Nästan inga tider att passa…

Att inte ha några tider att passa är verkligen lyx. jag har varit befriad i flera dagar nu och inte behövt veta vad klockan är överhuvudtaget, annat än för att eventuellt taima ett TV-program.

Men i morgon är det slut. I morgon är det dessutom en ganska besvärlig tid att passa.

En tid som inte alltid går att hålla, hur långt i förväg den än planeras.

Katten ska till veterinären.

Det är dags för en spruta igen. mot hennes allergi. Hon har livsmedelsallergi. Nu, när det ändå har börjar klia på henne, har hon fått räkor och lax och vanliga kattknöpar. Men nu ska hon återgå till allergifoder igen.

Att få in henne i kattburen är, som jag skrivit tidigare, ett elände. Som tur är finns tjugofemåringen i stan. Hon är bättre på att trixa till det än jag. När jag kommer in genom dörren för att hämta henne i buren, VET hon det av någon outgrundlig anledning. Då sticker hon in under sängen eller bakom soffan, och jag försöker leka kattpsykolog och sätter mig och låtsas prata i telefon eller nåt, men hon fattar att jag fejkar och kommer inte och lägger sig i knäet som hon gör när jag pratar på riktigt.

Så vi brukar vara rejält försenade när jag svettig och stressad bär in henne till kliniken på Änglahöjden.

Men jag ska inte ta ut eländet i förskott. Det blir nog bra i morgon bara jag håller mig undan.

Att inte ha tider att passa var det.

Det är helt underbart skönt. När människor är på väg att bli ”utbrända” eller vad det nu kallas, ”vidbrända” säger en del, så kan det vara bra att inte ha mer än högst ett åtagande per dag. En enda tid att passa, inte mer. Det är alldeles tillräckligt.

Själv går jag inte alls efter klockan nu. Jag går på känsla. Äter när jag är hungrig, lägger mig när jag har lust. Kliver upp när jag vaknar. Sover en extra stund på dan om jag känner för det. Det blir så bra så.

Livet är gott.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *