Därför kallar jag mig klimatfeminist

För många år sedan hade jag en lång diskussion med en person om det var klimatfrågan eller jämställdheten som var den absolut viktigaste frågan att tackla. Jag minns att vi hade olika uppfattning. Idag så ser jag på det annorlunda. Idag kallar jag mig klimatfeminist, och vill inte sätta någon av frågorna allra högst upp på agendan.

Ibland får jag frågan ”Vad betyder det att du kallar dig klimatfeminist?” För mig är klimatförändringarna och jämställdheten två samhällsfrågor som är viktigare än alla andra. Att vara klimatfeminist är att se hur tätt sammankopplade de här frågorna är med varandra, hur nära de hänger ihop. Det går inte att göra något åt den ena om vi inte samtidigt jobbar med den andra.

Vi vet idag att klimatförändringarna kommer påverka oss enormt i framtiden. I själva verket gör de det redan idag. I många fattiga länder har klimatförändringarna redan torkat ut sjöar och vattendrag, och lett till missväxt, svält och väpnade konflikter. FN har gjort bedömningen att världen kommer ha 200 miljoner klimatflyktingar om 35 år. Och det är alltid, alltid kvinnorna och barnen som drabbas hårdast. Och det är de fattiga som drabbas hårdast av utsläppen som vi i den rika delen av världen orsakat. Därför är klimatfrågan samtidigt en fråga om feminism, rättvisa och solidaritet.

Ofta när vi pratar om klimatfrågan så är det vita, medelålders män som diskuterar tekniska frågor som havsnivåhöjningar, medeltemperaturer och tekniska lösningar som ska fixa allt. Män har generellt mer makt än kvinnor i samhället. Och med makt kommer också privilegiet att sätta problembeskrivningen. De kan bekräfta klimatförändringarna som viktiga att åtgärda, men fokuserar hellre lösningarna på ny, häftig teknik än på enkla, billiga beteendeförändringar.

Inom EU-länderna har männen i genomsnitt 25% högre klimatavtryck per person än kvinnor. De äter mer kött, kör mer bil och konsumerar mer teknik. Givetvis ska inte varenda man dömas som klimatbov på grund av det – men det är viktigt att förstå hur det påverkar klimatarbetet på ett övergripande plan när de som har mest makt och inflytande själva har den mest ohållbara livsstilen. En livsstil som ofta grundar sig på normer om manlighet, hur män ska vara och göra. Av det skälet är det också viktigt att vi tar upp kampen på allvar mot den rådande maskulinitetsnormen och machokulturen. Den är skadlig även för klimatet!

Kvinnor prioriterar miljö- och klimatfrågorna högre än män idag, det vet vi genom olika undersökningar. Då säger det sig självt att om kvinnorna får mer makt och inflytande i politiken, då kommer också klimatfrågan att prioriteras högre. Därför är det till exempel oerhört viktigt att våra bolagsstyrelser är jämställda. Idag är det bara något enstaka kommunala bolag i Örebro som har 50% kvinnor eller mer i styrelsen. I de flesta är männen i klar majoritet. Ett bolag har INGA kvinnor alls! Så kan vi inte ha det.

Allt klimatarbete måste därför också samtidigt ha ett jämställdhets- och rättviseperspektiv. Vi behöver alltid ställa oss frågan: Hur påverkar olika klimatåtgärder kvinnor respektive män? En kamp mot klimatförändringarna är också en kamp för jämställdhet. Och utan jämställdhet kommer vi inte kunna ställa om till ett klimatsmart samhälle.  Det gäller globalt, och det gäller i Örebro. Därför är jag en klimatfeminist.

(Jag vill också passa på att tipsa om en bok som min gröna vän och EU-parlamentariker Linnea Engström skrivit. Liten men otroligt viktig!)

Äntligen kanske strutsarna drar upp huvudet ur sanden

Vi är ganska många som har varit oroliga för att klimatfrågan inte ska få den plats i valrörelsen som den förtjänar. När klimatförändringarna faktiskt hotar mänskligheten på allvar, så vi väljer vi att spela rysk roulette med våra barns framtid. Forskarna har länge försökt att vädja till oss politiker, och har ropat allt högre. Ändå är det många som valt att stoppa huvudet i sanden för det faktum att mänskligheten håller på att rubba hela det känsliga klimatsystemet på jorden. Det har tydligen varit viktigare att sänka priset på bensin och diesel, att öka konsumtionen, att fortsätta subventionera flygplatser och att stoppa en flygskatt som de flesta svenskar vill ha.

Men nu är det inte längre bara forskarnas varningar som hörs. Nu är det faktiskt Moder Jord själv som talar. Den här sommaren har varit unik på så många sätt. Värmen har lagt sig som ett lock över norra halvklotet, skördarna har torkat bort och vattenbristen är ett faktum. Äldre människor har dött av värmen, och tragiska historier har nått oss om människor som dött i lågorna på de grekiska stränderna. Bönder nödslaktar sina djur av foderbristen, och i de svenska skogarna har bränderna rasat på ett sätt som vi aldrig sett förut. Däremellan har det kommit skyfall som översvämmat sjukhus och tågstationer. Det är exakt detta scenario som vi fått beskrivet och blivit varnade för – i åratal. EXAKT detta.

Men nu har jag faktiskt hört allt fler politiker och opinionsbildare prata om klimatförändringarna, att vi inte kan blunda för dem längre. Att vi behöver en klimatomställning av vårt samhälle. Jag kan knappt lyssna eller titta på nyheterna utan att höra något inslag som handlar om klimatförändringar eller extremväder. Jag tänker fortsätta att lyfta klimatfrågan i valrörelsen, och vidare efter det. Nu hoppas jag verkligen att de politiska strutsarna drar upp huvudet ur sanden och ger klimatfrågan den plats den förtjänar i valet – högst upp. Och att väljarna låter klimatfrågan avgöra var de ska lägga sin röst. För det är NU det gäller.

En olöslig ekvation för S

Socialdemokraternas nya, hårdare linje i migrationspolitiken ställer onekligen till lite problem för dem lokalt. Ett av budskapen är att de vill begränsa arbetskraftsinvandringen för att ”se till att inga utlänningar kommer och tar svenskarnas jobb”. I mina ögon är det inget annat än en halvdesperat flört med de väljare som flytt till Sverigedemokraterna.

Samtidigt så sitter de vid makten i många kommuner, där bristen på arbetskraft inom välfärden börjar bli akut. Och då har vi ändå bara sett början på den demografiska utmaning vi har framför oss. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler barn och äldre i behov av omsorg. Bara i den kommunala sektorn kommer vi behöva anställa 200 000 människor de närmaste 10 åren. Och det kommer vi inte kunna lösa med längre arbetsdagar, fler heltidstjänster eller digitalisering.

Att i det läget vi står inför måla upp en bild av att vi måste stänga gränserna för arbetskraftsinvandring, det är inkonsekvent, kortsiktigt och politiskt oansvarigt. Vi behöver FLER människor som kan arbeta i välfärden. Istället för att spä på människors rädslor och säga nej, behöver vi säga ja och på allvar bygga ett mottagnings- och utbildningssystem som hjälper oss att lösa utmaningarna inom framtidens kompetensförsörjning.

Helgens funderingar

Jag försöker verkligen att undvika jobb på helgerna. Att vara närvarande med barnen, och faktiskt återhämta lite efter intensiva veckor känns viktigt. Men det betyder ju inte att jag slutar tänka på politik. Däremot så vandrar ju tankarna fritt, utan att vara kopplade till kommande fullmäktige, en debattartikel som ska skrivas eller något specifikt ärende jag ska tycka till om.

Under helgens hundpromenader och timmarna jag ägnat åt att städa vindsförrådet var det både stora och små frågor som fladdrade genom huvudet. Reflektioner om människor och samhället, och saker jag skulle vilja ställa tillrätta. Saker som gör mig både glad och arg…

Vardagens miljöhjältar är de gamla damerna med rullator som jag ofta ser på öster där jag bor. Trots att de har svårt att böja sig ner så tar de upp skräp som andra slängt på marken, lägger de i korgen på rullatorn och går sen och källsorterar det. Vi löpare är lite malliga över att vi börjat ”plogga” (jogga och plocka skräp) De här damerna har gjort samma sak i åratal utan att få en hashtagg.

Lämnade Kiel med färjan förra helgen. Hela centrum var invaderat av ”fotbollsfans” och kravallutrustad polis. Obehaglig stämning. Kommer hem till Örebro ett dygn senare och möter samma sak. Vrålande, onyktra, aggressiva män och massor av poliser som vaktar dem. Istället för att använda resurser till att utreda brott eller skydda kvinnor som utsätts för våld. City känns otryggt att gå igenom, för oss vuxna men för barn i synnerhet. När ska vi sätta ner foten och visa att vi inte längre accepterar det här stenåldersbeteendet? När ska skattebetalarna slippa vara med och betala för den här idiotin? Stäng matcherna för hejaklackerna tills de kan bete sig som folk.

Stadsparken är fullt av unga, glada människor som picknickar och hänger på soliga försommarkvällar. Underbart att se! Mindre härligt att se hur det ser ut på gräsmattan dagen efter… Jag förundras över att man inte har bättre möjligheter att slänga skräp och att källsortera det som örebroare. Det står bara några små vanliga papperskorgar som snabbt blir överfulla. Ställ ut stora soptunnor där man kan slänga förpackningar var för sig. Gör det lätt att göra rätt!

Det är många sakfrågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Lokalt kommer vi diskutera om kommunalskatten ska vara 50 öre lägre eller högre, om vissa gator ska byggas om eller ej, och var nästa nya badhus ska ligga. Inte alls oviktiga saker, men ibland saknar jag de politiska samtalen om hur vi kan förändra våra liv och samhället i grunden. Samtal som jag ofta har med människor som inte är politiker. Vi har det fantastiskt bra materiellt sett. Ändå efterlyser många ännu mer ekonomisk tillväxt, vilket innebär mer konsumtion och större miljöpåverkan. Jag undrar varför vi mår så dåligt trots detta? Varför så många begår självmord, är sjukskrivna för stress och utbrändhet, stannar hemma från skolan för att pressen blivit för stor, blir gamla och dör i ensamhet utan släktingar närvarande. Varför vi medicinerar allt fler barn för psykiatriska diagnoser och varför vi känner oss allt otryggare i ett samhälle som troligen aldrig varit så tryggt som idag…

Riv murarna mellan unga och politiken

Under ett par månader har jag förmånen att ha Miranda på praktik hos mig i Rådhuset. Hon går sista året på gymnasiet, och vi fick kontakt genom Tegelbruket. Miranda kommer hänga med mig på olika saker som fyller mina dagar: sammanträden med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, partiinterna möten, verksamhetsbesök och kampanjer i valrörelsen.

Jag tyckte själv att det kändes otroligt avlägset att ta ett politiskt uppdrag, ända tills jag var 38 år gammal och lärde känna människor som var politiskt engagerade. För många unga, kanske särskilt de med utländsk bakgrund, är det en avgrund mellan dem själva och politikerna. Att de själva skulle bli medlemmar i ett politiskt parti, eller ta ett politiskt uppdrag finns inte på kartan. Många ser inte politiken som arena tillgänglig för dem helt enkelt.

Men det betyder inte att de inte har ett samhällsengagemang! Tvärtom har jag träffat många ungdomar via Tegelbruket och föreningar i bl a Vivalla som verkligen brinner för demokrati, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Och det är något vi verkligen måste ta tillvara. För demokratins skull, och för de ungas skull.

Jag försöker göra det jag kan för att få fler unga att känna att politiken visst kan vara något för dem. Att deras röst är viktig, och att de kan vara med och påverka hur vårt samhälle ska fungera i framtiden. Och det är otroligt värdefullt för mig att få ta del av unga människors kloka tankar och åsikter, vad de tycker och tänker, och vilka hinder de upplever för att ta sig in i politiken. För vi kan inte riva murar som vi inte ens är medvetna om existerar. Efter Miranda ska jag fortsätta att hålla Miljöpartiets dörr öppen för fler unga som inte sett politik som något för dem. Och jag hoppas att fler partier gör samma sak!

Ett gemensamt innanförskap – för alla svenskar

Valrörelsen kommer vara full av debatter där man ska förklara hur man ska rädda världen, fixa skolan och ta bort vårdköerna – på max tre minuter. Och där ingen riktigt lyssnar på någon annan.

I ljuset av det är det oerhört skönt och inspirerande att vara på ett samtal som det föreningen Open Up ordnade ikväll. Ett samtal som fick ta tid, och där hela syftet var att mötas och lära. Där vi politiker fick lyssna (ok, prata lite i alla fall, det är ju svårt att låta bli) på olika människors svar på frågor kring hur vi kan bli mer inkluderande och möjliggöra innanförskap för alla.

Det slår mig återigen hur förenklat samtalet ofta är kring svenska värderingar, vilka de är, och det underförstådda i att de är objektivt goda. När vi har så oerhört mycket på att vinna av att lära av nya svenskars värderingar, och mötas i ett nytt, gemensamt innanförskap. Det finns så mycket i vår svenska kultur som gör oss människor illa. Vårt omättliga behov av oberoende och självständighet. Vår oförmåga att ta hand om varandra i vardagen. Vårt inåtvända beteende som gör många av oss tysta och ensamma.

Dessutom har vi ofta svårt att skilja på samtalet om värderingar, och det som handlar om kultur, sedvanor och inlärda beteenden. Många av de som vi uppfattar som annorlunda, har ofta samma grundläggande värderingar och behov som oss infödda svenskar. Det är ju knappast Svenska Akademien som uppfunnit de grundläggande mänskliga rättigheterna. De är universella, djupt mänskliga och delas av de allra flesta.

Jag önskar att samtalen i valrörelsen kommer vara lite mer så här. Lite djupare, lite mindre förenklade och lite mer inlyssnande.

Är hon näringslivsfientlig?

Igår var jag och kristdemokraternas Lennart Bondeson inbjudna till SVT:s Tvärsnytt för att diskutera klimatförändringarna och utsläppen från transporterna. Kanske någon hickade till när jag sa att jag inte trodde på transport- och logistikbranschen som en framtidsbransch. Är hon näringslivsfientlig? Vill hon förbjuda företag att etablera sig och växa i Örebro? Vill hon inte ha fler jobb till Örebro?

Sanningen är att jag tog tillfället i akt att vara lite långsiktig i mitt resonerande, vilket kanske inte är så vanligt. Men om vi ska ta och titta på lite fakta kring transporterna så kan man snabbt konstatera att läget är ganska illa. 30% av klimatutsläppen kommer från vägtransporterna idag. Och de har ökat med 11% mellan 1990 och 2016. En period när alla sektorers utsläpp egentligen borde ha minskat radikalt. För läget för klimatet är väldigt, väldigt illa. Senast nu i veckan rapporterade SVT om att möjligheten att nå tvågradersmålet i Parisavtalet är borta.

Att tro att vi kan minska utsläppen från vägtransporterna genom att bara öka andelen förnybara drivmedel och effektivare logistik, det är naivt. Bara de senaste åren har mängden transporterat gods ökat med 23% och inget tyder på en avmattning. Dessutom vill ju flygkramarna ha det mesta av biobränslet för att kunna fortsätta flyga som vanligt. Och textilbranschen vill ha bioråvara till alla kläder. Samtidigt som vi behöver bygga allt fler hus i trä. Och samtidigt skydda vår skog och bevara den biologiska mångfalden.

Transporterna MÅSTE helt enkelt minska framöver. Våra konsumtionsmönster måste förändras. Vi kan inte bygga vår välfärd på att transportera runt en massa varor som bygger på ett ohållbart förbrukande av naturresurser. Till det kommer faktumet att en stor del av jobben kommer att försvinna i den här sektorn framöver. Enligt en färsk studie så kan så mycket som 130 000 jobb försvinna ur transport- och logistiksektorn när automatisering och digitalisering slår igenom helt. Är det verkligen det vi ska satsa allra hårdast på i Örebro? Är det värt att bygga bort vår bördiga jordbruksmark för, och fylla infarterna till staden med? Samtidigt som kommunen med den ena handen aktivt letar efter fler logistikföretag till Örebro, så finansierar man forskning och utveckling av automatisering av lager med den andra handen. Logiskt? Hållbart?

Det glädjer mig att se allt fler initiativ kring miljöanpassade transporter och hållbar logistik, både i branschen och på universitetet. Alla sådana initiativ leder i rätt riktning, och kommer att behövas i ännu större utsträckning. Men jag skulle önska att kommunen höjer blicken ovanför de kommande tre åren, och tar fram strategier för en utveckling som både löser miljö- och klimatfrågan OCH skapar hållbara arbetstillfällen för fler örebroare. Det kommer att gynna företag som har hållbara affärsidéer, och kan bidra till en utveckling som är bra både för Örebro idag, och för framtida generationer.

Gör barnen rörelserika!

Har just kommit tillbaka hem efter fem dagars sportlov i Dalarna. Jag och två barn, vänner, vinterkläder, skidor och massor av snö. Otroligt härliga dagar. Långa dagar i slalombacken, några turer i längdspåret, och timmar av lek i snön. Det är underbart att se sina barn (som nu är ganska stora) dra på sig ytterkläderna efter Mello på lördagkvällen få att hinna ut och rumla runt lite till i snön innan de kraschar utmattade i våningssängarna på vandrarhemmet. Man ser så tydligt vad uteleken gör för dem – glädjen i deras ansikten, de röda kinderna, den stora aptiten och den goda sömnen…

På väg hem satt jag och tänkte på hur annorlunda deras vardag ser ut. Hur många timmar de sitter stilla varje dag – i skolan, tillsammans med sina kompisar och framför TV-spel. Några timmars träning varje vecka väger ganska lätt mot alla de timmar de INTE rör på sig. Och då vet jag att det säkert finns många barn som sitter ännu mer stilla än just mina. Någon sa till mig att våra barn är den första generationen som troligtvis kommer må sämre och leva kortare än sin föräldrageneration, just på grund av detta. Om det är sant vet jag inte, men att barn mår dåligt av att inte röra på sig är ju kristallklart.

Det är hög tid att vi vaknar upp och ser vad det gör med våra barn och unga. Varje förälder har så klart ett ansvar för att deras barn rör på sig. Men även vi politiker och föreningslivet kan göra stor skillnad! Jag har tidigare motionerat om att Örebro kommun ska teckna avtal med En Frisk Generation för att vi ska driva på arbetet att få alla barn att må bättre – äta bättre och röra på sig mer. Men jag vet också att det finns många fler goda idéer i idrottsrörelsen kring hur vi kan få alla barn – oavsett uppväxtvillkor – att röra på sig mer i sin vardag. De här initiativen måste kommunen vara med och stötta så att de blir verklighet!

Vi har inte råd att låta våra barn växa upp och bli sjuka av sin livsstil. De föds ju faktiskt med en inneboende lust att röra på sig, och den måste de få behålla. De har rätt till ett rörelserikt liv!

Kan vi bli lyckliga tillsammans med robotarna?

Det är mycket prat om ny teknik, innovationer, digitalisering och robotisering. Det vi vet är att mycket av samhällsutvecklingen just nu är extremt teknikdriven. Varför utvecklar vi robotar, 3D-printing, självkörande bilar osv? Mest för att vi kan, skulle jag säga. Och för att vi har spännande men ganska vaga idéer om vad de kan skapa för nytta för oss människor. De ska göra våra liv smidigare, effektivare, och kanske resurssnålare. Men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det kan påverka oss människor. Och HUR vi ska använda tekniken för att den ska göra bra saker för oss – inte dåliga. Ett bra exempel är just självkörande bilen, som vissa höjer till skyarna som lösningen på både klimatförändringar och trängsel i städerna. Sanningen är den att de faktiskt kan förvärra problemen i städerna beroende på hur systemet för självkörande bilar utformas. Utvärderingen av försök i vissa städer har visat att fri och flexibel tillgång på självkörande bilar har ÖKAT resandet med 70-80%. Inte riktigt så det var tänkt. Så vi måste fokusera minst lika mycket på hur systemen i ett större perspektiv ska utformas, vilka mänskliga behov som faktiskt behöver mötas. Inte bara förblindas av de tekniska framstegen.

Robotar i t ex äldreomsorgen är en annan intressant aspekt. Jag hör många som hyllar vinsterna för den personliga integriteten. Men inte alls lika många som oroar sig för de som faktiskt vill ha en mänsklig hand på sin kind eller en riktig röst att prata med. Risken är att vi i framtiden ser att robotarna är så effektiva och billiga i jämförelse med människor att de gamlas behov av mänsklig kontakt inte sätts allra högst på listan. Men den tekniska utvecklingen kring robotisering går så oerhört snabbt att jag oroar mig för att vårt samtal kring de mänskliga aspekterna inte hinner hålla jämna steg. Eller att behoven av förändringar på arbetsmarknaden och det ekonomiska systemet (t ex hur vi beskattar arbete resp naturresurser eller bolagsvinster) inte alls hinner med.

När smartphonen gjorde sitt intåg i våra liv var den inte svaret på ett behov vi hade. Snarare har den skapat ett behov hos oss som blivit oerhört starkt. Och den har fört med sig både stora vinster – men också stora problem. Jag läser att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat med 100% de senaste tio åren. Samma period som de flyttat en stor del av sitt sociala liv till internet och sociala medier. En värld som kan vara skoningslös, och ofta helt utan insyn för vuxenvärlden. Allt fler tror precis som jag, att en hel del svar på varför barnen mår sämre finns att hitta i deras användning av skärmarna.

Det tänker jag mycket på just nu. Var finns samtalet om oss människor någonstans mitt i den rusande teknikutvecklingen? Får våra grundläggande behov av närhet, tillhörighet, tillit och återhämtning plats i detta? Ser vi inte till att förstå och försvara dem, då kan vi vara ganska illa ute.