Mer hemester åt örebroarna!

Oavsett om vi älskar vårt jobb eller inte så tycker de flesta av oss att det är ganska underbart med semester. Det blir äntligen mer tid att sova, läsa, vara med sin familj och sina vänner. Många reser också utomlands för att få sol och värme, miljöombyte, äventyr och något annat än vardagen hemma. Samtidigt så vet nästan alla av oss att det inte är bra för klimatet att flyga. En lång flygresa ökar dina utsläpp med flera ton, och raderar snabbt alla klimatvinster som du gör när du källsorterar förpackningar och cyklar till mataffären. Jag tror att vi alltid kommer att behöva ta oss utanför Sverige ibland, hälsa på släkt och vänner, uppleva andra kulturer eller få bada i ett hav som är turkost och 28 grader varmt. Men för klimatets skull så borde de där resorna bli lite färre, inte fler som idag. Kanske att vi kan flyga mer sällan, men vara borta lite längre när vi väl åker. Vi örebroare har en livsstil som skulle kräva 4,2 jordklot om alla i världen levde som vi. Det är dags att vi ändrar på det nu.

Jag tror inte på att tvinga människor att ändra beteende. Däremot så tror jag att vi kan göra väldigt mycket för att göra det enkelt och lustfyllt för människor att själva välja att ändra sina vanor. Till exempel att förbättra möjligheterna till att ha semester på hemmaplan – en hemester. Att välja bort en utlandsresa till förmån för hemester ska kännas bra, inte som en nitlott. Därför behöver vi politiker göra det både attraktivare och enklare att tillbringa semestern på hemmaplan. Det ska vara möjligt att uppleva äventyr, miljöombyte, bad och lite vardagsflykt utan att flyga hundratals mil varje gång.

Jag tycker att det är rimligare för en kommun som Örebro, som vill vara en miljökommun i framkant, att lägga pengar på att utveckla möjligheterna till riktigt bra hemester, än att till exempel spendera dem på att marknadsföra nya flyglinjer från Örebro. Vi borde satsa på att utveckla fler badmöjligheter både inne i Örebro och ute i kommunen och resten av länet, ställen där du både kan njuta av naturen och samtidigt få lite semesterlyx. Tänk en sandstrand i centrala Örebro med en badbassäng i Svartån. Lägg bussturer till badsjöar, investera i bättre cykelvägar och övernattningsställen. Underlätta för människor och företagare som har bra idéer kring turism och kultur på hemmaplan. Och framförallt, se till att marknadsföra dem riktigt effektivt så att alla örebroare förstår vilka möjligheter som finns. Både de som annars skulle flyga utomlands, och de som aldrig haft råd att göra det.

Redan idag finns det massor av fina ställen att hemestra på bara några mil från Örebro. Några av mina favoriter är en heldag på stranden i Vitsand efter att ha vandrat några kilometer i Tivedens trollskog. Om man vill ha lite mer äventyr så passar man på att hyra häst och rida ett par timmar i skogen runtom. Jag har tagit bussen mot Karlskoga och hoppat av vid Leken, vandrat upp till Ånnaboda och avslutat med en middag på restaurangen. Det går fint att hyra stuga med bastu intill och stanna några dagar. En annan pärla är att hyra storstugan i Gårdsjötorp, elda i kaminen, sova över och gå ner och bada i sjön på morgonen. Eller ta in på hotell mitt i stan några nätter och gör Örebro – njut av Open Art, gå på en restaurang ni aldrig varit på, ta del av det ganska unika utbudet av livemusik vi har, strosa i Rynningeviken. Köp, hyr eller låna en riktigt bra cykel och trampa runt i länet mellan badsjöar och hotell eller vandrarhem. Vandra och tälta någonstans efter vackra Munkastigen eller Bergslagsleden. Eller ta in några nätter på ett lyxigt värdshus eller spa om du har lust och möjlighet till det.

Bilden här nedanför är tagen i Kloten en solig sensommarkväll. Jag låg i en badtunna och drack ett glas vin efter att ha promenerat i skogen. Det kändes som jag var i himlen. Eller åtminstone på ett hotell på Mallis.

Cupido Café, Kulturkvarteret och vikten av att lyssna på unga

För 30 år sedan var jag ung i Örebro. Gick i sjuan eller åttan på Engelbrektsskolan som då låg i Oskarsparken. De åren var ganska stökiga, jag hade inget större intresse av att prestera i skolan och var knappast någon mönsterelev. Tilltron till det egna värdet sviktade – som det gör för många tonåringar – och gränser testades. Men det fanns en fast punkt, och det var föreståndaren på fritidsgården. Alla älskade henne. Hon fångade in, och mötte alla unga som likar. Hon ordnade en tjejgrupp för några av oss som behövde komma in i någon sorts cirkulationsbana. Vi pratade, tänkte och tyckte tillsammans, det var värt allt då. Jag minns inte om det var hon som uppmuntrade oss, men vårt missnöje med sakernas tillstånd utmynnade i en insändare i NA. Jag minns inte heller exakt vad vi skrev, men det handlade främst om att vi hade tröttnat på att det enda vettiga som fanns att göra för oss unga tjejer var att sitta och titta på när killarna spelade i replokalen i skolans källare.

Några dagar efter insändaren blev vi kontaktade av en person som jobbade på kommunen. De hade ett förslag. Om vi ville så kunde vi med deras hjälp få starta upp något som var till för oss, och sådana som vi. Det blev ett ungdomscafé i stan. Kommunen hyrde en lokal vid Våghustorget, hade personal som kunde jobba där och vi fick en budget för inredning. Vi (en ganska brokig samling ungdomar från alla håll i stan) fick nästan fria händer. Vi fick hitta på namnet på stället, vilka möbler vi skulle köpa, aktiviteter, vad vi skulle sälja i cafét, göra scheman för när vi skulle jobba där och vilka uppgifter som behövde fördelas. Det var ganska fantastiskt. Vi fick makten och inflytandet över det som angick oss. De visade att de trodde på vår förmåga, och lämnade över beslut och väldigt mycket ansvar.

För min egen del blev Cupido Café en vändpunkt. Då insåg jag nog inte det, men så här i efterhand så förstår jag bättre varför. Vi blev lyssnade på. Vuxenvärlden frågade ”Vad tycker ni?”, ”Vad behöver ni” och ”Hur vill ni göra det?”. Istället för att komma med färdiga lösningar, uttänkta av någon som troligtvis glömt hur det var att vara femton år, så var det vi som fick bestämma vad vi behövde och hur det skulle göras. Vi fick ansvar, och de flesta av oss tog det och växte enormt med uppgiften.

Den här insikten har jag med mig så starkt i mitt politiska uppdrag. Vikten av att involvera barn och unga i det som är tänkt för dem. Och inte bara på ytan, utan på riktigt. Att göra dem till medbestämmande, att involvera dem tidigt i processerna och våga släppa kontrollen kring att slutresultatet kanske inte blir exakt som det vi vuxna tänkte oss. Just därför blir jag också ganska beklämd över hur lite de unga har involverats i planeringen av det nya Kulturkvarteret, där Kulturskolan, Stadsbiblioteket och Länsmusiken ska smältas samman och erbjuda något ännu mer för barn och unga i Örebro. Ingen medborgardialog har gjorts, och de unga har inte fått vara med från början i planeringen. Man sträcker sig till att dela ut en mailadress dit de kan skicka förslag. När politikerna istället skulle kunnat bestämma sig för att låta dem vara med på allvar från första början. Man skulle ha kunnat involvera skolorna i arbetet, låtit Kulturkvarteret bli en utgångspunkt för diskussioner och lärande kring demokrati, kultur och stadsutveckling. Man skulle kunnat ge ganska många unga känslan som jag själv fick som femtonåring, att vara värd att bli lyssnad på.

Miljöpartiet försökte, vi föreslog att en omfattande medborgardialog skulle göras innan projektet drog igång, men det tyckte inte de styrande partierna. Hade det blivit för besvärligt? Hade det tagit dyrbar tid av en pressad tidsplan, där bygget absolut ska starta innan nästa val? Kommunen ska investera över en halv miljard i ett hus som främst är till för barn och unga, och de är knappt tillfrågade om vad de vill ha. Hur medeltida är inte det?