Hur ska du ha det 2009?

Någonting låter. Det är ”Last Christmas” med Georg Michael. Jag är i djup koma, men fattar till slut att det är mobilen som ringer, och fumlar med handen efter den, svarar, och långt bort i andra ändan hör jag rösten på en kvinna med tysk brytning. Hon berättar att veterinären ska till läkaren klockan två, så katten kan inte komma i dag. Hon får upprepa det två gånger innan jag förstår, och det beror inte på hennes tyska brytning, utan på min koma. Och tidpunkten. Tänk dig själv att bli väckt av ett telefonsamtal där någon säger att veterinären ska till läkaren så katten kan inte komma.

 – Ehh?… vänta nu.

Klockan 8.23 ringer människan. Mitt i natten. Jag är klok nog att lägga in den nya tiden jag får i mobilen med alarm genast när jag har avslutat samtalet. Annars skulle det vara helt borta ur mitt medvetande forever.

Sen somnar jag om och vaknar av larmet jag ställt 9.45, för att ringa och väcka en som är lika mycket i koma som jag på förmiddagarna. Efter det somnar jag om igen, och Gud så underbart det är, det där att vakna och veta att jag får somna om! Om jag sover hela tiden vet jag ju inte hur bra jag har det. Och det är ju synd.

I dag tog jag mig ner på stan, totalt ovetande om att det är så kopiöst med folk i affärerna. Vad gör dom? Vad missar jag? Jag har inte köpt en enda grej på rean. Tror ni jag blir stressad av att jag inte vet vad jag har missat eller?

Anledningen till att jag åkte till stan i dag var att min kompis fyller år. 38 som hon sa. Så jag skulle hitta en present. Det blev lite Bodybutter och bodylotion och duschgele i ett litet kit.

Sen packade jag in tjugofemåringen och tjugonioåringen i cabben och åkte hem till trettioåttaåringen som märkligt nog har en dotter född -69, jag vet inte hur det har gått till…

Hennes karl hade gjort vegetarisk gryta, som vi blev bjudna på. Och sedan blev det tårta och kaffe, och vi tittade på gamla kort från när vi alla bodde på UBT och barnen var små och vi var unga och solen sken alla dagar och livet var enkelt och okomplicerat. tror jag. Det var ju sen, när jag tvingades bli medveten, när jag inte kunde leva med skygglappar längre, som det blev så jäkla komplicerat allting. Men det blev BRA. Fast jobbigt. Sen efter det jobbiga blev det bra igen, och bättre än då med skygglapparna. Fast komplicerat. Typ.

Nu är det inte så komplicerat längre utom när jag faller ner i en grop och inte hinner stoppa min inre destroyer som sätter på en bandspelare med destruktiva tankar som blir till ord som blir till handling som blir mitt öde om jag inte ser upp och skärper till mig, och sätter STOPP. 

Nu när det ska komma ett nytt år med 365 oskrivna blad till dig och till mig är det kanske bra att sätta upp mål. Vad vill DU ha ut av 2009? Gör en lista, beställ! Du kanske vill ha ett nytt jobb? Vad ska det jobbet ge dig? Vad ska det innehålla? Hur mycket ska du tjäna? Vilka arbetstider ska du ha? Ska du ha ett eget företag kanske?

Eller vill du ändra ditt boende? Var och hur vill du bo? När ska du ha hittat det perfekta boendet? I mars kanske? Eller ska du vänta till september, efter semestern?

Och relationer? Hur ska han vara, eller hon, som du väntar på? Lång? Generös? Drogfri? Gilla hav och båtar? Ärlig? Humoristisk? Eller vill du ha en liten kort från Hudiksvall som tycker om att åka snöscooter?

Välj själv! Ask and it´s given.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *