Ovan, i och under molnen

20140220-215555.jpg
Jag har återigen åkt en sväng till huvudstaden. Denna gång med kameran i väskan. Fast den har jag inte tagit fram och använt än. De här bilderna är tagna med mobilen.

20140220-215755.jpg
Det är rätt fascinerade med moln även på nära håll. Och bilderna blir ok med mobilen ändå.
Flygturen gick bra trots hålet in till bihålorna. Jag hade preparerat mig med nässprej och smärtstillande. Mer smärtsamt var dock upptäckten att jag glömt nycklarna till den lånade lägenheten hemma. Där gör de inte så stor nytta. Jag får tack och lov sova hos en vänlig kurskamrat och slapp därmed kostsamt hotellrum.

20140220-220137.jpg
Imorgon bär det hemåt igen. Till den trygga skogen.

Sagan om den ovisas visa tand

20140219-213637.jpg

Den här människan blev vis sent i livet. Men en vis tand ville inte vara snäll utan växte mot kinden. Så tanden, som sägs vittna om visdom,
skulle ut. Nu hände det sig att tidpunkten för tandens avlägsnande var kvällen innan ännu en resa till högskolan i Stockholm. Men den tokiga och o-visa människan tänkte att det var väl ändå inga problem.
Sprutan med bedövningsmedel kändes knappt.
Människan märkte inte ens när den visa tanden bröts loss.
Hon reagerade inte heller på att hon ombads blåsa medan en annan människa nöp runt hennes näsa. Visst bubblade det lite i munnen.
Men det visade sig inte riktigt gå som tänkt. Tandhygienisten kallade den visa tanden för liten och söt. Men nog hade den ändå nått högt. För när den lossnade från sin plats blev det ett hål upp mot bihålorna.
Tandläkaren sade att detta bara skett 2 gånger under hennes 19-åriga yrkeskarriär. Klart skogstokig skulle vara en av dem. Nåja. Du ska väl ändå inte ut och flyga, sade tandläkaren.
Men jo. Det skulle människan ju. Det blev penicillinkur. Snytförbud. Ordinerad näsdroppar. Ta det lugnt! Och ät massa smärtstillande innan flygturen.
Håhåjaja. Som det kan gå. Den visa tanden fick i alla fall följa med hem.

Nya tider som inletts

Fullmånen lyste starkt på måndagsmorgonen. Jag hann ta en bild på den innan jag åkte till jobbet. Det var första arbetsdagen på väldigt, väldigt länge. Jag kommer inte sluta fotografera bara för att jag är åter på jobbet. Men det kan bli svårt, för att inte säga omöjligt, att upprätthålla en daglig uppdatering på den här bloggen. Fortsätt gärna kika in ändå!

Stjärnstreck på himlen

Det här med att fota stjärnhimlen har jag försökt mig på några gånger. Och faktiskt fått till några bra bilder. Det här är inte en av de lyckade bilderna. Ni kanske undrar varför stjärnorna inte är prickar utan streck? Det beror på att jorden roterar, som ni vet, runt sin egen axel. Och det gör att stjärnorna flyttar på sig. Det går inte ha för lång slutartid på kameran när en ska fota stjärnor. Ja, om en inte har en speciell motor på stativet som kompenserar för rotationen. Om en inte har det så blir stjärnorna till streck. Det kan å andra sidan bli en väldigt cool bild. Fast då får nog allt strecken blir längre än på den här bilden.

Var är du rödluvan?

Vi har ganska ofta sett en räv här utanför huset. Den har knatat förbi och till och med markerat revir bara några meter från huset. Men nu är det länge sedan vi såg räven. Undra var den är? I somras såg vi en skabbräv en bit bort uppe i skogen och jag fasade för att det var ”vår” räv. Och så kanske det är. För vi har inte haft finbesök på länge. Riktigt, riktigt tråkigt. Det här är några gamla bilder som jag tagit. Jag vill gärna få en chans att fota räven med mina nya fotokunskaper. På den tiden körde jag automatik på allt på kameran.

Inte så kvick som musen

När jag var ute och gick på byvägen såg jag något litet brunt pila in mot snökanten och försöka borra sig in. Jag tog nyfiket kameran och gick närmare. Det visade sig vara någon slags gnagare. Jag fotade den nära och sedan petade jag försiktigt bredvid gömslet och stod beredd med kameran. Men oj så snabb musen var! Den sprang rätt ut på vägen, sedan mot mina fötter och försökte gömma sig bakom mina skor. Sedan sprang den snabbt iväg och dök ner i snön. Jag hann inte ta en enda bild. Jag blev helt överraskad över hela situationen att den försökte gömma sig vid mina fötter. Ärligt talat stod jag väl inte helt still när den sprang runt där…

Förblindad av gräsänder och solen

Det är inte alldeles enkelt att tänka på allt jämt. Som när en ser gräsänder flyga förbi. Då kan det hända att en lyfter kameran, zoomar in fullt på objektivet och följer fåglarna. Det låter väl rätt sunt egentligen. Men om fåglarna råkar av en händelse flyga mellan solen och dig själv, då kan det blir ljust. Väldigt, väldigt starkt sken rätt genom objektivet och rätt in i ögat. Det är bra mycket värre än att råka titta på solen med blotta ögat. Tror mig. Solen är närmare och ljuset mer fokuserat. Jisses vad solblind jag blev där ett tag. Jag såg bara en enda stor ljusboll framför ögonen oavsett om jag tittade på marken eller blundade. Tur det gick över snabbt. Och att jag fick en rätt udda bild!

Långt från somrig yra

På den här platsen brukar det i slutet av juli vara fullt med folk. Gräset är grönt och tältdukarna uppvisar säkert alla regnbågens färger. Det är med andra ord platsen för Yrancampingen. För er bloggläsare som är utomsocknes så kan jag berätta att Storsjöyran är en stadsfestival. Och den lockar massor med folk. Ett gäng av dessa campar på denna plats under festivalen.

Nåväl. Nu är det snöigt och grått. Stillsamt och vackert på sitt sätt. Och mer lämplig för en skogstokig än platsen är i juli.