Kulturpolitiken borde jämna ut klyftorna

Kultur är en absolut förutsättning för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vårt lärande. Därför har den också ett alldeles eget inneboende värde för människor, och ska inte tvingas in i ett ekonomiskt värderingssystem. Ett levande och rikt kulturliv är också en förutsättning för en hållbar utveckling. Kulturen kan vara en brygga mellan människor, mellan olika grupper i samhället, mellan länder och genom historien.

Klyftorna mellan olika grupper i samhället ökar idag, något som verkligen oroar mig. Det finns stora skillnader i t ex förväntad livslängd, hälsa, möjlighet att få jobb och barns uppväxtvillkor. Det är viktigt att våra gemensamma offentliga resurser bidrar till att minska de här klyftorna, inte öka dem. Tyvärr har den kulturpolitik vi haft i Sverige misslyckats med det. Vi vet idag att en väldigt stor del av de statliga och kommunala kulturmedlen går till en ganska liten del av befolkningen. Det är dessutom den del av befolkningen som är resursstarkast.

Det är betydande skillnader i kulturkonsumtion beroende på vilken utbildning eller socioekonomisk bakgrund en människa har. Störst effekt har den socioekonomiska bakgrunden på kulturvanor inom gruppen ”traditionell kultur” som bl.a. utgörs av besök på teater, konstutställning, klassisk konsert och läsa bok. Dvs en stor del av det som den kommunala kulturbudgeten går till.

Ett exempel är att bara 18 procent av svenskarna har gått på en klassisk konsert de senaste 12 månaderna. Vi vet också att denna grupp är socioekonomiskt stark. Ändå går en betydande del av kommunens kulturmedel till den typen av verksamhet. Det intressanta är att när det kommer till eget skapande så är inkomsten av mindre betydelse. Människor med lägre inkomst utövar eget skapande i större utsträckning. Åskådarkultur exkluderar och skapandekultur inkluderar.

Jag skulle vilja att det kulturpolitiska samtalet i Örebro på allvar lyfte den här frågan. Är det rätt och riktigt att vi med kommunala skattemedel i så stor utsträckning gynnar redan resursstarka örebroare? Borde vi på ett radikalt sätt styra om resurserna för att nå socioekonomiskt svagare grupper, för att öka den sociala hållbarheten i vår kommun? Hur skulle det i så fall kunna göras? Ett samtal som vi inte får ducka för.

Att lova allt till alla slår tillbaka på politiken

På kommunfullmäktige i veckan debatterades både skolval och lagförslaget om amnesti för ensamkommande. När moderaternas partiföreträdare Anders Åhrlin försvarade sig mot kritik av deras syn på ensamkommande sa han något i stil med att ”fast vi moderater absolut kan tänka oss att lägga mer resurser på utveckling i stadsdelar som Vivalla”. Och det är ju gott att han säger så, vi är ju några andra partier i fullmäktige som prioriterat åtgärder mot segregation i våra budgetar i flera år.

Problemet är bara att samma Åhrlin för några veckor sedan var på en debatt i Hovsta, dit vi båda (och övriga partier) var inbjuda av Axbergs Områdesgrupp för att prata om utvecklingen av Örebro i allmänhet och Hovsta i synnerhet. Under det samtalet så sa Anders att han tycker att FÖR mycket av kommunens resurser har gått till insatser i våra socialt utsatta stadsdelar, och att ”det är dags nu att ni i Hovsta får mer av resurserna”.

Jag har svårt för den sortens retorik och löften. Att bara säga det som gör mottagarna för stunden glada och nöjda, utan att stå för en helhet som faktiskt håller ihop för hela kommunen, och för alla medborgare, det är inte riktigt renhårigt. Jag skulle till och med vilja kalla det populistiskt. Det vi istället borde göra är att lägga krut på att förklara för människorna i t ex Hovsta, Ekeby Almby, Adolfsberg och Sörby varför det är klokt att investera mer i socialt utsatta områden. För att det på sikt blir bra för ALLA – även för dem. Löften om allt till alla leder bara till missnöje hos de som sedan känner sig svikna, och i förlängningen till en minskad tilltro till politiken och demokratin.

 

Helgens funderingar

Jag försöker verkligen att undvika jobb på helgerna. Att vara närvarande med barnen, och faktiskt återhämta lite efter intensiva veckor känns viktigt. Men det betyder ju inte att jag slutar tänka på politik. Däremot så vandrar ju tankarna fritt, utan att vara kopplade till kommande fullmäktige, en debattartikel som ska skrivas eller något specifikt ärende jag ska tycka till om.

Under helgens hundpromenader och timmarna jag ägnat åt att städa vindsförrådet var det både stora och små frågor som fladdrade genom huvudet. Reflektioner om människor och samhället, och saker jag skulle vilja ställa tillrätta. Saker som gör mig både glad och arg…

Vardagens miljöhjältar är de gamla damerna med rullator som jag ofta ser på öster där jag bor. Trots att de har svårt att böja sig ner så tar de upp skräp som andra slängt på marken, lägger de i korgen på rullatorn och går sen och källsorterar det. Vi löpare är lite malliga över att vi börjat ”plogga” (jogga och plocka skräp) De här damerna har gjort samma sak i åratal utan att få en hashtagg.

Lämnade Kiel med färjan förra helgen. Hela centrum var invaderat av ”fotbollsfans” och kravallutrustad polis. Obehaglig stämning. Kommer hem till Örebro ett dygn senare och möter samma sak. Vrålande, onyktra, aggressiva män och massor av poliser som vaktar dem. Istället för att använda resurser till att utreda brott eller skydda kvinnor som utsätts för våld. City känns otryggt att gå igenom, för oss vuxna men för barn i synnerhet. När ska vi sätta ner foten och visa att vi inte längre accepterar det här stenåldersbeteendet? När ska skattebetalarna slippa vara med och betala för den här idiotin? Stäng matcherna för hejaklackerna tills de kan bete sig som folk.

Stadsparken är fullt av unga, glada människor som picknickar och hänger på soliga försommarkvällar. Underbart att se! Mindre härligt att se hur det ser ut på gräsmattan dagen efter… Jag förundras över att man inte har bättre möjligheter att slänga skräp och att källsortera det som örebroare. Det står bara några små vanliga papperskorgar som snabbt blir överfulla. Ställ ut stora soptunnor där man kan slänga förpackningar var för sig. Gör det lätt att göra rätt!

Det är många sakfrågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Lokalt kommer vi diskutera om kommunalskatten ska vara 50 öre lägre eller högre, om vissa gator ska byggas om eller ej, och var nästa nya badhus ska ligga. Inte alls oviktiga saker, men ibland saknar jag de politiska samtalen om hur vi kan förändra våra liv och samhället i grunden. Samtal som jag ofta har med människor som inte är politiker. Vi har det fantastiskt bra materiellt sett. Ändå efterlyser många ännu mer ekonomisk tillväxt, vilket innebär mer konsumtion och större miljöpåverkan. Jag undrar varför vi mår så dåligt trots detta? Varför så många begår självmord, är sjukskrivna för stress och utbrändhet, stannar hemma från skolan för att pressen blivit för stor, blir gamla och dör i ensamhet utan släktingar närvarande. Varför vi medicinerar allt fler barn för psykiatriska diagnoser och varför vi känner oss allt otryggare i ett samhälle som troligen aldrig varit så tryggt som idag…

Riv murarna mellan unga och politiken

Under ett par månader har jag förmånen att ha Miranda på praktik hos mig i Rådhuset. Hon går sista året på gymnasiet, och vi fick kontakt genom Tegelbruket. Miranda kommer hänga med mig på olika saker som fyller mina dagar: sammanträden med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, partiinterna möten, verksamhetsbesök och kampanjer i valrörelsen.

Jag tyckte själv att det kändes otroligt avlägset att ta ett politiskt uppdrag, ända tills jag var 38 år gammal och lärde känna människor som var politiskt engagerade. För många unga, kanske särskilt de med utländsk bakgrund, är det en avgrund mellan dem själva och politikerna. Att de själva skulle bli medlemmar i ett politiskt parti, eller ta ett politiskt uppdrag finns inte på kartan. Många ser inte politiken som arena tillgänglig för dem helt enkelt.

Men det betyder inte att de inte har ett samhällsengagemang! Tvärtom har jag träffat många ungdomar via Tegelbruket och föreningar i bl a Vivalla som verkligen brinner för demokrati, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Och det är något vi verkligen måste ta tillvara. För demokratins skull, och för de ungas skull.

Jag försöker göra det jag kan för att få fler unga att känna att politiken visst kan vara något för dem. Att deras röst är viktig, och att de kan vara med och påverka hur vårt samhälle ska fungera i framtiden. Och det är otroligt värdefullt för mig att få ta del av unga människors kloka tankar och åsikter, vad de tycker och tänker, och vilka hinder de upplever för att ta sig in i politiken. För vi kan inte riva murar som vi inte ens är medvetna om existerar. Efter Miranda ska jag fortsätta att hålla Miljöpartiets dörr öppen för fler unga som inte sett politik som något för dem. Och jag hoppas att fler partier gör samma sak!

Kan man göra en valrörelse feministisk?

Kan man göra en valrörelse feministisk? Jag tänker i alla fall försöka. För nästan alla som kontaktar mig i min roll som politiker är män. De kanske har en idé de vill berätta om, är upprörda för något de tycker är fel, vill bjuda in mig till samtal eller studiebesök, lobba för en fråga eller verksamhet de tycker är viktig. Nästan alla medborgardialoger jag är med på domineras av män. Och i de flesta panelsamtal jag är med på är kvinnorna i minoritet. De flesta debattartiklar är signerade av män. Mönstret är genomgående. Konsekvensen? Att männen i större utsträckning får sin röst hörd i det demokratiska samtalet. Att min bild av Örebros utveckling till stor del formas av männens bilder och önskemål.

Jag tänker inte låta det vara så. Inte för att det är något fel på männens åsikter. Nej, jag är glad för varenda samtal och mail jag får. Ofta är de kloka. Men jag vill verkligen höra och se mer av kvinnorna. Vill uppmuntra dem att ta plats, ha åsikter. Vad tycker de om näringslivsklimatet, föreningslivet, stadsutvecklingen, kulturen osv?

I takt med att jag fått insikt om det här mönstret så har en tanke vuxit fram: Jag borde själv göra något aktivt för att skapa plats åt kvinnornas röster. Därför tänker jag göra min valrörelse feministisk. Jag kommer se till att nästan alla de studiebesök jag gör varje vecka fram till valet kommer vara på kvinnodominerade arbetsplatser. Att de företag jag träffar främst är sådana som är grundade eller leds av kvinnor, eller främst har kvinnliga medarbetare. Att jag påpekar varje gång jag blir inbjuden till en ojämställd panel. Att de föreningar jag träffar har en tydlig jämställdhetssträvan, eller till stor del drivs av eller för kvinnor.

Är också tacksam för alla idéer om hur jag kan göra det här ännu bättre. Vilka borde jag träffa?  Fortsätt läsa Kan man göra en valrörelse feministisk?

Sluta tjafsa om hundralappar!

”Men seriöst, ni måste lägga av med att tjafsa om hundralappar i valrörelsen. Det är viktigaste att ni pratar om hur ni tänker göra det bra för våra barn och miljön”. Kunde inte sagt det bättre själv, men den här gången var det en pappa med ett litet barn som sa det till mig, apropå att det är valår.

Jag träffade honom igår, när Miljöpartiet var ute på Hindersmässan och pratade med örebroare om gröna framgångar med MP i regeringen, och vilka frågor de själva tycker är viktigast. Jag fick chans att berätta om den nya Klimatlagen, elcykelpremien och det förbättrade djurskyddet. Det blev många fina samtal med både gamla och unga, nysvenskar och småbarnsföräldrar.

Jag är helt övertygad om att de allra flesta människor vill rösta på ett parti som de delar värderingar och visioner med, inte bara de som trumfar högst i plånbokspolitiken. Om vi politiker bekymrar oss för att människors intresse för politik minskar, och att politikerföraktet ökar, då kan vi faktiskt påverka genom att försöka vara mer relevanta för människor. Retoriken om hundralappar hit och dit – eller svartmålning av andra partier och politiker – gör att de politiska visionerna om samhällsutveckling och människors livskvalitet kommer helt i skymundan.

Jag ska göra mitt allra bästa för att bidra till ett politiskt samtal i valrörelsen som handlar om de långsiktiga frågorna, de som inte bara gör det bättre nästa år, utan även om 10, 20 och 50 år. När våra barn blivit vuxna, och kanske själva blivit föräldrar.

Tack någon däruppe för vinterkräksjukan

Ok, jag tycker väl kanske inte att kräksjuka barn är det allra roligaste en grå, fullbokad novembertisdag. Den första tanken är ”NEJ! Idag kan jag ju inte vara hemma”. Men sen när man inser att det inte finns något val, när barnet till sist utmattat har somnat under ett täcke på badrumsgolvet, då slappnar jag av.

Den här dagen kanske hade en mening ändå. När alla möten ställs in, och jag blir sittande i soffan i en tyst lägenhet med sovande barn. Då stannar tiden upp lite, och det blir utrymme att låta tankarna ta sina helt egna vägar.

Vart tog de vägen idag då? Jag kommer på mig själv med att fundera över politikens fula sidor. De där som jag önskar inte fanns. Som igår när Miljöpartiet kunde fira att vi äntligen fått igenom våra krav att låta ensamkommande barn få en ny asylprövning, en ny möjlighet till ett tryggt liv i Sverige och inte i ett krigshärjat Afghanistan de aldrig varit i. Bara några timmar efter presskonferensen briserar nyheten att en högt uppsatt MP-politiker tagit timeout efter att ett antal kvinnor berättat att han trakasserat dem sexuellt, och att det pågått i många år. En luttrad kommunalrådskollega i partiet påpekar att det knappast var en slump att nyheten kom just då, och svärtade våra framgångar. Jag känner mig lite naiv. Är politiken så ful att vi planerar sådana saker för att sänka andra? Är det så spelet ser ut?

Jag tänker också på samtalsklimatet i den lokala politiken. Många säger att det blivit så mycket bättre de senaste åren, gott så. Trots det fortsätter en del politiker med svepande – ofta påhittade – anklagelser om vad de andra partierna vill och inte vill. Och när anförandena i kommunfullmäktiges talarstol blir vassa, raljerande och fientliga – då blir man oftare citerad i lokalmedia och många skrockar nöjt åt svingarna. Det verkar ha ett större underhållsvärde ju mer fientlig man är.

Jag har lite svårt att spela det spelet. Har fått tips några gånger om att jag borde ta ut svängarna mer i fullmäktige, vara lite aggressivare. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju att det är de andra som ska sansa sig och börja lyssna mer på varandra. Prata om åsiktsskillnader i sakfrågorna på ett respektfullt sätt. Låta politiken bli en plats för samarbete, utveckling och långsiktighet. Då kanske fler människor också skulle tycka att kommunfullmäktige kan vara en plats även för dem? Det finns många sansade och kloka politiker i Örebro. De borde få blir normen istället, och få de bästa citaten i tidningen. En sista reflektion: det finns en tydlig skillnad mellan män och kvinnors beteende. Även här.

Måste vi politiker komma ut i verkligheten?

Det händer ibland att jag får höra just det – att vi politiker borde ”komma ut i verkligheten”. Folk skriver det i brev och insändare till mig, överförfriskade människor på stan hojtar det ibland när jag kliver ut från Rådhuset. Jag funderar på vad det där egentligen står för. Vad är det för overklighet de tror att jag och andra politiker befinner sig i?

Jag har respekt för att människor upplever att beslut som fattas inte går deras väg. Eller att de blivit bemötta på ett sätt av myndigheter som skadat deras förtroende och tillit. Jag är också plågsamt medveten om det allmänna politikerföraktet som verkar ha slagit rot hos vissa. Kanske är det sådana känslor och attityder som ges uttryck i uppfattningen att vi inte har någon koll på verkligheten?

Jag vill hävda att de flesta av oss kommunpolitiker har hyfsat god koll på ”verkligheten”, av tre skäl. Dels har de flesta av oss gjort något helt annat i livet innan vi blev politiker. Vi har jobbat med helt andra saker som lärare, undersköterskor, personalvetare, präster, elektriker, poliser och psykologer. Där har vi mött verkligheten i allra högsta grad. Och långt ifrån alla har sysslat med politiken halva livet. Jag själv kom in den för sex år sedan, lite av en slump.

Det andra skälet är att vi som politiker (särskilt vi som har förmånen att göra det på heltid) får ta del av väldigt mycket av verkligheten i vår roll. Ibland kanske mer än man önskar. Som ledamot i en socialnämnd får man möta människor som fallit igenom de flesta skyddsnät. Som kommunalråd besöker jag verksamheter av alla slag – Familjecentraler, skolor, äldreboenden, reningsverk, företag, ideella organisationer, flyktingförläggningar, idrottsklubbar… Jag har  aldrig någonsin förstått så mycket om så många delar av samhället, och lyssnat till så många olika människor som idag när jag är politiker.

Och det tredje skälet är kanske det tyngsta: Vi är ju faktiskt fortfarande vanliga örebroare och människor. Vi lämnar barn på förskolan, går till BVC och vårdcentralen, åker buss, handlar på Coop, springer i motionsspåret, källsorterar sopor, letar parkeringsplats och ringer till skolkuratorn.

Så vi lever i allra högsta grad i verkligheten. Vad vi sen gör av det rent politiskt, det är en helt annan sak. Eller rättare sagt, åtta andra saker.