The night is yours alone

Sitter här i sängen, med tända ljus och eld i kaminen. Ute är det vitt på backen och på min altan syns fotspåren av någon som nyss åkte härifrån. Jag gillar läget. Mitt i natten, min laptop och jag.

I kväll lagade jag mat ur Pauluns bok. Tonfisksås och fullkornspasta. Hyfsat gott, men det finns godare recept i den boken. Jag ska äta vettigt ett tag igen. Sista tiden har jag ätit för mycket av det som inte är bra för mig.

I morgon har jag en alldeles egen, ledig dag. Ja, förutom några patienter på firman, men det är först på kvällen. Jag ska till Mia på Pop-i-Topp och fixa naglarna, och till Face & Body och greja lite. Ta hand om mig själv. Det är samma känsla som när jag går till frissan, eller går på fotvård. Kanonskönt, jag känner mig fräsch och snygg och lite ny.

Jag är glad att jag är kvinna. Utom när det kommer till lönesättning, jag kan få hjärnblödning när jag tänker på att en man tjänar mer än en kvinna fast dom gör samma arbete, och vi lever 2008! Så det tänker jag inte på nu, när jag snart ska sova.

Så.

Andas in, och ut. Lugnt och fint.

Jag avslutar nattens blogg med en affirmation: ”Jag ställer mig utanför det som kan locka mig att bli arg. Jag väljer att göra mig av med varje negativ och destruktiv tanke. Jag tänker och uttrycker bara det jag vill ska skapas i mitt liv.”

 

 

Lunch-Blogg

Jag sitter på jobbet och har tagit lunch. Utanför försöker solen tränga igenom molntäcket, det är vitt på backen. En gubbe med en hund går förbi.

Jag tänker på vad jag vill med mitt fortsatta liv. Hur smart är det att ha ett kneg i Tierp egentligen, när jag bor tre mil norr om Gävle och vägrar infoga mig i tågträsket? Jag sitter alltså i bilen en timme och fyrtio minuter om dan. Jag skulle kunna skriva i stället.
Min vision om boken lever i mig. Jag håller på och skriver en bok you know. Det är inte så att jag SKA SKRIVA en bok. Jag SKRIVER en bok. Det är ingen vision, det är ett faktum. Visionen är att GE UT min bok. Och jag googlar på bokförlag, jag läser om ”book on demand” och jag håller på. Varje dag. Om jag kör på bokutgivning. se så kommer jag att få trycka upp hundra böcker, utan att betala något, men jag måste betala de som inte blir sålda på tre månader. Om jag ber Maud, Eva och Anita S köpa varsin, så är det 97 kvar, P-O kanske köper en, 96, och Anita och Britt-Marie köper nog varsin, 94 kvar, Marja, då är det 93… Ylva såklart, då är det 92 kvar och så kan jag köpa några ex själv och ge till barna, vi säger 87 kvar då. Det kan bli dyrt. Men å andra sidan kan boken bli en riktig bestseller och ta slut på nolltid, POFF bara! Man får köpa grisen i säcken och chansa helt enkelt.

 

1972

Welcome Mr Snowman! Jippi säger jag, hoppas snön får ligga kvar! Bara det inte blir en massa olyckor nu, det är ju glashalt. Själv har jag bra dubbdäck och kör inte fortare än att Änglarna hänger med (dom klarar 140), och jag myser när jag kör på en mörk väg, sätter på helljuset och flingorna bara yr framför mig, stora,  vita vimsiga.

När jag var tonåring och hade sällskap med en kille som senare skulle bli min man och far till mina döttrar, åkte vi raggarrundan i hans Cooper som var lackad i Cliffgrönt, och det var precis som jag beskrev, stora, vimsiga snöflingor, och vi lyssnade på ”Calender Girl” och andra låtar på superåttan.  På den tiden var bensinen billig och ingen pratade om miljöförstöring, och när jag kom hem frågade mamma ”HAR DU RÖKT!” och jag sa nej, förstås, och skyllde på att vi hade skjutsat någon som rökte och det var därför det luktade. Efter fyra timmar i en hundkoja stank det om kläderna. Men om hon hade kommit på mig hade månadspengen åkt. Tjugo kronor fick jag.

Vi stannade vid korvkiosken på Fleminggatan och köpte en grillad med Pommes Frittes och räksallad, och rutorna i hundkojan immade igen medan vi åt.

Jag var typ arton, skolkade från gymnasiet och satt och häckade på Diethelms konditori med Liisa, Malena, Marianne, Hjördis och Stina. Ibland hade någon pengar till en kopp te, och någon annan hade en fimp som vi delade på. Vi lyssnade på ”Imagen” med John Lennon och duckade när magistern gick förbi ute på trottoaren. Jag sa en gång till magistern att jag hade varit hos syster för att jag hade järnbrist, och han frågade om det var med ”hj”.

Det blev folk av oss, det brukar bli det av de flesta. Ibland tar det lite tid, ibland går det fortare.

Jag gillar Gävle i vinterskrud. Jag vill ha höga vallar av snö i mitten av Södra Kungsgatan, jag vill ha snötäcke på Bocken, och vid Rådhustorget ska det brinna marschaller och vara vitt på backen. Det ska glittra och glimma och lysa och blinka. Och på LIDO ska det serveras Lussekatter om andan skulle falla på att gå in där. Om möjligt skulle jag satsa en femkrona på ”Blue Christmas” med Elvis i jukeboxen.

Affirmationer

Att arbeta med affirmationer och visualiseringar kan jämföras med att besöka en restaurang. Servitören tar emot din beställning och ger den sedan till kökspersonalen. Du sitter avslappnad vid bordet och bara vet, att snart kommer maten. Du tänker inte ”undrar hur det går för kocken nu, om han har kommit ihåg att vända på biffen”, eller ”tänk om det var slut på Pommes Frittes, hur ska det bli då?” Du frågar inte servitören i ett kör: ”Är biffen färdig snart? Hur lagar dom till maten? Vad har dom för stekpanna? Har dom saltat?”

Du beställer maten och förväntar dig att bli serverad, i övertygelse om att det fungerar. Du beställer och släpper taget.

Det är samma princip med affirmationer. Du beställer något från det kosmiska köket i universum och vet att beställningen blir omhändertagen.

När vi arbetar med affirmationer för att skapa något gott i vårt liv, men fortfarande bär på något gammalt budskap att vi inte är värda det, så blir inte affirmationen verklighet för oss. Vi behöver först tro på att vi förtjänar det.

Då kan en affirmation vara ”Jag är värd att bli älskad och jag accepterar det nu” eller ”Jag är nu fri från mina gamla negativa föreställningar” eller ”Jag är villig att förändras”.

Det vi hela tiden bekräftar blir till sanning för oss. Så var uppmärksam på vad du säger till dig själv, eller tänker om dig själv.

Små barn älskar varje millimeter av sin kropp. De känner ingen skuld eller skam. Det är vi vuxna som lägger på det, genom kritiska budskap, som säger att barnet inte duger som det är. Dessa budskap fastnar på barnets ”inre bandspelare” och förstärks och till sist har det blivit en sanning i barnet att det inte duger.

Om vi som vuxna lever med någon som hela tiden talar om att vi är fula, dumma, tråkiga eller vad det nu är, så krymper vi. Vår självkänsla blir lägre. Vi behöver inte acceptera att någon säger såna saker. Vi behöver inte stanna kvar i såna relationer. Att säga till sig själv ”Jag är värdefull” och andra positiva affirmationer kan hjälpa till att byta ut det gamla bandet mot ett nytt.

Så vad behöver du säga till dig själv? Att du är värdefull? Att du förtjänar att vara lycklig? Att du ständigt ökar din inkomst?

Välj ut en affirmation och säg den framför spegeln tio gånger. Gör detta två gånger om dagen. Skriv också affirmationen tio gånger någon gång under dagen.

Observera vilka tankar du får när du står framför spegeln. Kom ihåg att det är bara gamla begränsande föreställningar. Dom har ingen makt över dig längre. Skicka dom vidare i tanken bara. Bort! Upprepa sedan din affirmation en gång till.

Igen: Det vi hela tiden bekräftar blir till sanning för oss.

Säg din affirmation som om den vore sann. ”Jag har nu min perfekta bostad.” Inte ”Jag kommer att få…” för då skjuter du det framåt hela tiden.

”Men då ljuger jag ju?” kanske du tänker. Strunt i det. Säg det bara. Och se vad som händer.

Dagens affirmation: ”Jag är nu öppen och mottaglig för allt det goda och öveflödet i universum. Tack Livet!”  (När du säger den kan du stå med händerna utsträckta, som för att ta emot! Strunta i om nån ser dig. Folk kan få undra ibland.)

Avslut

En del människor kommer att betyda något. En del människor lämnar avtryck. Andra går spårlöst förbi. ”Jaså HON menar du, som jag jobbade med i sjutton år varje dag åtta timmar om dagen, vad var det hon hette nu igen?” eller ”Jaså HAN som jag tågluffade med i fem månader 1988, ja, honom hade jag totalt glömt bort!”

Och andra kommer i ens väg, och klickar i bara. Samma våglängd, det bara flyter, det går lätt att jobba ihop, det behövs inga förklaringar eller strategier. Och det finns ingen rädsla eller konkurrens, det är som vågor i ett hav, som mjukt men rytmiskt följer och sköljer, den ena tar vid där den andra slutar. I samtalen finns ord som har tyngd. Ord som inte bara är tomma, uttalade för att fylla ut en tystnad. Ord som gör en skillnad.  Ord som är sjukt roliga och som får mig att dö av skratt.

Men så för Livet med sig olika händelser, som tillsammans blir avgörande för att någon väljer att gå. Och rädslan kommer, och ledsenheten, och missmodet. Nu gapar en stol tom i gruppen, som ännu inte hunnit bli till. Nu tas en namnskylt ner, för att bytas ut mot en annan, med andra bokstäver. Nu lämnas blommor över, och grädde vispas till avslutskakan med florsocker som blivit klumpar. Rummet fylls av en talande tystnad, och jag hittar ingen etikett till den. Kanske tomhet, kanske sorg, kanske en inbjudan till att ta in och förstå att nu är det verklighet.

Något nytt ska bli. Tänk om det också blir något bra!

Strandfynd

Trots att jag känner mig lite halvrisig gick jag på walk-about, och i dag kunde jag ta mig över till ön. Där hade det varit livat! På stranden låg massa saker som inte låg där sist, bland annat en skylt i trä som någon målat ordet ”KIOSK” på. Jag blev lite nyfiken! Undrar var den skylten hörde hemma innan vatten och vind förde den till vår strand. Några andra plankor som hade flutit i land tog jag reda på, någon kan kanske bli en bänk mellan två stenar till sommaren, eller något annat. Det hade  varit ordentligt högt vattenstånd förstod jag.

 Det var alldeles tyst och stilla där, solens släpande ljus låg över viken, bländande och vackert. Några andfåglar simmade en bit ut, jag kunde inte se vad det var för sort. Jag gick in och skrev lite i min dagbok. Nu passade jag på att ta med mig några julsaker jag brukar förvara där, eftersom mitt andra hus är så litet, och har så dåligt med förvaringsutrymmen. Med den blå IKEA-kassen över axeln tog jag mig tillbaka till fastlandet och följde stigen tillbaka. En ensam svan med huvud och hals under vattnet lyste vit i solljuset.

Väl hemma igen åt jag resterna av Kräft- och pastarätten från i går, gjorde en Espresso i min magnifika kaffemaskin, och nu sitter jag här med brasan tänd och bara njuter av lugnet och tystnaden.

 

Inte har jag tid med förkylning nu heller!

Shit. Det blev tydligen en förkylning.

 OK. Hur ska jag nu bli av med den? För det måste jag. Fort! Jag har inte tid och inte lust att vara sjuk. Livet är alldeles för bra för det just nu. I´ve got truth to seek, work to do and Love to find and give. Så ge mig tips tack! I´ll try anything. Bara det inte är alkohol i.

Födelsedagen blev underbar. Särskilt kvällen. Eva kom med dotter och barnbarn, och den av mina döttrar som är kvar i stan kom också. Eftersom min gamla mamma inte kan komma till mig, hon är 93, åkte jag till henne på Hilleborg. Jag tänkte att hon vet nog inte att det är min födelsedag, men när jag klev in till henne sa hon ”Har den äran!”  Lilla hon. Hon är så mager, så liten som en fågelunge. Hon ligger där i sin säng, och ibland säger hon att hon vill dö. Jag har sagt till henne, att hon får dö. Det tycker jag att man får, när man är 93. ”Jag tänker så mycket”, säger hon. ”På pappa, och på dig, och flickorna.” Ibland pratar vi om allt som har varit. Jag vill inte att hon ska dö utan att jag har sagt det som jag behöver säga. Jag vill inte ångra att jag lät bli att tala om att hon har givit mig så mycket fint, och att jag är tacksam att hon tog hand om mig när jag var sex och föräldralös. Allt det andra, det som inte var bra, det har jag sagt, och hon med, och dom orden bara kom, hårda och arga och vassa, men de andra orden dröjde och blev otydliga och tysta. En del kom aldrig ut ur munnen, de fanns bara i tanken. Men nu har jag sagt dom också.

Mina barn är så kloka. Dom har ett friskt tänk. I dag, när dom hade sagt något klokt igen, och jag var mindre klok och på väg in i offerrollen, frågade jag hur sjutton dom har kunnat bli så friska. Svaret från den ena blev ”Jag har ju sett hur du är i vissa saker och då undviker jag det.”  Jepp!  Så gjorde jag också. Ibland gick det, men ibland blev det fel ändå.

Så förs mönstren vidare. men om det finns kommunikation, och om vi vågar SE oss själva, våra brister, våra defekter, och erkänna dom, så kan det bli alldeles fantastiskt. På riktigt!

Yngsta dottern gav mig recept på en lättlagad tiopoängare, som jag bjöd den sista gratulanten på. Det var mycket vitlök i, bra för min förkylning. I morgon är jag frisk. Men antagligen halvdöd, eftersom jag sitter här och skriver så här sent.

Så här var receptet: 1 burk kräftstjärtar, ca 4 morötter, 5 vitlöksklyftor, persilja, smör, hönsbuljong, Sambal Oelek, Creme Fraiche och tagliatelle.

OK. Strimla morötterna med en potatisskalare. Hacka vitlöksklyftorna och fräs dom i smör. Smula ner en buljongtärning och 1 dl hackad persilja, Sambal Oelek (efter smak), och 2 burkar creme fraiche á 2 dl. Koka någon minut. Rör ner kräftstjärtarna. När ca en minut återstår på pastans koktid, lägg ner de strimlade morötterna.

Till detta serveras en väl kyld LOKA Citron, gärna med en isbit eller två. Smaskens! Och nyttigt!

 

Gamla Kungen och jag

Det är min födelsedag i dag. Och jag tog ut ledighet eftersom jag hade en dag till godo, och för att jag var lite hängig i morse. (Kan vara förkylning men jag vill inte fokusera på det.) Det är en vacker dag och om jag orkar ska jag ta en promenad ner till havet i min nya jacka. 

När jag var barn hade vi ibland TV:n på mitt på dagen, och tittade på firandet av Kung Gustaf VI Adolf. Han fyllde år den 11:e november. Han var född 1882. Jag tror han var 68 år när han blev kung, efter över fyrtio år som kronprins. Han dog 1973. Jag var lite mallig över att kungen och jag fyllde år på samma dag.

Så kul det var att fylla år när jag var barn. Så spännande! Jag minns när jag kom hem från Stora Brynässkolan och visste att farmor och farfar var hemma och väntade på mig. Mamma hade gjort marängtårta med skivade bananer på, och tagit fram finkopparna. Jag fick många paket, och ibland hade moster på min biologiska mammas sida skickat presenter från Grangärde.

Det är inte samma feeling nu när man har fyllt för mycket redan, och siffrorna säger en sak och sinnet säger tjugo år mindre. Eller trettio ibland. Men jag blir fortfarande glad av presenter, och ett år, när mitt ex hade missat att köpa present, var jag helt förkrossad och grät i flera timmar. Tänk om den gråten inte bara handlade om just DÅ, tänk om den gråten hade sitt fäste i en unge som blev bortglömd i en annan familj där något annat var viktigare än att komma ihåg födelsedagar. Nu kommer vi in på psykologi igen, och ouppklarade affärer, som inte försvinner av sig själv. Jag tror livet handlar mycket om att ta hand om sina ”unfinished business-grejjer”, annars kommer vi att springa på dom igen och igen och igen.

 

 

Mittinatten

Vilken energi jag fick nu då! Igen! Nu har jag precis tagit ut en Högbolimpa ur ugnen och i stället satt in vegetariska rullar, och samtidigt kokar jag spenatsoppa. Och klockan är halv tolv.

När jag skulle baka använde jag rågkross, vetegroddar och annat som jag inte använder alltför ofta. Jag försökte kolla utgångsdatum, men hittade inte ens VAR på påsen/förpackningen det skulle kunna tänkas stå. Oftast ber jag barnen om hjälp, det brukar bli ett par gånger om året. Men nu fick jag leta på Inkans avlagda glasögon och stå under starkaste lampan för att se. Jag har en övertygelse, att om jag bär glasögon hela tiden, så försämras synen snabbare. Så jag har dom bara på bio. Och när jag kör bil i mörker.

I kväll blir det inte mer än så här. Go natt Bettan!

 

Jag är det viktigaste som någonsin kommer att hända mig.

I Tällberg höll det på gå åt pipsvängen riktigt. När vi skulle gå till stora byggnaden och äta middag på torsdagkvällen, slog stora eldslågor upp ur skorstenen. Brandkår tillkallades. Det var ingen större dramatik men tillräckligt för att några inte vågade vara i matsalen innan räddningstjänsten gav klartecken. Det hela slutade bra och vi hade en trevlig kväll med god mat och mycket skratt. Sista dagen ägnades åt övningar och rollspel.

Jag kom hem i tid för att hinna träffa yngsta dottern som är i stan, innan hon försvann på sitt håll och jag på mitt. I dag kom hon och hennes syster till mig, dom grattade mig i förskott eftersom jag fyller år i veckan. Vi åt Hasselbackspotatis och pannbiffar, och tårta med chokladmousse i. När yngsta dottern skulle köpa den fanns det bara tårtor med texten ”Till Far” på men vi är inte så knussliga i den här familjen… När hon tog studenten 2002 fanns det två tårtor kvar att välja på, en med texten ”Grattis Simon” och en med ”Grattis för student” på det bageri hennes pappa hade någon slags rabatt på. Simon heter hon ju inte så det blev ”Grattis för student”.

Vi tog en promenad ner till havet med grannens katt som sällskap. Han följde oss hela vägen. Han gillar oss, jag tror jag vet varför, han får alltid något gott och kommer ofta på fredagkvällarna då det kan ha blivit en räka eller två över. 

Min väninna och jag pratade i telefon i dag. Hon sa, apropå min födelsedag snart, att vi har blivit gamla. ”Näe!” skrek jag, som vägrar känna mig gammal. Jag är bara lite klokare nu än när jag var tjugo, annars är det väl ingen skillnad? Här sitter jag och lyssnar på Guns n Roses, trampar på Smällbär och köper egna såpbubblor varje vår. Jag har en liten tjej inuti. Hon är ungefär sex och bär på en massa elände som sexåringar inte ska behöva bära på.  I en alkoholistfamilj berövas barn rätten till kärlek och omsorg, trygghet och bekräftelse, men mest rätten att vara barn. Det är lätt att bli ”Till Lags” när man vuxit upp dyssigt, lätt att anpassa sig till det man egentligen inte vill. Andra beteenden som man lättare får med sig kan vara rädsla för auktoritetsgestalter, benägenhet att stanna kvar i en dålig relation hellre än att vara ensam, att förväxla kärlek med ”tycka synd om” och ”rädda”, samt att ta ansvar för andra människors känslor, tankar, val, behov, handlingar och välbefinnande. Vanligt är också att man reagerar, men inte agerar. Som att stanna i ett dåligt förhållande till exempel med någon som dricker. Man klagar och ältar, men gör ingenting åt det hela.

En del ägnar flera år av sina liv till att oroa sig för, reagera på och försöka kontrollera andra människor. Energin, hela tiden inriktad på någon annan, töms ut! När jag frågar vad dom känner, berättar dom vad den andre känner. När jag frågar vad dom har gjort, får jag veta vad den andra har gjort. Dom är inriktade på en annan människa och glömmer sig själva.

Det går att lära sig att ta hand om sig själv, och vårda sitt eget liv. Det går att ge sin självrespekt näring, och acceptera och älska sig själv. Vi själva är det viktigaste som någonsin kommer att hända oss! Var övertygad om det och livet kommer att bli lättare att leva.

Ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan, och Förstånd att inse skillnaden.