Hur hinner folk?

Söndag kväll, och jag är tillbaka i stan fast jag hade kunnat betala en hel del för att få stanna i stugan. Det är ingen bra idé ändå, när jag ska köra sju mil imorgon bitti i det här väglaget, så jag tog mig till stan och gick på kalas igen. Denna gång gratulerades en tjugoåring, som har en riktig guldklimp som snart fyller ett. Jättegullig är han, och hon som fyller i dag också för den delen.

Jag kokade te på kvällen som jag drack medan jag mailade med yngsta dottern. Jag och hon ska lägga allt krut vi har på attt försöka få biljetter till Bruce. Dom släpps imorgon. Jag kommer att sitta beredd. Jag lovar.

Jag skulle vilja kloona mig den här veckan. Det är mycket på gång. Kattens vaccin fungerade inte sist och hon har klåda igen, så det behöver jag fixa. Veterinären har öppet till fem, jag jobbar i Tierp och det är en bit att åka, och jag har en affärslunch en dag, det är i Gävle, jag jobbar i Tierp den dagen också, lite knöligt kan det bli. I morgon kväll föreläser jag i Uppsala på kvällen. Det kolliderar inte med nåt annat som tur är.

Jag jobbar inte heltid annars, det är bara tillfälligt nu, januari ut, och det är jag glad för kan jag säga. Hur gör alla som jobbar 8-17 och som ska på banken, på läkarbesök, till tandläkare och veterinärer och bilbesiktningar och gynekologer och till dagis också, och hämta barn, och till frissan och båtmotorservaren och på mammografi, och till råga på allt ska revisorn ha sitt innan den tolfte? Jag bara undrar.

Snön faller

”Man kan inte vara Superwoman alltid” säger min väninna Andy som bor i skogen och fixar det mesta själv. 

Hon peppade mig att be om hjälp. Att det ska vara så svårt. ”Kan Själv” är och har varit mitt middlename sen jag var … typ ettochetthalvt? På riktigt. Omständigheterna i min uppväxt skapade inte ett klimat där det var OK att vara liten, att få behoven tillgodosedda. Alla barn behöver trygghet, kärlek, bekräftelse och omsorg. Vi som har vuxit upp i en alkoholistfamilj har blivit blåsta på det. Mönstren sitter i. Jovisst, det går att förändras. Jag vet. Men för mig är det fortfarande svårt att be om hjälp. Jag ringde i alla fall, på Andys inrådan. Inget svar. Jag ska prova igen.

I skolan tyckte jag om grammatik. Pluskvamperfekt och perfekt particip. Prepositioner. Aus ausserbei gegenuber mit nach seit von zu.  Jag är en språkmänniska. När jag blev adopterad till min biologiska faster, sa hon:

 – Du blir precis som jag. Lätt för språk och svårt för matte.

Gissa om hon fick rätt. Vad hade hänt om hon hade sagt:

 – Du blir precis som jag. Lätt för både språk och matte.

Barn lever upp till de vuxnas förväntningar. Så var vaksam på vad du säger till dina barn. Och till dig själv.

Det snöar och snöar. Jag är lycklig över att vara här i mitt lilla hus vid skogens slut.

Sweetheart Angel Pure

Sitter i soffan och lyssnar på Stevie Klasson. Skulle aldrig ha upptäckt honom om det inte var för den där dagen när jag klev in i skivaffären och hörde ”Sweetheart Angel Pure” och ”Bedspring Symphony”, och köpte den direkt. En del låtar går bara rätt in. En del artister har röster som väcker delar i mig som jag både vill och inte vill ha/vara längre. Mina rustningar, mina masker, allt som jag tidigare gömde min sårbarhet bakom, men som just då tjänade sitt syfte, dom pluppar upp till vissa låtar, och jag vet vilka, och jag blir kall som ett kylskåp igen och stänger av  och känner bara för att sätta mig i bilen och dra. Långt bort.

Men jag stannar kvar.

För det mesta stannar jag kvar. Och sen när låtarna är slut är jag mig själv igen och katten vågar komma in i rummet och jag sätter mig och betalar räkningarna eller torkar av bänken i köket som om ingenting hänt. Ingenting alls.

 

 

Go with the flow

Frrrryyserrrrrrrrrrrr och hutttrrrrrrrrarrrrr och huvudet dunkar. I dag är jag hemma från jobbet.

Mellan frossbrytningarna tänker jag. Funderar. Jag tar bra beslut också. Och handlar på mina beslut.

Så jag ringde och bokade in en träff med ett tryckeri. En kommentar jag fick på förra Bloggen var ”Flyg nu”. Det kändes rätt ända in i magen.

Så nu är det dags att börja samla ihop allt material jag har liggande, som jag vill ha med i boken. Och skriva mera! Den innehåller korta kapitel med tankar, betraktelser i nuet, (som i Bloggen), dikter, kanske ett och annat kåseri. Lite psykologi, lite andlighet och en hel del om alkoholism som familjesjukdom.

 Jag vet att när min vilja är i samklang med min högre makts vilja, då flyter det på. Jag ber ofta om vägledning. Och jag får det. Men ibland är jag för splittrad för att förstå. För mycket i bruset.

Ibland börjar ett frö spira i mig, jag ser det inte först, märker det knappt, men av en händelse får jag vetskap om det, och när jag då vattnar fröet, tar hand om det, knipsar av sidoskott och ger det näring, då sätter det fart, då växer det och blir till en planta! Nu växer min planta med stadig stjälk och några knoppar har bildats. Det kan gå fort nu tills den slår ut i full blom.

Kanske är det precis som det ska vara, att jag är hemma i dag från jobbet. Jag hinner vattna.

Nu får dottern rulla in sig i en sovsäck, och börja köa.

Tog bilen från dotterns place, satte GPS:en på Olof Palmes Gata 14, lutade mig tillbaka och gjorde som hon sa, hon i GPS:en, och det gick bra tills jag kom i Gullmarstunneln, då var det ingen satellitmottagning och då fick jag chansa där tunneln erbjöd två avfarter. Det blev rätt! Den där GPS:en har jag tjänat in tio gånger om, för jag har kört så mycket fel i mina dar! Den är jag verkligen glad att jag har.

Sjutti spänn i timmen kostade det på Norra Latins P-hus. Undrar om Tierps kommun tar det? Annars får ”ADDIKTOLOG Eva Åström” ta det. Hon som bossar där är inte så knusslig av sig.

Det var inte lika levande föreläsare i dag, det blev segt och jag är inte hundra energifylld, nyser och är lite halvrisig. ”Alvedon är en Gudadrog” var det någon som sa, jag håller med. Men, trots Alvedon gav jag upp och åkte efter lunch, och blev så trött så jag nästan somnade vid ratten för bråkdelen av en sekund. Livsfarligt. Ändå lyssnade jag på Vinyl107 som är en höjdarkanal. Hittade en avfart, körde in, låste dörrarna inifrån, lutade sätet bakåt och drog min varma jacka runt mig. Somnade direkt och väcktes av mobilen efter typ en kvart, alldeles lagom för att kunna fortsätta till Gävle.

Jag fick ju så god mat av dottern och hennes ”invånare” som jag säger, och på ICA MAXI handlade jag så jag ska kunna laga italienska köttbullar med den där jättegoda tomatsåsen och de rostade Pinjenötterna och hela alltet. Jag köpte en ny stekpanna också. Det behöver jag!

Läste att Bruce kommer till Stockholm i juni. Skulle kunna sälja cabben för att få biljetter tänkte jag först, men den ska jag ju åka ner i såklart! Ringde dottern och sa att hon får rulla in sig i en sovsäck och köa utanför försäljningsstället hela natten. A woman´s got to do what a woman´s got to do! Nu gäller det att tänka rätt,visualisera, affirmera och agera.

Såg också annons om författarskola. Mycket intressant. Jag ringde Anna Ståbi, som är lärare på kursen, och fick veta att den går varannan helg, lördag och söndag kl 10-16. Och ni som vet att jag är en Nattuggla förstår mitt dilemma. Men lite får jag ju offra. Jag ska fundera, har faktiskt gått skrivarkurser och tänk om det är så att jag är FÄRDIG? Färdig att flyga, och det där med kurser blir en frist, eller en ursäkt att slippa sätta ner klacken på riktigt! Det är kanske dags nu.

 

Konferensen

Det var en mycket intressant dag. Jag var trött, och undrade för mig själv hur jag skulle orka sitta och lyssna en hel dag på olika föreläsare. Men när ämnet intresserar och föreläsaren är levande, då orkar jag! Och så var det. Hela dagen.

Bland annat talades om vikten av stimulans för små barn, och den viktigaste stimulansen är inte pedagogiska leksaker eller uflykter och resor. Det är KONTAKTEN mellan barnet och föräldern, och närvaron tänker jag, för en förälder som inte är närvarande kan inte förmedla någon kontakt.

När dagens sista talare sa att det är lätt att sätta etiketter på barn, som ADHD och andra bokstavskombinationer, då ville jag ta upp en spontan applåd! Hon sa, att det är inte konstigt om barn är oroliga och utagerande i en dysfunktionell familj. Åh va bra!

Efter minglet på Norra Latin, där jag for runt och pratade med så många jag bara hann mellan tuggorna, tog jag mig till tunnelbanan och åkte tillbaka till dottern och gänget. När jag klev av stod det några som jag uppfattade som halvskumma och trängdes i prånget, och jag kom på mig med att jag tyst för mig själv hade börjat sjunga ”Bered en väg för Herran”.

Jodå, så kan det va.

Fågelsången och en dotters omsorg

Här, där jag är nu är det så himla bra! Jag blev serverad italienska köttbullar i tomatsås, pasta, sallad, rostade pinjenötter, Ruccolasallad, riven Parmezan och Aioli. Tio-poängare! Och maten var vällagad, och hemgjord. Vilken tur jag har som får sova hos tjugofemåringen och hennes pojkvän, hans bror och broderns tjej, nu när jag ska på konferens i två dagar, om alkoholens skadeverkningar på det ofödda barnet, anordnat av FHI.

Jag gjorde ett stopp i Uppsala och träffade P-O. Han introducerade mig på det anrika konditoriet  ”Fågelsången”. Åh vilket ställe! Jag skulle kunna ha suttit där en hel eftermiddag, bara iakttagit, lyssnat, känt dofterna, beskådat det rika utbudet av smörgåsar, bullar, kakor, bakelser och semlor, drömt mig bort i fantasin, och skrivit olika dikter. Är det någonstans författaren i mig kan väckas till liv på riktigt, så är det just på ett sånt ställe.

Där satt människor som läste, skrev, drack kaffe, språkades vid, surfade med sina laptops, eller bara fanns. Det gick att bara finnas där. Ni vet, stirra ut genom fönstret på snön som yrde, eller försjunka i sig själv en stund, med stirrblick som tittar utan att se.

Vårt samtal gjorde att jag för ett ögonblick kände mig obegränsad. Jag vågade kika in lite i en värld där inte mina beslut tas med rädslan som grund, utan av det som skänker mig glädje och det som väcker lågan i mig, och där tillit råder, och kreativitet, och mod att gå vidare, lämna det som inte längre bidrar till växandet, följa den längtan som kan få mig att spänna vingarna och likt en havsörn majestätiskt segla över viken och myren och skogens höga tallar.

För ett ögonblick insåg jag att halva livet kan jag se, om jag kollar i backspegeln, men motorvägen ligger där, framför mig, och jag behöver bara ställa in GPS:en på ”MIN VISION” och trycka på ”KÖR”.

I det ymniga snöfallet fortsatte jag till Skärholmen, där jag hade stämt träff med min dotter. Nu har hon bäddat åt mig i divansoffan. Hon har också uttryckt sin oro över hur jag ska hitta till konferensen på Folkets Hus i morgon, en oro som är fullt berättigad. Vi har kollat på ENIRO och hon och hennes pojkvän har pedagogiskt pekat på snedbilder över Drottninggatan och med pekaren följt vägen, kvarter för kvarter, zoomat in för att jag ska se hur husen ser ut, och noga berättat hur jag ska gå.

Att jag inte ens vet åt vilket håll jag ska gå när jag kliver av Tunnelbanan vet dom inte.

Jag vill ju inte att dom ska ligga sömnlösa.

Vad behöver du?

Det var en liten grupp åhörare i kväll när jag föreläste i Skutskär om hur det kan gå när man växer upp i en dysfunktionell familj, och om ouppklarade affärer som inte försvinner av sig själva. Hur det finns en tendens att upprepa sin story, men med nya skådespelare fast med samma manuskript. Som att gå in i en relation med någon som dricker, när man har vuxit upp med alkoholism. Vad är vinsten i det? Hm…

Och tänk på den som blivit sviken på olika sätt i barndomen, och som blir kär i en som fortsätter svika? Visst är det tragiskt. Men tänk om det finns något bra med det? Tänk om det ger personen en chans att bearbeta sina trauman? Waow! Och att sätta STOPP! Enough is enough!

Att vara i offerrollen leder ingenstans. Vinsten med det är att slippa ta ansvar och bli tyckt synd om. Men det finns ingen KRAFT i offret. Ingen möjlighet till växande och förändring.

Vi behöver ta kommandot över våra Liv. Ta ansvar, sluta skylla på omständigheterna och på andra människor eller företeelser. DET FINNS BARA EN ENDA VUXEN PERSON SOM JAG ÄR ANSVARIG FÖR, OCH DET ÄR MIG SJÄLV.

Visst är det bra?

Så låt saker och ting, som inte är ditt, hamna där det ska. Spela inte Gud. Släpp kontrollen. Lägg krutet på dig.

En fråga som är bra att ställa sig själv ibland är :   VAD BEHÖVER JAG?    Det är inte lätt att svara på kanske. Men himla viktigt att ta reda på. Det kan vara något så enkelt som en kopp te. Men det kan också vara att jag behöver separera från en dysfunktionell relation. Eller jag kanske behöver en  utbildning, eller ett nytt jobb, gå ner femton kilo, sluta röka, sluta supa, gå en kurs i personlig utveckling, åka på semester, motionera, få en bättre relation med mina föräldrar, kolla mitt kolestorol, besikta bilen, börja vara ärlig mot min fru, städa förrådet, köpa mjölk, sluta fly, lyssna inåt en stund, be någon om förlåt, skruva i en ny glödlampa eller våga göra något jag drömt om. Typ. 

Livet är här och nu!

 

Alvedon och en ”pancake”.

Tja, det är inte så illa det här ändå. Jag har lagat Tortillas med spenat och Keso i, och mailat lite, skickat uppgift om vad det kostar att ta in mig som konsult, snytit mig femtioelva gånger, blommograferat till Ingemar som fyller år i dag, många år, men han var sjuk han med, och sa i telefon att något baluns skulle det inte bli. Och så har jag fått ett trevligt telefonsamtal från en som gillar min Blogg, och själv ringde jag till P-O som jag ska fika med på Fågelsången endera dan. Dessutom fick jag oväntat besök, och som tur var hade jag GEVALIA hemma.

Det är rätt rörigt här men det får det vara när man går på sparlåga.

Tjugofemåringen är upprörd, det har kört ihop sig med CSN. Vilken tur att hon har en mamma som gillar att känna sig behövd, och som kan låna ut lite pengar tills det ordnar sig.

Jag har en föreläsning i kväll och den tänker jag genomföra. Det ser jag fram emot! Om jag drar i mig ett par Alvedon och en halvliter citronvatten, lägger en pancake och lite rouge, plus det vanliga; mascara, eyeliner och lipgloss av värsta sorten (VS skulle Ingvar ha sagt), och om jag ler hela tiden, då märks det nog inte att jag är halvdöd. 

För prata kan jag ändå. Jag garanterar. 

 

Äsch då.

Inte kunde jag tänka mig frisk inte.

Kapitulation, Åström! 

Det var bara att ge upp i morse. Frusen och snorig stapplade jag in i pentryt och drog på kaffebryggaren. Men efter en stund insåg jag att det inte skulle funka att sätta sig i en kall bil och dundra ner till Tierp. Jag har ingen ork. Totalt Powerless. Dessutom skulle jag smitta ner mina arbetskamrater och mina patienter.

Jag har en Volvo på stan som jag måste flytta på. Eller stoppa i pengar i automaten. Det går fortast. Men då ryker mina guldtior. Jag samlar på guldtior. In i det sista behåller jag dom själv, och varje dag plockar jag ur eventuella guldpengar ur plånboken. Men när jag ska betala parkering så tar jag ett par ur burken högst upp på hyllan. Det förslår inte långt med ett par guldtior. Åtta spänn i timmen kostar det här på Staketgatan. Och jag tror inte ens ST OTTO fixar att skydda mig från nitiska parkeringsvakter en hel dag.

Så det är väl dags. På med kläder. Ut i kylan.