Den inre kritikern och jag

Sitter och kollar runt på andra bloggar emellanåt för att få lite inspiration, och tänja på mina egna gränser. Jag skriver inte allt som jag skulle vilja. Det finns en recensent i mig, en inre kritiker. Ibland skriver jag saker som recensenten sagt ”nejdu det där tar du bort!” åt, men jag skiter i det i alla fall. (Nu kom recensenten med pekfingret: ”Ajaj inte skriver du väl skiter i Bloggen!”) Jo det gör jag. Faktiskt.

Men efteråt kommer tanken, att jag kanske inte skulle skrivit det där ändå… Fast jag har kvar det. Jag brukar tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” Och då blir det inte så farligt.

Men det är kul att läsa andras bloggar. Hon Katrin som hette Schulman förut, och heter Zfimihujikerska eller nåt nu, hon är ju bara helt gränslös. Så hennes Blogg läser jag emellanåt och kan konstatera att hon behöver hjälp. Inte med bloggen men med sig själv. Men hon är modigare än jag kan jag säga.

Sen har vi Gynning. Hon har heller inga skrupler men hennes Blogg går mest ut på att lägga ut bilder på sig själv. Sex är ju det hon säljer på. Hon är ingen god skribent och har väl inte så mycket att tillföra annat än ”me myself and I”, men hon är oförarglig och ung.  Det finns ändå ett medvetande inom henne, eller början till. Hon är självutlämnande, det gillar jag.

I dag är det ”Gunhild-dagen”. Mamma har namnsdag. Jag ska köpa tulpaner och åka dit. Gunhild-dagen är viktig för henne. Ibland när hon berättar om när hon var liten, så kommer ofta ”Det var alldeles innan Gunhild-dagen” eller så var det just den dagen. Hon berättar om när spårvagnarna gick i Gävle, och om hennes lillasyster Astrid som dog i mässlingen, tre år gammal, och låg hemma i en liten vit kista tills hon kom i jorden. Senare dog deras mamma Olga i barnsäng 1929, och Gunhild fick, fjorton år gammal, hjälpa till med att ta hand om sin nyfödda lillebror Lennart. Dessutom fanns en annan lillebror, Torsten, fem år, och han dog endast 33 år gammal. Då hade han en dotter på tre månader, och det var jag.

Olga var 48 när hon dog. Min mamma Karin var också 48. När jag fyllde 48 jagades jag av tanken på om jag också skulle dö i den åldern.

Jag gjorde ju inte det! Vilken tur. Jag är äldre än båda mina biologiska föräldrar någonsin blev. Men Gunhild, min andra mamma, hon är 93 och blir bara piggare vekar det som.

Henne ska jag ta rygg på.

 

 

En kommentar till “Den inre kritikern och jag”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *