Blå timmen

Kom nyss tillbaka fråm min walkabout. Det där jag skrev om the other day, om tystnad, riktig tystnad så det slår lock för öronen nästan, det fick jag i dag. Det knäppte lite i isen, annars var det alldeles alldeles tyst.

Jag gick efter vägen, in i skogen, ner efter stranden. Kom precis i den blå timmen, men eftersom jag gick sänkte sig skymningen och innan jag var hemma var det mörkt, så mörkt som det nu kan bli när snön ändå lyser upp.

Det blev ett bra tänk när jag gick där. Först var jag bara uppslukad av att äntligen få gå här ute igen, på mina älskade stigar, sen blev det en otrolig fart i hjärnan, och en massa idéer bara vällde fram. Företagsidéer, kreativa, jag har bland annat några alternativ till nytt namn på firman. För som jag skrev, ingen vet vad en addiktolog gör. Folk frågar om jag jobbar med hörsel eller ljud, eller allt möjligt tok.

Men jag jobbar mer och mer med livsfrågor i stort, personlig utveckling, coachning, och mindre med kemiskt beroende. Så jag behöver NYTT NAMN! Yes. Det kommer.

Jag blev bjuden på middag alldeles nyss. Tur att jag kan ta en dusch då, för än så länge funkar avloppet.

Tänk att jag fixade det. Som jag brukar säga:

A WOMAN´S GOT TO DO WHAT A WOMAN´S GOT TO DO!

Kom ihåg det tjejer.

 

Now now now!

Make up your mind that nothing is more important than how I feel now, because now is everything. Now is the whole enchilada. Now is the power of me. Now, now, now, now, now… You might as well start somewhere, and it might as well be now. Why not start improving your life now, now, now?

Abraham-Hicks

Firmafest

Jag hade firmafest i kväll.

Förra gången det var firmafest var det bara jag. Jag köpte tre kräftor i charken på ICA och drog i mig dom med lite ostar och så. Det är en enkild firma jag har, så det går ju inte då att vara flera eftersom jag inte har några anställda. Men firmafest ska man väl kunna ha ändå, tyckte jag, och så blev det.

I kväll hade jag firmafest igen. Det går ju inte så vilt till på mina firmafester, som det gör på andra säkert. Men en massa gott att äta finns det kan jag lova. I kväll var det löjrom från Kalix, räkor, grillad kyckling, Brieost, den där grymma aiolikräftröran från Ica Söder, rostbiff och potatissallad, ja, you name it. Det gick åt en stor LOKA, en Päronsoda och en stor Cola Light. Efterrätt var något italienskt chokladmousseaktigt  himmelskt. Sen blev det film, ingen dans i dag, det kan bli en annan kväll. Men det var mysigt med eld i kaminen, för jag hade festen i mitt hus vid skogens slut, fast det fortfarande är stopp i avloppet men va sjutton, det går ju ändå.

Mamma fick sina tulpaner på namnsdagen, hon låg när jag kom, och lyssnade på ABBA som vanligt. Hon berättade att hon hade varit till tandläkaren och fått beröm dels för sina tänder, men också för sin hy. Jag är inte förvånad att hon får det. Det är otroligt att se på henne när man vet hur gammal hon är.

Det blir härligt att vakna här i morgon! Äntligen. Och inte en Parkeringsvakt på flera mil. Gud va bra jag har det.

Tacksam i dag för:

  • en trevlig fredagkväll med lite extra lyx att äta
  • en bra film (”Miffo”)
  • att jag fick gratta mamma ännu en Gunhild-dag

Den inre kritikern och jag

Sitter och kollar runt på andra bloggar emellanåt för att få lite inspiration, och tänja på mina egna gränser. Jag skriver inte allt som jag skulle vilja. Det finns en recensent i mig, en inre kritiker. Ibland skriver jag saker som recensenten sagt ”nejdu det där tar du bort!” åt, men jag skiter i det i alla fall. (Nu kom recensenten med pekfingret: ”Ajaj inte skriver du väl skiter i Bloggen!”) Jo det gör jag. Faktiskt.

Men efteråt kommer tanken, att jag kanske inte skulle skrivit det där ändå… Fast jag har kvar det. Jag brukar tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” Och då blir det inte så farligt.

Men det är kul att läsa andras bloggar. Hon Katrin som hette Schulman förut, och heter Zfimihujikerska eller nåt nu, hon är ju bara helt gränslös. Så hennes Blogg läser jag emellanåt och kan konstatera att hon behöver hjälp. Inte med bloggen men med sig själv. Men hon är modigare än jag kan jag säga.

Sen har vi Gynning. Hon har heller inga skrupler men hennes Blogg går mest ut på att lägga ut bilder på sig själv. Sex är ju det hon säljer på. Hon är ingen god skribent och har väl inte så mycket att tillföra annat än ”me myself and I”, men hon är oförarglig och ung.  Det finns ändå ett medvetande inom henne, eller början till. Hon är självutlämnande, det gillar jag.

I dag är det ”Gunhild-dagen”. Mamma har namnsdag. Jag ska köpa tulpaner och åka dit. Gunhild-dagen är viktig för henne. Ibland när hon berättar om när hon var liten, så kommer ofta ”Det var alldeles innan Gunhild-dagen” eller så var det just den dagen. Hon berättar om när spårvagnarna gick i Gävle, och om hennes lillasyster Astrid som dog i mässlingen, tre år gammal, och låg hemma i en liten vit kista tills hon kom i jorden. Senare dog deras mamma Olga i barnsäng 1929, och Gunhild fick, fjorton år gammal, hjälpa till med att ta hand om sin nyfödda lillebror Lennart. Dessutom fanns en annan lillebror, Torsten, fem år, och han dog endast 33 år gammal. Då hade han en dotter på tre månader, och det var jag.

Olga var 48 när hon dog. Min mamma Karin var också 48. När jag fyllde 48 jagades jag av tanken på om jag också skulle dö i den åldern.

Jag gjorde ju inte det! Vilken tur. Jag är äldre än båda mina biologiska föräldrar någonsin blev. Men Gunhild, min andra mamma, hon är 93 och blir bara piggare vekar det som.

Henne ska jag ta rygg på.

 

 

Rädsla och Kärlek

Jag längtar hem.

Hem till skogen. Jag är inte där nu eftersom avloppet är fruset fortfarande och det blir så knöligt att diska och duscha och hålla på.

En del saker i livet behöver jag för att må bra. Förutom det som tas upp i Maslows behovstrappa menar jag.  En grej är närheten till hav och skog. Veta att jag kan se havet inom ett par minuter, det är lycka.  Jag behöver kunna se stjärnorna på himlen utan gatlysen som konkurrerar.

Jag behöver kaffe på morgonen och jag behöver människor som förstår och orkar lyssna. Jag har både och. Vilken tur! Och jag behöver få skriva och har alltid en penna och en liten anteckningsbok med mig, om jag skulle komma på nåt bra till boken mitt i rulltrappan på Nian eller på Statoil medan jag tankar.

Frihet är oehört viktigt för mig. När människor försöker kontrollera mig blir jag galen. Det är det värsta jag vet. Och det finns en förklaring till det, jag lovar!

Chefer som har kontroll finns det gott om. En chef ska leda, inte kontrollera. Inom socialtjänsten finns det många kontrollfreakar, både i ledarställning och i andra positioner. ”Familjehjältarna” väljer ofta jobb där de får fortsätta vara behövda. Hemtjänst, sjukvård, soc, skola och dagis, terapeuter (hm). Tommy Hellsten, en av mina favoritförfattare, säger att när arbetsplatsen leds av en rädd chef, då ska man gå. Jag tror honom. Men jag gick inte för jag var själv rädd. Utan tillit till att få ett nytt jobb. Kontroll kommer ur rädsla. Och jag har kontrollbehov och min kompis sa häromdan att ”Du ska ha kontroll på ALLT ta mig sjutton”.

Ja. Nästan. (I´m working on it. Det går så där.) 

Det finns egentligen bara två grundkänslor. Det är rädsla och kärlek. Allt går att härleda till antingen eller. Tänk om det är sant. Vilken känsla vill du vara mest i?

Tystnad är ett annat av mina viktigaste behov. Jag uppskattar när jag står utanför mitt hus och det är så där tyst så det nästan slår lock för öronen. Men jag behöver musiken också! Utan musik vore det tomt. Att dra på en värstinglåt när jag är enegilös kan göra underverk. Det är som en berusning fast nyktert om ni förstår.

Tacksam i dag för:

  • att räkningarna är betalda i tid for once
  • ett fint samtal med Maud
  • och något mer som är hemligt. Jättehemligt.

Raka rör.

Ibland ifrågasätter folk varför jag bloggar. Jag svarar att jag gillar att få bekräftelse, och att jag för ut ett budskap emellanåt, som kanske sår ett frö i någon enda människa. Dessutom smyger jag in reklam för mitt företag här och där, in case någon skulle ha missat det. Att stå på gula sidorna gör inte att jag blir nerringd precis. I skrivandet får jag ut min kreativitet, och det blir roligare att skriva om det är riktat, om jag vet att någon läser det jag skriver. Och min bok som jag skriver på kanske blir mer efterfrågad, vad vet jag?

Så. Då var det klart.

 

Chez le dentist

När jag var till tandläkaren här om dagen skulle jag bara kolla eventuella fickor och ”bli fin i munnen”, som dom uttrycker sig på Folktandvården. Det brukar inte ta så lång tid, hade jag fått veta i receptionen. Det var viktigt eftersom jag hade ett besök inbokat på firman direkt efteråt.

När jag ligger där i stolen med sug i munnen, och fingrar och olika instrument, hör jag:

 – Hoppsan! Där ramlade en fyllning bort!

 – hän ha håttomm…

 – Då måste jag lägga i en provisorisk fyllning, jag ska bara sätta en liten grej runt tanden, så där.

 – Ha håsste hinga!

Och så kommer det ännu mer skrot in i munnen, och jag får ännu svårare att prata. Jag ger upp och i ögonvrån ser jag hur minuterna springer fram på väggklockan, och tandläkaren grejar och håller på, det ska borras och putsas och sen ska det torka också, och då går hon ut!

Då säger jag tyst för mig själv att nu behöver jag hjälp, det här kan jag inte fixa själv.

När jag är klar har jag ett meddelande på mobilsvar, min klient ber om ursäkt, men blir tyvärr en kvart försenad.

Ibland har jag direktkontakt. Tack för det.

 

 

Hur det kan bli.

Skulle duviljaboiNew York? (Vad är det somhar hänt meddendärsomgörmellanslag? Måste ha spillt te medsocker eller nåt. Ellermarmelad? Valnötsglass kan detvälinte vara?)

Men allvarligt. Jag tänker ibland på om jag ska bo i Gävletrakten all my remaining life. Jag föddes i Västerås, men sen jag var sex har jag bott här. Jag känner mig som en riktig Gävlebo och jag älskar min stad. Faktiskt mest på vintern, troligen beroende på att somrarna tillbringade jag på ön, jag hade tur. Det tyckte jag tills jag blev tonåring och träffade en kille och såg den sabla ön som Alcatraz Island. Inte alla dagar på sommaren, men många kan jag säga. Men jag hade kompisarna där, det var bara det att ibland höll jag på gå i bitar för jag ville vara med honom, han som var sextonochetthalvt och körde schasmoppe åt en elfirma så håret fladdrade. Det fanns en familj på ön som hade telefon, och jag gick till dom och ringde. Farsan vägrade köra mig till stan, men när jag var typ arton fick jag lifta hem över helgerna, det var 1972, han med schasmoppen låg på KA 5 och kom hem varannan helg och på söndag eftermiddag följde jag inte med till tåget för då kändes det som i ”Dimmornas Bro” och jag skulle ha gråtit floder. I stället hoppade jag på Norrsundsbussen och fick gå tre kilometer efter vägen och sen en kvart genom skogen och sen ro över till ön. När jag kom fram spelade jag ”I´ve got you Babe” med Sonny & Cher och längtade tills jag skulle hitta det gula kuvertet med hans brev i postlådan. Den låg vid vägen såklart, så över viken med båten, en kvart genom skogen, och där stod vi, Lars och Anita och jag, och väntade på postbilen.

Farsan åkte inte gärna någonstans på semestrarna. Det var ön som gällde. Jag minns när jag hade urinvägsinfektion, som hade gått upp i njurarna så det värkte i ryggen och jag hade hög feber. Inte förrän grannen sa att det är nog bäst att hon får träffa en läkare åkte vi. När hunden gjorde sig illa på årklykan så ett stort sår slets upp hämtade farsan en granne som var tandläkare, han hade medel till att bedöva och sedan sy ihop såret.

Det värsta är att ibland förstår jag honom. Det har hänt att jag nästan gråtit vissa sommardagar, när jag varit tvungen att åka till stan. När havet glittrar  och vinden ligger på åt rätt håll så badtermometern visar nitton grader, och solen steker och svanarna simmar med sina ungar, då borde det vara alldeles självklart att få stanna. Dricka en kopp Java efter badet, med nybakad sockerkaka, lyssna på alla sommarljuden och bara vara här och nu.

Ibland svävar texten i väg åt ett helt annat håll än vad jag har tänkt. Jag undrade om någon skulle kunna tänka sig att bo i New York? Och hamnar i ett målande inlägg om en havsvik tre mil härifrån.

Ja detsägervälallt.

 

YES!!! BRUCAN I JUNI!

Ungen fick tag på biljetter! Det blev ju förseningar och det innebar att jag inte kunde sitta och hänga på, jag har ju ett jobb att sköta.

Men dottern, hon satt. Timme ut och timme in. Och rätt som det var så hade hon, med hjälp av siffror tillhörande mammans VISA, köpt sex biljetter till Brucan i juni! Jag är SÅ GLAD! Det ska bli jättekul! Och han ska köra ”COVER ME” och ”DANCING IN THE DARK” och ”HUNGRY HEART” och jag ska åka nercabbat till Stadion och solen ska steka och Livet leka och ja … välj själv.

Jag kom just hem från en föreläsning på VVV (Vara Vettig Vuxen, NBV) i Uppsala. Före mig pratade R som kom från KRIS (Kriminellas Revanch I Samhället), han berättade om sin uppväxt, hans historia var tuff och gripande. Det är sånt som ger HOPP, MOD och KRAFT, att höra för de som tvivlar, att det FINNS EN LÖSNING! Det är aldrig, aldrig för sent.

I sammanhanget framkom åter vikten av att få negativa konsekvenser av sitt drickande/drogande, för att tvingas kapitulera, kasta in handduken, erkänna sin maktlöshet inför alkoholen, amfetaminet, sexet, spelandet, maten, Benzon, eller vad det nu är personen använder, som får henne/honom att få EN ILLUSION OM LINDRING.

En alkoholist har alltid någon i sin närhet som är en möjliggörare för personens fortsatta missbruk. Typ en sambo, make, flickvän, någon som faktiskt kan medverka till alkoholistens tillfrisknande, om han/hon agerar på ett annat sätt än tidigare. Till det behövs information och kunskap.

Ingen blir nykter av att någon anhörig skäller, hotar, manipulerar, gråter, skriker, torkar spyor, lånar ut pengar, skyddar, räddar, tar ansvar för och håller på.

Men om någon ställer ultimatum, och står fast vid det, KAN det leda till att den beroende söker hjälp.

Visst är det bra!

Jag hostar och hackar och förkylningen tycks vara lömsk. Det lägger sig, bleknar, MEN så slår den till igen, med en ny höger. Men vi får väl se vem som vinner- den eller jag.