Kan man göra en valrörelse feministisk?

Kan man göra en valrörelse feministisk? Jag tänker i alla fall försöka. För nästan alla som kontaktar mig i min roll som politiker är män. De kanske har en idé de vill berätta om, är upprörda för något de tycker är fel, vill bjuda in mig till samtal eller studiebesök, lobba för en fråga eller verksamhet de tycker är viktig. Nästan alla medborgardialoger jag är med på domineras av män. Och i de flesta panelsamtal jag är med på är kvinnorna i minoritet. De flesta debattartiklar är signerade av män. Mönstret är genomgående. Konsekvensen? Att männen i större utsträckning får sin röst hörd i det demokratiska samtalet. Att min bild av Örebros utveckling till stor del formas av männens bilder och önskemål.

Jag tänker inte låta det vara så. Inte för att det är något fel på männens åsikter. Nej, jag är glad för varenda samtal och mail jag får. Ofta är de kloka. Men jag vill verkligen höra och se mer av kvinnorna. Vill uppmuntra dem att ta plats, ha åsikter. Vad tycker de om näringslivsklimatet, föreningslivet, stadsutvecklingen, kulturen osv?

I takt med att jag fått insikt om det här mönstret så har en tanke vuxit fram: Jag borde själv göra något aktivt för att skapa plats åt kvinnornas röster. Därför tänker jag göra min valrörelse feministisk. Jag kommer se till att nästan alla de studiebesök jag gör varje vecka fram till valet kommer vara på kvinnodominerade arbetsplatser. Att de företag jag träffar främst är sådana som är grundade eller leds av kvinnor, eller främst har kvinnliga medarbetare. Att jag påpekar varje gång jag blir inbjuden till en ojämställd panel. Att de föreningar jag träffar har en tydlig jämställdhetssträvan, eller till stor del drivs av eller för kvinnor.

Är också tacksam för alla idéer om hur jag kan göra det här ännu bättre. Vilka borde jag träffa?  Fortsätt läsa Kan man göra en valrörelse feministisk?

Reducera inte jämställdhetsfrågan i valet, NA

NA frågade för ett tag sedan sina läsare vilka frågor de tyckte var viktigast inför valet i september. Tidningen hade sammanställt ett antal frågor där man kunde kryssa i rutor för de frågor man tyckte var viktigast, som en vägledning till bevakningen i valet.

En sak jag reagerade på ganska rejält var hur man valt att beskriva jämställdhetsfrågan. Vi har ett samhälle idag där hälften av befolkningen inte har samma makt, samma inflytande, samma rättigheter, samma lön eller upplever lika stor trygghet som den andra delen. Det handlar om mänskliga rättigheter, så enkelt är det. Och så stort och viktigt.

I NA:s artikel ger man de läsare som tycker att jämställdheten är viktig två frågor att välja på: Dels jämställda löner för kommunanställda, dels självförsvar för tjejer. Absolut är jämställda löner viktiga. Men ännu viktigare är att åtgärda orsaken till att vi kvinnor får lägre löner. Kvinnor och kvinnors insatser på arbetsmarknaden har inte samma värde som mäns. Det handlar om normer, om hur män (som idag har mest makt och inflytande) ser på kvinnor. Snedvridna normer och begränsande könsroller behöver förändras redan i förskolan och skolan.

Att man också har med självförsvar för tjejer som en jämställdhetsfråga är snudd på ett skämt. Tjejer ska inte behöva försvara sig mot mäns våld! Punkt. Den politiska frågan här handlar snarare om mäns våld mot kvinnor och hur det kan minska.

Jag saknade verkligen den viktigaste frågan av alla: Motarbeta snäva, begränsande könsroller i förskolan och skolan. Genom utbildning i genuspedagogik, nya arbetssätt och en riktigt bra sex- och samlevnadsundervisning för ALLA barn och unga. Och mer förebyggande insatser MOT mäns våld mot kvinnor. Frågor som i alla fall jag kommer prata mycket om i valrörelsen.

Hejdå seminariemän, vi är klara med er

Känner du igen en seminarieman? De flesta av oss har träffat honom ganska många gånger. Det är han som går på seminarier eller samtal med inställningen att det inte finns NÅGON som har lika viktiga och relevanta synpunkter som honom. Sitter han i panelen, då brukar han göra evighetslånga inlägg trots att moderatorn bett deltagarna hålla sig kort så att alla får komma till tals. Han känner sig manad att ha synpunkter och repliker på varenda fråga, trots att han ofta upprepar det andra redan sagt.

Sitter han i publiken är det nästan ännu mer outhärdligt. När moderatorn frågar om någon i publiken har en fråga, då hugger han direkt. Ofta reser han sig upp och börjar med en presentation av sig själv och hinner ofta dra en resumé av sitt personliga CV (det understryker ju vilken vikt hans synpunkter har). Efter introt kommer sedan oftast kommentaren ”jag har ju egentligen ingen fråga, utan det är mer en reflektion”. DÄR borde alla goda moderatorer reagera blixtsnabbt. Men tyvärr gör de sällan det. Istället får seminariemannen gott om tid att göra sin omfattande utläggning som ofta hamnar långt ifrån ämnet, och äter upp tiden som hade kunnat ägnas åt kloka frågor och diskussion om det frågan handlar om. Han lider dessutom ofta av svår bristande självinsikt och tycker mest att det var tur för alla andra på seminariet att just han kom och delade med sig av sina klokskaper.

Den här veckan har jag träffat flera stycken av dem i olika sammanhang. De dyker ofta upp även i andra sammanhang än seminarier – till exempel på Örebrogalor, lunchmöten, politiska sammanträden, APT:er och även föräldramöten. Jag börjar tröttna ganska rejält. Det finns så många andra som har rätt att komma till tals, och jag tror det börjar bli dags att våga vara lite obekväm.

Moderatorer och samtalsledare, förena er! Vässa era strategier för att hålla seminariemannen på mattan. Lär er att identifiera honom redan när publiken och panelen sätter sig. Lämna aldrig ifrån dig mikrofonen, utan håll i den själv när frågor ska ställas, så du enkelt kan ta tillbaka den om du inte hör ett frågetecken inom 20 sekunder. Sätt en timer för paneldeltagarna på 2 min och bryt inlägget snyggt när tiden gått. Och förvarna gärna genom ett litet brandtal i början av samtalet, kanske det avskräcker dem som inte redan blivit förhärdade. Eller föder någon sorts insikt.

Alla människor – oavsett ålder, kön eller annat – har rätt att känna sig inkluderade i ett samtal, och alla har samma rätt att göra sig hörda. Seminariemän har helt enkelt ingen plats i ett jämställt samhälle.

(PS. Ja, seminariemän kan komma i en kvinnas kropp också. Men det är så sällan att det nästan har en plats i historieböckerna)

 

Tjejer, killar och idrott – gör om och gör rätt

Medvetenheten ökar när det gäller idrott och jämställdhet. Äntligen börjar politiker, tjänstemän och idrottsrörelsen själva förstå att vi i alla tider systematiskt har gynnat killar och män i fördelningen av det ekonomiska stödet, hur halltider fördelas och i anläggningarna som byggts. Nu är det dags att sluta med det. Det är positivt att läsa nyheter om idrottsföreningar som tar frågan på allvar och börjar jobba med jämställdhet i den egna organisationen. Det är också bra att kommunen yar ställning i det kommande idrottspolitiska programmet att investeringar i nya idrottsanläggningar ska göras jämställt.

Men det räcker inte. Under alla år som gått (och tyvärr fortfarande) har tjejer och kvinnor fått mindre resurser. Därför tycker jag att det vore ganska rimligt att de investeringar som kommunen gör i anläggningar framöver borde göras kompensatoriskt. Om vi gör en analys av tillgången till idrottsanläggningar idag är jag övertygad om att den inte är till tjejernas fördel. Därför borde en större del investeras i tjejers idrottsanläggningar för att jämna ut skillnaderna. Och en bra början är att kartlägga hur det faktiskt ser ut idag, vart decennier av ojämställda investeringar har tagit oss och hur det kan kompenseras.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla

Idag är det Orange Day – en internationell manifestation mot våld mot kvinnor. Jag blev inbjuden att hålla tal på Stortorget – i novemberkylan men också i värmen av många örebroare som kom dit för att lyssna på mig och flera andra. Få saker känns så viktiga att formulera tankar och ord kring. Det här sade jag:

Kära medsystrar och män!

Av det starka och goda blev ingenting kvar
när han hade tatuerat sitt namn på hennes bröst
förött och svett av eldar, alla dom eldar som han hade tänt på den tiden då kärlek var en lyckokänsla
hade brunnit så intensivt att hennes kropp hade blivit ett brännmärke
skar han bort namnet med en vass lappkniv
hon bet ihop fortfarande kaxig men nu visste hon vad han var kapabel att göra
han ville se livet släckas i hennes ögon där i skogsdungen
rädslan tog över, kärleken blev ett besinningslöst tvång att krossa henne
och hans hat var så starkt, till och med starkare än hans skräck

(Ingela Svenson, ur ”Mannen har hatten”)

Våldet mot kvinnor har många ansikten. Det kan vara fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller verbalt. Och ofta utsätts kvinnor för en blandning av dem. Tretton gånger varje år blir det så brutalt att en kvinna dör av det.

Var börjar då allt det här våldet? Jag tror att det börjar redan hos det nyfödda barnet. En pojke som föds idag trycks omedelbart in i den begränsade roll som vår machokultur ger honom. En roll där han ska dominera, vara stark, vara den som har makten. Och han förväntas inte heller visa respekt för kvinnor.

Våldet och förtrycket har blivit männens sätt att behålla makten över oss kvinnor. Men hör ni ljudet? Det smäller och brakar varenda dag nu.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla – i politiken, på teaterscenen, i idrotten, på universiteten, i kyrkan, på tidningsredaktioner och till och med i Svenska Akademien. Varenda dag de senaste veckorna har nya grupper av kvinnor stigit fram och berättat om övergrepp av ynkliga män, stärkta av vad deras medsystrar vågat göra.

Och nu börjar äntligen tystnadskulturen att falla. Nu börjar vi kvinnor äntligen släppa skammen och skulden vi känner över att vi har blivit utsatta för männens våld och kränkningar.

Nu börjar vi kvinnor resa oss upp och säga “nu jävlar räcker det” – inte en gång till tänker vi acceptera att bli osynliggjorda, förnedrade, tafsade på eller våldtagna.

Det fantastiska som händer nu är att vi kvinnor börjar orientera oss mot varandra, istället för att orientera oss mot männen. Och det måste vi göra. Det är en förutsättning för att vi ska kunna bryta oss loss ur könsmaktsordningen som begränsar oss, marginaliserar oss och utsätter oss för våld och förtryck. Vi söker styrkan hos varandra nu. Vi definierar oss mot varandra, inte bara mot män.

Men mitt i det här oljudet finns samtidigt också en väldigt stor tystnad. Tystnaden från kvinnor i Sverige som varje dag utsätts för slag, sparkar och hot i sina hem, av sina män. Och en tystnad hos alla de barn som tvingas bevittna det här våldet, och som kommer att bära med sig ärren resten av sina liv. Och från alla kvinnor och barn i hela världen som betalar med sina liv, men som aldrig kommer kunna höja sin röst.

Vi måste våga och orka tro på ett samhälle som är helt fritt från våld. Att leva i frihet från våld och förtryck är en grundläggande mänsklig rättighet som idag förvägras hälften av jorden befolkning bara utifrån vårt kön. Nu är det dags att vi kvinnor får tillbaka makten och friheten som tillhör oss.

Vi är många kvinnor som frågar oss nu: Hur går vi vidare efter #metoo? Hur stoppar vi våldet och de sexuella övergreppen?

Jag har själv fått ett uppvaknande den här hösten, trots att jag tyckt jag varit en ganska insiktsfull feminist. Men som kvinna har jag börjat minnas, börjat förstå och börjat se händelser jag inte gjort tidigare. Som mamma till tre söner har jag fått en ännu starkare insikt om mitt ansvar som förälder. Som politiker ser jag tydligt att det vi gör för kvinnor och mot machokulturen inte alls är tillräckligt idag.

Men just nu står jag stilla. Nu väntar jag på att männen tar nästa steg.

Noam Chomsky sa en gång att “Samhällets största utmaning är att civilisera unga män”. Men det är inte vi kvinnor som ska göra det jobbet. Det är nog främst ni män. Och nu är det dags för er att börja riva ner den här destruktiva, våldsamma machokulturen som är källan till våldet mot kvinnor.

Och ni behöver inte vara rädda. För det finns en värld där framme som är fri från våld. En värld där kvinnor och män lever som jämlikar, och där ni kan få ännu mer respekt och kärlek än vad ni någonsin kan få idag.

Örebros framtid på sex minuter

Idag och imorgon är det budgetfullmäktige, när vi beslutar om budgeten för Örebro kommun nästa år. Det börjar med att varje partiföreträdare får sex minuter på sig att berätta om hur deras parti skulle vilja styra kommunen. Det är svårt, men väldigt roligt att på den korta tiden förklara vad Miljöpartiet vill. Är du intresserad? Det här var vad jag sa…

Människor hör ihop. Ett nyfött barns nästan starkaste instinkt är att söka ögonkontakt med vuxna för att skapa band till andra.

En stark social väv i samhället behövs för att stå emot allt från klimatförändringar till extremism. Därför är Miljöpartiets vision om Örebro inte en vision om tillväxt, attraktionskraft, konsumtion eller lönsamhet. Det är istället en vision om en plats där varje människa känner sig som en del i ett sammanhang, och värdefull för andra. När vi utvecklar vår kommun ska målet vara att minska avståndet mellan olika människor – både fysiskt, ekonomiskt och socialt.

Men politik handlar inte bara om visioner, det handlar också om att kunna ta ett ekonomiskt ansvar. Vi delar uppfattningen att det är nödvändigt att bromsa de stigande kostnaderna för välfärden. Men det gör vi inte genom att ställa människor utanför den, utan genom att investera förebyggande i de som är på väg in i den. Oavsett om man föds i Örebro eller om man kommer från andra sidan jorden.

När ett barn möter något okänt så upplever det två samtidiga känslor: nyfikenhet och rädsla. Hos ett barn tar nyfikenheten nästan alltid över, men i dagens samhälle är det många vuxna som förlorat den. De känner istället bara rädsla inför det främmande.

Sverige är ett av världens svåraste länder att etablera sig i, och det måste vi förändra. För att lyckas med det måste vi hitta ett nytt, gemensamt innanförskap. Det krävs att vi som är födda och etablerade här också förflyttar oss, och rör oss mot andra för att kunna mötas på allvar. Det krävs att vi river ner rädslor och fördomar och låter nyfikenheten på andra människor styra oss.

Det enklaste sättet att göra det på är att värna de egenskaperna hos våra barn. Om de får bo nära varandra, mötas på gården, gå i skolan med varandra och vara med i samma idrottsförening så kommer deras nyfikenhet föra dem närmare varandra.

Vi behöver också fler platser för oss alla att mötas på. Och de behöver vara fysiska, som temalekplatserna i stadsdelarna som vi föreslår i vår budget. Därför tycker vi att det är dags att öppna upp Medborgarhuset till att bli en inkluderande, icke-kommersiell mötesplats för alla örebroare. Nya möjligheter till möten uppstår också när vi gör det ännu enklare för människor att lämna bilen hemma och istället ta cykel, buss eller gå genom staden.

Mötesplatserna behöver också vara sociala, för att knyta band mellan människor. I vår budget ger vi därför ett ökat stöd till aktörer i civilsamhället som arbetar för social hållbarhet och integration. Vi ser också en stor potential i den tid för volontärarbete som vi föreslår att våra medarbetare ska erbjudas som en del av sin arbetstid.

Språket är kittet som håller människor samman. En av de största satsningarna i vår budget är därför en förstärkning av SFI-undervisningen, både för att öka kvalitén och för att göra den mer tillgänglig för olika grupper.

Barn som får verktyg att drömma och förverkliga sina drömmar kan bidra till ett inkluderande samhälle. I vår budget lägger vi därför stort fokus på att utjämna skillnader mellan skolorna i Örebro, så att alla barn får samma möjligheter.

Det ska bli fler lärare i klassrummet i de skolor som behöver det mest, och lärarna ska också vara bättre rustade för att möta elever med utmaningar. De skolor som har störst utmaningar och lägst måluppfyllelse ska få en större del av resurserna. Vi prioriterar också en kostnadsfri kollektivtrafik för barn och unga, för att minska de negativa effekterna av den skolsegregation vi ser idag.

För att stärka det förebyggande arbetet för barn och familjer vill vi utöka projektet El Sistema till fler skolor, och vi vill också fortsätta planeringen för fler stadsdelskontor för socialtjänsten som det i Vivalla.

Barnen som växer upp idag får allt mindre vardagsmotion, och blir allt mer överviktiga. Det är en konsekvens av att många föräldrar inte upplever trafikmiljöerna som tillräckligt säkra för att låta barnen cykla och gå till skolan. Det vill vi i Miljöpartiet ändra på. Vi vet också att högre kvalitet på barnens utemiljöer främjar lek och rörelse, och satsar därför på grönare skolgårdar, en naturverkstad och en central skolträdgård.

Det är också för barnens skull som Miljöpartiet satsar på ännu fler skarpa miljöåtgärder i vår budget. Läkemedelsrening, tuffare miljökrav vid upphandling och klimatneutrala förskolor. För menar vi allvar med att vår kommun ska vara ekologiskt hållbar måste det genomsyra allt vi gör.

Vi hör idag floder av vittnesmål i #metoo-rörelsen om sexuella övergrepp mot kvinnor, vi har stora oönskade löneskillnader mellan kvinnor och män inom kommunen, unga tjejer upplever sig otryggare utomhus, och pojkarnas skolresultat fortsätter att sjunka. Det visar tydligt att vi verkligen behöver ett bättre arbete kring normkritik och jämställdhet i förskolor och skolor. Därför riktar vi ett tydligt uppdrag till skolan kring detta, och ökar resurserna till arbetet.

Med en majoritet kvinnliga medarbetare i kommunen så är arbetsmiljö och arbetsvillkor också en fråga om jämställdhet. Sjukfrånvaron ökar bland våra medarbetare, och kvinnorna har ett mindre närvarande ledarskap än män. Det är en situation som vi inte kan acceptera. Miljöpartiet vill därför pröva en ny modell med delat ledarskap, så att vi direkt kan förstärka ledarskapet i de arbetsgrupper som har störst behov, utan att omorganisera.

Ett långsiktigt, envist arbete för att stärka den sociala hållbarheten i Örebro, och fler åtgärder för att skapa gröna, trygga och hälsosamma miljöer för våra barn – som är bra för oss alla. Det är vad vi i Miljöpartiet ser behövs för att bygga ett Örebro som håller ihop.

#metoo – en uppmaning till alla pojkföräldrar

Just nu snurrar det en uppmaning på sociala medier under hashtaggen #metoo. För att synliggöra hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp så uppmanas man skriva ett inlägg som ett vittnesmål att man själv har blivit utsatt för det. Jag gjorde själv ett inlägg igår. Som så otroligt många andra kvinnor har jag blivit utsatt för fysiska och verbala övergrepp från män. Okända män har tafsat på mig på dansgolv och i barer, män jag varit bekant med har tagit på min kropp utan att jag gett dem lov, eller försökt tjata till sig sex. Jag har fått kommentarer om min kropp och mitt beteende som i efterhand känts smutsiga och fel. Även i relationer har det hänt saker som jag långt i efterhand inser att jag egentligen inte ville vara med om.

Det värsta är att det har sjunkit in så långsamt att det faktiskt är övergrepp jag blivit utsatt för. Jag är 44 år gammal idag, och först nu har det blivit tydligt för mig vilken roll killar och män har gett mig, vilka gränser de gått över, och vad jag egentligen inte borde accepterat. Ända sedan jag var i början av tonåren. Min första känsla när jag insåg det här var ilska på mig själv. Ilska för att JAG inte sagt nej, gått iväg, lämnat eller puttat bort. Som att det vore mitt ansvar att hantera en mans grottmänniskobeteende. Men herregud, varför ska vi tjejer och kvinnor ta ansvar för det? Nu är jag istället helt uppfylld av känslan att det är dags att ställa krav på att männen ändrar beteende.

Jag är förälder till tre pojkar. Idag är de tio, elva och tretton år gamla. För mig är de såklart finast i världen. Jag tror mig ha gett dem bra värderingar, trygghet och en bra människosyn. Men nu undrar jag om de verkligen är vaccinerade? Vi är nog många föräldrar som tror att just våra söner inte skulle göra något mot en tjej som ens är i närheten av sexuella övergrepp eller trakasserier. Men kan vi verkligen vara så säkra på det? Pojkar i grupp, eller män i grupp, har en förmåga att påverka varandra på ett ganska destruktivt sätt när det gäller attityder till tjejer. Våra barn har också svårt att värja sig mot porren på Internet, och vilka signaler tror ni att det skickar till pojkar som är som vidöppna fönster kring kärlek, relationer och sex? Att tjejer är tillgängliga objekt som ställer upp på mäns helt skruvade sexuella behov och viljor? Och vilken bild ger det pojkarna kring hur de själva ska vara och bete sig?

Helt ärligt – hur många av er pojkföräldrar brukar på riktigt sitta ner och prata med dem om känslor, relationer, sex, respekt för andras vilja osv? Jag inser att jag gjort det alldeles för lite. Det är inte alltid enkla samtal, jag vet själv inte riktigt hur man gör eftersom mina föräldrar aldrig gjorde det på åttiotalet. Men jag inser att om det är NÅGON som kan förändra samhället och mäns beteende, så är det vi pojkföräldrar. Så kom igen nu – börja prata!

Mångfald eller enfald i Örebro kommun?

”Vi strävar efter mångfald i vår organisation” är det många som säger. Men inte lika många lyckas med det. Mångfald handlar om att en grupp av människor som  t ex ska samarbeta är lite olika varandra. De kanske har olika kön, olika ålder eller kanske kommer från olika länder. Det gör att de har med sig olika erfarenheter, värderingar, perspektiv eller sätt att se på saker. Och det är i sig någonting bra! Och det är det inte bara jag som tycker i största allmänhet. Nej, det vet man genom forskningen – att organisationer med större mångfald blir mer framgångsrika än de där alla medarbetare tänker lika. Ganska självklart egentligen. Med fler perspektiv och fler sätt att se på saker så är det troligt att man kan hitta nya lösningar på gamla problem, och förstå och möta sina kunder eller medborgare på ett bättre sätt.

Det finns också en annan aspekt av mångfald. Om du t ex bara rekryterar kvinnor, eller människor under 50, eller de som har vanliga svennenamn – då får du ju väldigt många färre människor att välja på. Och i tider när det är svårt att hitta tillräckligt med nya medarbetare, då är det ju väldigt dumt att begränsa urvalet genom att inte aktivt eftersträva mångfald.

Med det här i bakhuvudet har jag gjort en spaning. Efter några år i Rådhuset har det slagit mig vilken otrolig brist på mångfald det är i huset. Med ytterst få undantag är det bara vanliga svenskklingande namn på skyltarna i korridorerna. När mer än 20% av örebroarna har utländsk bakgrund, och en hel del av dem har högre utbildning med sig från sitt hemland eller skaffat sig i Sverige. ”Det är ingen av dem som söker våra jobb” skulle jag säkert få höra om jag frågade varför.  Men jag tror att vi kan bättre än så. Jag tror att vi kan agera själva, t ex genom att öka antalet praktikplatser, traineetjänster och uppsökande rekrytering för att öka mångfalden på kommunstyrelseförvaltningen och även i andra förvaltningsledningar. Vi har brist på ekonomer, IT-strateger, miljö- och näringslivsexperter… Jag har svårt att tro att det inte finns en hel del med den kompetensen bland våra nya svenskar. Kanske finns det några hinder att överbrygga på vägen, som språket eller exakt rätt erfarenhet. Men det har jag själv sett fantastiska exempel på hur man enkelt kan överbrygga dem, om man vågar prova.

Innan jag blev kommunalråd så jobbade jag i regionen (landstinget som det hette då) och det var precis samma sak där. Maken till brist på mångfald på ett ledningskontor har jag aldrig sett (kanske har det blivit bättre nu). Under mina fjorton år i näringslivet tror jag att alla företag jag jobbade i eller tillsammans med hade en större mångfald än kommunen och regionen i Örebro. Vi kan bättre än så!

Det är också (delvis) därför vi i Miljöpartiet driver frågan om att jobba aktivt för att öka andelen män i förskolan. Vi har brist på medarbetare i förskolan, men som det ser ut nu så kan vi bara rekrytera ur halva Sveriges befolkning (kvinnorna) eftersom männen väljer bort utbildning och jobb i förskolan. Det måste vi ändra på, och då krävs det en ansträngning. Det kommer inte hända av sig självt.

Det finns anledning att fundera över varför det är så här. Finns det ett ”glastak” för människor med invandrarbakgrund? Och vad kan vi göra aktivt, mer än att bara konstatera att de inte söker lediga tjänster? Vi behöver mer mångfald, både för att göra vårt uppdrag på ett bättre och mer nytänkande sätt. Men också för att vi behöver fler medarbetare. Och då är det ju dumt att inte ha tillgång till alla människor på arbetsmarknaden, oavsett kön, ålder eller i vilket land man är född.

Om manlig aggressivitet och politisk plikt

Det sägs ju att vi lever i världens mest jämställda land. I det landet har jag fått uppleva att få tusentals kronor lägre lön än en manlig kollega med samma kompetens, att bli diskriminerad på jobbet när jag väntade ett av mina barn, att bli förlöjligad och härskad av män inför andra. Jag öppnar dagstidningen varje dag och möter sida upp och sida ner med manliga perspektiv och berättelser. Jag har fått uppleva att bli tafsad på av okända, att se människor som står mig nära utsättas för manligt våld, fått inse att mina söner som just fyllt tvåsiffrigt har svårt att värja sig från porren på Internet.

Min upplevelse är inte viktigare eller mer intressant än någon annans. Tvärtom – varenda kvinna i hela världen har sin egen erfarenhet av att behandlas sämre bara av den enkla anledningen att vi är kvinnor. Jag tror för det mesta att det bästa sättet att nå förändring är att vara lugn, samarbetsorienterad och allmänt sansad. Men nu är det Internationella kvinnodagen 2017, jämställdhetsfrågan är i fokus, och jag är faktiskt ganska arg. Men samtidigt övertygad om att det ibland kan vara en viktig drivkraft när det som en vill ska hända inte händer.

Det gör mig galen att se oss kvinnor översköljas av skitfloder av hat och förakt när vi sticker ut, säger ifrån, sätter gränser och lyfter upp förtryck i ljuset. Och den manliga aggressiviteten står mig upp i halsen. Alldeles för många vill prata om nationaliteter, kultur och religion när vi pratar om våld och hat mot kvinnor. Jag vill istället att vi pratar om manlighet. Den manliga normen och aggressiviteten som vi måste avväpna och tillintetgöra. Det gör mig också oerhört sorgsen när jag tänker på alla pojkar och män som obönhörligt tvingas in i den manliga normen och inte tillåts att vara känslosamma, sårbara eller närhetstörstande på det sätt som vi alla människor behöver.

Att utmana den stereotypa mansrollen, en norm som belönar aggressivitet, är alltså viktigare än någonting annat. Och ska vi lyckas med det så måste vi börja med barnen. Utmaningen är att redan på förskolan bryta de tvingande normerna om hur pojkar och flickor ska bete sig, vilka möjligheter de har och vad de är värda.

Att det inte ser bättre ut än vad det gör idag beror på att vi politiker inte gjort tillräckligt. Vi skärper inte lagstiftningen tillräckligt snabbt, vi vågar inte omprioritera kommunala resurser och investeringar tydligare. Vi ställer heller inte tillräckligt höga krav på oss själva. Jag säger inte att det är lätt – det är många ingrodda beslutsmönster och normer som ska brytas. Till och med mitt eget feministiska parti misslyckas med att fullt ut ge kvinnor samma inflytande och positioner som männen.  Men det duger inte att låta orden om allas lika värde och jämställdhet eka så tomt som de gör idag. Vi har inte tid att vänta längre. Det är dags att prioritera, fatta beslut och agera. På riktigt.

Ja, jag är arg just nu. Men jag kommer inte låta ilskan förvandlas till bitterhet, utan lovar mig själv att prioritera jämställdhetsfrågorna ännu högre under året som kommer. Alla vi som är politiskt engagerade har den möjligheten – och en förbannad plikt att ta den!

/Sara