POFF så blev jag utan mobil

Ibland tror jag att vi underskattar vår betydelse för andra.

Jag tänker på mötet med en annan människa. Tänk om just du kan göra en skillnad för den du möter, genom att hålla upp en dörr, le mot personen, eller säga något positivt. Kanske ge en komplimang, eller hjälpa den gamla damen med rollatorn över snövallen som plogen gjorde. Små, små saker, som kan betyda mycket för någon annan. Har du sagt något fint till någon i dag?

Jag blev påmind nyss, när någon sa något fint till mig. Jag blev glad. Varm. Tacksam.

Att tänka en fin tanke om den du möter är också att ge en gåva. Har du läst boken om Universums sju lagar vet du vad jag menar.

Men tacksam är jag inte över min mobil. Det började med att jag skulle stänga av ljudet på den. Knappen för den funktionen gick inte att trycka in. Så jag blev tvungen att stänga av den helt, eftersom jag inte vill bli störd av den på jobbet.

När jag skulle sätta på den igen gick det inte att trycka pinkoden. Den börjar på 5 och det är samma knapp som när jag skulle manövrera till funktionen ”ljudlös”.

Så här sitter jag nu och missar alla trevliga och kärleksfulla och  kreativa samtal och inga SMS kan jag ta emot heller.

Tur att jag har en P1:a också, men den är inte här där jag är nu. Men jag ska hämta den sen. Fort. Jag blir abstinent utan mobil. Shit. Ingen koll på nånting ju.

Hur ska det gå.

 

Vilse

Kursen var så där. Kanske är vi inte rätt målgrupp, vi som jobbar som alkohol och drogterapeuter.Men ingen kunskap är för tung att bära sägs det.

Jag sov två timmar när jag kom hem.Inte för att kursen var jobbig, men för att jag har slarvat med sömnen.

I kväll tog jag en promenad i snön! Jättemysigt. Men jag gick vilse. Jag var på ett ställe där jag inte riktigt har kläm på vägar och stigar.

Men jag såg mina egna spår i snön plötsligt, och tänkte att nu är det något tok. Jag hade gått runt typ. Och det blev ett varv till. Ja jag vet inte hur det gick till, men så var det. Klockan var över tio och inte en människa syntes till. Jag messade Eva:

”Jag har gått vilse här. Bland husen”

Inget svar, så jag skrev ett till:

”Jag vill inte ringa någon annan. Det är pinsamt.”

Hon sov väl. Eller tänkte att vad ska hon kunna göra åt att jag är ute och vimsar i snön. För jag fick inget svar nu heller.

Sen hittade jag rätt. Det var åt ett helt annat håll än jag tänkt mig.

Mitt-i-natten-nu-igen.

Nu är det mitt-i-natten och jag är pigg som en lärka, och kreativ, och vill pyssla och göra mysigt och grejja. Men i morgon ska mobillarmet gå kvart över sex. Jag ska på kurs i Uppsala.

Men i helgen, som gick i turbofart, hann jag faktiskt lösa korsord en liten stund. Fattaru vilken Lyx.

Jag vill ha tid. Tid att vara, tid att gå i skogen, tid att sitta i solen med en mugg kaffe, tid att fika med mina vänner, tid att ta ett lyxigt skumbad med hundra värmeljus, tid att skriva böcker, tid att gå på gym, tid att åka till Stockholm och shoppa, tid att rensa mina garderober, tid att hälsa på min gamla mamma, tid att se en film, tid att simma kandelabersim, tid att läsa min nya bok, tid att baka matbröd, tid att lösa korsord, tid att se en film.

Jag vet att det handlar om prioritering. Men inte bara.

Det handlar om att finna en lösning. Det handlar om att få mer fritid och mindre timmar på jobbet.Det handlar om att dra in mer pengar och jobba mindre.

Jag har gjort det förut.

Jag kan göra det gen.

Det handlar om mål, visualisering och affirmationer.

Jag börjar här och nu.

Första mars

Vaknar halvt medvetslös av att solen strålar in i rummet, det är söndag och jag var som vanligt vaken alldeles för länge i går igen. I love it. Vara vaken halva hela natten och bara ha det bra.

Döttrarna kom på lunch i går, och i dag ska vi på ettårskalas till lille Felix som föddes på skottdagen. Det ska bli kul.

Solen lockar mig att ta en kopp kaffe ute, får se om det blir tid till det.Jag ska försöka hinna.