Det arkitektritade dasset

Utedasset behövdes göras om en sommar för några år sen, och ex nr 2 var behjälplig och tog bland annat upp ett fönster så det skulle komma in lite ljus. 

Det skulle han inte ha gjort. När min mor fick se det blev hon helt ifrån sig. HUR kunde man göra så?! Hela dasset var förstört! Dasset, som var ARKITEKTRITAT!

Hennes salig make var visserligen arkitekt, men jag tror inte att utedasset var mer värt eller K-märkt för att han hade ritat och byggt det.

Det var mycket som inte var bra i morsans ögon. Ingenting faktiskt. Hon har alltid varit otroligt pessimistisk, orolig och bara förväntat sig elände. Till exempel har hon väntat på tredje världskrigets utbrott sen 1960, då jag kom till henne och hennes man.

Jag är glad att jag inte blev som hon. Min biologiska mamma var i alla fall gladlynt av sig, även om hon var halvpackad för det mesta. Kanske just därför, vad vet jag. Sjukdomen tog henne vid fyrtioåtta års ålder. 

Hon tyckte om att spela cittra och sjunga, tillsammans med min styvfar, som spelade fiol. Ibland fick hon för sig att ringa till faster i Gävle fast klockan var tolv på natten, och då spelade hon cittra i telefonen och jag skulle sjunga.

 – Har du flickan uppe så här sent? utbrast Faster, (som sen blev min ”mamma”)

 – Ja, alla ska trivas! sa morsan, och det är väl kanske en anledning till att jag än i dag blir som mest kreativ framåt tiotiden på kvällen.

Ja, som nu, faktiskt.

Nu ska jag göra mer julgodis. Med nougat och marsipan och små silverkulor.

Nu är allt bra.

Hela Nätverkshuset liksom skiner i dag, av ett gyllene ljus. Människorna här inne är gladare, lyckligare. I korridoren råder harmoni. De annars så trista väggarna bjuder in till en ny arbetsdag, med hoppfulla förväntningar. Värme råder. Kråkorna flyger inte längre upp och ner.

Jag såg den direkt i morse. Kartongen. Den låg på bordet i köket. 

Tänk så mycket en ALADDIN-ask kan göra.

TACK för det! Nu är det jul på Nätverkshuset i Tierp.  

I går möblerade jag om igen. Det kan bli så ibland, att jag möblerar om, eller så byter jag lokal. Jag tycker det räcker med ommöblering den här gången. Skönt. Det blir enklare så.

Jag känner mig bra i dag. Inte bara för chokladen. Stressen är borta! POFF! Och i dag kommer hon hem, min yngsta som är tjugofem och pluggar på annan ort. Jag ska möta henne vid tåget.

Den här gången ska jag försöka att inte babbla så mycket. Hon tycker att jag pratar för mycket. Hur hon nu kan tycka det.

”Grant me Serenity”

Kom just upp ur badet. Levande ljus, ingen lampa, badskum. Så avstressande! Vatten är det bästa som finns! Min stress bara försvinner, rinner ut med badvattnet. Eller sköljs av i mitt älskade hav. Förresten räcker det att bara se havet så är stressen väck.

Jag har inte varit i mitt hus på flera dygn. Där blir jag lugn. Får sinnesro. Jag längtar dit. Tänkte åka ut i kväll, men det blev så sent eftersom jag hade patienter på firman sent. Men nu har jag tagit julledigt på ett av mina jobb i alla fall. På företaget är det stängt nu tills efter helgerna.

Där har jag mest besök av de som är anhöriga till alkoholister, eller andra drogberoende. Jag tar även emot de som vuxit upp dysfunktionellt, och som har det man kallar ”Vuxnabarn-problematik”. Att inte kunna sätta gränser till exempel, och att stanna kvar i destruktiva relationer hellre än att vara ensam. Ett annat problem kan vara att hela tiden anpassa sig, vara till lags.

Medberoendet snor energi som attan. När alla andra är viktigare, alla andra behöver fås tas om hand först, eller man hela tiden är ockuperad i tankarna av en annan person (ofta en beroende), och fullt upptagen av att kontrollera den människan, och gör allt för att rädda andra, ta hand om andra, hjälpa, skydda, svara åt en annan, tänka åt en annan, styra och manipulera, ja då är det tungt att leva. Och vinsten i medberoendet är ungefär densamma som vinsten i ett drogberoende; Man slipper sig själv!

Men det som sker, sker hela tiden på bekostnad av en själv.

*

Ge mig Sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

Mod

att förändra det jag kan

och Förstånd

att inse skillnaden.

