Månad: november 2008

Your Inner Being is always guiding you toward what you are wanting.

(Abraham-Hicks)

Jag ville bara förmedla den texten. Ibland är det svårt att våga lita på sin magkänsla. Men lyssnar man riktigt noga så finns svaret. Visioner  är till för att förverkligas. Så våga tro, följ din dröm. Ta ett steg i den riktning du vill gå, och se vad som händer.  ”Är det rätt, så är det lätt” (citat Kay Pollak).

Det blir som vi tänker! När människor i min närhet börjar prata om influensan och vinterkräksjukan, då deltar inte jag i samtalet. Jag byter ämne eller tänker på något som gör mig glad! Att bada i havet till exempel, eller hur kul det ska bli att åka nercabbat i sommar, eller mitt guldglittriga nagellack som jag brukar måla tårna med till jul. Inte vill jag framkalla nån jädrans vinterkräksjuka! Nej jag vill vara lycklig och frisk.  

Det vi fokuserar på, det växer. Om jag fokuserar på tacksamhet så får jag mer att vara tacksam för. Gud så enkelt.

I alla mina fönster lyser det. Det är stjärnan, ljusbollen jag fick av döttrarna till födelsedan, två adventsstakar, och ljusringen från IKEA som har hängt med alla år. När jag hade satt upp allting gick jag ut i mörkret och kollade. Jag ville se hur det såg ut utifrån. Jättegulligt var det!

På tisdag ska jag hem till en tjej som jag var kompis med på högstadiet. Det är så kul att vi har fått kontakt igen. Vi träffades en gång i somras, och gick ut och åt, och då hade vi inte setts sen i nian. Hon blev mamma då, och det gjorde att vi tappade bort varandra. Dessutom kommer min andra kompis från skolan, men hon och jag hör av oss till varandra vid födelsedagar och så.

Vi gick på Brynjan. Där var det spännande. I samband med Brynjans jubileum häromåret (jag vill inte veta hur många jubileumsår det var), skrev jag en dikt som publicerades i Gävles andra lokaltidning. Så här:

BRYNJAN-67

Cutex ljusrosa

i tre lager

på mina avbitna naglar

Tänk om

han inte kommer

det pirrar i hela mig

svart mascara

tjockt

under silverblå ögonlock

En Coca-Cola

och en Negerboll

tvåochfemti

 

Klockan över åtta

var är han

godegud gör så han kommer

Lyckliga Gatan

Magical Mystery Tour

Dock of the bay

 

Blicken

mot dörren hela tiden

Nu äntligen!

 

Varm inuti

nu är jag lycklig

undrar om han vet

 

sextisju

jag var fjorton

Minnena lever än

*

Fredag och ledig, var in till stan och handlade, men före det satte jag upp ett ljusnät över några små granar på baksidan occh det blev jättefint! TV lovade mer snö på söndag, det ser jag fram emot, då ska de små lamporna lysa under snön. Jag blir så barnsligt glad när jag tittar ut på ljusnätet, som faktiskt blev format som ett hjärta.

Jag har tittat på IDOL och är i spänd förväntan nu, när någon ska röstas ut. Johan och Kevin är dom jag håller på, alla fyra är verklligen duktiga och sjunger bra, men det är med fart i Johan och Kevin, mer ös. Jag gillar rock mer än ballader och städad musik, fast det finns ju lugna låtar jag bara älskar.

På tal om musik, i dag spelade jag min första jul-CD. Kändes tillåtet tycker jag, det är ju i dag många börjar adventsfirandet med ljusstakar i fönstren. I natt när jag kom hem lyste det i flera fönster runt där jag bor, det var så fint. Jag har bara en ljusboll än så länge, men det kommer, var så säker!

I ugnen står en potatisgratäng och jag har stekt fläskfilé, det blir sen middag i dag. Det ska bli gott och det kanske inte är så nyttigt att äta mittinatten, men mysigt!

Tacksam i dag för:

•  en ledig dag
• ljusnätet, och för att sladden räckte
• ett telefonsamtal som gjorde mig varm

 

 

I morse bestämde jag mig för, att nu ska soffan ut. Soffan kom med huset när jag köpte det, och det är ingen soffa jag skulle ha valt själv, men den har tjänat sitt syfte om man säger så.

Efter jobbet i Tierp, där ALLT är möjligt, åkte jag till Lindholms möbler och där stod en soffa som jag faktiskt gillade på en gång. En divansoffa, så man kan ”luta ikull sig”, som min kära kollega på fotolabbet sa, Ingvar. Ingvar lever inte längre, men han lever i mitt hjärta och är med mig i tankarna ofta, ofta. Jag hör hans skämt och skrattar högt ibland.

Har jag någon diagnos eller? Nu höll jag på med soffan, och så halkade jag in på Ingvar! Min dotter, som pluggar till lärare, beskrev olika störningar väldigt tydligt en dag, och jag tyckte nästan att några passade in på mig… Hur som helst, soffan var kanon, men det var åtta veckors leveranstid på den. Jag ville ha den NU, eller helst i går. (Damp?)

Jag åkte vidare till MIO och IKEA, men hittade ingen annan soffa som var så fin och mysig som den på Lindholms. Däremot hittade jag värmeljus på IKEA, som doftade kanel, och vita kronljus, blockljus och lite julblommor.

Jag tror jag ringer Lindbloms i morgon och beställer den där soffan. Skulle ha varit mysigt och roligt att få den till jul, men nu är det som det är.

I dag var jag till min bankkontakt för att prata lite om ekonomin, och hon är så himla sund, Kicki, som hon heter. När vi kom in på summan som jag spar till pensionen, (den är inte stor kan jag säga), sa hon, att hon tyckte det var helt OK, för det är ju NU jag ska ha det bra, och det har hon förbannat rätt i!

Jag tänker likadant. Här och nu. Jag vill kunna ha det bra i dag, inte när jag är sextiosju, eller hur gammal man nu är när man pensioneras. 

 Jag stretade emot pensionssparande i det längsta, fast mamma och andra tjatade på mig, att ”Du MÅSTE tänka på pensionen”. (Det måste jag inte. Visst är det bra!)

Till sist gick jag med på att spara en minimal summa. Jag går inte omkring och oroar mig för hur det ska bli SEN. En dag i taget, det är onsdag i dag och det är den enda dag jag har. Morgondagen har jag inte sett än, och gårdagen har passerat. Så enkelt är Livet om vi låter bli att hålla på oroa oss.

Nu är jag hemma i skogen igen. ÄNTLIGEN! Och det är så underbart vackert här, med all snö på granarna, och alla stjärnorna, och jag har tänt lyktor utanför och eld i kaminen, och just nu är jag så himla LYCKLIG! Livet är just nu 21 på en skala mellan noll och tio, om ni förstår. Och det är för SNÖN och för mitt HUS och för att jag har satt upp röda julgardiner och för att jag har fått skotta lite, och för en Tacopaj i ugnen och Mawericks på CD-spelaren som jag har dansat häcken av mig till i köket medan jag gjorde pajen.

I dag höll jag på garva ihjäl mig. Jag hade fått tips av yngsta dottern om en sida som heter www.yearbookyourself.com och där kan man få 60-talsfrisyr eller se ut som om det var 1954 eller 1983 eller vad ni vill! Gå in på den sidan säger jag bara, och lägg upp ett foto av dig själv, det är så himla bra!

På jobbet hade jag ett bra samtal med en kollega, vi pratade bland annat om vikten att försonas med människor som har sårat en, eller som man bara är förbannad på av någon anledning, i stället för att gå och harmas och älta och bli bitter. Det går att försonas, men jag tror att det kan vara bra att få ut ilskan först! Det behöver inte betyda att man ska skälla ut personen det handlar om, det finns andra sätt, och det går till och med att genom till exempel gestaltterapi få reda ut det man behöver med de som har dött, eller som inte finns i ens närhet av andra skäl. Att hitta en försoning gav mig energin tillbaka, och jag kunde se det som jag faktiskt fått som var bra också, inte bara det negativa som sårade och kränkte.

Så det är aldrig för sent. Visst är det bra?

Nu ska jag sätta upp en gardin till. En röd. Och köra Mawericks en gång till och en gång till.

Hela dan satt jag i sängen i min morgonrock och skrev på boken.  När jag skriver, när jag ringer affärssamtal eller vad jag än gör, så gör jag det i sängen. Jag brukar tänka på det, när jag ringer olika företag för att boka in en presentation, att dom skulle bara veta, att jag sitter i morgonrock i bingen med håret på ända och försöker låta som en sofistikerad affärskvinna i kavaj och kjol, ja, som en som har koll typ.

