Tack någon däruppe för vinterkräksjukan

Ok, jag tycker väl kanske inte att kräksjuka barn är det allra roligaste en grå, fullbokad novembertisdag. Den första tanken är ”NEJ! Idag kan jag ju inte vara hemma”. Men sen när man inser att det inte finns något val, när barnet till sist utmattat har somnat under ett täcke på badrumsgolvet, då slappnar jag av.

Den här dagen kanske hade en mening ändå. När alla möten ställs in, och jag blir sittande i soffan i en tyst lägenhet med sovande barn. Då stannar tiden upp lite, och det blir utrymme att låta tankarna ta sina helt egna vägar.

Vart tog de vägen idag då? Jag kommer på mig själv med att fundera över politikens fula sidor. De där som jag önskar inte fanns. Som igår när Miljöpartiet kunde fira att vi äntligen fått igenom våra krav att låta ensamkommande barn få en ny asylprövning, en ny möjlighet till ett tryggt liv i Sverige och inte i ett krigshärjat Afghanistan de aldrig varit i. Bara några timmar efter presskonferensen briserar nyheten att en högt uppsatt MP-politiker tagit timeout efter att ett antal kvinnor berättat att han trakasserat dem sexuellt, och att det pågått i många år. En luttrad kommunalrådskollega i partiet påpekar att det knappast var en slump att nyheten kom just då, och svärtade våra framgångar. Jag känner mig lite naiv. Är politiken så ful att vi planerar sådana saker för att sänka andra? Är det så spelet ser ut?

Jag tänker också på samtalsklimatet i den lokala politiken. Många säger att det blivit så mycket bättre de senaste åren, gott så. Trots det fortsätter en del politiker med svepande – ofta påhittade – anklagelser om vad de andra partierna vill och inte vill. Och när anförandena i kommunfullmäktiges talarstol blir vassa, raljerande och fientliga – då blir man oftare citerad i lokalmedia och många skrockar nöjt åt svingarna. Det verkar ha ett större underhållsvärde ju mer fientlig man är.

Jag har lite svårt att spela det spelet. Har fått tips några gånger om att jag borde ta ut svängarna mer i fullmäktige, vara lite aggressivare. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju att det är de andra som ska sansa sig och börja lyssna mer på varandra. Prata om åsiktsskillnader i sakfrågorna på ett respektfullt sätt. Låta politiken bli en plats för samarbete, utveckling och långsiktighet. Då kanske fler människor också skulle tycka att kommunfullmäktige kan vara en plats även för dem? Det finns många sansade och kloka politiker i Örebro. De borde få blir normen istället, och få de bästa citaten i tidningen. En sista reflektion: det finns en tydlig skillnad mellan män och kvinnors beteende. Även här.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla

Idag är det Orange Day – en internationell manifestation mot våld mot kvinnor. Jag blev inbjuden att hålla tal på Stortorget – i novemberkylan men också i värmen av många örebroare som kom dit för att lyssna på mig och flera andra. Få saker känns så viktiga att formulera tankar och ord kring. Det här sade jag:

Kära medsystrar och män!

Av det starka och goda blev ingenting kvar
när han hade tatuerat sitt namn på hennes bröst
förött och svett av eldar, alla dom eldar som han hade tänt på den tiden då kärlek var en lyckokänsla
hade brunnit så intensivt att hennes kropp hade blivit ett brännmärke
skar han bort namnet med en vass lappkniv
hon bet ihop fortfarande kaxig men nu visste hon vad han var kapabel att göra
han ville se livet släckas i hennes ögon där i skogsdungen
rädslan tog över, kärleken blev ett besinningslöst tvång att krossa henne
och hans hat var så starkt, till och med starkare än hans skräck

(Ingela Svenson, ur ”Mannen har hatten”)

Våldet mot kvinnor har många ansikten. Det kan vara fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller verbalt. Och ofta utsätts kvinnor för en blandning av dem. Tretton gånger varje år blir det så brutalt att en kvinna dör av det.

Var börjar då allt det här våldet? Jag tror att det börjar redan hos det nyfödda barnet. En pojke som föds idag trycks omedelbart in i den begränsade roll som vår machokultur ger honom. En roll där han ska dominera, vara stark, vara den som har makten. Och han förväntas inte heller visa respekt för kvinnor.

Våldet och förtrycket har blivit männens sätt att behålla makten över oss kvinnor. Men hör ni ljudet? Det smäller och brakar varenda dag nu.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla – i politiken, på teaterscenen, i idrotten, på universiteten, i kyrkan, på tidningsredaktioner och till och med i Svenska Akademien. Varenda dag de senaste veckorna har nya grupper av kvinnor stigit fram och berättat om övergrepp av ynkliga män, stärkta av vad deras medsystrar vågat göra.

Och nu börjar äntligen tystnadskulturen att falla. Nu börjar vi kvinnor äntligen släppa skammen och skulden vi känner över att vi har blivit utsatta för männens våld och kränkningar.

