Så var det slut på late Nights för min del. I alla fall tills på fredag.

Fattar ni.

Nu är det s l u t .

I alla fall för min del.

Nu hänger Amaryllisblommans kronblad som urtvättade sidenslipsar och i kylskåpet finns bara nyttigheter på hyllorna, som nyss dignade av Prinskorvar och räkor och köttbullar och hummerstjärtar och POMMAC i Magnumflaska och gravlax och ja…Leilas Rocky Road.

Men den biten är ju ändå överkomlig.

Mina sena nätter kommer jag att sakna mest. Friheten att göra som jag vill. Friheten från mobilens alarm. Jag lider nog av narkolepsi eller nåt. Jag kan somna mitt i en mening. Och i princip var som helst. Det är ju jätteskönt att somna bara jag lägger huvudet på kudden, men folk i min närhet brukar bli förvånade när dom i stället för ett förväntat svar får en snarkning.

 – Hallå, SOVER du?! Vi höll ju på prata här?

Det var väl inte tillräckligt intressant samtalsämne då. Skämt åsido, jag är mer död än levande när mobilalarmet drar på med Moneybrother ”Dom vet ingenting om oss”, och så snoozar jag i evigheters evighet.

I dag fick jag ett SMS från Lina. Det var ett sånt som man ska skicka till alla sina vänner, och det handlade om att med ETT ord beskriva avsändaren.

Det var inte så lätt att beskriva henne med bara ett ord, men det var kul att få SMS från de jag skickade till, för att se hur jag blev beskriven. Får jag skryta lite?

Gudsutsänd*sprudlande*kreativ*Gullemamma*trygg*vacker*positiv*djup*stark*omtänksam, och från Kirstin i Norge kom ”frodig”. Nu vet inte jag om ”frodig” har den betydelsen jag tror att det har, hoppas inte. Norskan är ju annorlunda. Eller?

Visst är det trevligt att få höra något fint om sig själv? Jag blir jätteglad. Så dra i väg ett SMS och be dina vänner beskriva dig med ett ord. Det gör gott i hjärtat.

I natt klockan ett tittade jag ut och såg tre rådjur alldeles nära, dom stod nere vid buskarna. Det var helt underbart fint, och den stjärnklara himlen utgjorde den vackraste bakgrunden till dessa skygga graciösa djur. Dom stod kvar en stund medan vi tittade på dom, sen var dom plötsligt bara borta. Det blev en fin minnesbild som avslutning på min ledighet. 

Tacksam i dag för:

  • att jag gjorde min goda fisksoppa med saffran i kväll 
  • ett varmt bad med aromaolja
  • att jag kommer att ha vett att lägga mig i tid (=typ NU)

 

ROCK ON

I stället för RADIO RIX har vi nu fått ROCKKLASSIKER. Vilken gåva! Vi behöver mera rock i den här regionen. Lite ös. Lite power. Lite fart i boxen. Jag påverkas otroligt av musik, och av det jag hör på radio överhuvudtaget. Om jag lyssnar på bra rock blir jag lite kaxigare. Trampar på gasen, lägger i femman typ.

Söndag i dag. Solen sken i förmiddags och några skidåkare gled fram över viken. Nu vaknade inte jag hemma men där jag vaknade var det så. Att vakna i mitt eget hus är inte så kul längre, med tanke på avloppet som är fruset. Jag har hela diskhon full med disk och i badrummet står hinken på golvet, och öskaret ligger klart att använda. Och det blir inga plusgrader de närmaste dygnen, så jag får acceptera att nu är det så här. Men P-O, jag ler inte längre som du skrev i kommentaren. men jag gråter inte heller. Inte än.

Och finns det någon som har ett tips för frusna avlopp så tveka inte att dela med er. Vad GÖR man? Jag har provat att hälla kokande vatten, att hälla salt i avloppet och propplösare har jag också haft.

Nu ska jag köpa kräftstjärtar och laga en nyttig middag. Sen blir det ett varmt bad med tända ljus och Aromaolja. Mys. Det är inte många dagar kvar nu av ledigheten. Jag tänker ta vara på varenda sekund. Njuta. Må bra. Ta hand om mig själv. Stay up late. Göra det jag känner för. Äta gott men nyttigt, och ägna en stund varje dag åt att bara vara i tystnad. (Ja jag förstår att ni som känner mig höjer på ögonbrynen. Men jag KAN vara tyst. I alla fall i en kvart.)

Under den stunden ska jag bara sitta stilla. Kanske be Gud visa mig hans/hennes vilja med mig. Vara lyhörd. Känna efter hur det är inuti mig. Bottna i mig själv en stund. Lyssna.

 

 

Lust och Förlust

I dag är det lite sorg, eller vemod i mig.

Nu är julen slut, nyårsafton har passerat. Och jag, som är en person som har lätt att glädja mig över nuet, och de små guldkornen i livet, sitter här och får leta lite innan jag kommer på vad jag har att vara glad för just i dag.

Lust och förlust. Det hör ihop. Ett litet barn gråter när glassen tar slut och vill ha en till.

Saker och ting förändras, tar slut, försvinner. Jag tror det är viktigt att kunna stanna kvar i känslan av sorg, vemod och ledsenhet. Känna hur det känns. Acceptera. Inte gå till skåpet och leta fram en kaka för att döva, eller öppna en öl. Vare sig det handlar om att julens gemenskap är över eller att ett förhållande tar slut.

Jag tittar på TOP GUN. Jag gillar den filmen. Det finns två scener som är grymma. Den ena är när hon säger ”Det här kommer att bli komplicerat”, den andra är hisscenen.

Ibland vet man att något kommer att bli komplicerat, men det är för sent att lägga i backen. Ibland är det ändå värt att det kommer att bli komplicerat för att det andra är starkare och vädefullare. Det som gör att hjärtat är fyllt med ett guldrött skimmer och glädjen i magen som gör att ingenting annat spelar någon roll.

Men jag gillar inte när Goose dör. Då vill jag hålla för öronen och blunda. Fast jag har sett filmen typ hundratretton gånger så vill jag inte veta igen att det blir så sorgligt. Shit också.

 

 

 

Lätt yrkesskadad, glömmer att jag har LEDIGT

I dag hade jag tjugofemåringen med pojkvän, och tjugonioåringen här på lunch. Tjugonioåringens pojkvän jobbade så han kunde inte komma. Det servererades räkgryta och ris och sallad. Jättetrevligt att ha dom här, och snart åker dom två förstnämnda från stan hem till sitt, så det blev som en avslutning på julhelgerna.

Det är lite knepigt att diska eftersom vattenståndet stiger dramatiskt på golvet i badrummet när vattnet i diskhon rinner ut. Jag öser med öskaret i en hink, ut och tömmer, in och öser… Nu såg jag att det är lite mildare och jag hoppas på plusgrader så det tinar.

Jag njuter av ledigheten. Nattuggla som jag är har jag vänt rejält på dygnet och jag tänker inte börja jobba på att vända tillbaka än. Däremor funderar jag på olika yrkesgrupper som jag med min dygnsrytm skulle passa i. Restaurangjobb föreslog någon. Ja absolut. Eller jourtelefon för anhöriga till alkoholister? Det är många som har lidit och fortsätter lida nu under jul och nyår. Det brukar visa sig i februari eller slutet av januari. Då ringer förtvivlade fruar eller makar, eller andra anhöriga, och undrar vad de ska göra för att orka.

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom. Den är primär, kronisk, obotlig, dödlig, MEN! Den är BEHANDLINGSBAR! Visst är det bra! Och det går att få ett fantastiskt liv utan öl och vin och brännvin och shots och groggar och glögg. Fast det är svårt att tro. Jag vet. Vad ska man då ha för kul om man inte ska få ta sig ett par bärs på fredan?

Jadu. det är en bra fråga. Man kanske inte måste veta det innan. Skilsmässa, sparken från jobbet, vräkning…  drickaren sätter alkoholen före allt. Och det är tvångsmässigt. Vi ska komma ihåg en sak; INGEN HAR VALT ATT BLI ALKIS.

Som anhörig kan man förändra sig själv. Det leder ibland till att alkoholisten tvingas kapitulera. Men den anhörige behöver information och kunskap. Ofta gör personen en massa av kärlek och omsorg för den beroende, och det gör det bara lättare för honom/henne att fortsätta med sitt missbruk.

Har inte jag jullov? Det kan man inte tro som jag går på.

Pust, jag är ju ledig. Fredag i dag, och flera lediga dagar ligger framför mig och bara väntar. Gud va bra jag har det.

Tacksam i dag för:

  • lunchen med min familj
  • er som skriver kommentarer till min blogg, det betyder mycket
  • att jag har nybryggt kaffe nu när jag är så himla kaffesugen

 

 

 

Årets första dag

Tack 2008 och Välkommen 2009!

Årets första dag. So far so good! Verkligen. Nyårsafton var fantastisk när väl stressen släppte, för det där med bröllop klockan tre i Valbo kyrka gjorde mig lite hispig.

Jag ville ju att allt skulle klaffa till mitt nyårsfirande, utan att stressa. Nyårsafton är viktig och betydelsefull för mig.

När jag skulle klä på mig började jag tveka på det där med kjol och kavaj. In i garderoben, rotade fram en svart klänning med V-ringning både i fram och på ryggen. Spets. Tight. OK tänkte jag, den kan jag faktiskt ha. Men när jag bad tjugofemåringen om smakråd fick jag min farhåga bekräftad:

– Lite tantig. (Hon är obarmhärtigt rak.)

Och vem vill vara tantig? Inte ens min morsa som är 93.

Jag köpte en top i spets med lång ärm på GINA the other day. Så den drog jag på mig till en svart kjol.

 – Den här då? Fast den kanske också är tantig?

 – Ja, den är nog lite tantig den också.

 – Men den har jag ju köpt på GINA?!

 – Mamma, bara för att du köper kläder på GINA betyder inte det att det inte kan vara tantigt.

 – OK.   : S

Av med den. Det börjar bli kris. Klockan går. Det går ju inte att komma för sent till ett bröllop heller.

Tjugofemåringen rotar bland de käder hon har tagit med hem över jul och halar upp en svart topp i storlek 36.

 – Prova den här. Den lånade du sist jag var hemma.

Sagt och gjort. Kommer jag i en topp i den storleken finns ingen tvekan. Jodå så att.

 – Tycker du jag ska ha skärp?

 – Ja kanske, säger hon och out of her magic bag trollas ett resårskärp fram. Kanon.

 Som grädden på moset lånar hon ut sina örringar med strass. 

 På med kavajen och kappan och så åker vi och hämtar tjugonioåringen och kör till kyrkan.

Det är mycket folk redan och efter en stund kommer brudparet tätt följda av fyra urgulliga små telningar. Jag rörs till tårar när bruden och brudgummen sjunger tillsammans efter själva vigseln.

 Himlen är dekorerad med en skir nymåne och trädens svarta konturer mot den blå skyn bildar ett vackert vykort när brudparet stiger ut ur kyrkan och möts av gnistrande tomtebloss och vi kastar risgryn och hurrar och sen åker vi till vårt eget nyårsfirande på olika ställen.

Efter tolvslaget får jag ett samtal på mobilen från mina kusiner i Dalarna. Det värmde gott i mig. Dessutom massor av sms med varierande innehåll, allt från artiga med Gott Nytt År och så vidare. till mindre rumsrena och ett som var vansinnigt kul men som inte lämpades att vidarebefordra annat än till mina två mest dekadenta väninnor. Ja ni vet själva vilka ni är. Fick ni inte SMS:et så räknas ni inte dit. Var inte ledsna för det.

Ute hos mig hade avloppet frusit och badrumsgolvet var översvämmat. Inte så kul kan jag säga. Tur att jag har andra ställen att vara på. Jag tar hand om det där en annan dag. Det är ju ändå nyårsdagen?

Förra vintern var det likadant. Då hämtade jag öskaret till båten och öste vatten från golvet  i en hink efter att jag hade duschat och diskat.

Petitesser i det stora hela och jag tänker inte fördjupa mig i det i dag. Det löser sig! (Haha! Det LÖSER sig! Fattar ni.)