Pappa

Åker till ICA Söder och bunkrar med frukt, ett nyttigt bröd, ägg, lättyoghurt, sallad och tomater. Jag köper nötter och pumpafrön och solroskärnor till musli. I julklapp fick jag torkade tranbär , som också har blandats i.

Det är så ljuvligt gott med färskpressad citrusjuice. Jag blandar apelsin, citron och lime. Häller upp i ett vackert glas och lägger i en isbit. Jag tänker fortfarande inte ge upp fast jag nyser flera gånger på rad. C-vitamin gör susen.

När jag var sjuk som barn fick jag Fantomen av farsan. Han hade en son tidigare, och uppfostrade mig lite som om jag också var kille. Jag fick ”kill-jackor” från när jag var 7 och var livrädd att nån skulle se att jag hade innerficka. Jag var med honom och skrapade båtarna, målade och tjärade, la nät, tog upp fisk, rensade nät, rensade fisk, spikade takpapp och la isolering som kliade förbaskat. Han hade minkfällor runt ön och jag skulle kolla om det var någon fångst.

 – Nej, det är inget i!

Han öppnade och ut for en skräckslagen mink. Då var han inte nådig. Men jag var glad för minkens skull.

Vi gick på walk-abouts och det var inga korta sträckor han tog med mig på. Vi gick över myrar och kalhyggen och ner i sänkor och upp på höjder och genom tät skog. Ibland var jag med när han jagade orre och tjäder. Det hatade jag.

Jag har tänkt mycket på hur det har präglat mig, att jag var mer med honom i hans företaganden än med morsan i köket.

Havet betyder otroligt mycket för mig. Jag är aldrig så lycklig som när jag simmar i havet eller är ute med min eller någon annans båt. Jag kan sitta och se på havet hur länge som helst. Jag gillar känslan av litenhet inför kraften i ett stormande hav, jag älskar saltstänket när jag styr rakt ut mot nordlig sjö, eller när jag får slå av motorn långt ute och bara låta båten driva…ha en termos kaffe med mig, ligga där och se på himlen och måsarna och höra vågornas kluck.

Då är jag lyckligast i världen.                  

 

 

Mamma

På eftermiddagen åker jag till mamma. Hon sitter och äter när jag kommer, piggare än jag har sett henne på länge.

Men när jag frågar hur hon mår svarar hon att det är svårt.

 – Vad är det då då?

 – Janssons. Det är svårt att äta Janssons.

Jag sätter mig mitt emot henne och hamnar bedvid en trevlig dam, som jag brukar småprata med. Hon är bekant på något sätt, och i dag ställer jag frågan.

 – Du är så bekant, var har du jobbat någonstans?

 – På systemet.

Det ante mig. Shouldn´t have asked.

 – Du har väl aldrig varit på systemet, utbrister mamma. Sen vänder hon sig till de andra och förklarar att jag är nykterist. Stolt är hon.

Sen vill hon gå på promenad runt på de andra avdelningarna i huset. Jag hamnar i samtal med en av personalen, men mamma fortsätter själv. När jag och Yvonne kommer in på rummet är hon sur.

 – Du skulle ju gå med mig du, men du skiter i mig!

Yvonne förklarar att det var för att hon och jag pratade lite. Men mamma är ändå sur. Jag säger att jag ska komma en annan dag snart med pengar till hennes tandläkarbesök.

 – Ja tio tusen kostar det!

Jag känner mig glad när jag åker därifrån. Hon hade energi i dag, mamma. Härligt.

Jag är nu fri från alla mina behov av förkylningar jag är nu fri från alla mina behov av förkylningar jag är nu…

Jag vet att jag ska inte fokusera på det jag inte vill ha men excuse moi! Jag är förkyld. Ingen feber nej nej nej. Det har jag inte tid med.Jag har ett Liv och ett jobb och en kurs att gå nästa vecka och en dotter att träffa och bo hos under kursen och en föreläsning ska jag hålla på måndag. Så det blir ingenting av med feber. Och resten ska jag få att gå över. Så. Nu är det ämnet avhandlat.

Jag tror jag lutar ikull mig, som Ingvar på labbet på LMV brukade säga. Jag behöver bara vila lite.

Thank God it´s Friday!

Det var mycket folk på gymmet,men det funkade att stå på löpbandet i alla fall, och några gymstationer hann jag med, som rumpa och lår. Det viktigaste först tänkte jag.

Och nu känns det så bra att det är fredag och jag ska in i duschen, göra mig snygg och ha en riktigt mysig Friday Night med god mat och en kall PEPSI MAX och vara uppe halva natten och bara mysa på.

Önskar alla läsare en fin kväll.

Life is good.

I dag var det riktigt trevligt på lunchen, och vitkålssallad fanns det också. Jag hade ett bra samtal med Lennart och Anita. Överhuvudtaget är det en bra dag i dag. Visserligen var det kallt som fasen i morse, men solen skiner, det är fredag, och jag är en lycklig kvinna.

Jag ska på gym och har nytt batteri i min MP3 så jag kan ösa.

Energin på gymmet är beroende av vilka låtar som spelas där. Så jag tar inga risker. Jag kör eget. Det är lite av varje, ACDC, La Bouche, Billy Idol, Robert Palmer och sånt. Fart i boxen helt enkelt.

Det känns som om det finns mycket gott som väntar på mig 2009. Allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för allt det goda, be om vägledning, tänka tankar som tar mig framåt, handla därefter och ha tillit.

Det är spännande att leva.

 

 

Första semlan

I går åt jag den första semlan i år, på JAVA. Den var en DRÖM. Kaffet också.

Ville bara säga det.

Efftersom hon jobbar alldeles nära JAVA skrev jag ett SMS till tjugonioåringen:

Hej! Jag ska fika på JAVA nu. Ska du med?

Hon: Jag slutar jobbet snart men då ska jag gå och träna. Kram!

OK. Det tog emot lite då att sätta sig med en blaffig semla. Speciellt som det var ett tag sen jag var på gymmet. Men a woman´s got to do what a woman´s got to do. Jag hade bestämt mig för semla och ingenting hade kunnat stoppa mig.

 

Kråkorna flyger upp och ner i dag

 

 

JAG ÄR TRÖTT PÅ GÄVLE TRÖTT PÅ TIERP TRÖTT PÅ STOPPIAVLOPPET TRÖTT PÅ TRÅKIGA LUNCHER PÅ TP och BRORSANS!!

Jag vill ha LYX. Hotellfrukost med Löjrom och lax och olika Croissanter, och bubbelpool på rummet och chokladpraliner på kudden när man kommer. Trådlös uppkoppling till Paradiset.

Eller en kryssning med Royal Caribbean. Med fyra uppassare runt bordet och handdukarna vikta så de ser ut som fantasidjur.

Det blir så här ibland. När kråkorna flyger upp och ner över Tierp och vitkålssalladen på TP är slut. Ja men tänk er själva.

Men en tacksamhetslista ska väl ändå gå att få till.

Tacksam i dag för:

  • att det fanns julgodis i kylen på jobbet som Kristinas dotter hade gjort
  • att det kom lite snö
  • mina snygga naglar som Mia på Pop-i-Topp fixat.

Everybody hurts

En film jag kan se hur många gånger som helst är ”When a man loves a woman”. Meg Ryan spelar alkoholist, Andy Garcia spelar hennes make.
De har två små söta ungar. Scener som berör mig extra starkt är bland annat när pappan berättar att han ska flytta till Denver, och att lillflickan kan komma och hälsa på honom där.
 – Will there be swans? 
Det är hennes enda fråga.
En annan scen är när mamman kommer hem full och slår till sin dotter över kinden innan hon går upp på övervåningen och drattar på ändan i duschen och det är blod överallt och dottern ringer sin pappa som är pilot och långt borta, och skriker att ”mamma har dött!”
Det är en stark film.
Den som någon gång levt nära Kung Alkohol känner garanterat igen sig i någon del av filmen.

http://www.youtube.com/watch?v=IATB7GT3UR4

 

Ibland skulle man behöva ett helrör

I går när jag kom hem gick jag och la mig. Jag skulle sova en halvtimme, men vaknade efter en och en halv. Helt sjukt. Sen åkte jag till en som är nära döden. Så förkyld. Jag blev kvar där alldeles för länge.

Jag tog mig upp i morse i alla fall. Kokade min gröt, skivade min banan, öste på kanel. På med kaffet. I morse åt jag gröten i sängen. Jag gör det när jag fryser. Eller i badkaret. Förut, för många många år sen,  låg jag i badkaret med en Marinella innan jag skulle ut på Halligalli,  men nu tar jag gärna med mig frukosten dit, eller en kopp kaffe med en liten smarrig gobit till, eller glass med hallon och flisad choklad typ. Man kan ha det mysigt i badkaret utan alkohol. Visst är det bra! Man kan ha det mysigt överallt, faktiskt, utan alkohol. Utom i en 747:a. Där uppe skulle det behövas ett helrör minst. Men det får gå ändå. Sist satt jag med solglasögonen på för att ingen skulle se att jag var så rädd så jag grät. ”Ingen” är mina barn. Jag vill ju inte att dom ska se hur rädd jag är. Så jag väljer platser en bit ifrån dom när vi flyger tillsammans, om det är möjligt. Fast det är helt i onödan, för dom vet. Jag har suttit vettskrämd bredvid dom en flygning när det åskade. Och en gång när tjugofemåringen och jag flög till London var det snöstorm och vi fick ligga och cirkla ovanför Heathrow för det gick inte att gå ner, och då var jag inte kaxig. Ändå älskar jag filmer med flygkatastrofer. Då sitter jag ju säkert själv och kan vara rädd fast jag inte är med på riktigt.

Jag blir nervös bara av att gå in på Arlandas hemsida. Huvva! Kollar på tider, ser att det planet är försenat, och det andra har just landat. Stackars folk säger jag. Det är som när jag ibland kör efter en mörk, enslig skogsväg. Då kan jag börja tänka att det kan ha tagit sig in nån som sitter i baksätet, nerhukad, och som när som helst kan resa sig upp och sätta en kniv mot min strupe. Fy. Då blir det hemskt.

Tacksam i dag för:

  • att jag slipper flyga
  • lunchen med Annika
  • att jag vet vad jag vill

 

Sommarminnen och saknad och sorg

 – Pump 1 och så den här.

 Jag lägger upp en på se Ahlgrens bilar på disken.

Vad i hela frid var det som hände? Var kom den påsen ifrån? Jag är inte den som köper godis på mackarna och skulle jag någon gång göra det så skulle jag kunna ta en chokladbit eller en påse Kinapuffar eller va re heter, men AHLGRENS BILAR är inget jag suktar efter.

När jag åker därifrån dyker det upp en rubrik ur GD, som jag snabbt skummade igenom i morse … något om Ahlgrens bilar… det gick väl in i mitt undermedvetna. Märkligt.

Nyss ringde jag till min barndomsvän som jag drömde om här om natten. Han som växte upp i huset bredvid vårt, ute på ön, och som jag lekte med så gott som varenda dag tillsammans med hans syster, hela långa sommarloven. Dom bodde i Stockholm då, och under resten av året skrev vi brev till varandra. Ibland kom dom till ön på påsken också.

Han och jag har inte hörts av på jättemånga år. Nu kändes det som om det var i går vi pratade. Jag har hur många minnen som helst av honom, när vi badade, åkte båt, smygrökte, gick runt med min transistor och lyssnade på TIO I TOPP bland stenarna och träden, och när vi satt i deras hammock på kvällarna och när vi bråkade och när han skrämde mig när jag skulle sova i lillstugan ensam. På ön fanns det inte så mycket att göra. Vi fick använda fantasin på den tiden. Vi lekte djuraffär och hade olika stenar till marsvin, hundar eller vad det nu var för djur, och det klassiska med kottar och tändstickor, ja ja men! Det hade vi. Nej jag är inte hundra år. Våra pappor tillverkade pilbågar och pilar som vi sprang och sköt med i skogen, och låtsaspistoler i trä.

Vi var mycket ute med båtarna. Dom hade en kanadensare som vi paddlade runt med. Och så spelade vi LP:n med Rolling Stones.

Han skaffade en motorcykel och jag bad honom skjutsa mig till kiosken i Trödje, jag hade bara bikini och brände benet på avgasröret, en stor brännblåsa blev det. Jag vågade inte säga nåt hemma för jag fick inte åka MC i bikini, troligen inte annars heller,  och det var ett riktigt elände med den där blåsan. Till sist gick den sönder och skinnet hängde och slängde på vaden…

 – Vad har du på benet?!  Morsan såg allt.

 – Jag vet inte.

 – KOM HIT!

Sen var man rökt.

När jag la på luren började jag gråta.

Från jag var sex tills jag var typ nitton, varenda sommar, varenda dag. Vi var så nära.