Clean and Sober men med bara ett halvljus.

Jag har skrivit mycket om RÄDSLA här på Bloggen. Ibland är jag trött på att vara rädd. För jag är rädd ibland. Ofta. Inte rädd för att bli arbetslös eller för att bilen ska gå sönder eller för att inte pengarna ska räcka eller för att bli sjuk eller för att gå ensam i skogen eller för vad folk ska säga, nej, jag är rädd för annat.

Jag blir rädd när det är för bra. När Livet ger mig det jag önskar, på alla plan, ujjujjujj, då blir det riktigt ruggigt. Huvvaligen.

Nu till något annat.

”Självdisciplin är en nåd som man får be om” sa min lärare på FUN, Fria Universitetet Norden, när jag utbildade mig till addiktolog. Ja, jag tror honom.

Jag behöver ta tag i vissa saker. Att skjuta upp saker är inte bra för mig. Livet handlar om att få saker och ting gjorda, få det ur världen. POFF! Så.

På vägen hem från jobbet i dag ser jag att polisen står efter vägen. Jag blir invinkad. Första tanken är Betalade jag bilskatten?

Nästa tanke: Shit jag har bara ett halvljus!

Jag har just tryckt in tre nötter i truten, Naturgodis från ICA SÖDER, som jag hade i min gömma i facket bak på passagerarstolen. Det är så bra att gömma nötter där, för jag når att sträcka mig efter dom när jag sitter och kör utan att ta blicken från vägen. Det blir som en glad överraskning när jag passerar Kineshuset där efter E4:an och det börjar bli lite segt.

Jag inser att om jag får blåsa nu så kommer det att bli odrägligt i själva blåsröret. Så jag tuggar som en besatt medan jag öppnar sidofönstret, och sväljer fort.

Och där står han, polisen, och vill se på körkortet. Jodå, det har jag med mig och jag visar kortet, och undrar tyst om han inte tycker att jag faktiskt ser yngre ut nu, när jag har en annan frisyr än på bilden, men han kommenterar inte det, utan drar i stället upp alkotesten ur fickan.

 – Nu du, gubbe lilla, går du på fel kvinna, tänker jag, men det säger jag inte heller, utan blåser och blåser och blåser,och så är han nöjd och tycker att det ser bra ut.

 – Tror jag det, tänker jag, men säger inte det heller, för jag vet att han inte kommer att bry sig om ifall jag säger att det var drygt tretton år sen jag senast drack alkohol överhuvudtaget. 

Medan han har stått där har en annan polis vandrat runt bilen, sakta och sävligt, men han går tillbaka och säger inte något enda knyst om halvljuset som har slocknat, men se det har redan han med blåsbälgen sett, så innan jag får åka säger han till mig att fixa det, och sen går han också runt bilen och kollar och jag får bromsa och blinka och dra på helljuset och hålla på, men till sist ger han sig och jag får åka vidare. Jag sa att jag genast skulle åka och fixa halvljuset, men då ljög pigan, för jag skulle till Mia på ”Popp-i-Topp” och fixa naglarna. Dessutom KAN jag inte själv. Byta lampa på en S 40 menar jag. Fast jag är en Superwoman. Ibland.

Februari

Jag sitter här och tänker.

Det finns en lyckokänsla i mig. Den är blandad med rädsla. Hua. Men mest är det glädje. Tror jag.

Men nu ska jag inte fördjupa mig i det.

I dag skiner solen. Tänk om den värmer redan? Det vet inte jag för jag sitter ju inomhus. Jag tog mig friheten att blogga lite nu mellan två patienter. Lite snabbt bara.

 Men i februari, någon solig dag i februari, brukar jag ta min kopp kaffe och sätta mig i solen mot stugväggen med en filt och njuta av de första solstrålarna medan talgoxen sjunger sitt ”tsi tsi tii” typ.

SHIT jag tänker släppa rädslan och ta in glädjen! JA!

Ingen myskväll här!

Kommer hem efter en trevlig kväll och god mat. Gör eld i kaminen, plockar fram godis, det är ju lördag WTF, och häller upp Cola Light i ett tjusigt glas. Sätter det på bordet bredvid soffan, och ska mysa riktigt ordentligt. Men det fattas något. Just det. Ljuslyktan ”SNOWBALL” är inte tänd. Upp efter tändaren och lyfter upp snöbollslyktan, som bara HOPPAR UR MIN HAND, LANDAR PÅ GLASET MED COLAN, GLASET GÅR I FEMHUNDRANITTIOTUSEN MINIMALA SMÅ VASSA BITAR OCH COLAN SKVÄTTER ALL OVER THE PLACE OCH ÖVER LAPTOPEN OCH TAPETEN OCH BORDET BARA SVÄMMAR ÖVER OCH DET RINNER PÅ HELA GOLVET!

Nu har jag strimlor, tunnare än synålar, av glas i fingrarna och om tangenterna krånglade förut så är det kladdsmaskäckligt nu och jag skulle vilja diska datorn.

Jodå så att. Ingen myskväll här inte. Lika bra att gå och lägga sig.