*************************************************************************

Jodå så att…

Dagens:

Mood: frustration blandat med värsta lyckokänslan

Outfit: svarta jeans, svart tröja, guldfärgad sjal

Längtar efter: ledig tid och att bara få vara

Arg på: att ENA Fastigheter inte har sopsortering för papper och plast

Glatt överraskad över: ENIRO som nu har en tjänst som gör att man kan spara de kontakter man söker på sin dator! TACK FÖR DET TELEVERKET…eller… ENIRO!

Jag har köpt en väska. En till. Jag vet att jag har många men det kan vara bra med en svart också. I lack. Den var superbillig! 199 på H&M. Faktiskt kände jag att jag behövde en ny. På riktigt. Hahahaaaaaa!

 

Var är chokladen?

En julafton när barnen var små bet jag av en tand. Vi hade skinkan i ugnen, det var på den tiden jag fortfarande gjorde julskinka, tack och lov har jag slutat med det och köper fyra skivor på sin höjd, färdiga. I alla fall så var det tanden nästan mitt fram som gick av, och jag klädde på ungarna i sina bylsiga overaller och åkte till tandläkarjouren. Det gick ganska fort och lätt, (men det kostade skjortan och halva brallan), och vi kom hem lagom till skinkan var klar.

Men det är som om om det har gått troll i det här med tandproblem vid jul. Just nu känns det som om det har lossnat en bit i en tand. Jag har inte tid med sånt nu. Flera år har det kört ihop sig med lossnade tandbitar före jul eller under julhelgen. HUR FASEN HAR JAG LYCKATS MED DET? 

Mina kompisar har alla fått chokladkartonger på sina arbetsplatser den här veckan, men här på min deltidsanställning på en ort där kråkorna flyger upp och ner, har inte en chokladkartong varit synlig! Jag försökte manipulera med min kollega Nisse, och han mumlade nåt om att köpa en ask, men nu när jag gick ut i köket och kollade så fanns det ingen Nisse och ingen chokladask heller. Vad är en jul utan chokladkartong på jobbet? NADA.

 

 

Julkort och snurrigt mail

Kom just hem från en trevlig kväll på ”Libanesen på hörnet” där B-M, Anita och jag åt jättegod mat. Efteråt önskade vi varandra God Jul, det kändes nästan lite sorgligt i mig. Nu ses vi antagligen inte förrän efter helgerna. Att gå ut och äta tillsammans med dom har blivit en vana. En trevlig vana!

Innan restaurangbesöket hann jag träffa äldsta dottern på stan. Vi gick och tittade på julklappar, dels till henne, och dels till hennes syster, som ju inte bor kvar här, men kommer hem till jul.

På bokhandeln hittade jag julkort som gjorde mig så glad så det kändes ända ner i magen! Tänk att hitta såna julkort. Precis så där juliga, glittrande, med julstämning som känns. Jag kommer inte att kunna skicka alla med just det motivet. Ett ska jag spara. Jag samlar.

Julkort är underbara att skicka och att få. Det finns personer som jag absolut inte skulle kunna låta bli att skicka julkort till. Då blev det ingen jul! Nummer 1 på min julkortslista är Birgitta, som har betytt så mycket i min barndom. Nummer två är Anita S. Samma sak där. Och hennes bror!

Sen kommer alla andra på samma plats. Som mest har jag skickat över 40 julkort. I år vet jag inte hur många det blir, jag vägrar att posta dom den 16:e som posten föreskriver. Då kommer dom den 17:e. Hur kul är det på en skala? Nej, take a walk on the wild side och vänta en eller ett par dar vetja.

Jag fick ett kul mail i dag. Så här stod det:

Snurra på höger fot medsols. Skriv samtidigt siffran 6 i luften med höger pekfinger.

Prova själv nu.

Visst är det skumt!

 

FOTEN KOMMER ATT BÖRJA SNURRA MOTSOLS!

Jag har provat och jag kan inte.

Jag mailade ut det till massa olika folk så halva soc och AME i Tierp satt nog och snurrade på sina högerfötter, plus vi på Nätverkshuset. (Om någon undrar varför ingen svarade i telefonerna i dag.)

Tacksam i dag för:

  • att jag hittade så fina julkort
  • en trevlig kväll med tjejerna
  • att jag har världens bästa jobb

 

Andas in. Andas ut.

I går kom någon och hjälpte mig med hyllan, och det ena ledde till det andra, så nu står det en annan hylla där jag hade tänkt att den nya skulle stå, och den nya står där den gamla stod, och jag satte Amaryllisen på den nya som var den gamla, fast på ett nytt ställe, och ljusbrickan bredvid, och det blev så fint! Fast det blev sent, innan jag somnade. Jag hade den där energin igen, som bara lyfter mig. Give me more!

Stressen knackar på. Jag har axlarna högre upp än vanligt, och får påminna mig om att andas. 1-2-3-4 på låååååång inandning, håll 1-2-3-4 och andas ut saaaaaaaaaaaaakta 1-2-3-4 och stanna 1-2-3-4. 

Jag har planerat in sånt jag inte har tid med. Som att gå ut och äta med A och B-M i kväll till exempel. Fast det kan vara bra. Jag behöver logga ut från jul-köret. Undrar hur jag hamnade i stress-träsket? Jag skulle ju inte! Nu när jag är där vet jag inte hur jag ska ta mig ur igen. Och så kommer allt mitt VILL. Jag vill så mycket. Lägga in egen sill, skicka fler julkort, baka fler Lussekatter, göra en till jul-limpa, göra egna köttbullar, köpa klart julklapparna, gå på gym, julpynta med det jag inte har tagit fram än, måla tårna med guldglitter. Så.

 

 

 

 

Måndagmorgon

Det kändes som att köra i en påse med bomull när jag svängde upp på E4 i morse. Dimman omslöt Volvon, termometern visade på nollan och varningslampan för halka lyste. Jag var ändå tvungen att dra på. Jag är trygg i min Volvo. Den gick dessutom igenom besiktningen utan ett påpekande!

På MIX MEGAPOL saknade jag Grys röst, och blev riktigt orolig där ett tag, tills Adam sa att hon var på Luciafirande med sin son. Pust. Hon, Anders och Adam är mina reskamrater varje morgon när jag åker till jobbet i Tierp, och jag känner det som om dom sitter med mig där i bilen. Jag garvar med dom, lägger mig i deras prat och är alldeles vilse i pannkakan utan dom.

Dom är så himla bra, dom där tre. Inga masker, dom bara är. Precis som Kevin.

Nu har Lennart satt på kaffet. Klockan nio kommer en kille på anställningsintervju. Vi ska ha en till terapeut här. Det behövs.  Kalendern är full fram till jul. En bit in i januari också.

 

Man ska va två

Jag kokar Fudge. Och skriver julkort samtidigt. Och på golvet ligger en IKEA-hylla utspridd i delar, men den ska sättas ihop i kväll hade jag tänkt. Problemet är att det framgår av beskrivningen att man ska vara två när man sätter ihop den. Dom har till och med satt ett kryss över bilden med bara en person, och intill den finns en bild med två personer. Båda ler. Den ensamma ler inte.

Så jag hoppas någon vill komma och hjälpa mig. Gärna en som har ett vattpass, för det var ett sånt också på bilden, och det har inte jag. Men vattpassfrågan kan man lösa på andra sätt…till exempel prova hur en kula rullar om man lägger den på vaddennuskaliggapå. Katten har en kula som jag nog kan få låna av henne.

Några julklappsinköp blev det i dag, men det är inte klart på långa vägar. Men det är lugnt. Jag hinner.

 

Qanuk

I natt var jag ute och gjorde snöänglar och traktorspår halv ett. Alla buskar och träd var iklädda ett vitt, tjockt glitter. Varje gren lika fint och symmetriskt dekorerad. Jag tappar andan i förundran.

Efteråt blev jag bjuden på saftglögg som värmde nästan ända ner i tårna, men dom var verkligen så där kalla, som dom blev när jag var barn och tappade känseln ibland.

Vi använder samma ord för fallande snö, snö på marken, hårt packad snö, slaskig snö, det är SNÖ alltihop.  Men en eskimå har olika ord för fallande snö, slaskig snö, och så vidare. Jag hittade i alla fall olika snö-ord  i svenskan:

aprilsnö
blötsnö
drivsnö
firnsnö
julsnö
klabbsnö
kornsnö
kramsnö
nysnö
pudersnö
skarsnö
snö
spårsnö
tösnö
yrsnö

På något ställe stod också ”kokain” men det var inte vad jag var ute efter.

Qanuk är snöflinga på språket yupik som ingår i den s.k. eskimåisk-aleutiska språkfamiljen. Fler exempel:

aniu snö på marken
muruaneq djup mjuk snö
qetrar skare
nutaryuk nysnö
qanisqineq snö som flyter på vattnet

”Snö som flyter på vattnet”, visst är det imponerande att det finns ett särskilt ord för just den snön?

I dag ska jag ta fram de önskelistor jag har fått på mailen, och se om Tomten är medgörlig.