Under alla stjärnor

Tvåan som jag har mottagningen i är uppsagd, och jag kommer att hyra ett annat ställe för mina samtal. Men det skumma är att ingen kommer och tittar på lägenheten!! NÅN måste väl vilja ha en tvåa centralt, med stor balkong i bästa solläge? Jag fattar nada. Hade hoppats att jag ska slippa betala hyra till den sista juni, men det verkar trögt.
Så kan det va.
Jag ringde mina trevliga grabbar på Däckverkstan i dag. Det är nog läge att byta däck nu… Fast i veckan som gick var det minus fyra en morgon. Jag fick beställa två olika dagar eftersom jag har två bilar, börjar väl med Volvon som jag kör mest med.
I morgon hoppas jag på grillning med alla trevliga grannar. Men nu är det banne mig dags att sova. Så jag slipper sova hål i dagen i morgon, som farsan sa.

Hur bra får man ha det?

Hur bra får man ha det i Säljemar undrar jag. Hur bra som helst? I april? På en fredag? Med strålande sol! Och nu har jag flyttat all ved från altanen, det var lite drygt men nu är det klart! Och Bettans matta ligger på, och utemöblerna står där dom ska och snart kommer Andrea på kaffe.
Byggfirman var här, det kan bli nåt med dom, det beror på priset. Jag har skitsvårt att ta beslut i HUR jag vill ha utbyggnaden, ena dan tycker jag si, andra så. Men jag måste ju ta och bestämma mig. POFF. Så.

Nu blir det fint på min altan.

I dag gör jag fint på altanen. Ska lägga på mattan jag fick, och lägga allt skräp i en hög, som senare ska forslas till Återvinningen. Jag är ledig i dag och det är fredag och fåglarna sjunger vackrare än någonsin, och solen håller på tränga igenom och det är alldeles alldeles jättebra att vara Eva  fast jag skulle kunna sitta och gräva ner mig över nånting, det finns alltid nånting att gegga runt i om jag vill, men i dag väljer jag glädjen och kraften och tilliten till min högre makt och jag ska försöka släppa taget och låta saker och ting hamna där dom ska.

Ytterligare en byggfirma kommer i dag och kollar vad man skulle kunna göra med detta gulliga lilla hus, och då vill jag inte höra ”Riv och bygg upp ett nytt!” Nej jag vill ha förslag på bra lösningar och jag vill ha någon som förstår att det här är kärlek. Jag är kär i mitt hus. Kär i björken vid infarten och kär i tallarna och kär i Aspen som står nära huset, och som folk säger om att ramlar den där över huset, du, då är det kört, men den får stå kvar, och kär i fågelhuset på baksidan som Åke på ön byggde, och kär i alltihop. Utom i spindlarna som säkert kommer krälande snart…men dom får leva dom med. Men inte inne hos mig. Jag brukar ta ut dom. Om jag är ensam så har jag inget val. A woman´s got to do what a woman´s got to do.

På klingande Ludvikamål

I dag gick jag in på Pressbyrån i centrum.
– Duuuu. Såna där hårda hallonkarameller som är liksom knottriga på ena sidan, och så är det som en grop på andra sidan, som man kan stoppa tungspetsen i, har ni såna?
– Jag tror jag vet vilka du menar, har ett svagt minne av att det fanns såna förr, men näe, vi har dom inte! sjunger han på klingande dalmål som går rätt in i min själ, jag frågar, jodå, han är från Ludvika.
Jag hinner fundera på hur gammal jag är egentligen, hallonkarameller fanns väl i alla fall för några år sen?
– Men har ni några andra hårda karameller då?
– Bara halstabletter.
Jag hade kunnat köpa såna oranga och gula som såg ut som citron – och apelsinklyftor, såna hade ex nr 1 och jag alltid på semestrarna i bilen, och vi fortsatte med det när ungarna kom, men dom finns inte heller längre tydligen.
Jag känner mig som Carina Lidbom i den där filmen.
– Har du nå karra?
Det hade han inte. Men jag fick höra riktigt Ludvikamål i alla fall. Morsan var från Ludvika. Morsa nr 1. Den andra var från Gävle, hon.
Ja jag har haft ett komplicerat liv. När jag ska berätta för någon vän som inte vet om mina släktförhållanden brukar det inte gå så bra. Jag får ha förhör.
– Vad hette min biologiska pappa?
– ?? Harald?
– Nej det var styvpappa.
– Gerhard?
– Nej det var adoptivpappan. Han hette Torsten. Och var bror med min mamma.
– ?????????
Men det var detsamma, jag är den jag är och hur många pappor och mammor jag har haft är oviktigt egentligen.
Fast jag ser vissa samband i mitt rotlösa liv.

Livets förgänglighet

Mötte en person i går som nyligen mist en arbetskamrat. Hon berättade vad det gjort i henne, hon berättade om insikten hon hade fått om vikten av att leva i nuet. Att ta vara på ögonblicket, vara närvarande. Kort sagt; hon berättade om insikten om Livets förgänglighet. Sorgen vilade i hennes blick, jag kände med henne otroligt starkt. Vi fick ett möte i ett sammanhang som skulle ha en annan inriktning. Tack vare hennes professionalitet övergick vi en stund senare till det vi skulle, klippte av det känsliga, stängde ute, såg på dataskärmen, skrev under, tog beslut, gick vidare.
Men i mig fanns en påminnelse igen, om vikten av att vara närvarande i nuet, att ta tillvara mötet med en annan person.
Lunchade efter det med väninnan på Stora Vall, hon kom i sin nya, blänkande fina bil! Vi åt en jättegod lunch, och var närvarande när vi åt. ”Mmmmmm” och ”Gud va gott!” och ”Gud va bra vi har det!” varvades i takt med tuggorna.

Klockan var åtta när jag äntligen kom hem. Efter vägen gick Bettan med sin hund,  hon berättade att hon hade tagit altanmattan som jag skulle få, hem till mig. Nu låg den på min röriga altan. Jag blev alldeles varm och glad. Fick tårar i ögonen för att hon är en sån pärla, och för att jag får vara en av hennes grannar. Jag vill sätta henne på ett rosa moln med guldkant, och så ska hon få se alla änglarna och önska vad hon vill innan hon sakta dalar ner i Säljemar igen, med alla sin önskninngar uppfyllda. Och så ska hon landa på rosenröd bomull.

Se det som om det vore verklighet redan nu!

Blir ju lite bitter eftersom jag ser på Nyheterna att räntan sänkts ytterligare. Och här sitter jag med bunden. Men å andra sidan blir det 14 grader och sol på lördag så who cares. Det gäller att fokusera på guldkornen.

Hela tiden. Se det som är bra. En tacksam dotter ringde i dag och sa att hon får fortsätta jobba där hon ville. ”Precis som jag hade tänkt att jag ville!”  Hm.

Jag ska tänka hur huset ska se ut när det är färdigbyggt. Se det framför mig. Se mig gå omkring i det. Se glasverandan med skjutdörrar. Se ett rum där fler än typ jag och katten får plats, ett större sovrum med en stor bred binge, kanske ett badkar i ett större och lyxigt badrum. Jajamen. Det kommer nu till mig och jag tar emot det.

 

 

Allt är bra.

I dag är jag vid gott mod eller va re heter. Det är lugnt inuti, jag har ätit en god lunch, bilen går bra, jag tycker om mig själv och trivs som f** med Livet och med mitt boende i skogen och är nöjd för att jag motionerar, och i kväll ska jag på möte, men först ska en byggfirma kolla på huset, och i morgon är jag ledig från Tierp men har en del uträttningar att göra i stan. Angenäma sådana.

Jag behöver sälja en del grejjer som jag har på mottagningen. En TV, tjock-TV av märket SONY. Tung så in i bänken, men BRA. Väldigt bra. Alltså bra ljud. Och bra program ibland oxå. Tusen spänn. Give me a call ba´.

Ett databord ska också väck. Det kostar bara 200. Det går på hjul. Om jag inte minns fel.

Men jag kanske ska lägga ut sakerna på BLOCKET i stället. Fast då måste man ange mått och så, det blir så bökigt tycker jag. Mina tumstockar är trasiga allihopa. Utom mina två små, pyttepyttesmå, som är skitgulliga. Men dom räcker inte så långt som till ens ett databord.

 

 

Drömmen om ett Lusthus.

Kom hem sent i kväll, efter att ha varit på K-RAUTA och spanat in olika friggebodar (förråd), och en carport för trettio papp. JAG VILL HA! Men jag ska inte ta några beslut innan jag har hittat en byggfirma. En sak i taget, det viktigaste först. Kanske har  jag hittat en byggfirma. Det kommer en kille på onsdag och tittar hur jag har det och hur jag vill  ha det. Och varför jag vill ha det så fort. Helst i går.

På K-RAUTA fanns det så himla mycket kul. Duschkabiner med ångdusch i, och bubbelbadkar och spadar som vissa klagar på att jag inte har, (men då kan ni gå ihop och köpa en till mors dag tycker jag).

Men det jag bara skulle kunna göra vad som helst för, det var ett litet lusthus som fanns i en broschyr där. Så HIMLA gulligt! TÄNK att ha ett sånt ute på ön, längst ut på udden, och sitta där med tända ljus och dricka Capuchino från kaffemaskinen, och kanske ha CD-spelaren på med ”Calle Schewens Vals” och se på den dunkelblå vindstilla fjärd, medan solen går ner och det brinner i Martallens topp! Åhhh vilken dröm.

Troligen skulle det blåsa sönder i höststormarna där ute. Det mesta åker när Nordan går loss. Grannens flytbrygga låg på vår tomt ett år till exempel. Och den väger ordentligt mycket.

Jag ville ut och springa när jag kom hem. I dag igen! Waow! In i huset, bytte kattsand i lådan, på med joggingskorna och MP3:n och ut bara! Skitkallt var det, minus 1, men jag sprang och blev snart svettig. Himlen var så där vårblå, som den kan vara halv nio en afton i april, och trädens svarta konturer avtecknar sig så vackert mot det där blå. Det gör ont i mig då.

Hemma igen jocklade jag med hantlarna ett tag, som alla skrattar åt, för att dom är så lätta. Bättre med lätta än inga alls tänker jag och känner mig som värsta seriösa muskelbyggaren.

 

 

Hellre nya skor än p-böter!

Hur mycket klockan är kan jag sällan svara på.

Speciellt inte om någon jag pratar med i mobilen ställer frågan.

Jag har ingen klocka på armen längre. Men i mobilen kan jag se både datum och tid, förutsatt att jag inte snackar i den förstås.

Mobilen är min ”hjärnatrapp”. Allt jag ska komma ihåg, (och det är inte lite!), lägger jag in i kalendern i mobilen. Med alarm, så att jag uppmärksammar att titta efter vad det är jag ska komma ihåg. Det plingar hela tiden. Från väckningssignalen på morgonen till det sista jag ska göra innan jag somnar.

Ja, borsta tänder och sminka av mig och sånt kommer jag ihåg. Men att betala in preliminärskatten och gå till tandläkaren, eller att ta med en bok som en kollega vill kolla i, det måste jag lägga in. Och att jag ska köpa havregryn. Havregryn är inget som upptar mitt sinne förutom när jag i halvkoma ska koka gröten.

Ibland har jag bara klickat på ”PÅMINNELSE”. Då börjar det plinga och vibrera som sjutton och så kollar jag vad det är jag ska göra, och så står det ”PÅMINNELSE”. Det är inte roligt. Eller när det står ”RING!”  Ring vem då? Det har jag inte en aning om. Men det brukar visa sig.

Ofta när det plingar har jag skrivit ”BILEN!” Då är det parkeringstiden som går ut. Fattar ni hur stressande det är med dessa parkeringsvakter. Jag åker hellre till Valbo när jag ska handla, än att utsätta mig för denna eviga stress. Det finns jättemånga trevliga affärer i Gävle, men hur mycket kostar det inte att stå på parkeringshuset, eller någon p-ruta i city? Och om man inte hinner tillbaka innan tiden gått ut, för att man just då stått och dreglat över ett par röda skor för 1200, tagit av, tagit på igen, tagit av, tittat under, stod det verkligen 1200? ja det gjorde det…ja, sjuhundra har jag kunnat ge, men 12… Och så kommer man en minut för sent till bilen (utan röda skor), och på rutan sitter en lapp med femhundra i böter! Då har det varit smartast att ta skorna på en gång ju, så att man fick något vettigt för pengarna!

Nej tacka vet jag i skogen.

Där har vi inga parkeringsvakter, inte. Där kan man parkera under en tall i fyra dygn utan att riskera något annat än lite kåda på lacken.

I wanna go home

Jiiiiises vilken seg dag. Och vilken trött kvinna, hon, som är jag. Hon klev upp sex i morse. Fy för den lede.

Jag bara storknar. Inte ofta jag gnäller men nu e de inte roligt. Fråga inte vad jag har att vara tacksam för i dag för det vet jag verkligen inte just nu.

Jo att jag kunde sova i bilen på lunchen i fem minuter. Men det var för kort tid. Jag behöver sova i fem timmar. Så lång lunch har vi inte i Tierp.