Ett gemensamt innanförskap – för alla svenskar

Valrörelsen kommer vara full av debatter där man ska förklara hur man ska rädda världen, fixa skolan och ta bort vårdköerna – på max tre minuter. Och där ingen riktigt lyssnar på någon annan.

I ljuset av det är det oerhört skönt och inspirerande att vara på ett samtal som det föreningen Open Up ordnade ikväll. Ett samtal som fick ta tid, och där hela syftet var att mötas och lära. Där vi politiker fick lyssna (ok, prata lite i alla fall, det är ju svårt att låta bli) på olika människors svar på frågor kring hur vi kan bli mer inkluderande och möjliggöra innanförskap för alla.

Det slår mig återigen hur förenklat samtalet ofta är kring svenska värderingar, vilka de är, och det underförstådda i att de är objektivt goda. När vi har så oerhört mycket på att vinna av att lära av nya svenskars värderingar, och mötas i ett nytt, gemensamt innanförskap. Det finns så mycket i vår svenska kultur som gör oss människor illa. Vårt omättliga behov av oberoende och självständighet. Vår oförmåga att ta hand om varandra i vardagen. Vårt inåtvända beteende som gör många av oss tysta och ensamma.

Dessutom har vi ofta svårt att skilja på samtalet om värderingar, och det som handlar om kultur, sedvanor och inlärda beteenden. Många av de som vi uppfattar som annorlunda, har ofta samma grundläggande värderingar och behov som oss infödda svenskar. Det är ju knappast Svenska Akademien som uppfunnit de grundläggande mänskliga rättigheterna. De är universella, djupt mänskliga och delas av de allra flesta.

Jag önskar att samtalen i valrörelsen kommer vara lite mer så här. Lite djupare, lite mindre förenklade och lite mer inlyssnande.

Är hon näringslivsfientlig?

Igår var jag och kristdemokraternas Lennart Bondeson inbjudna till SVT:s Tvärsnytt för att diskutera klimatförändringarna och utsläppen från transporterna. Kanske någon hickade till när jag sa att jag inte trodde på transport- och logistikbranschen som en framtidsbransch. Är hon näringslivsfientlig? Vill hon förbjuda företag att etablera sig och växa i Örebro? Vill hon inte ha fler jobb till Örebro?

Sanningen är att jag tog tillfället i akt att vara lite långsiktig i mitt resonerande, vilket kanske inte är så vanligt. Men om vi ska ta och titta på lite fakta kring transporterna så kan man snabbt konstatera att läget är ganska illa. 30% av klimatutsläppen kommer från vägtransporterna idag. Och de har ökat med 11% mellan 1990 och 2016. En period när alla sektorers utsläpp egentligen borde ha minskat radikalt. För läget för klimatet är väldigt, väldigt illa. Senast nu i veckan rapporterade SVT om att möjligheten att nå tvågradersmålet i Parisavtalet är borta.

Att tro att vi kan minska utsläppen från vägtransporterna genom att bara öka andelen förnybara drivmedel och effektivare logistik, det är naivt. Bara de senaste åren har mängden transporterat gods ökat med 23% och inget tyder på en avmattning. Dessutom vill ju flygkramarna ha det mesta av biobränslet för att kunna fortsätta flyga som vanligt. Och textilbranschen vill ha bioråvara till alla kläder. Samtidigt som vi behöver bygga allt fler hus i trä. Och samtidigt skydda vår skog och bevara den biologiska mångfalden.

Transporterna MÅSTE helt enkelt minska framöver. Våra konsumtionsmönster måste förändras. Vi kan inte bygga vår välfärd på att transportera runt en massa varor som bygger på ett ohållbart förbrukande av naturresurser. Till det kommer faktumet att en stor del av jobben kommer att försvinna i den här sektorn framöver. Enligt en färsk studie så kan så mycket som 130 000 jobb försvinna ur transport- och logistiksektorn när automatisering och digitalisering slår igenom helt. Är det verkligen det vi ska satsa allra hårdast på i Örebro? Är det värt att bygga bort vår bördiga jordbruksmark för, och fylla infarterna till staden med? Samtidigt som kommunen med den ena handen aktivt letar efter fler logistikföretag till Örebro, så finansierar man forskning och utveckling av automatisering av lager med den andra handen. Logiskt? Hållbart?

Det glädjer mig att se allt fler initiativ kring miljöanpassade transporter och hållbar logistik, både i branschen och på universitetet. Alla sådana initiativ leder i rätt riktning, och kommer att behövas i ännu större utsträckning. Men jag skulle önska att kommunen höjer blicken ovanför de kommande tre åren, och tar fram strategier för en utveckling som både löser miljö- och klimatfrågan OCH skapar hållbara arbetstillfällen för fler örebroare. Det kommer att gynna företag som har hållbara affärsidéer, och kan bidra till en utveckling som är bra både för Örebro idag, och för framtida generationer.

Gör barnen rörelserika!

Har just kommit tillbaka hem efter fem dagars sportlov i Dalarna. Jag och två barn, vänner, vinterkläder, skidor och massor av snö. Otroligt härliga dagar. Långa dagar i slalombacken, några turer i längdspåret, och timmar av lek i snön. Det är underbart att se sina barn (som nu är ganska stora) dra på sig ytterkläderna efter Mello på lördagkvällen få att hinna ut och rumla runt lite till i snön innan de kraschar utmattade i våningssängarna på vandrarhemmet. Man ser så tydligt vad uteleken gör för dem – glädjen i deras ansikten, de röda kinderna, den stora aptiten och den goda sömnen…

På väg hem satt jag och tänkte på hur annorlunda deras vardag ser ut. Hur många timmar de sitter stilla varje dag – i skolan, tillsammans med sina kompisar och framför TV-spel. Några timmars träning varje vecka väger ganska lätt mot alla de timmar de INTE rör på sig. Och då vet jag att det säkert finns många barn som sitter ännu mer stilla än just mina. Någon sa till mig att våra barn är den första generationen som troligtvis kommer må sämre och leva kortare än sin föräldrageneration, just på grund av detta. Om det är sant vet jag inte, men att barn mår dåligt av att inte röra på sig är ju kristallklart.

Det är hög tid att vi vaknar upp och ser vad det gör med våra barn och unga. Varje förälder har så klart ett ansvar för att deras barn rör på sig. Men även vi politiker och föreningslivet kan göra stor skillnad! Jag har tidigare motionerat om att Örebro kommun ska teckna avtal med En Frisk Generation för att vi ska driva på arbetet att få alla barn att må bättre – äta bättre och röra på sig mer. Men jag vet också att det finns många fler goda idéer i idrottsrörelsen kring hur vi kan få alla barn – oavsett uppväxtvillkor – att röra på sig mer i sin vardag. De här initiativen måste kommunen vara med och stötta så att de blir verklighet!

Vi har inte råd att låta våra barn växa upp och bli sjuka av sin livsstil. De föds ju faktiskt med en inneboende lust att röra på sig, och den måste de få behålla. De har rätt till ett rörelserikt liv!

Kan vi bli lyckliga tillsammans med robotarna?

Det är mycket prat om ny teknik, innovationer, digitalisering och robotisering. Det vi vet är att mycket av samhällsutvecklingen just nu är extremt teknikdriven. Varför utvecklar vi robotar, 3D-printing, självkörande bilar osv? Mest för att vi kan, skulle jag säga. Och för att vi har spännande men ganska vaga idéer om vad de kan skapa för nytta för oss människor. De ska göra våra liv smidigare, effektivare, och kanske resurssnålare. Men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det kan påverka oss människor. Och HUR vi ska använda tekniken för att den ska göra bra saker för oss – inte dåliga. Ett bra exempel är just självkörande bilen, som vissa höjer till skyarna som lösningen på både klimatförändringar och trängsel i städerna. Sanningen är den att de faktiskt kan förvärra problemen i städerna beroende på hur systemet för självkörande bilar utformas. Utvärderingen av försök i vissa städer har visat att fri och flexibel tillgång på självkörande bilar har ÖKAT resandet med 70-80%. Inte riktigt så det var tänkt. Så vi måste fokusera minst lika mycket på hur systemen i ett större perspektiv ska utformas, vilka mänskliga behov som faktiskt behöver mötas. Inte bara förblindas av de tekniska framstegen.

Robotar i t ex äldreomsorgen är en annan intressant aspekt. Jag hör många som hyllar vinsterna för den personliga integriteten. Men inte alls lika många som oroar sig för de som faktiskt vill ha en mänsklig hand på sin kind eller en riktig röst att prata med. Risken är att vi i framtiden ser att robotarna är så effektiva och billiga i jämförelse med människor att de gamlas behov av mänsklig kontakt inte sätts allra högst på listan. Men den tekniska utvecklingen kring robotisering går så oerhört snabbt att jag oroar mig för att vårt samtal kring de mänskliga aspekterna inte hinner hålla jämna steg. Eller att behoven av förändringar på arbetsmarknaden och det ekonomiska systemet (t ex hur vi beskattar arbete resp naturresurser eller bolagsvinster) inte alls hinner med.

När smartphonen gjorde sitt intåg i våra liv var den inte svaret på ett behov vi hade. Snarare har den skapat ett behov hos oss som blivit oerhört starkt. Och den har fört med sig både stora vinster – men också stora problem. Jag läser att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat med 100% de senaste tio åren. Samma period som de flyttat en stor del av sitt sociala liv till internet och sociala medier. En värld som kan vara skoningslös, och ofta helt utan insyn för vuxenvärlden. Allt fler tror precis som jag, att en hel del svar på varför barnen mår sämre finns att hitta i deras användning av skärmarna.

Det tänker jag mycket på just nu. Var finns samtalet om oss människor någonstans mitt i den rusande teknikutvecklingen? Får våra grundläggande behov av närhet, tillhörighet, tillit och återhämtning plats i detta? Ser vi inte till att förstå och försvara dem, då kan vi vara ganska illa ute.

Årets första arbetsvecka

Det händer att jag får frågan vad jag egentligen gör som politiker på dagarna. Jag förstår att det kan vara lite svårt att få grepp om. Vissa människor uttrycker en väldigt stor tacksamhet för att vi vill och orkar engagera oss på heltid för samhället, andra tror att vi mest dricker kaffe och drömmer verklighetsfrämmande drömmar. Nu har arbetsåret 2018 börjat, och för att ge en liten bild av vad en oppositionspolitiker sysslar med på dagarna så får ni en liten titt in i min kalender den här januariveckan (nu har ju det politiska arbetet inte riktigt tagit fart än så det är en ganska lugn vecka, men ändå…):

Måndag: Morgonjogg i mörkret. Storstädning av mailkorgen. Sen måndagsmöte på kansliet med politiska sekreterarna, valsamordnaren och min kommunalrådskollega Niclas. (Varannan måndag träffar vi våra miljöpartistiska regionråd för avstämning). Vi planerar kommande vecka och hela våren i stora drag. Hela eftermiddagen har vi utvecklingssamtal med våra anställda inför ett intensivt valår. Avslutar dagen med att läsa handlingarna (nåja, inte riktigt alla sidor) till morgondagens KS-sammanträde.

Tisdag: Hela förmiddagen beredningssammanträde med kommunstyrelsen inför besluten som ska fattas nästa tisdag. På lunchen springer jag ut till Naturens Hus och tillbaka. På eftermiddagen (helt tom i kalendern, ovanlig lyx) förbereder jag ett seminarium som Miljöpartiet ska ordna om #metoo, makt och manliga normer. Passar också på att skriva en önskelista på studiebesök som jag vill göra under våren. Kvinnohuset, Naturskolan för nyanlända, ReTuna, Hagaskolan, Elektroskandia, Fältgruppen, Centrum för våld i nära relationer, miljöforskare på universitetet, SFI-utbildningen, ett äldreboende… målet är ett studiebesök i veckan hela våren.

