Fågelsången och en dotters omsorg

Här, där jag är nu är det så himla bra! Jag blev serverad italienska köttbullar i tomatsås, pasta, sallad, rostade pinjenötter, Ruccolasallad, riven Parmezan och Aioli. Tio-poängare! Och maten var vällagad, och hemgjord. Vilken tur jag har som får sova hos tjugofemåringen och hennes pojkvän, hans bror och broderns tjej, nu när jag ska på konferens i två dagar, om alkoholens skadeverkningar på det ofödda barnet, anordnat av FHI.

Jag gjorde ett stopp i Uppsala och träffade P-O. Han introducerade mig på det anrika konditoriet  ”Fågelsången”. Åh vilket ställe! Jag skulle kunna ha suttit där en hel eftermiddag, bara iakttagit, lyssnat, känt dofterna, beskådat det rika utbudet av smörgåsar, bullar, kakor, bakelser och semlor, drömt mig bort i fantasin, och skrivit olika dikter. Är det någonstans författaren i mig kan väckas till liv på riktigt, så är det just på ett sånt ställe.

Där satt människor som läste, skrev, drack kaffe, språkades vid, surfade med sina laptops, eller bara fanns. Det gick att bara finnas där. Ni vet, stirra ut genom fönstret på snön som yrde, eller försjunka i sig själv en stund, med stirrblick som tittar utan att se.

Vårt samtal gjorde att jag för ett ögonblick kände mig obegränsad. Jag vågade kika in lite i en värld där inte mina beslut tas med rädslan som grund, utan av det som skänker mig glädje och det som väcker lågan i mig, och där tillit råder, och kreativitet, och mod att gå vidare, lämna det som inte längre bidrar till växandet, följa den längtan som kan få mig att spänna vingarna och likt en havsörn majestätiskt segla över viken och myren och skogens höga tallar.

För ett ögonblick insåg jag att halva livet kan jag se, om jag kollar i backspegeln, men motorvägen ligger där, framför mig, och jag behöver bara ställa in GPS:en på ”MIN VISION” och trycka på ”KÖR”.

I det ymniga snöfallet fortsatte jag till Skärholmen, där jag hade stämt träff med min dotter. Nu har hon bäddat åt mig i divansoffan. Hon har också uttryckt sin oro över hur jag ska hitta till konferensen på Folkets Hus i morgon, en oro som är fullt berättigad. Vi har kollat på ENIRO och hon och hennes pojkvän har pedagogiskt pekat på snedbilder över Drottninggatan och med pekaren följt vägen, kvarter för kvarter, zoomat in för att jag ska se hur husen ser ut, och noga berättat hur jag ska gå.

Att jag inte ens vet åt vilket håll jag ska gå när jag kliver av Tunnelbanan vet dom inte.

Jag vill ju inte att dom ska ligga sömnlösa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *