21.51

Det är bara att se till att jag lägger mig i tid. Tio helst, senast halv elva. Det kallas visst självdisciplin, något jag inte har haft för mycket av i livet. Min lärare sa:

 – Självdisciplin är en nåd, som man får be om.

He´s probably right.

I morgon är det möte kl 8 på den lilla orten där kråkorna flyger up-side-down. Och jag ska vara där.

Min frihet lyser med sin frånvaro.

Jag hade det BRA SOM F** under de år jag levde på firman. Jobbade efter egna tider, hade bra betalt, satt på havet i min båt större delen av somrarna.

Innan dess jobbade jag på en kommunal öppenvård.

Jag sa:

 – Jag vill jobba mindre och tjäna mer.

 – Jaha du, vem vill inte det? fnös kollegorna.

Jag gjorde det jag verkligen trodde, och fortfarande tror på, jag sa upp mig och kastade mig ut som egen företagare, och det funkade ! Jag jobbade mindre och tjänade mer!

Nu sitter jag utan mod och tillit, utan entusiasm och jävlaranamma, på en deltidsanställning och kör firman på ca 25 %.

Jag trivs. Det är inte det. Jag gillar mitt jobb där borta på den lilla orten. Men jag blir tvungen att skära i mina ideal. Och i mitt behov av att BESTÄMMA ARBETSTIDERNA SJÄLV.

Fattar ni, jag är en Nattuggla. Jag trivs bäst på sena kvällar och halva nätter. Då kommer min kreativitet igång. Då vill jag en massa, då föds idéer och  hopp och då kommer inspirationen och entusiasmen och drömmarna och visionerna.

Att sätta sig på ett möte klockan åtta är för mig döfött. Min kropp är där, det ser ut som om hela jag sitter där på stolen med anteckningsblocket framför mig på bordet, men det är en halvmessyr. Och halvmessyrer var oss till ingen nytta.

För jag är inte där egentligen. Min själ  är kvar, hemma i bingen. Det är alltså ett tomt skal som sitter där och försöker se skärpt ut. Men det är ingen hemma. Det är inte skottat ända fram. Hissen går inte ända upp. Det fattas bestick i lådan. Hjulet snurrar men hamstern är död.

Sen klockan tio, efter ett par muggar kaffe, då är maskineriet igång. Då får ni KONTAKT. Då lyser lampan.

När jag var barn levde jag med en mamma och en styvpappa som var lite glada i hatten emellanåt. Eller mest varje dag. Och kväll. Och natt.

Harald spelade fiol, mamma spelade cittra. Och så sjöng hon, eller så sjöng jag. Och om klockan var tolv på natten, så utgjorde det inget hinder för att morsan skulle ringa till faster Gunnel i Gävle, och spela, och jag skulle sjunga.

Faster Gunnel sa:

 – Har du flickan uppe så här sent?

 – Jaadå, alla ska trivas! sa morsan.

Så där har vi svaret. Fem år. Nattuggla redan som barn.

I don´t blame them. Hon gjorde vad hon tyckte var OK i sin sjukdom.

Och jag har ansvar att förändra mig. Men tänk om jag inte vill! Tänk om jag vill fortsätta vara en nattuggla för att jag trivs med det och för att jag inte gillar alarmerande mobiler kvart över sex på morgnarna! Tänk om jag vill vara rebell och obstinat och egocentrisk och få det som JAG vill.

Ja. Så är det.

Men jag böjer på nacken i kväll också. 21.51. God natt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *