Nattblogg igen

I spöregn körde jag upp bilen på gården och började leta efter nyckeln. Den fanns inte i väskan. Jag tittade i baksätet, mellan sätena i fram, på golvet, överallt. Ingen nyckel. Inte i fickorna, ingenstans. Ringde dottern, bad henne kolla fickorna på min andra jacka, ja-a-då, där låg den.

Bara att köra de nära tre milen tillbaka, där gick nästan en timme. Och en massa irritation.

Jag har ingen extranyckel under blomkrukan på altan, jag. Men det ska jag skaffa.

Så jag missade dansbandstävlingen men såg vilka som vann. Jag tycker det har varit kul att titta på det programmet på lördagarna, och ”Svenssons”. Det var sista gången i kväll för båda programmen, och IDOL är ju också slut. Hur ska det bli undrar man. Ja, jag är ingen TV-maniac i vanliga fall, tvärtom, men jag har haft nöje av att titta på en del grejer i vinter. Ganska mycket, faktiskt.

Det är första gången det händer att jag inte har nyckeln med mig. Men det är inte konstigt, för mitt liv har varit turbulent den senaste veckan. Jag får vara glad att jag inte har glömt vem jag är, eller var jag bor. Ledigheten är efterlängtad. Det är som om jag står på så länge jag behöver, men när ledigheten närmar sig, då tillåter jag mig att släppa på rustningen. Och då blir det tydligt hur trött jag är. Ett enda litet extra bekymmer blir enormt stort och jag får lätt att fastna i grubblerier och tvivel på det som är självklart annars.

Nu är jag lite på väg att hitta mig själv igen. Och jag tänker hålla i mig nu så jag inte slarvar bort mig mera.

Vi har en tradition, det är ”Lilla Julafton”, som vi firar tillsammans med en väninna och hennes familj. Vi var till henne i dag, och fick en kanongod paj med sallad till. Sen bytte vi julklappar till kaffet. I år var lilla Felix, nio månader, med, och fick en alldeles egen julklapp. Men han var mer intresserad av själva julklappspapperet.

Nu är det Vintersolståndet. Fattar ni! NU VÄNDER DET! Inte för att jag lider av mörkret, men det är bara så fantastiskt att nästan dag för dag kunna följa hur dagsljuset dröjer sig kvar längre och längre. Det märks kanske inte redan i december, men så småningom blir det tydligt. Typ i slutet av januari. Jag uppskattar att bo i Sverige. Vädrets och årstidernas växlingar är värdefulla att få uppleva.

Havet hade en särskilt vacker blå färg i dag. Typ dovt mörkt blågrått. Havet är något av det vackraste jag vet. Och det mäktigaste. Jag gillar att se ut över ett stormigt hav, och känna mig liten och maktlös. Kasta in handduken, kapitulera. Igen.

I morgon ska jag ha genomgång av julklappar, slå in dom som ligger i sina påsar, och ev komplettera om något fattas. En sillinläggning blir det också, med creme fraiche och dill och röd lök.

2 reaktioner till “Nattblogg igen”

  1. Att stå på land och se ut över stormigt hav kan
    nog vara upplyftande , men man tänker annorlunda
    när man befinner sig på det under samma förhållanden.

    God Jul
    Åsundsharen B

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *