Helgen, sängen och döden

Så kom då den där underbara lördagsmorgonen. Den som jag har längtat efter i flera månader. Första delen av hösten är ofta ganska intensiv i politiken, i oktober ska budgeten för kommande år vara klar och debatteras i fullmäktige. Som oppositionsparti tar vi fram en skuggbudget som visar på våra prioriteringar som vi skulle vilja göra. Många timmars arbete har lagts ner på den. Samtidigt jobbar vi parallellt med att utveckla Miljöpartiets politik för nästa mandatperiod. Och samtidigt igen pågår allt det där andra – med studiebesök, inläsning, sammanträden, debattartiklar… Dessutom är det inte alltid ens privatliv går i takt med politikerlivet. Och det har det sannerligen inte gjort för mig den här hösten.

Så nu var jag trött. In-i-döden-trött. Men jag visste att den här helgen, efter budgetfullmäktige, var en helg utan barn. Och jag tillät inte en endaste liten skitsak smyga sig in i kalendern. Så när jag vaknade 06.30 i lördags morse (fast jag hade bett kroppen sova till minst 11) låg jag kvar i sängen och vilade. Och det var så skönt att jag blev kvar. Först vid 14-tiden kändes det rimligt att gå upp, en obeskrivlig lyx. Lugn promenad och en film i sängen på kvällen. Söndagsmorgon blev också en lång sovmorgon, efter en sen frukost åkte vi till Norra Kyrkogården och vandrade sakta runt mellan namnen på alla som vilar där. Det var väldigt vackert där i höstsolen.

Det är något med döden som kommer till en vid en viss punkt i livet. Kanske den dagen man blivit tillräckligt gammal för att sluta känna sig odödlig. Den börjar liksom prata med en lite, med låg röst för att inte störa för mycket. Men den påminner om att den finns därborta någonstans. Jag vill gärna att det samtalet ska bli ett fint samtal för min del. Jag kommer också få vara en del av andra människors samtal med döden framöver, eftersom fullmäktige i torsdags utsåg mig till borgerlig begravningsförrättare. Det innebär att jag kommer att hålla i borgerliga begravningar, och få vara med när människor tar ett slutligt farväl. Det känns stort och viktigt att få vara en del av det. På ett sätt kanske det största förtroende man kan få av andra.

Det blev en helg i vilans tecken. Min egen livsnödvändiga. Men också den eviga, slutgiltiga.

Publicerat av

Sara Richert

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *