En tjäderhönas reflektioner

Ute på grusvägen spankulerade en ståtlig tjäderhöna.

Hon såg sig lugnt omkring och tänkte vackra Jämtland du blåa, vita och gröna.

Vilka vyer, vilka fjäll, vilka vattendrag, här är det lätt att må gott och trivas.

Hon skakade på huvudet och undrade stilla, varför det ändå så många som om allt måste kivas?

Inga vargar, ingen vindkraft och inga främmande människor ska här få finnas.

Snart är nog här folktomt och öde och ingen kommer Jämtland annat än svagt minnas.

Tänk om vi kunde öppna vår famn och visa allt det vackra, lugna och fina.

Tjäderhönan snyftade till lite över allt elände och kände för att grina.

Hon ruskade på sig och tänkte att så länge jag andas och tänker finns det hopp.

Vingarna fälldes ut och med kraftfulla tag satte hon sig i närmsta talltopp.

Jag ska åtminstone sprida öppenhet och kärlek till alla de som vill bo i Sverige och i Jämtland.

Vårt underbara vackra, fantastiska och demokratiska land.

 

Längtan

IMG_1574.JPG

Jag återvänder hela tiden till den här lilla sidan. Lockelsen är enorm. Gigantisk. Svårhanterlig. Men det är alldeles för dyrt. Fast ändå… Nej!
Vad är då problemet kanske ni undrar. Jag hatar passionerat min kamera. Den hindrar mig titt som tätt. Och någonstans är det så att den bromsklossen tar död på fotoglädjen. Visst är det så att glädjen inte sitter i utrustningen. Men när den blir ett hinder så blir det ett problem. Just nu känns det som att jag kanske tar en paus i fotograferandet och i bloggen för att sedan kanske få abstinens och tolerera min kamera. Vi får se. Eller kanske jag vinner några miljoner på Lotto och så löser allt sig.