SHOP TIL YOU DROP

Och så kom SNÖN! Jag blir så barnsligt lycklig varje år av att se dom första flingorna.Det åskade i natt också, mitt under snöfallet.För er som sov sött i era sängar.

I dag har jag min lediga dag, och sitter på tåget till Stockholm.Jag ska shoppa loss har jag tänkt. Det var ett tag sen. Men vi får väl se. Det har hänt att jag inte haft med mig något annat nytt än en METRO när jag kommit hem. Hur kul är det på en skala?

Allhelgonahelgen ligger framför oss. En fin helg, som bjuder in till eftertanke och stillhet. Jag går inte till graven alltför ofta, men denna helg och på julen känns det bra att göra det. Jag tycker om att se alla lyktor. Att jag inte går till graven oftare än så gör inte att jag får dåligt samvete. Jag tror att själen lever vidare. Kroppen är bara ett skal, ett tempel för själen. Så för mig är det samma sak att tända ett ljus hemma och vara stilla som att besöka graven. Det finns så mycket som inte går att förklara.Jag har haft för många upplevelser för att kunna säga att när någon dör, är allt slut.

NU är jag kaffesugen kan jag säga. Snart framme. Det är bra. Och allt är som det ska.

Presenter och infall

Ringde B-M i går, ville bara småprata lite och höra om det händer något i kväll. Vi brukar gå ut och äta ibland, tillsammans med A, som numera bos i Stockholm men är i Gävle emellanåt.

När jag frågar vad hon gör svarar hon: ”Jag fick ett infall att laga mat”. Jag fnissar igenkännande, för ibland får jag också såna infall. Det är inte ofta jag använder den där fyrkantiga saken med fyra svarta rundlar på. Jag äter oftast lunchen ute. Men ibland får jag ett ryck och då kan jag laga flera rätter på en gång.

På helgerna är det annorlunda, då vill jag gärna äta något extra gott. Räkor, goda ostar, lax, avocado med fyllning i, och olika röror. Jag kan stå länge i delikatessen på ICA Söder och peka. ”En burk sånt och två hg sånt”. Har ni provat kräftstjärtröran? Den starka! Himlen direkt utan att passera GÅ.

På ICA Söder får trogna kunder presenter varje vecka. Jag gillar att få saker. ”Men det är ju stans dyraste affär”, säger en del. Ja, det kanske det är, men det är också stans trevligaste affär! Nästan som ICA Traktören! ICA Söder har till och med rester av personal från Traktören. Ja, och så får man saker där. Gissa vad jag fick i dag? En ask Wienernougat! Jag ska spara den till jul. Jo det kan jag visst. Om jag lägger den längst in i skåpet så jag inte ser den, eller kanske i husvagnen…

Varför är jag en sån Nattuggla? Jag trivs så himla bra med att vara vaken sent. Men i veckorna får jag skärpa mig, eftersom jag ska till Tierp, (där allt är möjligt), och jobba några dar, och andra dar jobbar jag på mitt eget företag. Jag gillar mitt jobb som addiktolog. Det är en gåva att vara en länk i en annan människas tillfrisknande, för det är inte jag som gör jobbet, det är alkoholisten, eller den medberoende, eller narkomanen eller spelmissbrukaren. Ingen människa har valt att bli beroende, ingen har ansvar för att han har den sjukdom som kallas alkoholism, men varje alkoholist har ansvar för sitt tillfrisknande. Visst är det bra! Så den som lever med en person som är beroende har alltså INTE ansvar för att den andra ska bli nykter.

När en anhörig frågar vad man ska göra för att få någon nykter skulle jag kunna svara ”Så lite som möjligt”. Med det menar jag, att man som anhörig ofta gör en massa saker av kärlek och omsorg för den beroende, att man i stället blir en möjliggörare. En alkoholist behöver nå sin botten, och hur ska det gå till, om någon hela tiden skyddar, räddar och fixar? Tuff kärlek är att säga STOPP och handla därefter.

”Jag ska hjälpa dig”, sa apan, och lyfte upp fisken i trädet.

Värsta energin!

I dag har jag värsta energin igen! Jag har städat lite på altanen, skruvat ner en fönsterbräda som ska bytas, limmat en rullgardin som höll på gå sönder, dammsugit, burit stockar, lagt in saker för vintern i husvagnen som fungerar som ett förråd, diskat, dansat till Guns `n Roses, gått på Walk-about, och jag har mera energi kvar! För mig är det ett kvitto på att jag gör vettiga val, tänker och handlar utifrån det sanna i mig. Endast då kan jag behålla energin själv och fördela den till det jag väljer och har lust till. Och det bara kommer NY!

I förmiddags satt jag först på Facebook och fastnade där en bra stund innan jag tog mig för att logga ut. Det är så kul med Facebook, i går fick jag ett meddelande från min kusins dotter, hon ville lägga till mig i sin vänlista. Vi har aldrig träffats, dom bor långt ner i södra Sverige. Förra sommaren, när jag körde en anhörigvecka på ett behandlingshem i närheten åkte jag till dom för att hälsa på, men då var det ingen hemma.

Men så dök hon upp på FB. Genom FB har jag fått andra kontakter också, som för med sig att jag tar tag i mina visioner och mål. Pusselbitarna läggs på plats…synkronisitet och flöde, bara att åka med.

I natt får vi en extra timme! Det behöver jag! Kan vi inte få FEM eller ÅTTA? Jag VILL så mycket! Tiden räcker inte till! POFF! Nu vill jag fortsätta med vad det nu var jag höll på med!

 

Walk-about

Nu har jag vinterdäck på bilen! Det var inte meningen, jag skulle bara in på Däckverkstan (som för övrigt har kanontrevlig personal och bra service!) för att få hjälp med en ”pyspunka”, men fick rådet att byta till vinterdäck när jag ändå var där. Så jag är redo! Come on ba´! Snöa på!

Det känns lite märkligt att ha vinterdäck samtidigt som båten fortfarande ligger i. Det känns lite märkligt också att det är så varmt så sent i oktober. Jag gick på ”walk-about” i solen i dag, först genom skogen, men på tillbakavägen gick jag efter stranden. Solen värmde och glittrade på vattnet, jag passade på att ta några bilder med mobilkameran.

Livet är gott. I dag är jag tacksam för

  • att jag får bo med naturen och havet så nära
  • att jag har bakat matbröd
  • att Volvon är nyservad – och försedd med vinterdäck

Monster inuti och monster på gamla E4

Allt är redo i mitt innersta,

alla planer och strategier,

det enda jag nu väntar på

är ett startskott från livet.”

Så skrev han, Tommy Hellsten, i sin bok ”Förändring”. Jag var och lyssnade på honom i går. Hans föreläsning handlade mycket om NÄRVARO. Han berättade att han växte upp i ett hus som aldrig blev ett hem, för det fanns ingen som var närvarande. För att kunna vara barn behöver barnet någon att vara barn åt. Någon som ser, bekräftar, lyssnar och tar hand om.

Ordet nykter betyder närvarande. Som drogterapeut skiljer jag på spritfri och nykter. Det går att ställa ifrån sig flaskan men det betyder inte att man blir nykter. Närvarande. I frid med sig själv. Så att omgivningen upplever att det är någon ”hemma”.

I Sverige växer 400000 barn om året upp i hem där det finns ett beroende. I varje klass sitter i snitt 4 – 6 barn som har en förälder eller styvförälder, som missbrukar alkohol eller andra droger. Dessa barn behöver få veta, att det inte är deras fel, Dom behöver få veta, att dom inte är ensamma, och dom behöver få veta, att det inte är DOM som kan göra så mamma/pappa slutar dricka.

Det är aldrig försent att få en bra barndom. Men det krävs att man blir medveten. Att man vågar SE hur det var egentligen. Och att man hittar en terapeut eller en grupp där man är trygg och vågar släppa sina defenser.

Den som inte ser sitt förflutna, och bearbetar det, lever i det. För det man inte har bearbetat anpassar man sig till, och fortsätter upprepa, men med andra aktörer, fast det är samma manus.

Så MEDVETENHET är nyckeln.

Efter föreläsningen, som var i Uppsala, tryckte jag in ”KÖR HEM” på GPS:en, och laddade in Duffy i CD-spelaren, körde som hon i GPS:en sa och upptäckte för sent att jag satt på gamla E4:an i kolmörker och med bara 8 liter i tanken. Jag har inte  mer lokalsinne än en groda, och insåg att det var för sent att försöka hitta tillbaka till nya E4. Otryggheten kom smygande som ett mörkt, kallt monster, som väste hemska saker i öronen på mig. Eftersom jag den senaste tiden har jag glott på mer skräckfilmer än någonsin (jag gillar gulliga filmer, som Sleepless in Seattle och sånt, ni fattar), och det inte fanns en bil förutom min på vägen, så rullades det upp ett och annat smaskigt på min inre vita duk. Jag ringde Maud, och frågade om hon visste om det fanns nån mack numera efter denna öde väg som en gång var en trafikerad och befolkad sträcka med trygga fik som serverade Kanelbullar och varm choklad.

– Näe, säger Maud, du klarar dig nog inte till nästa mack på 8 liter. Men du får ringa till oss om du behöver hjälp.

Så jag kör vidare, kopplar ur i nerförsbackarna och håller mig från att dra på, så bensinen ska räcka längre.

Och inte vet jag om det var i Bälinge eller Månkarbo, men plötsligt lyser PREEM-skylten där på höger sida, och jag svänger in och ser att dom precis ska stänga, men tjejen förbarmar sig och jag får fylla på soppa, och alldeles lycklig sätter jag mig vid ratten igen och drar på ”Serious” och sjunger och skrålar med.

Sa jag att jag fick vinka åt Spelmannen i Björklinge? Det var på tiden!

Back to the 80´s

Vaknar nio och känner mig bara så glad. Solljuset flödar in i rummet, jag kliver upp och gör gröt. Av Paulun har jag lärt mig att skiva banan på gröten, och sen ösa på massor av kanel. Det är faktiskt himla gott.

Ser på termometern att det är minus tre, nu börjar det bli dags att ta upp båten. Det är inte många båtar kvar vid piren nu. Jag älskar min båt. Jag är ute på havet så mycket jag bara kan. Den här sommaren har jag varit ute så mycket så det har känts som om det har gungat mest hela dagarna, vid matbordet, på jobbet, i affärerna och överallt. Att ta båten och styra ut mot horisonten, slå av motorn och bara driva, det är lycka! Jag lägger mig i båten, ser på måsarna ovanför, lyssnar till vågornas kluckande och bara är. En termos med iskaffe och en anteckningsbok hör till, det kommer många tankar när jag ligger där och en del av dom är värda att sätta på pränt.

Lunchen med väninnan i går ledde till att vi knallade in på Lantmäteriverket, där vi båda jobbat under en hel del år. Typ 23. Plötsligt är det åttitalet igen, vi hälsar på M och minns när vi tre satt i samma rum, och när hon berättar att hennes son har fyllt 40 håller vi på skrattar ihjäl oss för vi kan inte få ihop hur det har gått till! Vi glömmer just då att vi har fyllt 40 själva, och 50 också för den delen, och när vi frågar efter Sten, och M svarar att han har gått i pension, då blir det bara för mycket. Vi kommer in på höjdkurvor som vi graverade med små vagnar, vi satt som mälor med näsan i gravyrplasten och jag minns -83, när jag höll på med en fjällkarta, FROSTVIKEN NO, jag var gravid i åttonde månaden och att ligga över ett ljusbord med en gravyrvagn då var inte lätt kan jag säga. På radion gick ”Neverending Story”, kurvorna på Frostvikenbladet var täta med 5 meters ekvidistans, och jag minns speciellt ett område där järnvägen också skulle graveras mellan kurvorna, plasten sprack, K-tuschen flödade ut när jag skulle laga. Min dotter kom innan jag var klar med Frostviken och jag befriades från denna Neverending Story.

Att besöka Lantmäteriverket är nästan som att komma hem. Jag blir glad när jag kliver in där. Mycket är nytt, en del  lokaler är omgjorda, men det mesta är ändå välbekant och tryggt. Jag saknar er som jag jobbade med, jag saknar Luciafirandet i matsalen,  jag saknar fotolabbet som det var då, jag saknar kartbutiken och till och med arkivet med de gamla flygbilderna i sina pappmappar.

Vi bestämde att vi ska gå ut och  äta snart, och prata mer minnen.

 

 

 

Allt är som det ska.

Jag fick inte jobbet! Det känns både OK och WTF! För i går kände jag plötsligt att jag verkligen VILLE. Jag var på en nätverksledarutbildning och fick kontakt med en supertrevlig kvinna, och i samtalet med henne kände jag bara ”JA JAG VILL! Jag VILL ha den här tjänsten!” Hon hade just det jobbet jag hade sökt, fast på en annan enhet. 

Och jag tänker att det blir som det ska. Allting blir (och är) som det ska. Det finns något annat som styr, det är jag övertygad om. En högre kraft. Jag är inte religiös, tror inte på ”Kyrkans Gud” med synd och straff. Men jag tror på en andlig kraft, något som är större än jag själv. Jag ber om vägledning och jag ber om förstånd. För att kunna få vägledning behöver jag vara stilla. Inte vara i bruset hela tiden. Jag behöver ”logga ut”. På riktigt. Gå ut i skogen, känna doften från löven på stigen, uppleva tystnaden och stillheten. Se på björkarnas gula kronor. Andas. Stanna upp. Bottna i mig själv.

Förut vågade jag inte det. Det fanns för mycket inuti som jag var rädd för att möta. Jag ville inte känna smärta. Jag hade lagt på ett lock och stängt av. Men livet skickade på mig situationer och möten, som till sist gjorde att jag inte hade något val. Jag blev mer eller mindre tvungen att lyfta på locket igen. Jag är så innerligt tacksam för det!

I dag är jag ledig. En alldeles egen dag att göra vad jag vill med! Jag ska luncha med min väninna, men innan dess vill jag städa. VILL skrev jag. Jag MÅSTE inte städa, jag har valt att göra det. Och då går det mycket lättare! Visst är det bra!

POFF – här är min första Blogg!

I dag var jag på en anställningsintervju. Några frågor hade jag tänkt ut svaren på, som vad det är som gör att jag söker tjänsten, bra och dåliga sidor hos mig, hur jag har tänkt och så. Men i dag fick jag frågor som jag absolut inte hade förväntat mig och som jag var helt oförberedd på.

Och det var som om någon annan la orden i min mun när jag svarade, det bara kom ut en massa kloka ord! Det lät väldigt bra. Jag blev förvånad själv! Jag får nog jobbet.

När jag kom tillbaka till kontoret hade jag fått mail från webredaktören med användarnamn och lösenord, äntligen kan jag börja blogga!

Jag är en alldeles lycklig människa som har hur mycket som helst att vara tacksam över. Och jag är det också, innerligt och djupt tacksam. Om jag fokuserar på tacksamhet, så växer den känslan, Så jag skriver i en bok varje dag, två saker jag är tacksam över.

Det kan vara att någon har fixat kaffe när jag kommer till jobbet, eller att jag har fått ett mail som gör mig glad. Sånt som jag tog för givet tidigare. I dag försöker jag att inte ta allt för givet. Ingen har lovat mig en säng att sova i, eller att jag ska kunna äta mig mätt varje dag.

Jag tänker på Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”… ”Vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och välgång på färden?”

Jag gillar Taube. Vilka texter, vilka melodier! Det är sommar, det. En midsommarafton utan ”Calle Schewens Vals” är ingen riktig midsommar! På ön firar vi traditionsenlig midsommar varje år, med knytkalas och allsång, lekar och dans runt stången, kaffe och marängtårtor. Och det finaste och mest värdefulla för mig är att jag får vara med människor jag vuxit upp med under alla sommarlov sen jag var sex år. Alla finns inte kvar i livet, men dom finns i mitt hjärta.