Nu börjar vi kvinnor resa oss upp och säga “nu jävlar räcker det” – inte en gång till tänker vi acceptera att bli osynliggjorda, förnedrade, tafsade på eller våldtagna.

Det fantastiska som händer nu är att vi kvinnor börjar orientera oss mot varandra, istället för att orientera oss mot männen. Och det måste vi göra. Det är en förutsättning för att vi ska kunna bryta oss loss ur könsmaktsordningen som begränsar oss, marginaliserar oss och utsätter oss för våld och förtryck. Vi söker styrkan hos varandra nu. Vi definierar oss mot varandra, inte bara mot män.

Men mitt i det här oljudet finns samtidigt också en väldigt stor tystnad. Tystnaden från kvinnor i Sverige som varje dag utsätts för slag, sparkar och hot i sina hem, av sina män. Och en tystnad hos alla de barn som tvingas bevittna det här våldet, och som kommer att bära med sig ärren resten av sina liv. Och från alla kvinnor och barn i hela världen som betalar med sina liv, men som aldrig kommer kunna höja sin röst.

Vi måste våga och orka tro på ett samhälle som är helt fritt från våld. Att leva i frihet från våld och förtryck är en grundläggande mänsklig rättighet som idag förvägras hälften av jorden befolkning bara utifrån vårt kön. Nu är det dags att vi kvinnor får tillbaka makten och friheten som tillhör oss.

Vi är många kvinnor som frågar oss nu: Hur går vi vidare efter #metoo? Hur stoppar vi våldet och de sexuella övergreppen?

Jag har själv fått ett uppvaknande den här hösten, trots att jag tyckt jag varit en ganska insiktsfull feminist. Men som kvinna har jag börjat minnas, börjat förstå och börjat se händelser jag inte gjort tidigare. Som mamma till tre söner har jag fått en ännu starkare insikt om mitt ansvar som förälder. Som politiker ser jag tydligt att det vi gör för kvinnor och mot machokulturen inte alls är tillräckligt idag.

Men just nu står jag stilla. Nu väntar jag på att männen tar nästa steg.

Noam Chomsky sa en gång att “Samhällets största utmaning är att civilisera unga män”. Men det är inte vi kvinnor som ska göra det jobbet. Det är nog främst ni män. Och nu är det dags för er att börja riva ner den här destruktiva, våldsamma machokulturen som är källan till våldet mot kvinnor.

Och ni behöver inte vara rädda. För det finns en värld där framme som är fri från våld. En värld där kvinnor och män lever som jämlikar, och där ni kan få ännu mer respekt och kärlek än vad ni någonsin kan få idag.

Vit måndag istället för svart fredag!

Nu på fredag firar svenskarna ”Black Friday”, en dag uppfunnen av handeln för att piska upp vår prylkonsumtion till nya höjder. Vi vet ju ganska väl nu att vår materiella konsumtion belastar en redan ansträngd planet, och att den måste minska om vi ska kunna hålla nere den globala uppvärmningen eller plastsoppan i haven. Tyvärr syns inte klimatbelastningen från vår konsumtion i statistiken eftersom prylarna ofta är importerade från andra länder. Så när vi förfasas över Kinas stora klimatutsläpp ska vi komma ihåg att det till stor del är tillverkningen av våra prylar som orsakar dem.

Men nu har det startats en motreaktion – White Monday. Några företag som är mer inriktade på hållbara lösningar har gått ihop för att lyfta fram alternativ till konsumtion inför shoppinghögtiden Black Friday. Och det finns så många smarta vägar undan konsumtionshetsen! Jag har själv upptäckt dem, undan för undan. Det började för några år sedan när jag läste en tidningsartikel om hur många ton nästan oanvända kläder vi svenskar slänger varje år, och hur mycket tillverkningen av dem skadar miljön. Enorma mängder vatten som går åt i redan torra länder, och många ton giftiga bekämpningsmedel som används på bomullsfälten… Det gick rakt in i magen, så jag gav ett klädlöfte – inga köp av nya kläder på ett helt år. Trodde det skulle bli svårt, men hej vad lätt det var!

Efter ett år så hittade jag inga skäl att gå tillbaka till mina gamla köpvanor. Nu hittar jag allt behöver bland kläder och möbler som andra redan använt. Nya möbler? Köper jag på Blocket, auktion eller på favoritloppisen i Laxå. Festklänning? Hittar jag på Tradera, eller lånar av en kompis. Regnkläder eller skidbyxor till barnen? Finns hur mycket som helst på t ex Myrorna. Ny topp eller kappa? Finns massor av ställen i Örebro, Stadsmissionen, Erikshjälpen eller Röda Korsets Kupan. Finns flera bra second hand-grupper på Facebook också där jag både sålt och köpt grejer. Har fyndat finporslin och bestick på second hand, hittat underbara tavlor och mattor på loppisar i Skåne… Det är kul, det är enkelt och jag kommer ganska billigt undan.

