Det är NU det gäller

När jag stod i valstugan häromdagen så kom en kvinna cyklande. Hon parkerade resolut cykeln och sa: “Nu måste vi prata!”. Vi blev sittande i säkert trekvart, och när hon gått så kände jag hur hjärtat slog lite snabbare. Hon var väldigt arg, och ganska uppgiven. Vi pratade om vapenexport, upprustning och manlig krigshets, om beteendestörningar av hormonstörande kemikalier, om kalhyggen av skogen, om insektsdöden, om klimatförändringar, om män som misshandlar, om föräldrar som inte har tid att möta sina barn. Vi pratade om att hon tyckte att människor inte ler mot varandra så ofta längre. Att samhället har förändrats och att egennyttan går först i varje given stund. Vi är lite otryggare, lite ensammare, vi flyger mer och äger mer prylar än någonsin men våra barn är samtidigt mer deprimerade och stressade än de varit tidigare. Ett oklart missnöje och rädsla brer ut sig, många letar en syndabock och tror ibland att de hittat den i de människor som är nya i vårt land. Till slut sa hon: “Jag vet inte vad jag ska göra! Hur ska jag kunna förändra något? Ska det krävas att jag går upp på Stortorget och korsfäster mig för att folk ska förstå?”.

Där och då kände jag så starkt att jag är på rätt plats. Jag valde rätt när jag bestämde mig för att bli politiker. För jag vill verkligen förändra allt det där, tillsammans med andra. Jag vill vara med och bygga ett samhälle där människor får möjlighet att LEVA. Att skratta, känna sig fria och trygga, älska, vila, vara friska och njuta av livet. Och jag vill att mina tre söner ska kunna leva så, och även deras barn. Det kanske låter naivt, men ärligt talat så är det ju det där som de flesta av oss längtar efter? Att få de allra djupaste mänskliga behoven tillfredsställda.

Alla stora förändringar börjar med små, små steg. Vid sidan om allt det som jag och den där kvinnan pratade om på Stortorget så finns det så mycket bra och och värdefullt att bygga på. Det finns så många människor som vill något annat. Som varje dag gör små och stora saker för andra än sig själva. Det är de krafterna som behöver få fritt spelrum och bättre förutsättningar att kunna göra mer! Det är kanske en av våra viktigaste uppgifter som politiker – att se dessa krafter och att ge dem möjligheter. För politiken är inte det enda svaret på hur vi skapar en hållbar framtid.

Vi behöver alla hjälpas åt, för det finns så mycket vi behöver styra i en bättre riktning. Örebro behöver bli mer levande, grönare, tolerantare och klimatsmartare. Biltrafiken behöver minska, och med fler människor på gatorna som går och cyklar så ökar tryggheten. Vi behöver fler träd, buskar och parker för att må bra, och för att minska konsekvenserna av klimatförändringarna. Örebroarna ska uppmuntras att förändra sin livsstil i hållbar riktning, och de kloka valen måste bli de enklaste. Barnen som föds med sämst förutsättningarna ska få mer stöd i skolan för att kunna utvecklas och må bra. Ungdomar som hamnat snett ska möta fältassistenter och kuratorer som fångar upp dem tidigt. Kvinnor ska slippa bli misshandlade av sina män, de ska få lika lön för lika arbete och få lika stort inflytande över Örebros utveckling. Flickor och pojkar ska ges frihet att växa upp utan begränsande könsnormer, och mycket av det jobbet kan vi göra i våra förskolor och skolor. När en kvinna lämnar en våldsam relation ska samhället finnas där för att stötta, inte utgöra ytterligare en kamp hon måste ta. Människor som flytt från krig eller fattigdom ska kunna bygga upp sina nya liv snabbt, lära sig svenska och skapa sig en egen försörjning. Vi ska fortsätta vara ett öppet och solidariskt land! Små företag ska växa, och uppmuntras att bidra till en hållbar omställning. Mer av vår mat behöver odlas i vår närhet, utan kemiska insatsmedel. Och vår skog ska inte förvandlas till ett industrilandskap, utan fortsätta vara hem för ett myller av djur och växter. Och det finns mycket, mycket mer…

Innan jag blev kommunalråd hade jag med mig en hel del olika erfarenheter i bagaget. Jag kom som skilsmässobarn till Örebro med min mamma när jag var fyra år, och bodde de första åren i Vivalla. Det var långt ifrån självklart att jag skulle läsa vidare efter gymnasiet. Betygen blev sådär efter en del frånvaro och inte särskilt stort fokus på skolan. Men högskoleprovet räddade mig och jag läste till slut fem år på universitetet. Efter det har jag jobbat i näringslivet, i landstinget och även drivit ett eget företag. Jag har också hunnit bli mamma till tre barn, och att vara förälder är givetvis det jag är i allra första hand. Och det var också barnen som fick mig att engagera mig politiskt. Jag stod inte ut med tanken på att jag såg hur mycket som gick åt fel håll med den värld de skulle ta över, utan att göra allt jag kunnat. Att bli politiker hade aldrig föresvävat mig innan jag fyllde 40. Jag hade låg tilltro till politiken och trodde inte att den kunde göra skillnad. Men jag har tänkt om. Politiken kan göra skillnad – men då krävs det nytänk, mod och samarbetsvilja. Och jag tror mig vara ganska bra på alla de sakerna. Jag är fortfarande relativt ny i politiken jämfört med många andra, och jag har ingen avsikt att stanna här för resten av mitt liv. Förhoppningsvis kan jag inspirera och locka in fler som vill vara med, och på sikt ta över efter mig.

Min vision är att Miljöpartiet blir det största partiet i Örebro, för att örebroarna vill se en annan framtid än den väg vi är inne på nu. För att de vill att vi ska ta gemensamt ansvar för miljön, för framtida generationer och för alla människors livskvalitet. Kanske är det snart dags för kommunstyrelsen att ledas av en klimatfeminist? Jag säger som Pippi: Det har jag aldrig provat, så det kan jag säkert! Men innan vi är där så är det första steget att få vara en del av en styrande majoritet i kommunpolitiken. Och för det så behöver vi ett starkt stöd av väljarna när vi förhandlar kring ett samarbete.

Du som orkat läsa ända hit – rösta gärna grönt, och kryssa gärna mig. Men för allt i världen – använd åtminstone din röst! Och lägg den på ett parti som värnar demokratin och alla människors lika värde!

Jag känner att jag är på rätt plats. Det här är vad jag vill göra, och jag vill göra det tillsammans med fler. Vi har inte tid att vänta längre. Det är NU det gäller.

Var inte rädda för fel saker

Ikväll har jag och de andra partiföreträdarna varit på en ”teaterdebatt” ordnad av P4 och Länsteatern. Fin grej, att låta kulturen spela en roll i valrörelsen och samtalet om samhällsutvecklingen. En av frågorna vi diskuterade (och som fick en scen ur Maria Svelands fantastiska pjäs ”Befrielsefronten” som bakgrund) var: ”Man kan ha olika uppfattning om hur otryggt samhället är. Vilken är din åtgärd för att öka tryggheten i Örebro kommun?

Jag vill börja med att säga att det alltid är viktigt att ta människors oro på allvar. Självklart ska man lyssna och bekräfta att man hört. Men världen har nog aldrig varit en tryggare plats för människor än idag. Och av alla länder i världen är Sverige ett av de tryggaste. Det som oroar mig är snarare den minskade tilliten hos människor.

Ja, gängkriminalitet och skjutningar på öppen gata måste stoppas. Förutom nationella insatser som att stärka polisens arbete och se till att tullen stryper tillgången på skjutvapen så är det vi kan göra i kommunen att fortsätta det långsiktiga och ihärdiga arbetet att rekrytera unga människor till samhället innan organiserade kriminella gör det.

Men det här är viktigt: 65% av svenskarna tror att brottsligheten har ökat något eller mycket mellan 2016 och 2017. Men enligt Brottsförebyggande Rådet går det inte att dra några slutsatser alls om att den totala brottsligheten ökar. Vissa brott har ökat, andra har minskat. Framförallt har anmälningsbenägenheten ökat.

Det är oansvarigt och gör ingenting bättre att elda på uppfattningen att samhället har blivit otryggt och att det är farligt att leva. Så en viktig åtgärd för att öka tryggheten är också att som politiker sluta sprida bilden av att människor borde oroa sig, och att det finns goda skäl att känna sig mer otrygg. Kanske några partier tror sig vinna röster i stundande val, men på sikt förlorar vi alla på det.

Är det någon sak som skulle göra skillnad för tryggheten i vårt samhälle så är det att knäcka machonormen. Ur en destruktiv mansroll kommer så mycket av problemen i samhället – våld, hot, sexuella trakasserier, skadegörelse… I stort så oroar sig människor för fel saker idag, och det tycker jag att både vi politiker och media har ett ansvar i att försöka förändra. Risken för klimatförändringar som kommer påverka vårt liv på jorden dramatiskt är en sak som vi verkligen borde oroa oss för. Att som kvinna gå ensam på stan är faktiskt inte lika riskfyllt som att leva i en relation med en våldsam man. Vi måste prata om rätt saker.

Det är den restriktiva migrationspolitiken som är oansvarig

Att Sverige står inför enorma utmaningar när det gäller kompetensförsörjningen är knappast en nyhet. Både lokala politiker och regeringsföreträdare pratar ofta om den framtida bristen på personal inom välfärden. Alla yrkesgrupper diskuterar hur just de ska bli mer attraktiva, och hur de ska öka antalet utbildningsplatser på högskola och universitet för att säkra sin kompetensförsörjning. Problemet är att vi inte är tillräckligt många. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer alla dessa hundratusentals människor inte finnas för att bemanna skolor, industrier, äldreboenden och förskolor.

Samtidigt som många politiker sätter fingret på det här problemet så vill de också stänga Sveriges gränser, ”strama åt” migrationspoliken och göra det svårare för de allra flesta att ta sig till vårt land. Att samtidigt driva de här två spåren är för mig inget annat än dumt, eller om man gör det högst medvetet – rent oansvarigt.

I dagens NA skriver företrädare för lärarnas fackförbund om den enorma brist på lärare som vi kommer ha i en snar framtid. Det är oerhört allvarligt, eftersom vi alla vet hur viktig skolan är för ett samhälles utveckling. Och igår när jag stod på Stortorget och pratade med väljare, så kom det fram några killar som bor på en flyktingförläggning i Fellingsbro. Vi pratade länge om hur svårt det är med väntan på ett besked om man får stanna eller inte, och vi pratade om vad vi kan göra som politiker för att göra det lättare för invandrare att bli en del av sitt nya samhälle. De verkade inte särskilt hoppfulla kring om att få uppehållstillstånd. En av killarna kom från Irak och hade med sig en ganska färsk lärarutbildning i bagaget. Han berättade hur mycket han älskade att få undervisa i matte och NO, och att han så gärna ville bli lärare i Sverige. Vi behöver de här människorna! Vi har inte råd att stänga ute människor som vill komma hit och jobba. Och även de som kommer hit i äldre år, kanske som analfabeter och som kommer få svårt att komma in på arbetsmarknaden är viktiga. De är ofta föräldrar till barn som snabbt kommer in i skolan och kommer bli viktiga på arbetsmarknaden.

Det är inte invandringspolitiken som är problemet, det är integrationspolitiken. Vi har varit alldeles för dåliga på att ta tillvara människors kompetens, energi, drivkrafter och potential. Vi har varit för dåliga på att se till att de snabbt lär sig svenska, får praktikplatser, får sin utbildning godkänd i Sverige och får en bostad på en plats där de kan lära känna svenskar. DET ska vi fokusera på. Samtidigt som vi måste välkomna fler nya svenskar hit för att kunna upprätthålla vår välfärd i framtiden. Att stänga gränserna är oansvarigt.

(Och det självklara i att vi ska visa solidaritet med andra människor som söker skydd, trygghet och framtidshopp)

Kulturpolitiken borde jämna ut klyftorna

Kultur är en absolut förutsättning för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vårt lärande. Därför har den också ett alldeles eget inneboende värde för människor, och ska inte tvingas in i ett ekonomiskt värderingssystem. Ett levande och rikt kulturliv är också en förutsättning för en hållbar utveckling. Kulturen kan vara en brygga mellan människor, mellan olika grupper i samhället, mellan länder och genom historien.

Klyftorna mellan olika grupper i samhället ökar idag, något som verkligen oroar mig. Det finns stora skillnader i t ex förväntad livslängd, hälsa, möjlighet att få jobb och barns uppväxtvillkor. Det är viktigt att våra gemensamma offentliga resurser bidrar till att minska de här klyftorna, inte öka dem. Tyvärr har den kulturpolitik vi haft i Sverige misslyckats med det. Vi vet idag att en väldigt stor del av de statliga och kommunala kulturmedlen går till en ganska liten del av befolkningen. Det är dessutom den del av befolkningen som är resursstarkast.

Det är betydande skillnader i kulturkonsumtion beroende på vilken utbildning eller socioekonomisk bakgrund en människa har. Störst effekt har den socioekonomiska bakgrunden på kulturvanor inom gruppen ”traditionell kultur” som bl.a. utgörs av besök på teater, konstutställning, klassisk konsert och läsa bok. Dvs en stor del av det som den kommunala kulturbudgeten går till.

Ett exempel är att bara 18 procent av svenskarna har gått på en klassisk konsert de senaste 12 månaderna. Vi vet också att denna grupp är socioekonomiskt stark. Ändå går en betydande del av kommunens kulturmedel till den typen av verksamhet. Det intressanta är att när det kommer till eget skapande så är inkomsten av mindre betydelse. Människor med lägre inkomst utövar eget skapande i större utsträckning. Åskådarkultur exkluderar och skapandekultur inkluderar.

Jag skulle vilja att det kulturpolitiska samtalet i Örebro på allvar lyfte den här frågan. Är det rätt och riktigt att vi med kommunala skattemedel i så stor utsträckning gynnar redan resursstarka örebroare? Borde vi på ett radikalt sätt styra om resurserna för att nå socioekonomiskt svagare grupper, för att öka den sociala hållbarheten i vår kommun? Hur skulle det i så fall kunna göras? Ett samtal som vi inte får ducka för.

Att lova allt till alla slår tillbaka på politiken

På kommunfullmäktige i veckan debatterades både skolval och lagförslaget om amnesti för ensamkommande. När moderaternas partiföreträdare Anders Åhrlin försvarade sig mot kritik av deras syn på ensamkommande sa han något i stil med att ”fast vi moderater absolut kan tänka oss att lägga mer resurser på utveckling i stadsdelar som Vivalla”. Och det är ju gott att han säger så, vi är ju några andra partier i fullmäktige som prioriterat åtgärder mot segregation i våra budgetar i flera år.

Problemet är bara att samma Åhrlin för några veckor sedan var på en debatt i Hovsta, dit vi båda (och övriga partier) var inbjuda av Axbergs Områdesgrupp för att prata om utvecklingen av Örebro i allmänhet och Hovsta i synnerhet. Under det samtalet så sa Anders att han tycker att FÖR mycket av kommunens resurser har gått till insatser i våra socialt utsatta stadsdelar, och att ”det är dags nu att ni i Hovsta får mer av resurserna”.

Jag har svårt för den sortens retorik och löften. Att bara säga det som gör mottagarna för stunden glada och nöjda, utan att stå för en helhet som faktiskt håller ihop för hela kommunen, och för alla medborgare, det är inte riktigt renhårigt. Jag skulle till och med vilja kalla det populistiskt. Det vi istället borde göra är att lägga krut på att förklara för människorna i t ex Hovsta, Ekeby Almby, Adolfsberg och Sörby varför det är klokt att investera mer i socialt utsatta områden. För att det på sikt blir bra för ALLA – även för dem. Löften om allt till alla leder bara till missnöje hos de som sedan känner sig svikna, och i förlängningen till en minskad tilltro till politiken och demokratin.

 

Helgens funderingar

Jag försöker verkligen att undvika jobb på helgerna. Att vara närvarande med barnen, och faktiskt återhämta lite efter intensiva veckor känns viktigt. Men det betyder ju inte att jag slutar tänka på politik. Däremot så vandrar ju tankarna fritt, utan att vara kopplade till kommande fullmäktige, en debattartikel som ska skrivas eller något specifikt ärende jag ska tycka till om.

Under helgens hundpromenader och timmarna jag ägnat åt att städa vindsförrådet var det både stora och små frågor som fladdrade genom huvudet. Reflektioner om människor och samhället, och saker jag skulle vilja ställa tillrätta. Saker som gör mig både glad och arg…

Vardagens miljöhjältar är de gamla damerna med rullator som jag ofta ser på öster där jag bor. Trots att de har svårt att böja sig ner så tar de upp skräp som andra slängt på marken, lägger de i korgen på rullatorn och går sen och källsorterar det. Vi löpare är lite malliga över att vi börjat ”plogga” (jogga och plocka skräp) De här damerna har gjort samma sak i åratal utan att få en hashtagg.

Lämnade Kiel med färjan förra helgen. Hela centrum var invaderat av ”fotbollsfans” och kravallutrustad polis. Obehaglig stämning. Kommer hem till Örebro ett dygn senare och möter samma sak. Vrålande, onyktra, aggressiva män och massor av poliser som vaktar dem. Istället för att använda resurser till att utreda brott eller skydda kvinnor som utsätts för våld. City känns otryggt att gå igenom, för oss vuxna men för barn i synnerhet. När ska vi sätta ner foten och visa att vi inte längre accepterar det här stenåldersbeteendet? När ska skattebetalarna slippa vara med och betala för den här idiotin? Stäng matcherna för hejaklackerna tills de kan bete sig som folk.

Stadsparken är fullt av unga, glada människor som picknickar och hänger på soliga försommarkvällar. Underbart att se! Mindre härligt att se hur det ser ut på gräsmattan dagen efter… Jag förundras över att man inte har bättre möjligheter att slänga skräp och att källsortera det som örebroare. Det står bara några små vanliga papperskorgar som snabbt blir överfulla. Ställ ut stora soptunnor där man kan slänga förpackningar var för sig. Gör det lätt att göra rätt!

Det är många sakfrågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Lokalt kommer vi diskutera om kommunalskatten ska vara 50 öre lägre eller högre, om vissa gator ska byggas om eller ej, och var nästa nya badhus ska ligga. Inte alls oviktiga saker, men ibland saknar jag de politiska samtalen om hur vi kan förändra våra liv och samhället i grunden. Samtal som jag ofta har med människor som inte är politiker. Vi har det fantastiskt bra materiellt sett. Ändå efterlyser många ännu mer ekonomisk tillväxt, vilket innebär mer konsumtion och större miljöpåverkan. Jag undrar varför vi mår så dåligt trots detta? Varför så många begår självmord, är sjukskrivna för stress och utbrändhet, stannar hemma från skolan för att pressen blivit för stor, blir gamla och dör i ensamhet utan släktingar närvarande. Varför vi medicinerar allt fler barn för psykiatriska diagnoser och varför vi känner oss allt otryggare i ett samhälle som troligen aldrig varit så tryggt som idag…

Riv murarna mellan unga och politiken

Under ett par månader har jag förmånen att ha Miranda på praktik hos mig i Rådhuset. Hon går sista året på gymnasiet, och vi fick kontakt genom Tegelbruket. Miranda kommer hänga med mig på olika saker som fyller mina dagar: sammanträden med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, partiinterna möten, verksamhetsbesök och kampanjer i valrörelsen.

Jag tyckte själv att det kändes otroligt avlägset att ta ett politiskt uppdrag, ända tills jag var 38 år gammal och lärde känna människor som var politiskt engagerade. För många unga, kanske särskilt de med utländsk bakgrund, är det en avgrund mellan dem själva och politikerna. Att de själva skulle bli medlemmar i ett politiskt parti, eller ta ett politiskt uppdrag finns inte på kartan. Många ser inte politiken som arena tillgänglig för dem helt enkelt.

Men det betyder inte att de inte har ett samhällsengagemang! Tvärtom har jag träffat många ungdomar via Tegelbruket och föreningar i bl a Vivalla som verkligen brinner för demokrati, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Och det är något vi verkligen måste ta tillvara. För demokratins skull, och för de ungas skull.

Jag försöker göra det jag kan för att få fler unga att känna att politiken visst kan vara något för dem. Att deras röst är viktig, och att de kan vara med och påverka hur vårt samhälle ska fungera i framtiden. Och det är otroligt värdefullt för mig att få ta del av unga människors kloka tankar och åsikter, vad de tycker och tänker, och vilka hinder de upplever för att ta sig in i politiken. För vi kan inte riva murar som vi inte ens är medvetna om existerar. Efter Miranda ska jag fortsätta att hålla Miljöpartiets dörr öppen för fler unga som inte sett politik som något för dem. Och jag hoppas att fler partier gör samma sak!

Kan man göra en valrörelse feministisk?

Kan man göra en valrörelse feministisk? Jag tänker i alla fall försöka. För nästan alla som kontaktar mig i min roll som politiker är män. De kanske har en idé de vill berätta om, är upprörda för något de tycker är fel, vill bjuda in mig till samtal eller studiebesök, lobba för en fråga eller verksamhet de tycker är viktig. Nästan alla medborgardialoger jag är med på domineras av män. Och i de flesta panelsamtal jag är med på är kvinnorna i minoritet. De flesta debattartiklar är signerade av män. Mönstret är genomgående. Konsekvensen? Att männen i större utsträckning får sin röst hörd i det demokratiska samtalet. Att min bild av Örebros utveckling till stor del formas av männens bilder och önskemål.

Jag tänker inte låta det vara så. Inte för att det är något fel på männens åsikter. Nej, jag är glad för varenda samtal och mail jag får. Ofta är de kloka. Men jag vill verkligen höra och se mer av kvinnorna. Vill uppmuntra dem att ta plats, ha åsikter. Vad tycker de om näringslivsklimatet, föreningslivet, stadsutvecklingen, kulturen osv?

I takt med att jag fått insikt om det här mönstret så har en tanke vuxit fram: Jag borde själv göra något aktivt för att skapa plats åt kvinnornas röster. Därför tänker jag göra min valrörelse feministisk. Jag kommer se till att nästan alla de studiebesök jag gör varje vecka fram till valet kommer vara på kvinnodominerade arbetsplatser. Att de företag jag träffar främst är sådana som är grundade eller leds av kvinnor, eller främst har kvinnliga medarbetare. Att jag påpekar varje gång jag blir inbjuden till en ojämställd panel. Att de föreningar jag träffar har en tydlig jämställdhetssträvan, eller till stor del drivs av eller för kvinnor.

Är också tacksam för alla idéer om hur jag kan göra det här ännu bättre. Vilka borde jag träffa?  Fortsätt läsa Kan man göra en valrörelse feministisk?

Sluta tjafsa om hundralappar!

”Men seriöst, ni måste lägga av med att tjafsa om hundralappar i valrörelsen. Det är viktigaste att ni pratar om hur ni tänker göra det bra för våra barn och miljön”. Kunde inte sagt det bättre själv, men den här gången var det en pappa med ett litet barn som sa det till mig, apropå att det är valår.

Jag träffade honom igår, när Miljöpartiet var ute på Hindersmässan och pratade med örebroare om gröna framgångar med MP i regeringen, och vilka frågor de själva tycker är viktigast. Jag fick chans att berätta om den nya Klimatlagen, elcykelpremien och det förbättrade djurskyddet. Det blev många fina samtal med både gamla och unga, nysvenskar och småbarnsföräldrar.

Jag är helt övertygad om att de allra flesta människor vill rösta på ett parti som de delar värderingar och visioner med, inte bara de som trumfar högst i plånbokspolitiken. Om vi politiker bekymrar oss för att människors intresse för politik minskar, och att politikerföraktet ökar, då kan vi faktiskt påverka genom att försöka vara mer relevanta för människor. Retoriken om hundralappar hit och dit – eller svartmålning av andra partier och politiker – gör att de politiska visionerna om samhällsutveckling och människors livskvalitet kommer helt i skymundan.

Jag ska göra mitt allra bästa för att bidra till ett politiskt samtal i valrörelsen som handlar om de långsiktiga frågorna, de som inte bara gör det bättre nästa år, utan även om 10, 20 och 50 år. När våra barn blivit vuxna, och kanske själva blivit föräldrar.

Tack någon däruppe för vinterkräksjukan

Ok, jag tycker väl kanske inte att kräksjuka barn är det allra roligaste en grå, fullbokad novembertisdag. Den första tanken är ”NEJ! Idag kan jag ju inte vara hemma”. Men sen när man inser att det inte finns något val, när barnet till sist utmattat har somnat under ett täcke på badrumsgolvet, då slappnar jag av.

Den här dagen kanske hade en mening ändå. När alla möten ställs in, och jag blir sittande i soffan i en tyst lägenhet med sovande barn. Då stannar tiden upp lite, och det blir utrymme att låta tankarna ta sina helt egna vägar.

Vart tog de vägen idag då? Jag kommer på mig själv med att fundera över politikens fula sidor. De där som jag önskar inte fanns. Som igår när Miljöpartiet kunde fira att vi äntligen fått igenom våra krav att låta ensamkommande barn få en ny asylprövning, en ny möjlighet till ett tryggt liv i Sverige och inte i ett krigshärjat Afghanistan de aldrig varit i. Bara några timmar efter presskonferensen briserar nyheten att en högt uppsatt MP-politiker tagit timeout efter att ett antal kvinnor berättat att han trakasserat dem sexuellt, och att det pågått i många år. En luttrad kommunalrådskollega i partiet påpekar att det knappast var en slump att nyheten kom just då, och svärtade våra framgångar. Jag känner mig lite naiv. Är politiken så ful att vi planerar sådana saker för att sänka andra? Är det så spelet ser ut?

Jag tänker också på samtalsklimatet i den lokala politiken. Många säger att det blivit så mycket bättre de senaste åren, gott så. Trots det fortsätter en del politiker med svepande – ofta påhittade – anklagelser om vad de andra partierna vill och inte vill. Och när anförandena i kommunfullmäktiges talarstol blir vassa, raljerande och fientliga – då blir man oftare citerad i lokalmedia och många skrockar nöjt åt svingarna. Det verkar ha ett större underhållsvärde ju mer fientlig man är.

Jag har lite svårt att spela det spelet. Har fått tips några gånger om att jag borde ta ut svängarna mer i fullmäktige, vara lite aggressivare. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju att det är de andra som ska sansa sig och börja lyssna mer på varandra. Prata om åsiktsskillnader i sakfrågorna på ett respektfullt sätt. Låta politiken bli en plats för samarbete, utveckling och långsiktighet. Då kanske fler människor också skulle tycka att kommunfullmäktige kan vara en plats även för dem? Det finns många sansade och kloka politiker i Örebro. De borde få blir normen istället, och få de bästa citaten i tidningen. En sista reflektion: det finns en tydlig skillnad mellan män och kvinnors beteende. Även här.