MP ensamma om att vilja sänka hastigheten på E18/E20 och Rv50

E18/E20 skär rakt genom Örebro och skapar många problem för utvecklingen av staden. Vägen fungerar som en barriär som skär av bostadsområden från varandra, och trafiken orsakar buller dygnet runt, året om. Bullret försämrar utemiljön för de människor som bor och vistas nära motorvägen, och förhindrar också nybyggandet av bostäder, förskolor och skolor i närheten. Satsningen på logistik och stora lagerlokaler i Örebroområdet gör också att bullerbelastningen från tung trafik sannolikt inte kommer att bli mindre i framtiden.

Den stora mängden tung trafik i höga hastigheter skapar också stora risker för olyckor, särskilt när dessa fordon kör om varandra. På infarten norrifrån på Rv50 har de närboende under lång tid påpekat de stora riskerna med fordon som kommer in i Lillån i alldeles för höga hastigheter, in i en korsning där det passerar många barn på väg till skolan.

För att minska hälsoriskerna av buller bör hastigheten sänkas på motorvägen genom Örebro. Genom att minska hastigheten från 90 till 70 km/h kan bullret minska till cirka hälften. Trafiksäkerheten ökar, och ytterligare en fördel är att även utsläppen av koldioxid och skadliga partiklar minskar från fordonen när hastigheten sänks.

Under hösten 2018 kommer Trafikverket att påbörja en s k åtgärdsvalsstudie för E18/E20 genom Örebro och RV50 upp till Hovstarondellen. Under åtgärdsvalsstudien finns det möjlighet för Örebro kommun att lyfta in synpunkter och påtala förslag på åtgärder. Så på Samhällsbyggnadsnämnden förra veckan föreslog jag att nämnden skulle enas om en skrivelse till Trafikverket, där vi är tydliga med att vi vill se sänkta hastigheter på de vägar som de har rådighet över, men som påverkar örebroarnas hälsa och säkerhet.

Mitt förslag var att programnämnd Samhällsbyggnad ska skicka en skrivelse till Trafikverket där vi framför en önskan om att sänka hastigheten på E18/E20 mellan avfarten till Karlskoga och avfarten till Rv50 från 90 till 70 km/h, och att att sänka hastigheten på Rv50 mellan Hovstarondellen och f d Coop Lillån från 100 till 70 km/h.

I början på maj bjöd Axbergs Områdesgrupp in politiker från alla partier till en samtalskväll. När frågan om hastigheterna på Rv50 lyftes upp av flera medborgare så var det många politiker som sa (inklusive jag) att de tyckte kommunen skulle ta sitt ansvar och trycka på Trafikverket i frågan. Gjorde de det när de hade chansen? Nej. INGET annat parti ställde sig bakom Miljöpartiets förslag i samhällsbyggnadsnämnden om en skrivelse till Trafikverket. Så det är lätt att lova saker på medborgardialoger, men tydligen svårare att stå bakom dem när de ska bli politisk verklighet.

Dags att sänka farten på Örebros gator

Bilens framträdande roll i stadsbilden måste börja ifrågasättas på allvar. Att de dominerar våra gator som de gör idag är inte hugget i sten – det går att förändra! Och det är precis vad jag tycker att vi ska göra. En viktig och enkel åtgärd är att sänka bashastigheten på gatorna i Örebro. Min magkänsla har länge sagt mig att det vore bra. Nu har regeringen med Miljöpartiet i spetsen gett myndigheten för Trafikanalys i uppdrag att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av sänkt bashastighet i tätort. Jag läser den 121 sidor långa rapporten och blir nästan lite överrumplad över vilket starkt stöd den ger en sänkt bashastighet. Vem kan argumentera emot en sänkt hastighet utifrån de här vinsterna:

+ De flesta människor klarar en kollision där hastigheten inte överstiger 20 km/h. Vid 30 km/h överlever nio av tio oskyddade trafikanter som blir påkörda av en bil, och vid 40 km/h överlever sju av tio.

+ En sänkt bashastighet gynnar kvinnorna ännu mer än männen, eftersom det är de som oftast undviker en resa på grund av att de upplever trafikmiljön som otrygg. En jämställdhetsåtgärd alltså!

+ Det är sannolikt att en sänkning av hastighetsgränsen minskar hastighetsvariationen och därmed bidrar till minskade utsläpp av koldioxid och mindre miljöbelastning i övrigt. Högre hastigheter ger även ett högre vägslitage och således högre partikelhalter i luften. Speciellt för utsläppen av kväveoxider är lägre hastigheter viktigt.

+ Sänkt bashastighet minskar bullret i staden, och bidrar till hälsosammare livsmiljöer. Idag blir människor sjuka av bullret de utsätts för. Sänkt hastighet är en effektivare och billigare åtgärd än ”tyst asfalt” och fönsterbyten.

+ Bilars hastighet är en viktig faktor för hur trafiksäker en miljö är och hur trygg den upplevs. Det gäller inte minst barns trygghet och rörelsefrihet. Sänkt hastighet innebär även att föräldrar kan känna sig tryggare och i större utsträckning låta barn resa självständigt. I likhet med barn har även äldre utpekats som en särskilt sårbar grupp enligt sårbarhetsteorin. Lägre hastighet skulle även öka tryggheten för äldre.

+ Sänkt hastighet för fordonstrafiken bidrar till att öka tryggheten för cyklister, vilket även sannolikt skulle få fler att börja cykla. Anledningen till att många avstår från att cykla är att de känner sig otrygga med cyklisters trafiksäkerhet. Med sänkta fordonshastigheter blir det möjligt att låta bilar och cyklister samspela i fler gaturum.

Bashastigheten kan sänkas från 50 till 40 eller 30 km/h. Den enda anledningen att nöja sig med 40 km/h är enligt utredningen att tidsförlusten för bilförarna skulle bli större, i övrigt skulle vinsterna ur alla andra perspektiv blir större med 30 km/h. En fråga om prioriteringar… Miljöpartiet prioriterar trygga trafikmiljöer för barn högst i alla lägen. Det är dags att de kan få ta sin rättmätiga plats i staden. Dessutom visar den senaste resvaneundersökningen att cyklingen inte ökar trots de investeringar som gjorts. Det är en tydlig signal om att det krävs en bättre trafikpolitik i Örebro!

 

Gör barnen rörelserika!

Har just kommit tillbaka hem efter fem dagars sportlov i Dalarna. Jag och två barn, vänner, vinterkläder, skidor och massor av snö. Otroligt härliga dagar. Långa dagar i slalombacken, några turer i längdspåret, och timmar av lek i snön. Det är underbart att se sina barn (som nu är ganska stora) dra på sig ytterkläderna efter Mello på lördagkvällen få att hinna ut och rumla runt lite till i snön innan de kraschar utmattade i våningssängarna på vandrarhemmet. Man ser så tydligt vad uteleken gör för dem – glädjen i deras ansikten, de röda kinderna, den stora aptiten och den goda sömnen…

På väg hem satt jag och tänkte på hur annorlunda deras vardag ser ut. Hur många timmar de sitter stilla varje dag – i skolan, tillsammans med sina kompisar och framför TV-spel. Några timmars träning varje vecka väger ganska lätt mot alla de timmar de INTE rör på sig. Och då vet jag att det säkert finns många barn som sitter ännu mer stilla än just mina. Någon sa till mig att våra barn är den första generationen som troligtvis kommer må sämre och leva kortare än sin föräldrageneration, just på grund av detta. Om det är sant vet jag inte, men att barn mår dåligt av att inte röra på sig är ju kristallklart.

Det är hög tid att vi vaknar upp och ser vad det gör med våra barn och unga. Varje förälder har så klart ett ansvar för att deras barn rör på sig. Men även vi politiker och föreningslivet kan göra stor skillnad! Jag har tidigare motionerat om att Örebro kommun ska teckna avtal med En Frisk Generation för att vi ska driva på arbetet att få alla barn att må bättre – äta bättre och röra på sig mer. Men jag vet också att det finns många fler goda idéer i idrottsrörelsen kring hur vi kan få alla barn – oavsett uppväxtvillkor – att röra på sig mer i sin vardag. De här initiativen måste kommunen vara med och stötta så att de blir verklighet!

Vi har inte råd att låta våra barn växa upp och bli sjuka av sin livsstil. De föds ju faktiskt med en inneboende lust att röra på sig, och den måste de få behålla. De har rätt till ett rörelserikt liv!

Kan vi bli lyckliga tillsammans med robotarna?

Det är mycket prat om ny teknik, innovationer, digitalisering och robotisering. Det vi vet är att mycket av samhällsutvecklingen just nu är extremt teknikdriven. Varför utvecklar vi robotar, 3D-printing, självkörande bilar osv? Mest för att vi kan, skulle jag säga. Och för att vi har spännande men ganska vaga idéer om vad de kan skapa för nytta för oss människor. De ska göra våra liv smidigare, effektivare, och kanske resurssnålare. Men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det kan påverka oss människor. Och HUR vi ska använda tekniken för att den ska göra bra saker för oss – inte dåliga. Ett bra exempel är just självkörande bilen, som vissa höjer till skyarna som lösningen på både klimatförändringar och trängsel i städerna. Sanningen är den att de faktiskt kan förvärra problemen i städerna beroende på hur systemet för självkörande bilar utformas. Utvärderingen av försök i vissa städer har visat att fri och flexibel tillgång på självkörande bilar har ÖKAT resandet med 70-80%. Inte riktigt så det var tänkt. Så vi måste fokusera minst lika mycket på hur systemen i ett större perspektiv ska utformas, vilka mänskliga behov som faktiskt behöver mötas. Inte bara förblindas av de tekniska framstegen.

Robotar i t ex äldreomsorgen är en annan intressant aspekt. Jag hör många som hyllar vinsterna för den personliga integriteten. Men inte alls lika många som oroar sig för de som faktiskt vill ha en mänsklig hand på sin kind eller en riktig röst att prata med. Risken är att vi i framtiden ser att robotarna är så effektiva och billiga i jämförelse med människor att de gamlas behov av mänsklig kontakt inte sätts allra högst på listan. Men den tekniska utvecklingen kring robotisering går så oerhört snabbt att jag oroar mig för att vårt samtal kring de mänskliga aspekterna inte hinner hålla jämna steg. Eller att behoven av förändringar på arbetsmarknaden och det ekonomiska systemet (t ex hur vi beskattar arbete resp naturresurser eller bolagsvinster) inte alls hinner med.

När smartphonen gjorde sitt intåg i våra liv var den inte svaret på ett behov vi hade. Snarare har den skapat ett behov hos oss som blivit oerhört starkt. Och den har fört med sig både stora vinster – men också stora problem. Jag läser att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat med 100% de senaste tio åren. Samma period som de flyttat en stor del av sitt sociala liv till internet och sociala medier. En värld som kan vara skoningslös, och ofta helt utan insyn för vuxenvärlden. Allt fler tror precis som jag, att en hel del svar på varför barnen mår sämre finns att hitta i deras användning av skärmarna.

Det tänker jag mycket på just nu. Var finns samtalet om oss människor någonstans mitt i den rusande teknikutvecklingen? Får våra grundläggande behov av närhet, tillhörighet, tillit och återhämtning plats i detta? Ser vi inte till att förstå och försvara dem, då kan vi vara ganska illa ute.

2018 – valår eller träningsår?

Så blev det 2018 och valår. För de allra flesta så blir det nog inte riktigt påtagligt förrän efter sommaren. Men för oss i politiken så märks det redan nu. Det kommer bli en väldigt intensiv tid fram till andra helgen i september. Jag funderar mycket på hur livet fram till valet kommer bli. Hur ska jag göra för att få ihop tiden – och må bra samtidigt? Jag har nästan alltid ett eller flera barn hemma som behöver mig på kvällarna. Samtidigt har jag en väldigt stor lust att ta hand om min kropp och hålla den stark och pigg. Längtan efter att få springa mil efter mil i skogen finns där hela tiden… men är det överhuvudtaget möjligt att ha sådana ambitioner ett valår? När det nästan alltid finns ett möte, studiebesök, en debatt eller ett panelsamtal att vara med på?

Idag på Friskis bestämde jag mig för att det går! Jag insåg att det inte är en bonus jag kan ägna mig åt när det finns tid över, utan en förutsättning för att orka genom det här året. Hur ska jag annars fixa allt detta om jag inte tar hand om den fantastiska kroppen som ser till att det är möjligt? Så det är inte ett val mellan träningsår och valår – utan träning som måste få ta tid för att det ska bli ett riktigt bra valår. Det får bli träningspass på luncherna fler gånger i veckan, och de riktigt långa löpturerna får bli de helger som är barnfria. Kanske jag till och med ska anmäla mig till Bergslagen Ultra som går i Kilsbergen helgen innan valet? Då blir det två fina mål att sträva mot under 2018 – och förhoppningsvis en bra balans i livet.

Nej, du behöver inte räcka till

”Man behöver inte räcka till – det räcker med att man finns till”.

De orden läste jag i en bok i somras, när jag låg i soffan i min lägenhet. Minns att det var en solig dag och gud och alla människor hade packat fikakorgar och åkte och badade med sina barn. Jag orkade inte röra mig en tum. Mina tre barn fick ligga kvar i pyjamas och glo på en tv-skärm med neddragen rullgardin den dagen. Det var första gången på många år som jag faktiskt låg i soffan och gjorde ingenting, och faktiskt njöt av det (det hade väl kanske hänt att jag i den intensivaste fasen av en influensa kanske legat i sängen ett par dagar, men då högst ofrivilligt)

De orden gick rakt in i mig då. Tillsammans med allt annat Tomas Sjödin skrev i den där fantastiska boken, ”Det händer när du vilar”. De gick rakt in i mig för jag förstod hur fast jag var i bilden, eller hela sättet att leva på, som handlar om att göra nytta. Att det inte går inte göra ingenting, för det skapar ju inget värde för någon. (Att det skulle skapa värde för mig själv, och därigenom andra människor omkring mig, den insikten saknade jag helt)

Hela vårt samhälle bygger idag på att vi ska fixa, skapa, göra och leverera. Är vi lediga då sätter vi gärna igång fixahemmaprojekt, eller planerar semesterresor eller bjuder in till middagar som bygger på minst en halv dags förberedelser. Eller som reklamen för ett stort byggvaruhus ropar ut: ”För det finns alltid något att göra!”

Jag kan inte säga säkert att det finns ett vetenskapligt samband, men sjukskrivningarna som beror på stress och psykisk ohälsa ökar, och jag tror en stor del av förklaringen finns i just detta. Vår oförmåga att släppa taget, stanna upp och bara finnas till.  Vi ska räcka till överallt – på jobbet som blir allt mer pressat, för barnen som behöver hjälp med skjutsar överallt, handla mat och städa, och så det där förrådet som behöver rensas ut, presenterna som måste köpas och… Och ständigt denna känsla av att inte räcka till ordentligt någonstans.

Jag är långt ifrån någon expert på det, men jag har fått insikten i alla fall. Den slog mig så hårt att jag numera aldrig använder den svarta tavlan i köket till att skriva veckomeny, inköpslista och kom-ihåg-noteringar. Numera står det bara en sak där, som jag aldrig suddar ut: ”Man behöver inte räcka till. Det räcker med att man finns till.” Och det enda jag behöver göra för det är att vila.