Alltså en liten uppmaning från mig inför Black Friday: Om du vill bidra till en friskare miljö och mindre klimatpåverkan, testa lite mer second hand. Var en planetskötare, och spara pengar på det samtidigt. Och börja redan gärna idag – på White Monday!

Örebro behöver mer cykelpolitik – inte mindre

Få saker engagerar så mycket i debatten som trafiken. Och få människor låter så högt som arga bilförare som tycker att deras rätt att åka genom stan i 50 km/h är överordnat alla andras behov. Tack och lov är det allt fler politiker (men långt ifrån alla) som inser att vi måste börja ifrågasätta den gällande trafikmaktordningen där trafik- och stadsplaneringen utgår från bilarna, och övriga trafikslag och funktioner i staden fått anpassa sig. När staden växer med mer än 2000 nya invånare per år är det ganska givet att vi inte kan fortsätta med samma resvanor som tidigare. På några få år kommer våra gator vara igenkorkade, och buller och luftföroreningar kommer bli ännu större problem än idag. Knappast en attraktiv stad att leva i.

De senaste åren har en hel del investeringar gjorts i bättre cykelbanor i Örebro och omnejd för att öka andelen som tar cykeln istället för bilen. Nu har det kommit en resvaneundersökning, som visar hur örebroarna reser idag och hur våra resvanor har förändrats mellan 2011 och 2017. Den är ett kvitto på om vi är på rätt väg med cykelsatsningarna. Jag kastar mig över rapporten som ett barn på lördagsgodis.

Men det är tyvärr inte så uppmuntrande läsning. Vardagsresor med cykel har bara ökat med 1 procentenhet från 25 till 26%, i en stad som är som gjord för att cykla i – nästan utan backar och väl samlad runt stadskärnan. Bussresandet har minskat (!) från 9 till 8%. Andelen bilåkning har visserligen minskat från 54 till 50%, men sannolikt kommer inte målen i Örebros trafikprogram till 2020 att nås: max 40% resor med bil, och minst 60% med cykel, buss och gång. Dessutom vet vi att barnens cykling har fullständigt rasat sedan 90-talet och att de får alldeles för lite vardagsmotion.

Det är tydligt att Örebro behöver en bättre cykelpolitik och fler skarpa åtgärder, inte mindre som en del tycker. Utrymme behöver omprioriteras från bilgator till cykelbanor och bussfiler. Det behöver finnas ett ännu tätare och genare cykelnät med separerade gång- och cykelbanor, fler säkra cykelöverfarter och tryggare cykelmiljöer för barn. Det behövs mer sopsaltning och ännu tydligare prioriterad snöröjning för vintercykling. Det behövs också bättre möjligheter att parkera cykeln i låsbara och väderskyddade cykelställ. Och en massa annat. Bättre cykelpolitik för Örebro helt enkelt!

Om jag fick bestämma: visionen

Alla ska ha en spänstig vision. Företag, organisationer, kommuner – till och med individer. Utan det är man kanske helt vilse i pannkakan eller åtminstone en ganska idélös typ. Ibland undrar jag hur mycket de där visionerna faktiskt påverkar vad vi till slut gör. Men ok, jag finner mig i att kommunen behöver en vision. På något sätt är det ju viktigt att ha ett långsiktigt mål som alla har i horisonten när de planerar kommunens verksamhet. Så att vi drar åt samma håll.

Örebro kommuns nuvarande vision ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad” kanske har känts bra i munnen på de som styr idag. Men det har hänt mer än en gång att jag hört den häcklas. Kanske för att den staplar så många knöliga ord på varandra. Eller för att den är obegriplig. Varför just Skandinavien? Och vad betyder ”attraktiv”? Och för vem? För de som bor här, eller mest för de som vi vill ska flytta hit? Och är det verkligen så kul att ha ordet ”medelstor” med i en vision som ska förklara vilken framtid vi är på väg mot?

Själv undrar jag vilket liv för människorna den innebär? För mig är det ganska ointressant i vilken kategori Örebro tävlar i när kommunen ska vara ”attraktiv”. Om jag fick bestämma skulle visionen istället beskriva vilket liv som är möjligt att leva som människa i Örebro. Med ord som människor faktiskt kan förstå. Hur vi vill att människorna som bor i Örebro har det, och hur de upplever sina liv. En vision med känsla, och som syftar till mänskligt välbefinnande. Och visionen skulle också tydligt beskriva vårt förhållningssätt till jorden vi lever på. Att livet i Örebro ska levas utan att vi skadar och utarmar naturen, som vi gör idag.

Och sen skulle jag försöka se till att allt vi gör i kommunen genomsyrades av visionen. En vision för örebroarnas livskvalitet – inom ramen för de ekologiska gränserna. Där ekonomin är bara ett verktyg för att nå målet, aldrig ett mål i sig.