Shit nu ramlade det ner i magen.

Min f d kollega och vän ringde, och jag bara känner så mycket tacksamhet för att hon finns. Vi snackar inte med varandra två dagar i vecken eller ens en gång i månaden, men när  vi snackar, så blir det ett möte, det blir på riktigt och det blir energi och det blir värme, och det är som om vi pratade i går. Hon flyttade härifrån för ett par år sen och bor numera i Stockholm.

Jag fick i vårt samtal kontakt med vad jag behöver ta tag i. Jag har vetat det i huvudet, men nu ramlade det ner till känslan. Världens längsta halvmeter, den mellan tanke och känsla. Alltså jag kan välja, igen, att bli ett offer och säga ”Jag kan inte ändra på mig”, eller så kan jag ta ANSVAR och be om hjälp att göra något åt det. Himla skönt! Jobbigt kan det bli, javisst, men det är alldeles nödvändigt.

Och nu börjar solen ta sig igenom molnen, och det känns som en parallellprocess till mitt eget, och jag lyssnar på Guns n Roses och har bytt två gardiner och det blir så fint, och jag tänker att jag vill bli en bättre människa och jag ska göra vad jag kan för att bli det! Här och Nu.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *