Skjuts in i ugnen!

Läser en rubrik här på www.gd.se att unga stressas av att ständigt vara uppkopplade mot omvärlden, tillgängliga via mobil eller datorn. Det är samma här. Laptopen har jag med mig till exempel nu, när jag är på utbildning, och mobilen lämnar jag inte ifrån mig frivilligt. Jag stänger visserligen av ljudet när jag inte vill bli störd, men kan ju ändå ha kontroll på vilka som har ringt under tiden. Jag har tappat två mobiler i badkaret, (vilket visar att jag har haft den med mig till och med när jag badar!) och en mobil har jag tappat i havet två gånger. Den senaste gången jag tappade mobilen i badkaret trodde jag att nu var det kört! Det var en P1:a. Men det gick att få den att fungera på samma sätt som jag gjort med de andra; nämligen att plocka ur batteriet och kortet och lägga mobilen i ugnen på femtio grader över natten! Visst är det bra! Det gäller ju att ta upp den ur vattnet snabbt såklart. Och då sprakar det och blinkar och låter, men plocka isär den bara, och skjuts in i ugnen!

Jag är på utbildning i Tällberg. Gud va bra jag har det! God mat, intressant kurs, trevliga människor och mysig miljö. Ett gulligt litet rum med kakelugn ska jag sova i. Halv åtta blir det middag. Sen ska vi sjunga med Lennart.

Ibland är det så där himla bra allting, så jag bara vill dra i handbromsen. Stanna tiden ett tag. Andas. Möta mig själv. Här och nu. Jag tar den stunden! Loggar ut och mediterar lite.

Ångesthögar

I dag var det fotografering på GD för Bloggen.

Jag hade tänkt att jag skulle få sitta där och posera ett bra tag. Kolla noga på bilderna, ta om, vrida lite till på huvudet, borsta håret, lägga på lite mer läppglans. Ordna till fejjan liksom.

”Katoff-Katoff-Katoff-Katoff”.

Sen var det klart. POFF bara. Tack och hej. Jag försökte förklara att jag brukar vara jättenoga med hur jag ska se ut på kort, men hon ba´…

Ja, det är jobbigt att vara så egocentrisk, jag medger det. Som om nån bryr sig! Mer än jag, alltså. Jag vet inte ens om någon läser det jag skriver här. Jo, Elisabeth, som jobbar i Norge. Hej Bettan!

I dag gjorde jag i ordning lite på mottagningen. Städade undan, dammsög, torkade golv. Jag har tre ångesthögar som jag flyttade runt lite. Ångesthögar är sånt jag ska ta reda på sen. Högar med brev, blanketter, rabattkuponger, räkningar, anteckningar från föreläsningar, kontoutdrag, erbjudande om att byta försäkringsbolag, erbjudande om att gå med i Postkodlotteriet, skrivuppgifter för medberoende, reklamtidning från KICKS som jag tror att jag ska läsa en annan dag, foton som jag tror att jag ska sätta in i albumet snart, kvitton, fakturaadresser, recept på olika nyttiga maträtter, affirmationer, inbjudningskort till ett dop jag inte har tackat ja till än, olästa Gefle Dagblad som är redo för kattlådan, instruktionsbok till Platt-TV:n och en telefonkatalog med hård pärm som jag fick när jag betalade med skjortan och halva brallan för en företagsannons.

Ångesthögar är inget bra namn, säger min dotter, för då tänker jag på dom med ångest och då blir det mycket jobbigare. Hon har rätt. 

 

Uppvuxen i en tjärad eka

Jag har en deltidsanställning i Tierp och ett företag i Gävle. På båda ställena arbetar jag som addiktolog, eller alkohol-och drogterapeut. På mitt företag jobbar jag dessutom som samtalsterapeut, alltså med frågor som inte bara rör beroendeproblematik. Men ibland längtar jag efter något helt annat att jobba med! Fast jag älskar mitt jobb. Jag kan längta efter något ytligt, som att sälja smink, eller köra långtradare. Jag är uppvuxen i en Scania Vabis. En grön. Min styvpappa var åkare i Västerås. Jag var ofta med honom i bilen. Vi åkte till Motala och Hallstahammar och alla möjliga ställen.

Jag brukar säga att efter sexårsåldern växte jag upp i en tjärad eka. Ibland drar jag till med ”En annan är uppvuxen på ett utedass”. Jag vill framstå som att jag inte är så kinkig minsann. Men egentligen är jag det. Sitter det en spindel i hörnet på dasset går jag inte in.

Men att vara uppvuxen i en tjärad eka, det är jag stolt över. Och oerhört tacksam. Det har gett mig så mycket, inte minst har det gett mig kärleken till havet. Och den är så stark i mig.

Nu fanns det fler båtar än ekan, pappa hade en annan träbåt, som inte var flatbottnad, utan hade köl. Den fernissade vi varje år, det var noga att det blev ordentligt gjort. På den hade vi en röd femhästars Archimedes, och vi åkte på badutflykter till öarna och hade matsäck med, och solen sken hela sommarlovet, utom kanske några dar då det regnade, och Lars och Anita och jag hade snigel-tävlingar på Stora Stenen.

I kväll var jag och kollade på Lill-Babs på Teatern. Jag beundrar henne. Hon är otroligt ödmjuk, och jag tror det är äkta, och inget spel. När hon sjunger ”Jag vill leva” gör hon det med övertygelse. Och hon är verkligen levande.

 Jag vill också leva. Inifrån och ut. Jag vill inte gå omkring i ett töcken. Jag vill vara med, vara närvarande, känna, uppleva, se, höra, känna dofter, andas, njuta, våga, vara sann, göra mina val, jag vill älska och bli älskad. Och jag vill gå emot mina rädslor, och lyssna på vad det är JAG VILL. Säga JA när jag menar ja, och NEJ när jag menar nej. Fortsätta växa som terapeut och människa, och följa mina drömmar och visioner.

Tacksam i dag för:

*   mina vänner som jag hade med mig på ”Lill-Babs”

*   ett långt telefonsamtal mitt-i-natten

*   ett mail från Mona som gav mig stöd

 

Visioner och drömmar

Naturen i november är verkligen vacker. Jag var ute i skogen i dag, och såg alla olika nyanser av grått och brunt och grönt. En svag nyis hade bildats på tjärnen, nästan omöjlig att skilja från det kalla klara vattnet som låg alldeles stilla som en spegel. Jag tog en omväg över berget till havet. Det var för högt vattenstånd för att ta sig över till ön utan att blöta ner sig. Jag har lite grejjer där, som jag behöver. Men det blir nog lägre vatten snart, om inte isen lägger sig så det går att gå över på den.

 I går köpte jag ”kvistar” med små lampor i och det blev jättefint hemma, jag fick nästan lite julkänsla! Jag LÄNGTAR! Har redan börjat tänka på vad jag ska baka till advent. Lussekatter såklart, och knäckkaka. Hoppas det blir snö!

I går köpte jag skor. Dom fanns alltså i Gävle, inte i Stockholm. Jag hittade en kjol också, med rosmönster och volanger. Och en matchande top. Så det blev en liten shoppingsession ändå.

I morgon börjar en ny arbetsvecka. Jag ser fram emot den. Tänk om jag hade ett jobb som jag vantrivdes på! Vilken plåga. De flesta av oss är ju fler timmar på våra arbeten än hemma. Då ska det kännas kul och bra att gå till jobbet. Jag tror på att jobba med det som väcker nyfikenhet och lust och glädje! Ibland är det svårt att veta vad det kan vara. Ett tips för att ta reda på det kan vara följande: Om du skulle gå på stan, och det stod fyra, fem personer och pratade om något, vad skulle det vara dom pratade om, som skulle få dig att stanna och vilja lyssna, eller rent av delta i samtalet?  Där har du en nyckel. En annan nyckel kan vara att försöka komma på tio saker som du tycker är kul! Skriv en lista.

Fler tankar…vad är det som får dig att bli uppslukad? Du vet, så där så du glömmer tid och rum, och tiden bara går, det kan ha gått flera timmar fast det känns som högst en.

Go for it! Följ dina drömmar, dina visioner. Vi har dom av en anledning. Se möjligheter, inte hindren! Hindren finns i din skalle för att någon har planterat dom där. Sen har dom vuxit till sanningar. Cementerade. Tills du blir medveten om dom, och börjar omvärdera… 

Några år efter att jag blev uppsagd från Lantmäteriverket träffade jag en f d kollega på stan. Så här lät vårt samtal:

 – Hej! Hur har du det? Är du kvar på LMV?

 – Ja, men det är så tråkigt så jag spyr. Usch jag är så trött på att jobba där!

 – Men varför är du kvar då?

 – Men hur ska en annan få nytt jobb när inte ens ungdomarna får jobb?

Och så här är det ofta. I hennes huvud fanns två sanningar:

1) Ungdomarna får inga jobb. (Inte sant)

2) Om inte ens dom får jobb så får ingen annan heller. (Inte sant)

Om vi bär på såna här förutfattade meningar så blir vi kvar där vi är. Så vem har sagt att ungdomarna inte får jobb? Granska avsändaren! Av vilka anledningar sa han/hon det? Vem har planterat in denna ”sanning” i honom/henne?

Medvetenhet är grunden till all förändring. Bli medveten. Prova, ring, kolla, skicka efter broschyren om den där utbildningen, handla, ta ett steg i riktningen som leder dig fram till just din vision.

Gör det du tycker är roligt. Då går det bra. Byt ut budskapen du har på din inre bandspelare. Tryck på ”delete”, sätt in ett nytt band med andra, positiva budskap. Bli medveten om hur du tänker. Dina tankar blir till ord, orden till handling, handlingarna blir ditt liv. Så var vaksam.

 

 

Men själen fortsatte kanske till Ljusdal

Dagen i Stockholm blev mysig. Shoppingen kan man dock säga ett och annat om. Jag köpte en ögonskugga från DIOR för över femhundra bagare och en grytlapp i julmönster för 29 spänn. Hur många skor och stövlar jag provade vet jag inte, när jag äntligen hade bestämt mig och stod i kön till kassan fick jag syn på ett par skitsnygga stövletter. Problemet var bara att dom redan satt på två fötter. Jag frågade tjejen var hon hade fått tag i dom, och det var på en skoaffär som låg bara ett kvarter ifrån där vi var, så vi gick dit, men då fanns dom inte i min storlek. Dom jag hade tänkt köpa när hon med stövletterna dök upp var plötsligt inte lika lockande längre. Så det blev inga pjuck, jag får väl kolla i stan någon dag i stället.

På tåget hem somnade jag en stund. Väl framme i Gävle tog jag bilen till Ica och köpte lite räkor och annat gott, åkte hem och fick besök. Men jag var inte riktigt närvarande i kväll. Det kändes som om själen inte hade hunnit ifatt mig. Det har den fortfarande inte gjort. Kanske är den kvar i någon skoaffär, eller så hann den inte med när jag klev av tåget, och fortsatte till Ljusdal.