Onsdag: På morgonen avstämningsmöte med kommunstyrelsens ordförande. Sedan ett planeringsmöte inför Miljöpartiets ”utflytt” av kansliet som vi gör varje år för att öka våra kontaktytor. I februari lämnar vi Rådhuset några veckor… På eftermiddagen skriver jag klart en motion som ska lämnas in till kommunfullmäktige i januari, om hållbart skogsbruk. Hinner hem till barnen ett par timmar innan det är dags att åka tillbaka till Rådhuset för presentationskväll inför valet till vår fullmäktigelista. Håller ett kort anförande och berättar om varför jag vill fortsätta som kommunalråd och språkrör för MP.

Torsdag: Förmiddagen ägnar jag åt att förbereda ett föredrag jag ska hålla om miljökrav i upphandling på en konferens. Pratar med några tjänstemän om hur kommunen gör innovationsupphandlingar och hur våra samordnade varutransporter funkar. Cyklar ut och äter lunch på universitetet med VD:n för Alfred Nobel Science Park och diskuterar innovationer kring framtidens hållbara livsmedel med honom och hans medarbetare. Sen eftermiddag läser jag ett förslag på affärsplan för ett s k Grönt kluster i Örebro, skriver ett blogginlägg och svarar på mail som droppat in under dagen. Strax stänger jag datorn och åker till Tegelbruket med min äldsta son.

Fredag: Tänker jag vara med min yngsta son i skolan hela dagen. Förutom att det gör både honom och mig lyckliga så är det väldigt kul att träffa personal och barn i skolan, se hur undervisningen funkar, äta den fantastiska skolmaten… Balans i livet innebär till stor del att finnas med i barnens liv så mycket det bara går, och med Miljöpartiets delade ledarskap är det faktiskt möjligt!

2018 – valår eller träningsår?

Så blev det 2018 och valår. För de allra flesta så blir det nog inte riktigt påtagligt förrän efter sommaren. Men för oss i politiken så märks det redan nu. Det kommer bli en väldigt intensiv tid fram till andra helgen i september. Jag funderar mycket på hur livet fram till valet kommer bli. Hur ska jag göra för att få ihop tiden – och må bra samtidigt? Jag har nästan alltid ett eller flera barn hemma som behöver mig på kvällarna. Samtidigt har jag en väldigt stor lust att ta hand om min kropp och hålla den stark och pigg. Längtan efter att få springa mil efter mil i skogen finns där hela tiden… men är det överhuvudtaget möjligt att ha sådana ambitioner ett valår? När det nästan alltid finns ett möte, studiebesök, en debatt eller ett panelsamtal att vara med på?

Idag på Friskis bestämde jag mig för att det går! Jag insåg att det inte är en bonus jag kan ägna mig åt när det finns tid över, utan en förutsättning för att orka genom det här året. Hur ska jag annars fixa allt detta om jag inte tar hand om den fantastiska kroppen som ser till att det är möjligt? Så det är inte ett val mellan träningsår och valår – utan träning som måste få ta tid för att det ska bli ett riktigt bra valår. Det får bli träningspass på luncherna fler gånger i veckan, och de riktigt långa löpturerna får bli de helger som är barnfria. Kanske jag till och med ska anmäla mig till Bergslagen Ultra som går i Kilsbergen helgen innan valet? Då blir det två fina mål att sträva mot under 2018 – och förhoppningsvis en bra balans i livet.

En flygplats var tionde mil – en konkurrens som bränner upp skattepengar

I veckan beslutade en majoritet i kommunstyrelsen i Örebro att skjuta till 12 extra miljoner till flygplatsen som vi äger tillsammans med regionen och Karlskoga kommun. Detta utöver de 13 miljoner bolaget får som årligt driftsbidrag av Örebro kommun (det kommer ju ännu mer från de andra ägarna) År efter år. Det handlar alltså om väldigt många miljoner varje år som tas direkt från skattepengarna, de som även ska finansiera skola, vård, omsorg, cykelbanor, parker och en massa annat.

Flygplatsbolaget kommer aldrig gå med vinst, det kan vi konstatera. Men andra partier än mitt eget anser att det är värt det för arbetstillfällen som skapas och för att det ska skapa goda förutsättningar för näringslivet (som tyvärr verkar ganska ointresserade av den nya flyglinjen till Köpenhamn som vi nu täcker förlusterna för).

Det är nog rimligt att ha några regionala flygplatser i Sverige, det kommer fortsatt att finnas ett visst behov av transporter av både människor och varor (som givetvis ska stå för den fulla kostnaden själva). Men just nu pågår något i Mellansverige som inte kan beskrivas som annat än ren idioti. Det är nämligen inte bara Örebro kommun som ger konstgjord andning med skattepengar till sin flygplats. Exakt samma situation råder i Karlstad. Och i Västerås. Och i  Linköping. Och snart kanske även i Eskilstuna (!) som anser att de behöver en egen flygplats.

Flera av de här kommunerna ger till och med ännu mer pengar än vi gör i Örebro. Konkurrensen blir stenhård mellan flygplatserna – både kring charter, reguljär persontrafik och godstransporter. Den hårda konkurrensen gör att ingen av de här flygplatserna går runt ekonomiskt. Istället förutsätter det en årlig miljonrullning av skattepengar till driftsbidrag. Så medborgarna i de här kommunerna med bara 10-15 mil mellan varandra får stå för notan, för att vi ska kunna fortsätta ett helt absurdt konkurrensrace med varandra.

Detta i kommuner som redan idag är hårt ansträngda för att klara av sitt välfärdsuppdrag. För att inte tala om de statliga investeringarna i infrastruktur som görs. Nya vägar och trafiklösningar till alla de här flygplatserna finansieras med statliga pengar och bidrar till att upprätthålla konkurrensen. Mer skattepengar ut.

Nu behöver staten ta ett helhetsansvar för de regionala flygplatserna och peka med hela handen kring vilka vi ska satsa på, så kan vi sluta finansiera de andra med kommunala skattemedel. Och istället ta ett större regionalt grepp och stärka de flygplatser som finns med effektiv kollektivtrafik. För det är inte rimligt att ha så många flygplatser inom en radie på ca 20 mil, när flera av dem dessutom konkurrerar med Arlanda. Det här flygplatsracet måste slå något sorts rekord i dåligt använda skattepengar.

12 nya skattemiljoner till en flyglinje som få behöver

26 miljoner kronor. Så mycket begär nu flygplatsbolaget i extra driftsbidrag från ägarna Örebro kommun, Karlskoga kommun och Region Örebro län för att täcka de röda siffrorna. För Örebro kommuns del innebär det att vi ska ge ytterligare 12 miljoner kronor utöver de många miljoner vi redan ger till bolaget varje år. För det går inte runt av sig självt. En ny, längre landningsbana och en upphandlad flyglinje till Köpenhamn är den egna förklaringen till det aktuella underskottet. Detta trots att man nyligen gjorde en intern fastighetsaffär och sålde byggnaderna på flygplatsen till ett annat kommunägt bolag, Örebroporten. En rejäl reavinst skulle stärka bolagets ekonomi och minska behovet av driftsbidrag hette det.

Den nya flyglinjen till Köpenhamn har krävt många miljoner av skattebetalarnas pengar hittills, och argumentet har varit att flyglinjen behövs för Örebros näringsliv.  Ok, men om behovet är så stort så borde rimligtvis flyglinjen ganska snabbt ha blivit lönsam. Nu pratar istället ansvariga politiker som Irene Lejegren (S) i regionen om att de inte är nöjda med hur de lyckats sälja in flyglinjen, och hur de ska få fler att välja den. Ska behovet skapas nu helt plötsligt?

Samtidigt fortsätter man att argumentera för att vi ska använda skattepengar till att subventionera en flyglinje för att näringslivet verkligen behöver det. Jag tycker att det här cirkelresonemanget blir allt ihåligare. När sätter någon stopp för det här vansinniga användandet av skattemedel?

Lejegren säger i en intervju i NA att hon inte tycker att det lägre antalet resande påverkar så mycket, ”det är marginellt”. Men att kommunen och regionen går in med 26 miljoner skattekronor kan väl knappast anses som marginellt? Ett litet exempel som jämförelse: Programnämnd Samhällsbyggnad (där jag är ledamot) beslutade i torsdags om en budget för 2018. I den fördelades lite extra satsningar på verksamheter man tycker är viktiga. Fritidsgårdarna får sammanlagt 200 000 kronor extra under nästa år för att kunna ha extraöppet på helgerna, så att barn och unga som behöver det kan ha ett ställe att vara på där de kan träffa andra och göra något meningsfullt av sin fritid. 200 000 kronor får de. Flygplatsen får 12 miljoner. Ni inser säkert vilken nytta de här pengarna skulle kunna göra istället för att plöjas ner i ett blödande flygplatsbolag?

Om näringslivet behöver en flyglinje till vilket ställe som helst så får de väl öppna den på flygplatsen (sen är det en annan sak att flyget måste börja bära sina egna miljökostnader, vilket det inte alls gör idag). Men är det verkligen rimligt att vi använder kommunala skattepengar till att subventionera en verksamhet som både är helt ohållbar ur klimatperspektiv, och som det verkar att näringslivet självt inte ens behöver? Jag tycker inte det. De pengarna behövs till helt andra saker i vår kommun.

Vit måndag istället för svart fredag!

Nu på fredag firar svenskarna ”Black Friday”, en dag uppfunnen av handeln för att piska upp vår prylkonsumtion till nya höjder. Vi vet ju ganska väl nu att vår materiella konsumtion belastar en redan ansträngd planet, och att den måste minska om vi ska kunna hålla nere den globala uppvärmningen eller plastsoppan i haven. Tyvärr syns inte klimatbelastningen från vår konsumtion i statistiken eftersom prylarna ofta är importerade från andra länder. Så när vi förfasas över Kinas stora klimatutsläpp ska vi komma ihåg att det till stor del är tillverkningen av våra prylar som orsakar dem.

Men nu har det startats en motreaktion – White Monday. Några företag som är mer inriktade på hållbara lösningar har gått ihop för att lyfta fram alternativ till konsumtion inför shoppinghögtiden Black Friday. Och det finns så många smarta vägar undan konsumtionshetsen! Jag har själv upptäckt dem, undan för undan. Det började för några år sedan när jag läste en tidningsartikel om hur många ton nästan oanvända kläder vi svenskar slänger varje år, och hur mycket tillverkningen av dem skadar miljön. Enorma mängder vatten som går åt i redan torra länder, och många ton giftiga bekämpningsmedel som används på bomullsfälten… Det gick rakt in i magen, så jag gav ett klädlöfte – inga köp av nya kläder på ett helt år. Trodde det skulle bli svårt, men hej vad lätt det var!

Efter ett år så hittade jag inga skäl att gå tillbaka till mina gamla köpvanor. Nu hittar jag allt behöver bland kläder och möbler som andra redan använt. Nya möbler? Köper jag på Blocket, auktion eller på favoritloppisen i Laxå. Festklänning? Hittar jag på Tradera, eller lånar av en kompis. Regnkläder eller skidbyxor till barnen? Finns hur mycket som helst på t ex Myrorna. Ny topp eller kappa? Finns massor av ställen i Örebro, Stadsmissionen, Erikshjälpen eller Röda Korsets Kupan. Finns flera bra second hand-grupper på Facebook också där jag både sålt och köpt grejer. Har fyndat finporslin och bestick på second hand, hittat underbara tavlor och mattor på loppisar i Skåne… Det är kul, det är enkelt och jag kommer ganska billigt undan.

Alltså en liten uppmaning från mig inför Black Friday: Om du vill bidra till en friskare miljö och mindre klimatpåverkan, testa lite mer second hand. Var en planetskötare, och spara pengar på det samtidigt. Och börja redan gärna idag – på White Monday!