Gör barnen rörelserika!

Har just kommit tillbaka hem efter fem dagars sportlov i Dalarna. Jag och två barn, vänner, vinterkläder, skidor och massor av snö. Otroligt härliga dagar. Långa dagar i slalombacken, några turer i längdspåret, och timmar av lek i snön. Det är underbart att se sina barn (som nu är ganska stora) dra på sig ytterkläderna efter Mello på lördagkvällen få att hinna ut och rumla runt lite till i snön innan de kraschar utmattade i våningssängarna på vandrarhemmet. Man ser så tydligt vad uteleken gör för dem – glädjen i deras ansikten, de röda kinderna, den stora aptiten och den goda sömnen…

På väg hem satt jag och tänkte på hur annorlunda deras vardag ser ut. Hur många timmar de sitter stilla varje dag – i skolan, tillsammans med sina kompisar och framför TV-spel. Några timmars träning varje vecka väger ganska lätt mot alla de timmar de INTE rör på sig. Och då vet jag att det säkert finns många barn som sitter ännu mer stilla än just mina. Någon sa till mig att våra barn är den första generationen som troligtvis kommer må sämre och leva kortare än sin föräldrageneration, just på grund av detta. Om det är sant vet jag inte, men att barn mår dåligt av att inte röra på sig är ju kristallklart.

Det är hög tid att vi vaknar upp och ser vad det gör med våra barn och unga. Varje förälder har så klart ett ansvar för att deras barn rör på sig. Men även vi politiker och föreningslivet kan göra stor skillnad! Jag har tidigare motionerat om att Örebro kommun ska teckna avtal med En Frisk Generation för att vi ska driva på arbetet att få alla barn att må bättre – äta bättre och röra på sig mer. Men jag vet också att det finns många fler goda idéer i idrottsrörelsen kring hur vi kan få alla barn – oavsett uppväxtvillkor – att röra på sig mer i sin vardag. De här initiativen måste kommunen vara med och stötta så att de blir verklighet!

Vi har inte råd att låta våra barn växa upp och bli sjuka av sin livsstil. De föds ju faktiskt med en inneboende lust att röra på sig, och den måste de få behålla. De har rätt till ett rörelserikt liv!

Kan vi bli lyckliga tillsammans med robotarna?

Det är mycket prat om ny teknik, innovationer, digitalisering och robotisering. Det vi vet är att mycket av samhällsutvecklingen just nu är extremt teknikdriven. Varför utvecklar vi robotar, 3D-printing, självkörande bilar osv? Mest för att vi kan, skulle jag säga. Och för att vi har spännande men ganska vaga idéer om vad de kan skapa för nytta för oss människor. De ska göra våra liv smidigare, effektivare, och kanske resurssnålare. Men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det kan påverka oss människor. Och HUR vi ska använda tekniken för att den ska göra bra saker för oss – inte dåliga. Ett bra exempel är just självkörande bilen, som vissa höjer till skyarna som lösningen på både klimatförändringar och trängsel i städerna. Sanningen är den att de faktiskt kan förvärra problemen i städerna beroende på hur systemet för självkörande bilar utformas. Utvärderingen av försök i vissa städer har visat att fri och flexibel tillgång på självkörande bilar har ÖKAT resandet med 70-80%. Inte riktigt så det var tänkt. Så vi måste fokusera minst lika mycket på hur systemen i ett större perspektiv ska utformas, vilka mänskliga behov som faktiskt behöver mötas. Inte bara förblindas av de tekniska framstegen.

Robotar i t ex äldreomsorgen är en annan intressant aspekt. Jag hör många som hyllar vinsterna för den personliga integriteten. Men inte alls lika många som oroar sig för de som faktiskt vill ha en mänsklig hand på sin kind eller en riktig röst att prata med. Risken är att vi i framtiden ser att robotarna är så effektiva och billiga i jämförelse med människor att de gamlas behov av mänsklig kontakt inte sätts allra högst på listan. Men den tekniska utvecklingen kring robotisering går så oerhört snabbt att jag oroar mig för att vårt samtal kring de mänskliga aspekterna inte hinner hålla jämna steg. Eller att behoven av förändringar på arbetsmarknaden och det ekonomiska systemet (t ex hur vi beskattar arbete resp naturresurser eller bolagsvinster) inte alls hinner med.

När smartphonen gjorde sitt intåg i våra liv var den inte svaret på ett behov vi hade. Snarare har den skapat ett behov hos oss som blivit oerhört starkt. Och den har fört med sig både stora vinster – men också stora problem. Jag läser att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat med 100% de senaste tio åren. Samma period som de flyttat en stor del av sitt sociala liv till internet och sociala medier. En värld som kan vara skoningslös, och ofta helt utan insyn för vuxenvärlden. Allt fler tror precis som jag, att en hel del svar på varför barnen mår sämre finns att hitta i deras användning av skärmarna.

Det tänker jag mycket på just nu. Var finns samtalet om oss människor någonstans mitt i den rusande teknikutvecklingen? Får våra grundläggande behov av närhet, tillhörighet, tillit och återhämtning plats i detta? Ser vi inte till att förstå och försvara dem, då kan vi vara ganska illa ute.

Tjejer, killar och idrott – gör om och gör rätt

Medvetenheten ökar när det gäller idrott och jämställdhet. Äntligen börjar politiker, tjänstemän och idrottsrörelsen själva förstå att vi i alla tider systematiskt har gynnat killar och män i fördelningen av det ekonomiska stödet, hur halltider fördelas och i anläggningarna som byggts. Nu är det dags att sluta med det. Det är positivt att läsa nyheter om idrottsföreningar som tar frågan på allvar och börjar jobba med jämställdhet i den egna organisationen. Det är också bra att kommunen yar ställning i det kommande idrottspolitiska programmet att investeringar i nya idrottsanläggningar ska göras jämställt.

Men det räcker inte. Under alla år som gått (och tyvärr fortfarande) har tjejer och kvinnor fått mindre resurser. Därför tycker jag att det vore ganska rimligt att de investeringar som kommunen gör i anläggningar framöver borde göras kompensatoriskt. Om vi gör en analys av tillgången till idrottsanläggningar idag är jag övertygad om att den inte är till tjejernas fördel. Därför borde en större del investeras i tjejers idrottsanläggningar för att jämna ut skillnaderna. Och en bra början är att kartlägga hur det faktiskt ser ut idag, vart decennier av ojämställda investeringar har tagit oss och hur det kan kompenseras.

Det måste bli ett slut på kalhyggen

En skogspromenad är nog en av de saker som vi värdesätter allra mest när vi vill göra något för att koppla av. Skogen är magisk. Det är svårt att sätta ord på det, men det händer något i själen hos många när man tar sig ut för att plocka svamp, blåbär eller bara vandra lite. Många känner nog också igen sorgen när man kommer tillbaka till en plats i skogen man älskar, och istället för att hitta stigen som slingrar sig mellan träden så hittar man bara en kal öken med stubbar och ris. Kalhyggen är ett kortsiktigt och otroligt dåligt sätt att exploatera naturen på.

Skogen är en viktig resurs för Sverige, och är en nyckel för att kunna ersätta mycket av den fossila oljan vi använder till drivmedel, betong vi bygger hus av osv. Men vårt industriella skogsbruk har fått förödande konsekvenser för miljön. Antalet hotade, rödlistade djur- och växtarter har ökat, och skogen är idag en biologisk öken med bara en sorts träd som är exakt lika stora. När jag går i en ”modern” produktionsskog så slås jag ofta av hur tyst den är. Jag hör nästan aldrig några fåglar i den. Moderna maskiner och effektivisering har dessutom lett till att massor av arbetstillfällen försvunnit.

Men det finns faktiskt andra sätt att bruka skogen på! En metod som används av vissa skogsägare kallas ”kontinuitetsskogsbruk” eller hyggesfritt skogsbruk. Det bygger på att skogen aldrig avverkas helt, utan att man tar ett antal träd då och då. På så sätt kommer det alltid finnas träd i olika storlekar, i olika åldrar och av olika sorter i en skog. Kalhyggen försvinner och skogen blir mer levande och mindre sårbar. Ett kontinuitetsskogsbruk ger möjlighet till värdeskapande ur tre perspektiv samtidigt, på samma yta: ekonomisk avkastning, bevarande av sociala rekreationsvärden och fortsatt livsrum för viktiga ekologiska processer.

Därför lämnade jag in en motion igår till kommunfullmäktige, där jag föreslog att Örebro kommun ska bruka sin skog enbart med metoden hyggesfritt skogsbruk. Vi äger idag ca 5500 hektar skog av olika typer, och det är ett viktigt ställningstagande att helt sluta med kalhyggen. Dessutom kan kommunen inspirera andra skogsägare att göra samma sak. Det tar lång tid att ställa om skogen och det är viktigt att arbetet börjar nu!