naturen. Det är ren magi. I skogen rensar jag huvudet och hjärtat, och fyller på med den där viktiga energin. Mina ryggproblem har helt försvunnit sen jag började springa, och jag orkar med så otroligt mycket mer i livet i övrigt. Löpningen har också fört ihop mig med många fina människor jag aldrig skulle träffat annars, genom löparklubben Örebro AIK.

Det sista året har inte lämnat så mycket tid för löpningen av olika skäl. Det har blivit lite turer på luncherna, någon mil i Rynningeviken, och bara ibland en längre tur i skogen. Men längtan finns där, och jag är på gång att komma tillbaka. För löpningen har ingen ålder, så länge kroppen är hel. När jag springer så gör jag det vi alla är gjorda för. Våra gener är i stort sett desamma som när vi var jägare och samlare på Afrikas savanner. Där kunde vi springa många timmar, till och med dagar i sträck för att jaga våra byten. Vårt stillasittande liv idag är det galna, inte att frivilligt springa mil efter mil i skogen.

När jag har varit med på löpartävlingar här i Örebro så har det varit en äldre kvinna med flera gånger, jag minns hennes långa gråa fläta guppa på ryggen när hon långsamt men starkt tog sig runt hela vägen. Hon tävlade i klassen K80. Utan att veta om det är hon min stora förebild. När jag är 80 år vill jag också ha en lång fläta och känna glädjen av att kunna springa på en skogsstig! ​

 

Publicerat av

Sara Richert

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *