Balsam för själen

Söndagmorgon, jag spelar klassisk musik  för min själ behöver ibland annat än Guns n Roses eller Robert Palmer. I adoptivfamiljen spelades mycket klassisk musik. Jag skulle sitta alldeles tyst medan Tchaikovskis pianokonsert dånade ut i rummet från den lilla resegrammofonen. Ibland var det en pina. I dag är jag glad att jag fick bekanta mig med olika klassiska stycken, jag lärde mig tycka om det, och väljer gärna Prokofiev eller, som nu, Marcello (Adagio), eller något annat klassiskt stycke.

Musik är värdefullt och underbart och jag får många minnen när jag lyssnar. Ibland kan jag känna stämningar, känna hur det kändes DÅ, för fem eller trettiofem år sen. Det är kanske det som kallas “nostalgi”.

Mamma tyckte om att lyssna på “da Capo”, i alla fall innan hon började spela ABBA hela dagarna. Ibland när jag letar någon kanal på bilstereon kommer jag in på “da Capo” och jag fylls av en blandning av kärlek och sorg för henne, min lilla mamma som är alldeles krum i ryggen och går med sin rollator i korridorerna där hon bor, och det gör ont för risken är stor att en dag kommer jag att hitta “da Capo” på radion utan att jag kan hälsa på henne mer. Så här kommer ett beslut; jag ska hälsa på henne i dag. Även fast solen skiner och jag vill ha varenda minut av den här dagen, utomhus, vid vattnet, så ska jag knöla in mig i bilen och åka till henne. Yes.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *