Det är NU det gäller

När jag stod i valstugan häromdagen så kom en kvinna cyklande. Hon parkerade resolut cykeln och sa: “Nu måste vi prata!”. Vi blev sittande i säkert trekvart, och när hon gått så kände jag hur hjärtat slog lite snabbare. Hon var väldigt arg, och ganska uppgiven. Vi pratade om vapenexport, upprustning och manlig krigshets, om beteendestörningar av hormonstörande kemikalier, om kalhyggen av skogen, om insektsdöden, om klimatförändringar, om män som misshandlar, om föräldrar som inte har tid att möta sina barn. Vi pratade om att hon tyckte att människor inte ler mot varandra så ofta längre. Att samhället har förändrats och att egennyttan går först i varje given stund. Vi är lite otryggare, lite ensammare, vi flyger mer och äger mer prylar än någonsin men våra barn är samtidigt mer deprimerade och stressade än de varit tidigare. Ett oklart missnöje och rädsla brer ut sig, många letar en syndabock och tror ibland att de hittat den i de människor som är nya i vårt land. Till slut sa hon: “Jag vet inte vad jag ska göra! Hur ska jag kunna förändra något? Ska det krävas att jag går upp på Stortorget och korsfäster mig för att folk ska förstå?”.

Där och då kände jag så starkt att jag är på rätt plats. Jag valde rätt när jag bestämde mig för att bli politiker. För jag vill verkligen förändra allt det där, tillsammans med andra. Jag vill vara med och bygga ett samhälle där människor får möjlighet att LEVA. Att skratta, känna sig fria och trygga, älska, vila, vara friska och njuta av livet. Och jag vill att mina tre söner ska kunna leva så, och även deras barn. Det kanske låter naivt, men ärligt talat så är det ju det där som de flesta av oss längtar efter? Att få de allra djupaste mänskliga behoven tillfredsställda.

Alla stora förändringar börjar med små, små steg. Vid sidan om allt det som jag och den där kvinnan pratade om på Stortorget så finns det så mycket bra och och värdefullt att bygga på. Det finns så många människor som vill något annat. Som varje dag gör små och stora saker för andra än sig själva. Det är de krafterna som behöver få fritt spelrum och bättre förutsättningar att kunna göra mer! Det är kanske en av våra viktigaste uppgifter som politiker – att se dessa krafter och att ge dem möjligheter. För politiken är inte det enda svaret på hur vi skapar en hållbar framtid.

Vi behöver alla hjälpas åt, för det finns så mycket vi behöver styra i en bättre riktning. Örebro behöver bli mer levande, grönare, tolerantare och klimatsmartare. Biltrafiken behöver minska, och med fler människor på gatorna som går och cyklar så ökar tryggheten. Vi behöver fler träd, buskar och parker för att må bra, och för att minska konsekvenserna av klimatförändringarna. Örebroarna ska uppmuntras att förändra sin livsstil i hållbar riktning, och de kloka valen måste bli de enklaste. Barnen som föds med sämst förutsättningarna ska få mer stöd i skolan för att kunna utvecklas och må bra. Ungdomar som hamnat snett ska möta fältassistenter och kuratorer som fångar upp dem tidigt. Kvinnor ska slippa bli misshandlade av sina män, de ska få lika lön för lika arbete och få lika stort inflytande över Örebros utveckling. Flickor och pojkar ska ges frihet att växa upp utan begränsande könsnormer, och mycket av det jobbet kan vi göra i våra förskolor och skolor. När en kvinna lämnar en våldsam relation ska samhället finnas där för att stötta, inte utgöra ytterligare en kamp hon måste ta. Människor som flytt från krig eller fattigdom ska kunna bygga upp sina nya liv snabbt, lära sig svenska och skapa sig en egen försörjning. Vi ska fortsätta vara ett öppet och solidariskt land! Små företag ska växa, och uppmuntras att bidra till en hållbar omställning. Mer av vår mat behöver odlas i vår närhet, utan kemiska insatsmedel. Och vår skog ska inte förvandlas till ett industrilandskap, utan fortsätta vara hem för ett myller av djur och växter. Och det finns mycket, mycket mer…

Innan jag blev kommunalråd hade jag med mig en hel del olika erfarenheter i bagaget. Jag kom som skilsmässobarn till Örebro med min mamma när jag var fyra år, och bodde de första åren i Vivalla. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa vidare efter gymnasiet. Betygen blev sådär efter en del frånvaro och inte särskilt stort fokus på skolan. Men högskoleprovet räddade mig och jag läste till slut fem år på universitetet. Efter det har jag jobbat i näringslivet, i landstinget och även drivit ett eget företag. Jag har också hunnit bli mamma till tre barn, och att vara förälder är givetvis det jag är i allra första hand. Och det var också barnen som fick mig att engagera mig politiskt. Jag stod inte ut med tanken på att jag såg hur mycket som gick åt fel håll med den värld de skulle ta över, utan att göra allt jag kunnat. Att bli politiker hade aldrig föresvävat mig innan jag fyllde 40. Jag hade låg tilltro till politiken och trodde inte att den kunde göra skillnad. Men jag har tänkt om. Politiken kan göra skillnad – men då krävs det nytänk, mod och samarbetsvilja. Och jag tror mig vara ganska bra på alla de sakerna. Jag är fortfarande relativt ny i politiken jämfört med många andra, och jag har ingen avsikt att stanna här för resten av mitt liv. Förhoppningsvis kan jag inspirera och locka in fler som vill vara med, och på sikt ta över efter mig.

Min vision är att Miljöpartiet blir det största partiet i Örebro, för att örebroarna vill se en annan framtid än den väg vi är inne på nu. För att de vill att vi ska ta gemensamt ansvar för miljön, för framtida generationer och för alla människors livskvalitet. Kanske är det snart dags för kommunstyrelsen att ledas av en klimatfeminist? Jag säger som Pippi: Det har jag aldrig provat, så det kan jag säkert! Men innan vi är där så är det första steget att få vara en del av en styrande majoritet i kommunpolitiken. Och för det så behöver vi ett starkt stöd av väljarna när vi förhandlar kring ett samarbete.

Du som orkat läsa ända hit – rösta gärna grönt, och kryssa gärna mig. Men för allt i världen – använd åtminstone din röst! Och lägg den på ett parti som värnar demokratin och alla människors lika värde!

Jag känner att jag är på rätt plats. Det här är vad jag vill göra, och jag vill göra det tillsammans med fler. Vi har inte tid att vänta längre. Det är NU det gäller.

Därför kallar jag mig klimatfeminist

För många år sedan hade jag en lång diskussion med en person om det var klimatfrågan eller jämställdheten som var den absolut viktigaste frågan att tackla. Jag minns att vi hade olika uppfattning. Idag så ser jag på det annorlunda. Idag kallar jag mig klimatfeminist, och vill inte sätta någon av frågorna allra högst upp på agendan.

Ibland får jag frågan ”Vad betyder det att du kallar dig klimatfeminist?” För mig är klimatförändringarna och jämställdheten två samhällsfrågor som är viktigare än alla andra. Att vara klimatfeminist är att se hur tätt sammankopplade de här frågorna är med varandra, hur nära de hänger ihop. Det går inte att göra något åt den ena om vi inte samtidigt jobbar med den andra.

Vi vet idag att klimatförändringarna kommer påverka oss enormt i framtiden. I själva verket gör de det redan idag. I många fattiga länder har klimatförändringarna redan torkat ut sjöar och vattendrag, och lett till missväxt, svält och väpnade konflikter. FN har gjort bedömningen att världen kommer ha 200 miljoner klimatflyktingar om 35 år. Och det är alltid, alltid kvinnorna och barnen som drabbas hårdast. Och det är de fattiga som drabbas hårdast av utsläppen som vi i den rika delen av världen orsakat. Därför är klimatfrågan samtidigt en fråga om feminism, rättvisa och solidaritet.

Ofta när vi pratar om klimatfrågan så är det vita, medelålders män som diskuterar tekniska frågor som havsnivåhöjningar, medeltemperaturer och tekniska lösningar som ska fixa allt. Män har generellt mer makt än kvinnor i samhället. Och med makt kommer också privilegiet att sätta problembeskrivningen. De kan bekräfta klimatförändringarna som viktiga att åtgärda, men fokuserar hellre lösningarna på ny, häftig teknik än på enkla, billiga beteendeförändringar.

Inom EU-länderna har männen i genomsnitt 25% högre klimatavtryck per person än kvinnor. De äter mer kött, kör mer bil och konsumerar mer teknik. Givetvis ska inte varenda man dömas som klimatbov på grund av det – men det är viktigt att förstå hur det påverkar klimatarbetet på ett övergripande plan när de som har mest makt och inflytande själva har den mest ohållbara livsstilen. En livsstil som ofta grundar sig på normer om manlighet, hur män ska vara och göra. Av det skälet är det också viktigt att vi tar upp kampen på allvar mot den rådande maskulinitetsnormen och machokulturen. Den är skadlig även för klimatet!

Kvinnor prioriterar miljö- och klimatfrågorna högre än män idag, det vet vi genom olika undersökningar. Då säger det sig självt att om kvinnorna får mer makt och inflytande i politiken, då kommer också klimatfrågan att prioriteras högre. Därför är det till exempel oerhört viktigt att våra bolagsstyrelser är jämställda. Idag är det bara något enstaka kommunala bolag i Örebro som har 50% kvinnor eller mer i styrelsen. I de flesta är männen i klar majoritet. Ett bolag har INGA kvinnor alls! Så kan vi inte ha det.

Allt klimatarbete måste därför också samtidigt ha ett jämställdhets- och rättviseperspektiv. Vi behöver alltid ställa oss frågan: Hur påverkar olika klimatåtgärder kvinnor respektive män? En kamp mot klimatförändringarna är också en kamp för jämställdhet. Och utan jämställdhet kommer vi inte kunna ställa om till ett klimatsmart samhälle.  Det gäller globalt, och det gäller i Örebro. Därför är jag en klimatfeminist.

(Jag vill också passa på att tipsa om en bok som min gröna vän och EU-parlamentariker Linnea Engström skrivit. Liten men otroligt viktig!)

Äntligen kanske strutsarna drar upp huvudet ur sanden

Vi är ganska många som har varit oroliga för att klimatfrågan inte ska få den plats i valrörelsen som den förtjänar. När klimatförändringarna faktiskt hotar mänskligheten på allvar, så vi väljer vi att spela rysk roulette med våra barns framtid. Forskarna har länge försökt att vädja till oss politiker, och har ropat allt högre. Ändå är det många som valt att stoppa huvudet i sanden för det faktum att mänskligheten håller på att rubba hela det känsliga klimatsystemet på jorden. Det har tydligen varit viktigare att sänka priset på bensin och diesel, att öka konsumtionen, att fortsätta subventionera flygplatser och att stoppa en flygskatt som de flesta svenskar vill ha.

Men nu är det inte längre bara forskarnas varningar som hörs. Nu är det faktiskt Moder Jord själv som talar. Den här sommaren har varit unik på så många sätt. Värmen har lagt sig som ett lock över norra halvklotet, skördarna har torkat bort och vattenbristen är ett faktum. Äldre människor har dött av värmen, och tragiska historier har nått oss om människor som dött i lågorna på de grekiska stränderna. Bönder nödslaktar sina djur av foderbristen, och i de svenska skogarna har bränderna rasat på ett sätt som vi aldrig sett förut. Däremellan har det kommit skyfall som översvämmat sjukhus och tågstationer. Det är exakt detta scenario som vi fått beskrivet och blivit varnade för – i åratal. EXAKT detta.

Men nu har jag faktiskt hört allt fler politiker och opinionsbildare prata om klimatförändringarna, att vi inte kan blunda för dem längre. Att vi behöver en klimatomställning av vårt samhälle. Jag kan knappt lyssna eller titta på nyheterna utan att höra något inslag som handlar om klimatförändringar eller extremväder. Jag tänker fortsätta att lyfta klimatfrågan i valrörelsen, och vidare efter det. Nu hoppas jag verkligen att de politiska strutsarna drar upp huvudet ur sanden och ger klimatfrågan den plats den förtjänar i valet – högst upp. Och att väljarna låter klimatfrågan avgöra var de ska lägga sin röst. För det är NU det gäller.

Den europeiska tågchocken

Vi behöver lite goda nyheter ibland. När man läser att jordens medeltemperatur fortsätter öka, isarna vid polerna blir allt tunnare och kommunen fortsätter att pumpa in skattemiljoner till en flygplats som går med kronisk förlust. Då behövs det lite klimatpepp.

Här kommer det: Intresset hos svenskarna för att resa ut i Europa med tåg istället för flyg har formligen exploderat! Jag är själv med i en Facebookgrupp som heter  ”Tågsemester” och antalet medlemmar har ökat exponentiellt och är idag uppe i över 16 700:

En eldsjäl har nu dragit igång ett projekt med att chartra ett helt tåg från Stockholm ner till Medelhavet, helt utan byten. Intresset är helt överväldigande – hundratals familjer har redan anmält intresse.

Kalmars resebyrå är den resebyrå i Sverige som kanske är bäst på tågresor ut i Europa. Från att ha levt en ganska stillsam tillvaro så är de nu fullständigt överrösta med förfrågningar. De jobbar i princip dygnet runt och det tog flera veckor innan de hade tid att ens svara på mitt mail i våras (men nu har jag fått fantastisk hjälp)

Det är något som händer nu. Något viktigt. Fler börjar förstå att flyget faktiskt inte är nödvändigt för att kunna uppleva en varm, solig plats eller en äventyrlig resa. Att kunna resa långt och samtidigt veta att man inte bidrar till stora klimatutsläpp – det är en väldigt fin känsla.

Att intresset för utlandsresor med tåg ökar är otroligt glädjande – precis som alla tågresor måste öka för att vi ska hejda klimatförändringarna. Punktligare tåg, satsning på höghastighetståg och bättre regional tågtrafik är några viktiga åtgärder framöver.

Själv har jag just bokat en resa till Italien i sommar – med tåg såklart. Vi åker från Örebro ner till Genua, och sedan vidare söderut längst med kusten till små städer och byar och sedan hem igen via Florens. Det blir ett äventyr på tolv dagar som är något helt annat än en vanlig charterresa. Det kan faktiskt vara riktigt kul att försöka rädda världen!

Lammfeber och hållbar mat

Idag på morgonen har jag träffat lammen igen. Det är som en drog – jag skulle kunna stanna hela dagen och bara titta och lyssna på dem (och få en och annan lammpuss…)

Påsken är ju en riktig mathögtid för många av oss. Och då är det ju också ganska naturligt att fundera över hur maten har kommit till tallriken, och hur den påverkar miljön och klimatet.  Maten vi äter är en av våra största klimatbovar, så vilken mat vi väljer har stor påverkan på vårt totala klimatavtryck. Att välja ekologiskt gör ju att vi slipper kemiska bekämpningsmedel och får en större biologisk mångfald. Det ger ju också djuren ett mycket bättre liv, och möjligheter att få utlopp för sina naturliga beteenden. De får till exempel gå utomhus mer, och ungarna får stanna längre med sina mammor. Om man också äter lite mindre kött, men av en bättre sort, så minskar vi också klimatpåverkan. Gå gärna in på Världsnaturfondens Köttguide om du vill ha hjälp att välja rätt!

Undvik den åksjuka maten, närproducerat innebär mycket mindre transporter.  Att handla närproducerad mat gynnar det såklart också det lokala näringslivet och gör oss mindre beroende av importerad mat.

Så se till att maten på påskbordet har haft en så bra och hållbar resa dit som möjligt! Som konsumenter har vi stor makt att förändra hur maten faktiskt produceras. Och som politiker kommer jag fortsätta jobba för att vi ska förbättra förutsättningarna för lokala producenter, att kommunens mat ska bli ännu mer miljöanpassad och lokalproducerad, och att barnen i förskola och skola lär sig mer om hållbar mat!

Glad påsk!

Är hon näringslivsfientlig?

Igår var jag och kristdemokraternas Lennart Bondeson inbjudna till SVT:s Tvärsnytt för att diskutera klimatförändringarna och utsläppen från transporterna. Kanske någon hickade till när jag sa att jag inte trodde på transport- och logistikbranschen som en framtidsbransch. Är hon näringslivsfientlig? Vill hon förbjuda företag att etablera sig och växa i Örebro? Vill hon inte ha fler jobb till Örebro?

Sanningen är att jag tog tillfället i akt att vara lite långsiktig i mitt resonerande, vilket kanske inte är så vanligt. Men om vi ska ta och titta på lite fakta kring transporterna så kan man snabbt konstatera att läget är ganska illa. 30% av klimatutsläppen kommer från vägtransporterna idag. Och de har ökat med 11% mellan 1990 och 2016. En period när alla sektorers utsläpp egentligen borde ha minskat radikalt. För läget för klimatet är väldigt, väldigt illa. Senast nu i veckan rapporterade SVT om att möjligheten att nå tvågradersmålet i Parisavtalet är borta.

Att tro att vi kan minska utsläppen från vägtransporterna genom att bara öka andelen förnybara drivmedel och effektivare logistik, det är naivt. Bara de senaste åren har mängden transporterat gods ökat med 23% och inget tyder på en avmattning. Dessutom vill ju flygkramarna ha det mesta av biobränslet för att kunna fortsätta flyga som vanligt. Och textilbranschen vill ha bioråvara till alla kläder. Samtidigt som vi behöver bygga allt fler hus i trä. Och samtidigt skydda vår skog och bevara den biologiska mångfalden.

Transporterna MÅSTE helt enkelt minska framöver. Våra konsumtionsmönster måste förändras. Vi kan inte bygga vår välfärd på att transportera runt en massa varor som bygger på ett ohållbart förbrukande av naturresurser. Till det kommer faktumet att en stor del av jobben kommer att försvinna i den här sektorn framöver. Enligt en färsk studie så kan så mycket som 130 000 jobb försvinna ur transport- och logistiksektorn när automatisering och digitalisering slår igenom helt. Är det verkligen det vi ska satsa allra hårdast på i Örebro? Är det värt att bygga bort vår bördiga jordbruksmark för, och fylla infarterna till staden med? Samtidigt som kommunen med den ena handen aktivt letar efter fler logistikföretag till Örebro, så finansierar man forskning och utveckling av automatisering av lager med den andra handen. Logiskt? Hållbart?

Det glädjer mig att se allt fler initiativ kring miljöanpassade transporter och hållbar logistik, både i branschen och på universitetet. Alla sådana initiativ leder i rätt riktning, och kommer att behövas i ännu större utsträckning. Men jag skulle önska att kommunen höjer blicken ovanför de kommande tre åren, och tar fram strategier för en utveckling som både löser miljö- och klimatfrågan OCH skapar hållbara arbetstillfällen för fler örebroare. Det kommer att gynna företag som har hållbara affärsidéer, och kan bidra till en utveckling som är bra både för Örebro idag, och för framtida generationer.

Klart Örebro ska satsa på ”superbussar”

Om man nu ska använda politikernas favoritord ”utmaningar” så kan man ju konstatera att det inte direkt råder någon brist på sådana. Vissa är akuta, andra ser vi mer i horisonten. En av dem är trafiken i Örebro. Varje år ökar kommunens befolkning med omkring 2000 människor som alla ska ta sig till skolan, jobbet och affären varje dag.

Vi vet ganska väl hur människor reser idag. En vanlig vardag tar 53% av örebroarna bilen, 24% cyklar, 8% tar bussen och 15% går. Om den här fördelningen fortsätter att se likadan ut så kan man lätt räkna ut att antalet bilar kommer att öka kraftigt i stan. Vissa tycker att det är svårt att ta sig fram med bil redan nu. Många fotgängare och cyklister känner sig otrygga i trafiken och är rädda att bli påkörda. Andra oroar sig för klimatförändringarna och inser att ökad biltrafik knappast kommer göra saken bättre.

Så – vi kan nog enas om att något behöver göras för att det inte ska bli totalt kaos om 5-10 år. Att bygga nya bilgator, t ex ringleder runt Örebro för att öka framkomligheten, är inte ett klokt alternativ. Nya bilvägar alstrar MER trafik på sikt och löser alltså inte problemet. Nyckeln ligger i att underlätta för människor att välja smartare, mer effektiva sätt att ta sig fram. Det är här kommer bussen kommer in i bilden. En buss rymmer väldigt många fler människor än en bil, och kan vi få en del av bilförarna att istället välja bussen så blir det möjligt för Örebro att växa på ett hållbart sätt. Dessutom minskar klimatutsläpp och andra luftföroreningar. Bussen är också en mötesplats, ett sätt att resa som bidrar till mänskliga möten och bättre social sammanhållning.

Igår var jag på ett seminarium om BRT – en förkortning för ”bus rapid transit”. En del kallar det hellre för ”jättesnabba bussar” eller ”superbussar”. Men de är egentligen något annat än bussar – mer som spårvagn eller tunnelbana på gummihjul. Grundprinciperna för BRT är att bussarna ska vara snabba och effektiva genom att ha företräde i trafiken. Inga väntetider vid trafikljus, eller på att komma ut i bilfilen från hållplatsen. Linjesträckningen ska vara rak utan för många svängar, de ska gå med täta avgångar och med tydlig information till resande för att det ska upplevas som enkelt och smidigt att ta bussen. Påstigning sker i alla dörrar, och inga biljetter köps på bussen. Korta stopp, på och av! Stora bussar med hög komfort, och framförallt pålitliga enligt tidtabell.

Idag kör bussarna genom Örebro i en medelhastighet på 14 km/h. I rusningstrafik får man ofta stå upp i bussen, och trafikinformationen är dålig. Jag kan förstå varför så pass få tycker att bussen är ett bra alternativ. Därför är det helt nödvändigt för kommunen och regionen att satsa på framtidens kollektivtrafik. Det är stora ekonomiska investeringar som måste göras – nya bussar ska köpas in, gatorna ska anpassas med nya bussfiler och hållplatser osv. Men det är investeringar som är helt nödvändiga för en växande stad. Det finns många exempel idag från europeiska städer som satsat på BRT, och de allra flesta har ökat resandet med buss rejält – mellan 30 och 80% ökning är inte ovanligt. De här bussarna går där det bor flest människor i staden, och planeringen av ny bebyggelse görs framförallt nära busstråken. BRT är mycket mer än ett nytt kollektivtrafiksystem – det är hållbar stadsutveckling!

Vissa är skeptiska till en satsning på superbussar. Jag tycker att de blir svaret skyldiga hur de tänker lösa den framtida trafiken i Örebro utan att börja riva hus för att dra nya bilfiler. Det är dags att på allvar främja de effektivaste, klimatsmartaste transporterna i Örebro!

12 nya skattemiljoner till en flyglinje som få behöver

26 miljoner kronor. Så mycket begär nu flygplatsbolaget i extra driftsbidrag från ägarna Örebro kommun, Karlskoga kommun och Region Örebro län för att täcka de röda siffrorna. För Örebro kommuns del innebär det att vi ska ge ytterligare 12 miljoner kronor utöver de många miljoner vi redan ger till bolaget varje år. För det går inte runt av sig självt. En ny, längre landningsbana och en upphandlad flyglinje till Köpenhamn är den egna förklaringen till det aktuella underskottet. Detta trots att man nyligen gjorde en intern fastighetsaffär och sålde byggnaderna på flygplatsen till ett annat kommunägt bolag, Örebroporten. En rejäl reavinst skulle stärka bolagets ekonomi och minska behovet av driftsbidrag hette det.

Den nya flyglinjen till Köpenhamn har krävt många miljoner av skattebetalarnas pengar hittills, och argumentet har varit att flyglinjen behövs för Örebros näringsliv.  Ok, men om behovet är så stort så borde rimligtvis flyglinjen ganska snabbt ha blivit lönsam. Nu pratar istället ansvariga politiker som Irene Lejegren (S) i regionen om att de inte är nöjda med hur de lyckats sälja in flyglinjen, och hur de ska få fler att välja den. Ska behovet skapas nu helt plötsligt?

Samtidigt fortsätter man att argumentera för att vi ska använda skattepengar till att subventionera en flyglinje för att näringslivet verkligen behöver det. Jag tycker att det här cirkelresonemanget blir allt ihåligare. När sätter någon stopp för det här vansinniga användandet av skattemedel?

Lejegren säger i en intervju i NA att hon inte tycker att det lägre antalet resande påverkar så mycket, ”det är marginellt”. Men att kommunen och regionen går in med 26 miljoner skattekronor kan väl knappast anses som marginellt? Ett litet exempel som jämförelse: Programnämnd Samhällsbyggnad (där jag är ledamot) beslutade i torsdags om en budget för 2018. I den fördelades lite extra satsningar på verksamheter man tycker är viktiga. Fritidsgårdarna får sammanlagt 200 000 kronor extra under nästa år för att kunna ha extraöppet på helgerna, så att barn och unga som behöver det kan ha ett ställe att vara på där de kan träffa andra och göra något meningsfullt av sin fritid. 200 000 kronor får de. Flygplatsen får 12 miljoner. Ni inser säkert vilken nytta de här pengarna skulle kunna göra istället för att plöjas ner i ett blödande flygplatsbolag?

Om näringslivet behöver en flyglinje till vilket ställe som helst så får de väl öppna den på flygplatsen (sen är det en annan sak att flyget måste börja bära sina egna miljökostnader, vilket det inte alls gör idag). Men är det verkligen rimligt att vi använder kommunala skattepengar till att subventionera en verksamhet som både är helt ohållbar ur klimatperspektiv, och som det verkar att näringslivet självt inte ens behöver? Jag tycker inte det. De pengarna behövs till helt andra saker i vår kommun.

Örebro behöver mer cykelpolitik – inte mindre

Få saker engagerar så mycket i debatten som trafiken. Och få människor låter så högt som arga bilförare som tycker att deras rätt att åka genom stan i 50 km/h är överordnat alla andras behov. Tack och lov är det allt fler politiker (men långt ifrån alla) som inser att vi måste börja ifrågasätta den gällande trafikmaktordningen där trafik- och stadsplaneringen utgår från bilarna, och övriga trafikslag och funktioner i staden fått anpassa sig. När staden växer med mer än 2000 nya invånare per år är det ganska givet att vi inte kan fortsätta med samma resvanor som tidigare. På några få år kommer våra gator vara igenkorkade, och buller och luftföroreningar kommer bli ännu större problem än idag. Knappast en attraktiv stad att leva i.

De senaste åren har en hel del investeringar gjorts i bättre cykelbanor i Örebro och omnejd för att öka andelen som tar cykeln istället för bilen. Nu har det kommit en resvaneundersökning, som visar hur örebroarna reser idag och hur våra resvanor har förändrats mellan 2011 och 2017. Den är ett kvitto på om vi är på rätt väg med cykelsatsningarna. Jag kastar mig över rapporten som ett barn på lördagsgodis.

Men det är tyvärr inte så uppmuntrande läsning. Vardagsresor med cykel har bara ökat med 1 procentenhet från 25 till 26%, i en stad som är som gjord för att cykla i – nästan utan backar och väl samlad runt stadskärnan. Bussresandet har minskat (!) från 9 till 8%. Andelen bilåkning har visserligen minskat från 54 till 50%, men sannolikt kommer inte målen i Örebros trafikprogram till 2020 att nås: max 40% resor med bil, och minst 60% med cykel, buss och gång. Dessutom vet vi att barnens cykling har fullständigt rasat sedan 90-talet och att de får alldeles för lite vardagsmotion.

Det är tydligt att Örebro behöver en bättre cykelpolitik och fler skarpa åtgärder, inte mindre som en del tycker. Utrymme behöver omprioriteras från bilgator till cykelbanor och bussfiler. Det behöver finnas ett ännu tätare och genare cykelnät med separerade gång- och cykelbanor, fler säkra cykelöverfarter och tryggare cykelmiljöer för barn. Det behövs mer sopsaltning och ännu tydligare prioriterad snöröjning för vintercykling. Det behövs också bättre möjligheter att parkera cykeln i låsbara och väderskyddade cykelställ. Och en massa annat. Bättre cykelpolitik för Örebro helt enkelt!