Inte direkt såta vänner

En dag dök gråspetten och ekorren upp samtidigt. I samma träd. Det var en gemenskap de inte direkt verkade uppskatta. Ekorren försökte klättra ner men vågade inte sig förbi gråspetten, som i sin tur mest satt stilla och verkade blänga på ekorren. Tyvärr fick jag ingen vettig bild på de båda tillsammans. Situationen löste sig odramatiskt av att ekorren helt sonika hoppade över till ett annat träd.

Den svårfotade domherren

Jag gillar verkligen domherrar herrar. Ja, herr domherre med sin röda mage. Men de är så svåra för mig att få till bra. Jag har inte haft så många försök på mig att fota dem nära.  Den här herren satte sig i mitt lilla fuskträd vid köksfönstret och var snäll nog att sitta där ett tag. Tyvärr är det en gren i vägen mellan mig och domherren. Den syns som en lite grå och suddigare del av bilden. Det jag upptäckte var att det var supersvårt att få till exponeringstiden rätt. Jag ville så gärna få med ögat, att inte bara huvudet skulle bli en svart plump. Jag fick överexponera hur mycket som helst. Vilket ledde till att bilden i övrig blev rätt urvattnad. Jag får grunna vidare på detta och hoppas på bättre ljus när herr domherre behagar dyka upp lite närmare nästa gång.

 

Om smörtrick och teknik

Smörtricket fungerade! Gråspetten satt på tallen och hackade i sig smöret imorse. Jag försökte glatt fota henne. Men det gick sådär. Jag hämtade stativet och då gick det lite bättre. Ibland har jag svårt att hålla kameran och objektivet tillräckligt stilla när det blir lite längre slutartider.

Nu blir det lite teknikprat här. Titta noga på bilden här ovan. Visst är gråspetten en fin fågel? Min bild gör den inte alls rättvisa. Jag körde på det högsta iso-talet jag kan. Alltså hur ljuskänslig sensorn ska vara. Hur mycket tekniken ska hjälpa till med ljus. Min gamla kamera kan gå upp till 1600 iso. Men då ser det ut så här. Kornigt, små röda färgstick och allmänt eländigt. Nya kameror kan köra på minst 5 000-6 000 iso utan att det blir så här dåligt resultat.

Så jag tjurar lite och suktar återigen efter en ny kamera. Men önskelistan är lång. Fotohobbyn är verkligen en tekniksport. Det finns prylar för allt och för hur mycket pengar som helst. Den otroligt duktiga naturfotografen Göran Ekström har kommit med ett spännande tips om hur jag ska kunna komma skygga fåglar närmare. Men då krävs det en fjärrutlösare till kameran. Som sagt. Önskelistan är flera mil lång. Titta på Görans fantastiska bilder här.

I avvaktan på miljonvinsten så är jag glad åt att smörtricket fungerade. Gråspetten är rolig att få se, inte bara att fotografera.

Gråspetten gjorde återbesök

Det var återigen lunchdags när jag upptäckte gråspetten utanför fönstret. Jag flög upp och ropade: Den är här igen. Den är här!

Jag sprang till kameran och lyckades få några bilder på gråspetten när den landat i ett träd lite längre bort. Det var dimmigt så några knivskarpa bilder blev det inte. Men den syns bättre än förra gången.

Gråspetten är faktiskt inte så värst vanlig. Det beräknas finnas 1 900 häckande par i Sverige. Vår besökare är en hona och jag hoppas hon kommer tillbaka. Men julsvålen är numera borta. Den hade ramlat ner från trädet och försvann sedan under natten. Men vi har goda misstankar om vem det var som tog den. Rävspår ledde till svålen och därifrån…

 

Om reflexer och ögonvrår

20140106-122834.jpg

Jag hade precis gett yngsta barnet lite mosad morot och gick förbi balkongdörren. Jag knatade på och noterade något i höger ögonvrå. Mina fötter förde mig till diskbänken medan huvudet och ögonen ville åt ett annat håll.
Det som lockat mig var något stort och grönt. När jag väl lyckas lokalisera var det gröna landat blev både fötter och huvud mer överens om färdriktningen. Ryggradsreflexen vrålade: Hämta kameran! Snabbt som en vessla (inbillar jag mig i alla fall) så kastade jag mig efter kameran. Jag fick bara en bild. Objektivets autofokus jobbade för sakta.
Men. Det där gröna var en fin hackspett. Närmare bestämt en gråspett. Den tycks ha lockats till huset av julsvålen.mer om julsvålen här

Populär julsvål

Här hemma är det tradition att ungsbaka julskinkan. Ingen färdigkokt skinka får komma in över tröskeln i juletid. I år så provade vi att sprida lite jul till fåglarna med. Efter att jag skurit bort svålen och lite annat likande äckligt, så tog vi och pressade ihop den ännu varma svålen. Vi band fast nätet som varit runt julskinkan och vips blev det en nätinslagen julsvål. När den svalnat dagen efter var den massiv och verkar ha liksom torkat ihop till en klump. Den klumpen satte jag upp ute i ett träd. Och julsvålen har varit väldigt populär! Mest bland talgoxar och blåmesar. Men även nötskrikorna tycks uppskatta delikatessen.

En riktig fuskmålning

I fotoredigeringsprogrammet Photoshop kan en göra det mesta. Plocka bort oönskade saker i en bild, lägga till annat och så vidare. Resultatet kan bli häpnadsväckande bra, i alla fall om en är duktig. Jag brukar sällan använda de finurliga finesserna. Jag vill inte förfalska det jag fotat. Men jag använder självklart hjälpmedel som gör att jag kan sammanfoga bilder till panorama. Eller så tar jag bort ludd som hamnat på linsen och gjort en prick mitt i bilden. Jag justerar kontraster och exponering om det inte blivit perfekt.

Den här bilden på talgoxen blev inte så värst skarp eller bra. Jag har strul med att få till exponeringen nu när snön lyser så vitt. Jag måste lära mig hur jag ska få till det på bästa sätt. Om jag lyder kamerans ljusmätare, så blir fågeln på tok för mörk. Nåväl. Åter till denna bild. Den blev kass, så jag testade använda ett av Photoshops många filter. I det här fallet ska det se lite målat ut. Ja, som att talgoxen inte alls är fotograferad utan snällt suttit still och blivit avmålad. Det ser faktiskt rätt fräckt ut.