Jag har försökt ha kontor med skrivbord från IKEA WORK och hyllor med tidskriftssamlare och små håliga burkar att ha gem i och hela kittet, men det slutar alltid med att jag sitter med laptopen i knät i sängen.

När det är dags för revisorn att få mina fakturor och kontoutdrag och skattedeklarationer och verifikationer och Gud vet allt han ska ha, så sätter jag mig i bingen, sorterar upp högar med papper runt om mig, och sen kan jag inte ta mig därifrån för då hamnar alla papper i en enda hög igen och så får jag börja om.

Jag hade bokat in restaurangbesök med Anita och Brittis, så jag åkte till stan i snöyran. Vi träffades halv sju på ”Libanesen”, men där var det väldigt mycket folk, så vi valde ”Kungshallen” i stället. Vi har det himla trevligt ihop, och pratar om allt från relationer till julstök.

Himmel vad det snöar! Jag tycker det är helmysigt. Helst hade jag velat vara hemma i huset nu, men jag orkade inte åka ut dit igen efter att vi hade varit och ätit. I morgon jobbar jag i Tierp, och det blir lite kortare väg att köra när jag sover i stan.

Jag behöver ge en skrivuppgift till en patient i Tierp i morgon. Jag trodde att jag hade den på mottagningen. Eländigt nog hittade jag den inte, men jag har tur att ha kollegor i branschen, så jag ringde P som lovade att maila över den. Tur att man har kontakter ibland. Det är inget man googlar på, precis.

Katten, som är tio år, har börjat jaga sin svans igen, som hon gjorde när hon var kattunge. Inte vet jag om hon genomgår en regression, men det är säkert bra. 

”Har hon lite att göra, eller?” frågade min vän som var här i kväll. Ja, så är det nog.

Men det har inte jag. Jag har energi och kreativitet, jag har ett jobb och ett företag och en blogg, och jag skriver en bok. Bara så att ni vet!

”Stormen” blev inte så dramatisk som jag trodde. Det bor en Drama Queen i mig. Hon målar upp de mest otroliga scener ibland, ofta ruggiga och skrämmande, skapade i rädsla och vana att det är kaos. Är man van vid kaos är man trygg i det. Och fast det var ett tag sen det var kaos i mitt liv, så finns det fortfarande kvar ett behov av lite kaos då och då, tydligen. Det får ju inte vara för bra heller!

Katastroftänkande är när man förväntar sig det värsta. Ibland kommer katastroftänkandet av en historia där det faktiskt sett ut på ett sätt, som medfört tvära kast mellan glädje och smärta. Den som vuxit upp i en alkoholistfamilj vet vad jag menar. Man känner till mönstret, och vet nånstans inuti, att det är ingen idé att vara glad för det händer snart nånting hemskt igen. Så när man känner sig glad och lugn och trygg finns det någon känsla med, att det här kommer att ta slut, snart händer något! Lita inte på att det får vara bra!

Den som lyckas vara Här och Nu slipper plåga sig själv med katastroftankar. Här och nu är det viktigaste jag har lärt mig. Att verkligen vara närvarande i stunden. Ibland glömmer jag det, springer i väg flera dagar eller veckor framåt, och så börjar det ”mala” i tankarna. ”Hur ska det bli då”, och ”tänk om”. Då får jag hämta tillbaka mig till nuet. Som när man hämtar ett litet barn som är på väg ut på gatan. Och så sätter jag mig ner och säger tyst till mig själv, som till exempel nu:

Just nu

är det måndag

Klockan är snart två

och här sitter jag

med min laptop

medan stormen viner

runt mitt hus

Just nu

är allt

som det ska.

 

Det blåser så det visslar i mitt hus. Det är verkligen jättemysigt att vara här nu, med snön som yr runt knutarna och den hårda vinden utanför. Här inne sitter jag, elden sprakar och jag har ätit Tacos och är varm och lite lycklig och allt är bara fantastiskt bra!

Ändå finns det en känsla inuti som säger att jag borde dra till stan. Jag har varit här förr när det har visslat i huset på grund av vinden, och det slutade med att träden föll utanför och det blev strömavbrott och kolsvart och när jag tog en ficklampa och gick till fönstret och lyste ut med den, såg jag att det låg grankvistar mot hela fönsterrutan! Där har jag ett altandäck och där ska det inte vara granar! En stor gran hade fallit över huset visade det sig, men jag hade änglarna med mig då också, och det blev inte så stora skador. Men inuti mig var det skräck och rädsla och jag var inte kaxig den natten kan jag säga, där jag satt i soffan med katten i knät.

Men nu är det inte så illa vad jag kan förstå, så jag stannar en stund till.

Mina tjejer hade bakat Lussekatter i dag, och dessutom var de till mormor. Jag är så tacksam att hon bor på Hilleborg. Det känns tryggt att veta att hon har hjälp dygnet runt, och personalen där är vänliga och gör ett fantastiskt jobb.

Shit nu ökar visst stormen…jag hör hur det bara dånar där ute. Skulle kanske ha åkt härifrån ändå.

 

Vaknar upp i mitt vinterland, och snön fortsätter att falla! I dag skulle jag vilja vara på flera ställen samtidigt. Här, precis där jag är, skulle jag vilja vara, och då skulle jag baka Lussebullar till första advent. Kanske skulle mina döttrar komma och baka med mig. Jag skulle också vilja åka till en affär i Valbo, där jag köpte en DVD som inte fungerar. Och får jag inte en ny kommer jag att tala om på vilken affär jag köpte den, men dom får en chans till. Jag var dit en gång, då tog killen med sig DVD:n, kom tillbaka efter en stund och sa att den fungerar hur bra som helst, det är nog någon sladd som är glapp. OK tänkte jag, åkte hem och provade, men det var fortfarande samma fel. Men jag ger mig inte. Så det skulle vara ett alternativ, att åka dit och få det problemet ur världen. Nu är det så, att jag ska jobba i dag, och det vill jag också! Och det är avtalat, så då gör jag det.
Måtte snön ligga kvar nu.

Let it snow!

 

 

Spend some time with me

in Silence

just for once

Let our soules meet

in this cold Novembernight

I want your tender fingertips

to caress my  waiting hip

You talk to much

Hoppla, hur kunde det bli så där då? Jag bara lät fingrarna dansa över tangenterna och så blev det en dikt. På engelska dessutom. Aldrig upphör man att förvånas!

I dag var vi på dop i Järvsö. Lång väg att köra, men det var det värt. Bara att komma till Hälsingland fyller mig med en speciell känsla som jag inte kan förklara. Jag gillar Hälsingland med sin vackra natur. Dessutom har jag många fina minnen härifrån. Dopet var trevligt och lille Felix var charmig och ”pratade” med prästen och oss andra i kyrkan. Felix pappa visade sig ha stor släkt,och mamman har också en hel del släktingar, så det var många där som ville den här dagen med honom.

Efter dopkaffet gick det fort hem, döttrarna skulle iväg på sitt på lördagkvällen, och jag hade bråttom hem till skogen och stjärnorna och någon som bjöd mig på en god middag. Dessutom kom det ett lass med stora snöflingor, vad kan man mer begära? Eld i kaminen, ljus och lugn och ro.

Jag har rest både fredag och lördag, och i morgon ska jag till Söderhamn. Men nu ska jag sova, bara tvättmaskinen är klar. Nattuggla som jag är så kör jag på fast klockan närmar sig två.

Men disken spar jag tills i morgon. Nån måtta får det vara!

På tåget hem från Stockholm i dag blev vi stående ca tre timmar utanför Örbyhus. En olycka hade hänt i Tierp. Tågen stod stilla.

Första tanken var, att tåget går väl snart igen. När det visade sig att det inte skulle bli så, tänkte jag, att vi får väl gå av? Jag tänkte att jag tar mig in till Örbyhus och ringer efter en taxi eller vad sjutton som helst, för jag hade bråttom hem! Fredagkväll och allting…

Men vi blev kvar på tåget, och inte vet jag, men efter vad jag kan förstå miste någon livet där på spåret norr om Tierp. 

 Där sitter jag på ett tåg, har det varmt och ombonat, men irriteras av att jag inte kommer hem tillräckligt fort för att kunna ha myskväll framför TV:n. Någon mil därifrån har en fruktansvärt tragisk händelse inträffat. 

Bara en tanke. För mig är det viktigt att reflktera. Innan jag somnar försöker jag backa tillbaka dagen i mina tankar. Hur har den varit? Hur har JAG varit? Hade jag kunnat vara/säga/agera på ett annat sätt? Vad har jag att vara tacksam över i dag?

När vi klev av i Gävle var det vinter. Snön föll. Vitt på backen. Underbart!

Och nu är det natt. I morgon ska vi vara med när lille Felix döps.

Men i kväll går min tanke till de som lider.