De som aldrig fick plats i #metoo

Jag jobbar just nu med planeringen av en samtalskväll på temat ”Efter #metoo – hur går vi från hashtag till verklig förändring?”. Det blir många samtal och tankar om jämställdhet, könsmaktsordning, machonormer och hur sjutton vi ska klara av att förändra detta. En viktig sak som hände i #metoo var att många kvinnor slutade känna skam och skuld för det de utsatts för, och äntligen vågade berätta och dela med sig och få stöd i att lägga skulden på förövaren. Det var otroligt viktigt. Men idag har jag tänkt mycket på de röster som vi aldrig fick höra i #metoo – de flickor och kvinnor som skulle straffas mångdubbelt om de berättade om de trakasserier och övergrepp de utsatts för. De flickor och kvinnor som lever i hederskulturer, och utsätts för hot, våld och förtryck om de på något sätt skadar familjens och släktens heder. De har säkert läst mycket av det som skrivits, många har säkert tänkt att de också skulle vilja skrika ut och berätta om förutsättningarna de lever under. Men riskerna är för stora. Riskerna för social uteslutning, utfrysning, tvångsgifte, hot, våld – kanske till och med dödligt sådant. Och det är inte bara tjejer som drabbas, även killar som lever i hederskulturer begränsas och förtrycks, både de som inte tillåts göra sina egna livsval, och de som tvingas in i den kontrollerande rollen.

Jag har just läst systerns berättelse om Pela Atroshi – en ung kvinna som bara ville vara fri, leva sitt eget liv, välja sina vänner och sin kärlek. Den viljan var stark, men ledde till att hon mördades av sina egna farbröder och sin pappa, framför ögonen på sin syster. En ung tjej som bodde i Sverige. Ett land där det sker ca 5 hedersmord varje år (mörkertalet är stort, det finns många s k ”balkongflickor” varje år som rubriceras som självmord). 70 000 svenska ungdomar mellan 16-25 uppger att föräldrarnas kultur och religion begränsar deras val av partner. Av dessa ungdomar är 8 500 i riskzonen att bli bortgifta mot sin vilja. Det finns också tusentals flickor som lever i riskzonen för att utsättas för könsstympning under resor till hemlandet. (Även om jag här måste avliva myten om att alla föräldrar från länder där könsstympning är vanligt alltid utsätter sina barn för det. Tvärtom verkar det gå mycket snabbt för många att bryta sedvänjan efter att man kommit hit)

Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck MÅSTE stå väldigt högt upp på agendan i jämställdhetsarbetet. Nu är det äntligen väldigt många som kunnat ta bladet från munnen och tala öppet. Men inte de här unga människorna. Därför är det viktigare än någonsin att vi inte glömmer dem. Att vi vågar prata om frågan utan att vara rädd för att göra eller säga ”fel”. Att vi lyckas hålla isär vår kamp mot rasism från vår kamp mot hedersrelaterat våld och förtryck. Att vi klarar av att vända och vrida på olika politiska förslag, diskutera och utvärdera dem tillsammans.

Publicerat av

Sara Richert

En reaktion på “De som aldrig fick plats i #metoo”

  1. Hej Sara.
    Håller helt med dig i denna fråga.
    Men det finns är en stor grupp till vi inte får glömma.
    Alla barn som utsätts för sexuella övergrepp.
    Forskning visar att det bara är 10% av dessa barn som kommer till samhällets kännedom och kan få den fungerande traumabehandling som faktiskt finns.
    Men sexuella övergrepp är lika skadligt för de 90% som inte kommer till samhällets kännedom.

    Vi måste nå flera barn och där är den (o)ordning som gäller i dag att det satsa mer på juridik, som inte kan lösa frågan, istället för skydd och behandling.
    Vad är viktigast
    att straffa de som begått sexuella övergrepp
    eller
    hjälpa de barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp?
    För mig som barn-och ungdomspsykiater som arbetat med traumatiserade barn är svaret självklart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *