Stanna! En älg!

Vi tog en grusväg till Stugun idag för att handla. Jag höll kameran i knät och satt och spanade. Något roligt borde det väl gå att få syn på? Svaret var nej. Vi kom ut på 87:an utan att jag ens slagit på kameran en endaste gång. När vi svängde in på byvägen här hemma hände det dock saker. Jag satt och slötittade ut genom fönstret när jag såg älgen i en liten dunge. ”Stanna! En älg! Backa!” Ner med rutan och så hann jag ta några bilder innan älgen lufsade vidare.

Det är precis som det sägs även när det gäller naturupplevelser. Borta bra, men hemma bäst.

Små grodorna är lustiga att se

Jag gick för att spana på resultatet av förra höstens frösådd på en liten bit svartjord vid ett dike. Vi hade slängt ut några nävar frön från sibirisk vallmo och från lupiner. Gick det att se några resultat av våra ansträngningar? Ja, det gjorde det minsann. Men vad var det som hoppade och rörde sig framåt mot diket? Små grodor! De allra minsta var bara ungefär en centimeter stora. Sedan fanns där några större exemplar med.

”Var är kameran?”

Så kan det låta här hemma när kameran inte ligger på köksbänken. För plötsligt kan det dyka upp något djur utanför fönstret. Som nu ikväll då en skogshare satt på gräsmattan. Men det är lättare sagt än gjort att fota genom ett oputsat fönster. Bilderna blev inte så skarpa.

Den misstänkte

 

Det var på julaftonskvällen som jag fick en första skymt av två rådjur på gården. De stod och bökade med mularna i högen av solrosskal under fågelbordet. Det var alldeles för mörkt för att prova ta en bild.

Långt senare i vår fick jag chansen att verkligen skåda en råbock. Den knatade obekymrat förbi huset på 10 meters avstånd. Som tur var fanns kameran inom räckhåll på köksbänken. Jag blev så glad och kände mig lyckligt lottad. Tills det lite senare började knipsas av tulpaner i rabatten…