Livet ÄR en dans på Rosor!

www.gd.se finns i dag en enkät om 2008. Hur året var, om det var ett toppenår eller något man helst vill glömma.

För mig var det verkligen ett toppenår. Gud va bra jag har haft! Visst, jag har haft ont i själen och jag har gråtit och jag har varit sur och arg och ledsen och martyr och stackars mig. Men tänk om Livet bara var trevligt att leva hela tiden! Jag tror inte jag skulle vilja ha det så. Det är i kris och smärta vi växer. Jag vill växa! Jag vill bli en ännu mer ansvarsfull person, som inte lägger mina tillkortakommanden på andra, och skuldtrippar folk för att slippa mitt eget bagage.

Ansvaret är mitt. Hur mitt liv ser ut just nu har jag skapat. Jag har skapat det med mina tankar som blev till ord som blev till handling…som blev mitt liv.

Om jag inte tror att jag äv värd en bra ekonomi kommer jag inte att få det. Om jag tror att livet är en kamp så kommer det att bli det.

Ibland möter jag någon bekant som jag inte har sett på ett par år, och personen säger:

 – Och du jobbar och sliter?

Jag brukar svara att jag jobbar. Men jag sliter inte. Varför skulle jag göra det?

Ett annat uttryck jag ofta hör är:

 – Ja, det är bara att kämpa på!

Kämpa? Varför då? Vem har lärt dig att du måste kämpa? Vem har sagt att livet inte är någon dans på rosor? Vem sa att man ska slita? Allvarligt, vill du se Livet på ett annat sätt, och uppleva att det kan vara LÄTT att leva? Ta reda på vem som sa dessa ord, som snurrar på din inre bandspelare. Och sedan, när du vet; granska avsändaren! Med det menar jag, fundera på vad det var i den personen som gjorde, att hon eller han trodde på och levde efter dessa budskap.

Vad är det på din inre bandspelare som du behöver ”deleta”? Vilka budskap ska du ha där i stället? Det blir som vi tänker!

Prova det här:

Skriv varje dag ner två saker du har att vara tacksam för. Det du fokuserar på får du mer av!

Sluta klaga över det du inte vill ha. Det du ger näring med dina tankar växer. Genom att säga ”Jag hatar mitt arbete” kommer vi ingenstans. Säg i stället ”Jag accepterar nu ett underbart nytt jobb”,  då öppnar vi möjligheter i vårt medvetande för att skapa detta.

Gör ständigt påståenden om hur du vill ha ditt liv. Men säg dom i presens, dvs i nutid.

”Jag är” , ”jag har.”

”Jag är nu öppen och mottaglig för allt det goda och överflödet i universum. Tack Livet!”

Vad tror du om den? Jag säger den tre gånger om dagen, medan jag står med händerna utsträckta, som om jag tar emot.

Jag kom just hem. I dag träffade jag M och A på JAVA. Vi åt en lättare lunch och hade det trevligt. Det var ett tag sen vi träffades, alla tre, så vi hade en del att dryfta. Osökt kom vi in på relationer. Med män. De andra relationerna är i regel okomplicerade. Men i de nära relationerna, med någon som betyder mycket, kan det köra ihop sig. Det är lätt att bli extra sårbar, och det gör mer ont när någon man älskar säger något som gör att hela hjärtat bara brister, POFF! Syftet från den andre var säkert inte att krascha hjärtat men ens egna tankar och tolkningar kanske spär på, och så POFF! Allting blir svart. Kay Pollak säger, att det är i de mest nära relationerna vi lär oss mest. Jag tror honom.

Sånt pratade vi om, och om att våga flytta ihop med den där som gör POFF i hjärtat på en, och om nyårsafton och hur vi ska fira på olika håll.

Vi skulle ha kunnat sitta kvar än, men Parkeringsautomater styr folks liv ibland, ska det va så? Jag bara undrar.

Efter det gick jag på stan. Eftersom jag inte utforskat rean, och blir stressad av det, så bestämde jag mig för att checka vad jag missat. Det slutade med att jag köpte tre plagg på GINA, och det var tre plagg som det INTE var rea på. Och ingenting av det ska jag ha på nyårsafton. Vad jag ska ha då vet jag faktiskt inte. Jag vill vara fin. Jag har en del snygga kläder, men det är ju ändå annat att köpa något NYTT!

Tjugonioåringen bjöd hem mig och tjugofemåringen på pannbiff. Himla trevligt. Under tiden vi åt pratade vi, och det blev ett så bra samtal, ett samtal på djupet. Ni fattar. Ett mor-och-döttrar-samtal. Jag säger bara det, vilken gåva det är att ha dessa ungar. Jag har fått dom från Änglarna. Ibland, när jag sitter med dom och det sker såna möten, som till exempel i dag, så får jag nypa mig. Hur kunde mitt liv bli så här? Hur kunde just jag få dessa själar till mina barn? Jag lär mig massor när jag är med dom. Om mig själv och om Livet. Och känner en enorm glädje och tacksamhet.

Och nu sitter jag här, med nonalcoholic glögg, (Och lita inte på att alkoholfri glögg är alkoholfri, om det är viktigt för dig. Lusläs innehållsdeklarationen.)

Och elden sprakar i kaminen och jag har hundra värmeljus tända, och senare i kväll kommer någon hit, och i morgon är det Nyårsafton.

På eftermiddagen ska jag på vigsel. Det ska bli fint att se. Jisses, vad ska jag ha på mig ? Det får bli kavaj och kjol. Alltid snyggt och stilfullt.

Tacksam i dag för:

  • Lunchen på JAVA med A och M.
  • Samtalet med döttrarna.
  • Mitt hus som är så juligt och mysigt.

 

 

Hur ska du ha det 2009?

Någonting låter. Det är ”Last Christmas” med Georg Michael. Jag är i djup koma, men fattar till slut att det är mobilen som ringer, och fumlar med handen efter den, svarar, och långt bort i andra ändan hör jag rösten på en kvinna med tysk brytning. Hon berättar att veterinären ska till läkaren klockan två, så katten kan inte komma i dag. Hon får upprepa det två gånger innan jag förstår, och det beror inte på hennes tyska brytning, utan på min koma. Och tidpunkten. Tänk dig själv att bli väckt av ett telefonsamtal där någon säger att veterinären ska till läkaren så katten kan inte komma.

 – Ehh?… vänta nu.

Klockan 8.23 ringer människan. Mitt i natten. Jag är klok nog att lägga in den nya tiden jag får i mobilen med alarm genast när jag har avslutat samtalet. Annars skulle det vara helt borta ur mitt medvetande forever.

Sen somnar jag om och vaknar av larmet jag ställt 9.45, för att ringa och väcka en som är lika mycket i koma som jag på förmiddagarna. Efter det somnar jag om igen, och Gud så underbart det är, det där att vakna och veta att jag får somna om! Om jag sover hela tiden vet jag ju inte hur bra jag har det. Och det är ju synd.

I dag tog jag mig ner på stan, totalt ovetande om att det är så kopiöst med folk i affärerna. Vad gör dom? Vad missar jag? Jag har inte köpt en enda grej på rean. Tror ni jag blir stressad av att jag inte vet vad jag har missat eller?

Anledningen till att jag åkte till stan i dag var att min kompis fyller år. 38 som hon sa. Så jag skulle hitta en present. Det blev lite Bodybutter och bodylotion och duschgele i ett litet kit.

Sen packade jag in tjugofemåringen och tjugonioåringen i cabben och åkte hem till trettioåttaåringen som märkligt nog har en dotter född -69, jag vet inte hur det har gått till…

Hennes karl hade gjort vegetarisk gryta, som vi blev bjudna på. Och sedan blev det tårta och kaffe, och vi tittade på gamla kort från när vi alla bodde på UBT och barnen var små och vi var unga och solen sken alla dagar och livet var enkelt och okomplicerat. tror jag. Det var ju sen, när jag tvingades bli medveten, när jag inte kunde leva med skygglappar längre, som det blev så jäkla komplicerat allting. Men det blev BRA. Fast jobbigt. Sen efter det jobbiga blev det bra igen, och bättre än då med skygglapparna. Fast komplicerat. Typ.

Nu är det inte så komplicerat längre utom när jag faller ner i en grop och inte hinner stoppa min inre destroyer som sätter på en bandspelare med destruktiva tankar som blir till ord som blir till handling som blir mitt öde om jag inte ser upp och skärper till mig, och sätter STOPP. 

Nu när det ska komma ett nytt år med 365 oskrivna blad till dig och till mig är det kanske bra att sätta upp mål. Vad vill DU ha ut av 2009? Gör en lista, beställ! Du kanske vill ha ett nytt jobb? Vad ska det jobbet ge dig? Vad ska det innehålla? Hur mycket ska du tjäna? Vilka arbetstider ska du ha? Ska du ha ett eget företag kanske?

Eller vill du ändra ditt boende? Var och hur vill du bo? När ska du ha hittat det perfekta boendet? I mars kanske? Eller ska du vänta till september, efter semestern?

Och relationer? Hur ska han vara, eller hon, som du väntar på? Lång? Generös? Drogfri? Gilla hav och båtar? Ärlig? Humoristisk? Eller vill du ha en liten kort från Hudiksvall som tycker om att åka snöscooter?

Välj själv! Ask and it´s given.

Nästan inga tider att passa…

Att inte ha några tider att passa är verkligen lyx. jag har varit befriad i flera dagar nu och inte behövt veta vad klockan är överhuvudtaget, annat än för att eventuellt taima ett TV-program.

Men i morgon är det slut. I morgon är det dessutom en ganska besvärlig tid att passa.

En tid som inte alltid går att hålla, hur långt i förväg den än planeras.

Katten ska till veterinären.

Det är dags för en spruta igen. mot hennes allergi. Hon har livsmedelsallergi. Nu, när det ändå har börjar klia på henne, har hon fått räkor och lax och vanliga kattknöpar. Men nu ska hon återgå till allergifoder igen.

Att få in henne i kattburen är, som jag skrivit tidigare, ett elände. Som tur är finns tjugofemåringen i stan. Hon är bättre på att trixa till det än jag. När jag kommer in genom dörren för att hämta henne i buren, VET hon det av någon outgrundlig anledning. Då sticker hon in under sängen eller bakom soffan, och jag försöker leka kattpsykolog och sätter mig och låtsas prata i telefon eller nåt, men hon fattar att jag fejkar och kommer inte och lägger sig i knäet som hon gör när jag pratar på riktigt.

Så vi brukar vara rejält försenade när jag svettig och stressad bär in henne till kliniken på Änglahöjden.

Men jag ska inte ta ut eländet i förskott. Det blir nog bra i morgon bara jag håller mig undan.

Att inte ha tider att passa var det.

Det är helt underbart skönt. När människor är på väg att bli ”utbrända” eller vad det nu kallas, ”vidbrända” säger en del, så kan det vara bra att inte ha mer än högst ett åtagande per dag. En enda tid att passa, inte mer. Det är alldeles tillräckligt.

Själv går jag inte alls efter klockan nu. Jag går på känsla. Äter när jag är hungrig, lägger mig när jag har lust. Kliver upp när jag vaknar. Sover en extra stund på dan om jag känner för det. Det blir så bra så.

Livet är gott.

 

 

 

Bara verklighet

I natt framför en brasa med en kopp te:

 – Om det här var en film skulle jag vilja se den igen och igen och igen.

Men det var ingen film. Det var på riktigt. Alltihopa.

Jag syftar på de senaste dygnen i mitt liv. Det har varit så himla bra. Det har inte varit stora grejjer som vinster på Lotto eller löneförhöjning eller fester eller krogbesök eller att jag fått ett nytt jobb eller vunnit första pris i någon tävling eller handlat om resor till främmande länder eller att jag hittat värsta snygga stövlarna för halva reapriset.

Det har varit annat. Närhet. Värme. Kärlek. Trygghet och Andlighet. Och stjärnklara nätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ögonblickslyckor

Laxen och sillen åker ut och in i kylen, potatis kokas och köttbullarna värms igen och igen. Där Aladdinaskens favoritpraliner låg gapar nu bara tomma hål. Och här sitter jag, det är Annandag Jul och jag bara älskar ledigheten. Inga tider att passa. Inget mobilalarm som låter på morgonen. Jag kan vara uppe hur länge jag vill och sova tills jag vaknar. Gud va bra jag har det!

Och stjärnorna på himlen de blänka. I går kväll var det magiskt. På riktigt. Vi stod i mörkret vid stranden och såg upp mot himlens mörka rund där tusen miljoner stjärnor gnistrade. Det är andlighet för mig. Och romantik. En vacker stund att spara i mitt hjärta.

Jag kallar såna stunder ”Ögonblickslyckor”. Såna samlar jag på. Inte så att jag har dom i en låda, men jag har dom i hjärtat. Lycka är för  mig inget som finns konstant i månader, eller ens veckor. Intensiv lycka, som känns i hela kroppen och själen, som vibrerar i vaje cell och sprider ett gyllene ljus inuti hjärtat, är dyrbar. Den finns i nuet, och varar från en tiondels sekund upp till högst ett par timmar. Och den kräver närvaro. medvetenhet.

Jag kan leverera några ögonblickslyckor.

Nyårsdagen 1979

Jag kommer ut från Tomaskyrkan. På mitt vänstra ringfinger gnistrar vigselringen. Det är trettio grader kallt ute men i mig är det varmt och alldeles lyckligt.

Juni 1998 och juni 2002

Mina döttrar tar studenten. Det behövs inga ord.

Maj 2000

Jag är klar med min addiktologutbildning. Vi har examen. Jag tar emot ”Korpen” av min väninna och kurskamrat. Tårarna rinner.

År 2002 på Long Island.

Jag har varit på bröllop. Sitter i en hyrd Lincoln på väg till Amagansett. Ur väskan tar jag upp den lilla asken som låg vid mitt kuvert på bröllopsmiddagen. Inuti ligger en utsökt chokladpralin som jag stoppar i munnen. Jag är i ögonblicket, i nuet, och inser att just detta ögonblick kommer inte tillbaka.

Eller ta den här:

Juni 2008

Jag kliver ut i havet, det är årets första dopp. Solen skiner, jag är på en ö. Vi har åkt båt dit och klivit i land. Hela sommaren ligger framför mig.

Annandag jul 2008

Jag sitter här bredvid julgranen. Mina döttrar sitter intill mig. En av dom har somnat. Vi har ätit. Ljusen brinner. Kaffe på gång, allt är bra.

 

 

 

Min julafton

Vaknar i dag på juldan klockan tolv med huvudvärk. Och det är inte på grund av snaps eller annat alkoholhaltigt intag. Jag drog visserligen i mig en och en halv LOKA förutom julmusten till middan men det blir man inte bakis av.

Jag hade en jättetrevlig julafton. Döttrarna och jag träffades först på Hilleborg, där vi önskade mamma God Jul. Det var lite kinkigt där, som det får vara när man är 93, men vi bestämde oss för att ta en runda i huset med rollatorn. Efter typ tre meter sa hon ”Jag ångrar mig”, men lät sig övertalas att fortsätta, och när vi passerade husets charmör som bor på en annan avdelning, och alltid delar ut komplimanger åt henne, sken hon upp lite, men gav sig inte tid att stanna till.

 – Nu kommer mitt gullhjärta! utbrister han.

Hon svarar inte.

 – Du har hy som en barnrumpa!

Hon skrider förbi utan en min.

 – Ingen går som du! Du är den enda i hela huset som lyfter på fötterna! försöker han igen, för att fånga hennes uppmärksamhet.

Hon har hunnit en bit ner i korridoren, men kostar på sig ett avmätt ”God Jul”.

Jag fick alltid höra av henne, att man som kvinna ska spela ”hard-to-get”. Hon lever tydligen efter det än. För mig har det gått så där. Men jag kanske kommer dit jag med, när jag blir 93. Vem vet.

Sedan skyndar hon så gott det går till sitt rum, och vill lägga sig.

 – Jag har inte fått nåt kaffe på hela dan!

 – Men det får du efter maten mormor.

 – Nej då är det för sent! Då kan jag inte sova!

 – Mamma vill du ha en kopp nu?

 – NEJ! fräser hon. Inte före maten!

Vi har med en julklapp till henne. En CD med Julkonsert av de Tre Tenorerna.

 – Ska vi lyssna på den, mormor?

 – Jag vet inte.

”Holy Night” strömmar ut i rummet.

 – Är det fint mormor?

 – Nej FY vilken tråkig musik! Sätt på ABBA!

Då ska man veta att jag är uppvuxen med klassisk musik, Tchaikovskys i B moll spelades ofta på hög volym och då fick jag inte säga halv sju. Mamma hade abbonemang på Konserthuset och gick så ofta hon kunde på konserter.

Vi sätter på ABBA igen och hon är nöjd ett tag.

Sen blir det oroligt igen, hon är törstig, kan inte svälja, vill ha sugtablett, hon är kissnödig fast hon nyss var på toa, och så larmar hon fast vi är där och kan hjälpa henne, men Yvonne ska komma.

Till sist följer vi henne ut till matbordet där de andra sitter och äter julmat. Vi kramar om henne och önskar God Jul, och så fortsätter vi i två bilar hem till mig för att fira jul.

I Trödje saktar jag ner, stannar till vid vägkanten och cabbar ner. Jag drar upp huvan på Canadian Goosekopian, drar ner muddarna över händerna, skruvar upp värmen till 27 grader, blinkar och svänger ut på Jungfrukustvägen igen. Med Elvis ”Blue Christmas” på hög volym kör jag norrut, och det är bara jag, cabben och stjärnorna ovanför, och det är alldeles underbart och galet och inga andra bilar syns till och det är bra, för det är inte riktigt comme il faut att köra nercabbat på julafton, men vem bestämmer vad som är normalt och inte?

Sedan äter vi julmat, min familj och jag, och dricker kaffe ur Måsenkopparna, och delar ut julklappar och äter choklad och Rocky Road och marsipan, och jag känner verkligen långt inne i hjärtat hur mycket jag har att vara tacksam för. Vem lovade mig att jag skulle få bli mamma och vem har sagt att just jag skulle ha en julafton fylld med glädje och julefrid?

Efter ”Grabben i graven bredvid” åker dom till sitt, och jag hämtar några paket i skåpet, sätter mig i bilen igen klockan tolv och åker hem till någon jag inte hunnit träffa på julafton. Jag blir där ett par timmar och kommer hem igen och somnar som en stock.

Julafton är över för denna gång.

Ser du julgåvorna som inte går att slå in i paket?

Och så är den här, julaftonen. Precis nu. JULAFTON.

Granen som jag hämtade på tomten står här, så fin och grön, och fruktfatet dignar av apelsiner, mandariner, juläpplen, en ananas och dadlar. Hemgjort godis och specialinlagd sill finns i kylen. Tjugofemåringen gjorde köttbullar i går, avancerade, hennes svåger är kock och har delat med sig av ett recept som heter duga.

I går hade vi uppesittarkväll, fast så mycket sitta blev det inte förrän väldigt sent. Men klockan tolv, just när det blev den tjugofjärde, hade jag det riktigt juligt och mysigt.

Det är skönt att få några timmar för mig själv och bara vara. Jag tänker gå på walk-about och känna lite andlighet i naturen. Gå ner till havet, följa stigen efter stranden ut till sundet vid ön. I dag slipper jag stan. I dag slipper jag stressen och jäktet. Äntligen.

Det är lätt i dessa tider att bara ägna sig åt de gåvor som är inslagna i papper. Men hjärtats gåvor är säkert ännu större, om vi bara ger oss tid, om vi bara är lyhörda. För mig är hjärtats glädje den glädje som känns inuti, och som handlar  mycket om att inte ta Livet för givet.

Kramen från mina döttrar när dom säger God Jul, telefonsamtalen från Maud, Anita och Eva i förmiddags, doften av nybakt julbröd, träden utanför fönstren och himlens ljus, fåglarna vid fågelbordet, och glädjen över att på eftermiddagen kommer min familj och vi får tillsammans fira julen här i mitt lilla hus vid skogens slut, där liten tomte tittar ut.

Jag önskar er alla en fridfull och glädjefull jul.

Så kan det gå.

Efter ett par timmar på stan, in och ut i olika affärer, träffade jag just Annelie som jag skrev om i går, och vi gick på JAVA och käkade och satt och surrade en stund. Skönt att koppla bort julbestyren ett tag och bara vara här och nu. Vi har jobbat ihop för typ elva år sen, och vi har också gått bredvid varandra på andra vägar…där fick jag till det!

Hur som helst var det kul att träffa henne och efter det gick jag och hämtade bilen på söder, parkerade den på trottoaren utanför mottagningen, eftersom jag bara skulle lasta ur lite kassar med julklappar. Men så tog det väl lite för lång tid tydligen, för när jag kom ut hade nån jädra P-vakt lappat bilen. Jag tror inte ni vill veta vad jag tänkte då. Men det var snudd på det som sades i filmen i går. Nu använder ju inte jag the F-word men jag kan förstå att folk gör det i såna här situationer. Verkligen.

Hur i hela friden kan det ränna så många Lapplisor överallt? Kan det vara en bra idé att spara in på deras löner? Har ni nånsin hört en Nyhetsuppläsning som låter så här:

 – I dag avskedades etthundranittiotvå parkeringsvakter i Gävle kommun. Kommunen avser att satsa på mindre barngrupper i stället, och på sjukvården.

Näe inte fan.

Det bara KRYLLADE av parkeringsvakter på stan i dag. Har dom ingen semester att ta ut? Ska dom inte vara lediga och göra knäck och lägga in sill som vi andra? Lägger parkeringsvakter inte in sill? Äter dom surströmming på julafton?

Suck.

Efter den fadäsen åkte jag och tjugofemåringen till Valbo. Trodde vi. Men av någon outgrundlig anledning missade vi avfarten och kunde inte vända förrän i Lissabon (hihi gammalt skämt!), nä men i Forsbacka. Det är ju precis det man vill göra så här någon dag innan julafton, ta en extra avstickare och titta hur det ser ut i Forsbacka nu för tiden. Jag menar det har man ju tid med precis den 22:a december.

Packat med bilar var det på Köpcentrum, men vi hittade en parkeringsruta, och säga vad man vill om Köpis, men se parkeringsvakter finns det INTE där! Vi for runt  i affärer ett par timmar igen, och jag träffade en till som hade kört förbi avfarten till Valbo, och kollat runt lite i Forsbacka. Populärt utflyktsmål tydligen.

Vi lyssnade lite på Valbo Musikkår som iförda tomteluvor spelade jul-låtar innan vi åkte till stan igen, tjugofemåringen skulle direkt på julklappsbyte med sina polare, och jag släppte av henne och fortsatte hem för att göra knäck-kakan, och köttfärssås till middag, och marsipangodis igen (det blev populärt), och slå in paketenochskrivajulklappsadresserochgörarent tvättställetochdammtorkaochkrullajulklappssnörenaochskållamandel-ochtömmaaskanikaminenochmatafåglarnaochhållapåååååååååååååååååååå!

Och nu är det mitt-i-natten igen och jag kollar reprisen på dansbandstävlingen och har tankar på eskapism. Till exempel skulle jag kunna dra till ett annat land nästa jul. Till ett land utan parkeringsvakter och utan recept på Rocky Road och annat tjaffs, och utan adventsstakar och tvättade fönster och torkat damm och utan rödbetssallad till och med.

Men Gud vad jag skulle längta efter Svensk Jul då. Säkert. Jag skulle sitta där och undra om jag fått några julkort hemma i brevlådan, och gråta efter saffransbullarna och tomteljusstaken och den trassliga ljusslingan  och Helga Natt.

Jaja, som jag skrev på Fejjan, jag vet snart inte vad jag gör och varför, men jag vet att det är jul snart.

I morgon ska jag och tjugofemåringen hugga gran.

Jodå så att.

Crazy about my Cab

I kväll har jag tittat på Heartbreak  Hotel, jag bara älskar den filmen. Första gången jag såg den på bio tjööööt vi av skratt, Annelie och jag, och vi missade mycket av replikerna för vi hörde bara oss själva. Ja, vi höll verkligen på gå åt. Sen såg jag den en gång till på bio innan den kom ut på DVD. I kväll gick den på fyran och jag skrattar fortfarande halvt ihjäl mig.

Det jag minns mest från första gången jag såg filmen var cabben hon körde. Jag klippte ut en bild på en likadan och satte upp på kylskåpet. Jag affirmerade, visualiserade, drömde och provkörde. I september hittade jag den ”rätte” på Peugeot i Kista. Vit skinnklädsel. Den är en dröm som blivit sann.

Jag har alltid gillat bilar. Min far körde rally och bärgningsbil, och jobbade på Yngve Swenssons i Västerås. Sen kom ju styvfarsan som körde Scania Vabis, och av honom fick jag leksaksbilar i present. Han lärde mig känna igen olika bilmärken när jag satt bredvid honom i den gröna lastbilen.

Första gången jag blev förälskad i en bil var jag sexton och såg en P 1800. Kanske hade jag sett den på ”Helgonet” på TV men den jag minns körde på Brynäsgatan och var vit. Någon sådan fick jag aldrig i min ägo, men jag tycker fortfarande den är så snygg i modellen. Jag gillar linjerna, mjuka, strömlinjeformade.

 Ja, nu är det mitt-i-natten igen och jag har inte fått mycket gjort i dag kan jag säga. Städat lite, kollat igenom julklappar och skrivit lista på vad som ska handlas i matväg till jul, slagit in några paket, och i kväll var jag hem till Mr X och fikade och lyssnade på julmusik. När jag körde till honom snöade det så där himla mysigt och vimsigt och jag hade min Peugeot och den har jag inte kört så  mycket i vinterväglag, visst känns den lite slängigare än Volvon men det är nog för att jag är mer van med den.

Men hallå! När jag har skrivit meningen ovan hör jag ett billarm, tittar ut och där står min bil och tjuter och blinkar! Och jag ut och försöker stänga av innan alla grannarna vaknar… tror inte det gick så bra, jag tryckte på allt som gick att trycka på men det tjöt och tjöt! Till sist blev det tyst och nu får den stå olåst i natt för att det inte ska hända igen.

Hur f..n gick det där till? Ja jag fattar ingenting. Inga spår i snön, ingen vind, ingenting… Hua. Det har aldrig hänt förr heller.

 

 

Nattblogg igen

I spöregn körde jag upp bilen på gården och började leta efter nyckeln. Den fanns inte i väskan. Jag tittade i baksätet, mellan sätena i fram, på golvet, överallt. Ingen nyckel. Inte i fickorna, ingenstans. Ringde dottern, bad henne kolla fickorna på min andra jacka, ja-a-då, där låg den.

Bara att köra de nära tre milen tillbaka, där gick nästan en timme. Och en massa irritation.

Jag har ingen extranyckel under blomkrukan på altan, jag. Men det ska jag skaffa.

Så jag missade dansbandstävlingen men såg vilka som vann. Jag tycker det har varit kul att titta på det programmet på lördagarna, och ”Svenssons”. Det var sista gången i kväll för båda programmen, och IDOL är ju också slut. Hur ska det bli undrar man. Ja, jag är ingen TV-maniac i vanliga fall, tvärtom, men jag har haft nöje av att titta på en del grejer i vinter. Ganska mycket, faktiskt.

Det är första gången det händer att jag inte har nyckeln med mig. Men det är inte konstigt, för mitt liv har varit turbulent den senaste veckan. Jag får vara glad att jag inte har glömt vem jag är, eller var jag bor. Ledigheten är efterlängtad. Det är som om jag står på så länge jag behöver, men när ledigheten närmar sig, då tillåter jag mig att släppa på rustningen. Och då blir det tydligt hur trött jag är. Ett enda litet extra bekymmer blir enormt stort och jag får lätt att fastna i grubblerier och tvivel på det som är självklart annars.

Nu är jag lite på väg att hitta mig själv igen. Och jag tänker hålla i mig nu så jag inte slarvar bort mig mera.

Vi har en tradition, det är ”Lilla Julafton”, som vi firar tillsammans med en väninna och hennes familj. Vi var till henne i dag, och fick en kanongod paj med sallad till. Sen bytte vi julklappar till kaffet. I år var lilla Felix, nio månader, med, och fick en alldeles egen julklapp. Men han var mer intresserad av själva julklappspapperet.

Nu är det Vintersolståndet. Fattar ni! NU VÄNDER DET! Inte för att jag lider av mörkret, men det är bara så fantastiskt att nästan dag för dag kunna följa hur dagsljuset dröjer sig kvar längre och längre. Det märks kanske inte redan i december, men så småningom blir det tydligt. Typ i slutet av januari. Jag uppskattar att bo i Sverige. Vädrets och årstidernas växlingar är värdefulla att få uppleva.

Havet hade en särskilt vacker blå färg i dag. Typ dovt mörkt blågrått. Havet är något av det vackraste jag vet. Och det mäktigaste. Jag gillar att se ut över ett stormigt hav, och känna mig liten och maktlös. Kasta in handduken, kapitulera. Igen.

I morgon ska jag ha genomgång av julklappar, slå in dom som ligger i sina påsar, och ev komplettera om något fattas. En sillinläggning blir det också, med creme fraiche och dill och röd lök.