Snön faller

”Man kan inte vara Superwoman alltid” säger min väninna Andy som bor i skogen och fixar det mesta själv. 

Hon peppade mig att be om hjälp. Att det ska vara så svårt. ”Kan Själv” är och har varit mitt middlename sen jag var … typ ettochetthalvt? På riktigt. Omständigheterna i min uppväxt skapade inte ett klimat där det var OK att vara liten, att få behoven tillgodosedda. Alla barn behöver trygghet, kärlek, bekräftelse och omsorg. Vi som har vuxit upp i en alkoholistfamilj har blivit blåsta på det. Mönstren sitter i. Jovisst, det går att förändras. Jag vet. Men för mig är det fortfarande svårt att be om hjälp. Jag ringde i alla fall, på Andys inrådan. Inget svar. Jag ska prova igen.

I skolan tyckte jag om grammatik. Pluskvamperfekt och perfekt particip. Prepositioner. Aus ausserbei gegenuber mit nach seit von zu.  Jag är en språkmänniska. När jag blev adopterad till min biologiska faster, sa hon:

 – Du blir precis som jag. Lätt för språk och svårt för matte.

Gissa om hon fick rätt. Vad hade hänt om hon hade sagt:

 – Du blir precis som jag. Lätt för både språk och matte.

Barn lever upp till de vuxnas förväntningar. Så var vaksam på vad du säger till dina barn. Och till dig själv.

Det snöar och snöar. Jag är lycklig över att vara här i mitt lilla hus vid skogens slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *