Längtar efter sommarmoln

I går var jag astrött, och gick på ett möte innan jag la mig i badkaret med massor av skum. Kokade te och åt av GI-limpan. 

Ibland känns det som att jag glömmer mig själv. Glömmer ta kontakt inåt och pejla av var jag är, vad jag vill och behöver.

Så jag har tappat bort mig lite just nu.

Det jag vet är att jag längtar. Jag längtar efter färgen på sommarmolnen som tonar upp över Ormviken en varm dag, så varm så luften står stilla, och det är åska i luften, och jag hör den mullra på avstånd. Jag längtar efter att kliva ner i vattnet, som är varmare än annars, och simma ut till stenen som man kan stå på, och då når vattnet precis nedanför revbenen om det är normalvattenstånd, och därifrån bara faller jag och börjar simma efter stranden, bort mot bryggan, över stenarna där man får dra upp motorn för att ta sig in, stannar till vid någon sten och kliver upp på den i solen en stund, innan molnen skymmer och de första regnstänken kommer på min bara rygg, och jag hinner precis simma in till stranden och springa uppför stigen in i huset när åskvädret brakar loss och regndropparna är stora som mogna blåbär och jag drar igen dörren innan hundra myggor hinner in.

Det är dit jag drömmer mig bort just nu.

Fast jag var alldeles lycklig i morse när jag gick till bilen och det var fullt i luften av stora, vimsiga flingor, som kom tätt, tätt och jag fick ta på mig dotterns stövlar för mina var på ett annat ställe eftersom jag trodde det skulle bli vår nu, och tid för stövletterna med klack.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *