I dag behöver jag hjälp av högsta chefen.

I dag är det mycket. Väldigt mycket. Jag måste be om hjälp. Högsta chefen behöver jag kontakta. Det går inte att ringa dit. Jo det kanske går, men jag har inget nummer. Men jag har direktuppkoppling om jag vill. Jag kan slå på strömbrytaren typ.

Och så kan jag lämna över det jag inte kan hantera själv. Visst är det bra. Det enda som behövs är tillit.

Näe va e re här!

Nu blev det ju KALLT igen. På lunchen åkte jag nercabbat utan jacka, nu är det typ 4 grader bara.

I dag har det varit en riktig slabbidabb-dag, rent matmässigt. Smörgåstårta till lunch, sen vanlig tårta, enda nyttiga var gröten i morse. På jobbet var det en som slutade i dag. Därför blev det så.

Men nu har jag ätit ugnsbakade grönsaker och Haloumiost.

Jag sorterar papper. Har spart gamla räkningar sen -06, betalda. Undrar till vilken nytta? Det är bra att rensa upp emellanåt. Garderoben ska också rensas. Men skorna, nja. Det är svårt att slänga skor. Jag har gjort så ibland, att jag bara har klivit ur ett par och gått. Gått vidare liksom. Och hoppats på att någon annan kliver i dom med glädje. Det har varit på sommaren, i nån annan stad. Så har jag klivit in i bilen och dragit bara. POFF! Gone! Då har jag inte kunnat ångra mig, som när jag packar ner ett par som ska till återvinningen. Men så står jag där och tänker hur kul jag har haft i dom skorna, och så bara känner jag hur mycket jag älskar dom, och lägger in dom i påsen igen och tar hem dom.

Så kan det vara. Väskor är det också svårt att skiljas från.  Speciellt kul är det med väskor jag köpt utomlands. En svart köpte jag i London, som var lite mönstrad . I New York köpte jag en mockaväska med fransar. Har aldrig ångrat det en sekund fast den var dyr.

Men värst är det med bilar. Gud va jag har gråtit när jag gjort mig av med bilar. Glömmer aldrig när jag skulle byta in min Accord mot en Ka. Jag satt och grät på parkeringen utanför bilfirman. Så sorgligt. Men bilar kliver jag ju inte bara ur och lämnar, som med skorna.

Medberoendet

Att vara anhörig till någon som dricker för mycket eller använder andra droger är svårt. Man bär på obesvarade frågor, förvirrade tankar, och man har med all säkerhet varit med om många smärtsamma händelser.

Det jag vill förmedla till alla er, är att det finns verktyg till att få ett bättre liv, vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller inte. Och att det är inte DITT ansvar att få honom/henne nykter. Du har bara ansvar för en enda vuxen person, och det är DIG SJÄLV. Visst är det bra.

Det finns hjälp. Det finns ett ljus, även om allt känns hopplöst och svart.

Några tips:

  • Tjata inte på alkoholisten
  • Kritisera inte
  • Leta inte undangömd sprit och häll inte ut
  • Försök att fråga dig själv vad DU behöver och vill ha för att må aningen bättre precis JUST NU.

Holy Cow!

Ni som spyr på min tacksamhet, hoppa över det första stycket och gå direkt på gnällbältet från rad ett i andra stycket. För nu är det maxat. I dag har jag fått hjälp med att få soffan till återvinningen, plus lite annat som min gamla grill, två trasiga solstolar,  och annat gammalt skräp, och så fick jag hjälp att få hit två andra möbler från mottagningen, som aldrig hade gått in i min bil och inte ens i dotterns.  Jag är så tacksam! Nu är det visserligen proppat med möbler, huset BÅGNAR, så där som Disneyfilmen på julafton, men det blir så bra så, när jag får hit byggarna. Inte nog med det! Nu, kvart över nio, är det som i ett sagoland ute. Fåglarna sjunger, det är ljummet i luften, och I N G A   M Y G G ! Som om inte det vore nog, så hänger världens skiraste nymåne på himlavalvet. Jag neg tre gånger och önskade mig tre ”saker”, ja inte saker, men ni fattar. Jag är alldeles uppfylld av glädje, andlighet och tacksamhet. Nu till gnällbältet för er som inte pallar med mitt fjoll.

Shit, jag känner mig som ett utskitet äppelmos för jag är så trött. Jag klev ju upp mitt i natten. Efter jobbet har jag stått på oavbrutet! Grejjat och donat och flyttat tunga möbler och släpat, och ingen mat fanns det så jag tinade en pajbit från i påskas. Suck och stön. (Nu kan ni sluta läsa, för nu blir det mer positivt. Tack för i dag.)

Det är bara tre arbetsdagar för mig den här veckan. KANOOOOOON! April är en makalös månad, jag vill ha varje minut. Och SÅG  ni vädret på TV???  Det var BARA SOLAR ÖVER  HELA SÖDRA NORRLANDS KUSTLAND OCH FARVATTNEN BORT TILL JÄREN OCH LISTA! My God.

Bäst jag går och lägger mig nu. Jiiiisus.

Tacksam i dag för:

  • att jag fick hjälp
  • att jag höll mig vaken hela dan på jobbet
  • att jag blev bjuden på lunch i dag
  • att det är lön
  • att leasingtanden sitter fast än
  • att ytterligare en byggfirma kom och kollade och föreslog utbyggnadsmöjligheter

Yr i bollen

Ojj ojj ojj i dag har jag yrsel. Antagligen för att jag klev upp före klockan sex i morse. Those bloody Mondays. Vi har alltid morgonmöte klockan åtta. Jag i halvkoma. Anstränger mig för att vara med på tåget.  Hade kaffe i bilen, plus en stor mugg innan jag åkte. Det hjälper inte. Och då ska ni veta att jag dricker inte alkohol,  så det är ingen hangover jag dras med. Men det är väl något annat fel eftersom jag inte pallar för att gå upp mitt i natten.

I dag får jag hjälp att forsla bort grejjer till Återvinningen. Visst är det bra! Jag får nog hjälp att ta ut en annan hylla också, en större än den jag slogs med i går. Det blir kul!

Jag hade glömt att skicka en faktura sen i januari. Eller glömt…jag hade skjutit upp det. Vad är det som gör att jag segar med fakturor? Om jag var sen med att betala fakturor skulle det inte vara så konstigt, men när jag ska dra in pengar för ett jobb jag har gjort, och skjuter upp och skjuter upp, då blir jag förundrad över mig själv.

Men nu ligger den på lådan. Kanoners.

Kan själv. Nästan.

Jag åkte till mamma och hon blev glad att jag kom, och hon var lite dizzy av något lugnande till kvällen, men, som sagt, glad. Efteråt åkte jag till mottagningen för att hämta en hylla som jag vill ta ut till mig.

Hyllan är inte stor, det är ”EXPEDIT”, den lilla modellen, så jag tänker att den går in i S40:n. Men för att vara på den säkra sidan mäter jag den. 80 x 80, 40 djup. Sen går jag ut till bilen, jodå, det ska nog gå. Lite trångt kanske…men det löser sig.

Kyss Karlsson. Jag går upp igen, kånkar ut hyllan, och provar först med att få in den i baksätet. Inte en chans. Jag står alltså MITT I STAN mellan två sexvåningshus med massor av fönster och balkonger. Men jag tänker att folk har väl annat att göra än att titta på mig och mina bravader. Varför känns det då som att det fnissas bakom gardiner och från balkonger? Är det verkligen min självcentrering nu igen, som spelar ett spratt?

OK jag chansar på passagerarsätet då. Icke det heller. Men om man tar den diagonalt? Nej såklart inte!

Shit. Jag VÄGRAR att gå upp med den igen. Hellre lämnar jag den på trottoaren. Kanske någon kan sätta några Penséer i en kruka ovanpå den? Eller lägga dit lite snygga stenar…

En chans kvar. Bakluckan. Öppnar, börjar lasta ur en matta, fälgarna, nej vänta…navkapslarna menar jag, en ministereo som yngsta dottern tycker vi ska ha på ön, ett syskrin där trådrullarna har ramlat ut och det hänger trassel av olika färger ut från det nästan igenstängda locket, ett kastspö, och lite annat elände. Lyfter upp hyllan, stånk, det S K A gå, jag MÄTTE  ju!!! F** också, skitbil, varför köpte jag inte en bil som man kan få in något som är större än en diskbalja för?!

Upp med mobilen ur väskan.

 – Vad gör du?

 – Äter päron.

 – Du det har kört ihop sig! Jag vill ha ut en hylla till mig men den går inte in i min bil, får jag låna din?

 – Absolut, jag kommer!

Välsignade unge. Hon har en SEAT, men tjohej sa det, så var hyllan inne i bilen, och jag iväg hem, och nu står hyllan här och det är SKITSNYGGT så det så.

Gud va bra jag har det.

Balsam för själen

Söndagmorgon, jag spelar klassisk musik  för min själ behöver ibland annat än Guns n Roses eller Robert Palmer. I adoptivfamiljen spelades mycket klassisk musik. Jag skulle sitta alldeles tyst medan Tchaikovskis pianokonsert dånade ut i rummet från den lilla resegrammofonen. Ibland var det en pina. I dag är jag glad att jag fick bekanta mig med olika klassiska stycken, jag lärde mig tycka om det, och väljer gärna Prokofiev eller, som nu, Marcello (Adagio), eller något annat klassiskt stycke.

Musik är värdefullt och underbart och jag får många minnen när jag lyssnar. Ibland kan jag känna stämningar, känna hur det kändes DÅ, för fem eller trettiofem år sen. Det är kanske det som kallas “nostalgi”.

Mamma tyckte om att lyssna på “da Capo”, i alla fall innan hon började spela ABBA hela dagarna. Ibland när jag letar någon kanal på bilstereon kommer jag in på “da Capo” och jag fylls av en blandning av kärlek och sorg för henne, min lilla mamma som är alldeles krum i ryggen och går med sin rollator i korridorerna där hon bor, och det gör ont för risken är stor att en dag kommer jag att hitta “da Capo” på radion utan att jag kan hälsa på henne mer. Så här kommer ett beslut; jag ska hälsa på henne i dag. Även fast solen skiner och jag vill ha varenda minut av den här dagen, utomhus, vid vattnet, så ska jag knöla in mig i bilen och åka till henne. Yes.

Every sixty seconds you spend angry, upset or mad, is a full minute of happiness you’ll never get back.

Dra på trissor! Det ska bli fint väder i morgon också! Is this for real?

Fattar ni, i dag när jag fick SMS om att grillelden var tänd, och jag tog med mig en termos kaffe och bullar och hoppade upp på cykeln i linne och kjol, och jag hade solen och Sunnanvinden i ryggen på vägen till havet, då smällde det till i bröstet av Lycka, och jag bara log där jag satt och trampade, för jag ”kände Livet i mig” som Astrid Lindgren skrev, Livet när det är som enklast, och som bäst.  

 Nu är det vårkväll och jag har tänt tre lyktor på altanen, som jag är jättenöjd med, fast några tycker att jag är lite hihå som har satt ut soffan där, soffan som egentligen skulle till Återvinningen.

Men den kan ju stå där även om den är ful, försvarar jag mig, för den är kanonskön att lut´ ikull sig i och ligga och  fundera lite över livet i, och allt som kan bli och kanske inte kan bli , men blir ändå. Eller hur jag ska bygga ut, eller bara ligga och glädjas över det som är att glädjas åt. Och det är inte lite. Inte om jag tänker efter. Det har blivit till en vana att tänka efter. Som ni, som läser min Blogg har märkt vid det här laget, så är det mycket tjat om tacksamhet.

Take it or leave it, men jag tror jag blir lyckligare om jag fokuserar på det som är positivt. Min mamma har oroat sig för tredje världskriget sen 1960. I onödan.

Ena dottern med pojkvän kommer i morgon, och då ska vi grilla på ön. Jag bad henne handla lite livsmedel till mig, vilket innebär att jag slipper åka till stan i morgon också! Visst är det bra.

Tacksam i dag för:

  • solen såklart
  • mina grannar som grillade
  • en trevlig lördagkväll
  • att jag tvättade båten
  • lilla katten som sover på min höft varje natt
  • cykelturen
  • ett samtal med Maud

Nysolad!

I fyra timmar har solen stekt mina vita ben, armar och lår. Måsar har svävat mot sommarblå himmel, några grannar har lagt i sina båtar och själv har jag tvättat min – invändigt. Nu skulle den tvättas utvändigt också men den måste vändas. Det kan inte ens Superwoman göra själv. Men det löser sig, som det har gjort alla andra år. På olika sätt.
Hm. Jag skulle behöva åka in och handla, men jag nänns inte sätta mig ens i cabben en så här fin dag. Eller…tänk om det är det jag ska. Sätta mig i cabben och åka till ICA och köpa något gott till kvällen. Om jag inte har tur att bli bjuden till someone special på mat förstås. Kanske jag skulle lut´ikull mig en stund och se vad som händer när jag vaknar.
Tänk att ibland går det fort. Nu ringde det. Jag blir bjuden på käk!