Leasingtanden sitter lös.

Det blev ingen cab i dag. För det låg så mycket snö kvar bakom den. Hård snö. Tung. Trist.

Det var annat som inte blev heller, mina förväntningar infrias inte jämt. Förhoppningar blir till förväntningar på en tiondels sekund ibland. Egot vill ha. Och jag kan bli en riktig tjurskalle om det inte blir som jag har tänkt. Det är skämmigt att ha såna defekter at my age.

Jag kommer ofta på bra upplägg för min Blogg, ni vet, jag hör nånting kul, eller kommer att tänka på något som jag vill skriva om. Inspirationen väcks och drar iväg. Men när jag sitter med min laptop har jag glömt alltihop.

Jag har en stifttand som inte alltid sitter fast som den ska. ”Leasingtanden” kallade ex nr 1 den. Så den har varit med ett tag. På gränsen till antik.

Den har lossnat ett par gånger, och det är inte kul ska jag säga. I dag satt den lös igen upptäckte jag, så jag ringde tandläkaren och fick en tid kvart i fyra. Men det fanns inte någon ledig tandläkare på plats då, jag hade en tandhygienist som tog röntgenbilder och kollade och höll på, och sa att jag får komma på måndag förmiddag igen och träffa en tandläkare.

 – Om tanden inte sitter fast tills dess då? Det är ju helg!

 – Ja, jag skulle inte ta en jourtid om jag var du, det är så dyrt, du får väl hålla dig gömd då, tills på måndag. Men peta inte på den. Tugga försikitigt.

Hur lätt är det att låta bli en tand som det går att vicka på? Jag kan inte. Men jag vill ha den på plats över helgen, tack. Var ska jag gömma mig annars? Om den lossnar? Jag vet inte så många gömställen…ja det ska vara ute på ön då. Men det verkar meckigt som tjugofemåringen säger. Vilka bra uttryck dom har, dom där ungdomarna. ”Meckigt” gillar jag. Vad hände nu med texten?

Så. Ja det får vara så där stor text. Jag klickar inte på någonting…man vet aldrig. Rätt vad det är försvinner allting. POFF.

När barnen var små var vi några mammor som brukade åka till Rullsand och bada. Jag minns en sommardag, het som en kvarglömd stekpanna på sexan, bilen var full med ungar och oss två mammor. Inuti bilen bara ångade det. Värmen var på!

 – Har du värmen på???

 – Ja jag törs inte röra nånting. Då kanske bilen stannar. Den brukar göra det.

 – Ja men om du bara drar ner värmen kan väl ingent….

 – Tyst nu. Vi ska inte röra nånting i den här bilen. Bara gasen och ratten.

Så vi satt där med full värme på. Att veva ner fönstret var inte heller att tänka på. Då kunde det bli motorstopp.

En annan väninna kollade på bilar häromdagen. I mobilen hör jag hennes entusiasm:

 – Man kan dricka kaffe både i bak och i fram.

Klart bra bilköp. Så skulle troligen inte en karl resonera.

Jag frågar alltid efter registreringsnumret när jag ska köpa bil. Om den är ny och inte har plåtar än. Det kan dom ta reda på på datorn. En bil med NEG på plåtarna skulle jag aldrig köpa. Inte gärna en med GYN heller. I en bilhall i Kista stod en råsnygg Peugeot med PMS. Hur kul är det på en skala.

Det är viktigt med skyltar. Bilförsäljarna brukar titta misstänksamt på mig när jag ställer mina frågor inför ett ev bilköp. Precis som väninnan vill jag förvissa mig om att det finns mugghållare. Annars beställer jag såna. Spegeln på baksidan av solskydden ska ha belysning, och finnas på både förarsidan och passagerarsidan. Helst ska det vara med dimmer. Det var det i en Jaguar som jag aldrig glömmer. Det ska finnas många fack i olika storlekar, ett för läppstift/läppglans, ett för guldtior, ett där man kan ha strumpbyxor i reserv, ett för mobilen, ett för penna och ett litet block, ett för tamponger, ett för nagelfilen, och helst ett för hårborste också. Kanske det kunde finnas en liten byrå på instrumentbrädan helt enkelt. Ska det vara så svårt? En hårfön kopplad till cigarettändargrejjen vore bra också.

Annars är det väl färgen som avgör tycker jag. Och hästarna. Man vill ju ha många. Taklucka är viktigt om det inte är en cab förstås. Och stereon! Det ska gå att ösa. Och så ska den ha snygga linjer. Som min S 40. Kolla in den i profil. Jag säger bara det. Skitsexig.

Nu hämtar jag Cabben!

Men KOLLA VÄDRET!

I dag är det dags att byta Volvon mot cabben. Ingen tvekan! Jag har längtat!

Så underbart att vara ledig i dag, fast jag har någon timme på firman på förmiddagen. Men sen är dagen min!

I går när jag skulle in på min mottagning satt en lapp på ytterdörren:
PORTKODEN BYTT 2/4

OK… till saken hör att dörrnyckeln och portnyckeln är två olika nycklar. Portnyckeln har jag aldrig med mig eftersom jag alltid använder koden.

Så där stod jag. Hade en halvtimme innan en klient skulle komma. Tänkte att det dyker väl upp någon. Men det gjorde inte det. Jag ringde grannen P i huset mittemot, som har samma kod. Han sa att jag skulle chansa med 007 eftersom han tror sig vara agent.

Vad gör man? Jag kan ju inte gissa en kod. Och hur tänker hyservärden? SAMMA DAG bara byter man. POFF!Tidigare har det kommit brev minst en vecka i förväg med den nya koden.

Vad vet jag, det kanske var bråttom. Så kan det vara.

Till sist kom jag in i alla fall, och på golvet innanför dörren låg den nya koden. Hade aldrig kunnat gissa rätt.

Ingen alkoholist har dött förgäves.

Fick ett oroande besked om min kusin i går. Min kusin i det ”biologiska” släktträdet, mina rötter, där ingen i mammas generation finns längre, men däremot kusiner, som är länkar till min ursprungliga barndom, med jularna i Grangärde där mormor och morfar fanns.

Mamma var född i Ludvika. Fortfarande slår något an i mitt inre, när jag hör Dalmål.

Jag var till Grangärde för några somrar sedan, gick in i kyrkan där mina föräldrar gifte sig en Midsommarafton 1949. Jag skrev i gästboken, en hyllning till min mamma, som dog i sjukdomen alkoholism. Jag minns att jag skrev ner Sinnesrobönen, den om att acceptera det vi inte kan förändra, få mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.

Min mamma lever i mig, och vidare genom mina barn. Så är det även med min pappa, som gick bort då jag var tre månader.

Jag har suttit på graven och pratat med honom, och verkligen känt hans svar i mig. Jag har skuttat därifrån med ett barns glädje och vetskap, att han älskade mig.

I dag ber jag för min kusin.

 

—gick genom isen—plask—blött—ont—kallt

Tog mig ut till ön. Där var det så fint! Fram med en solstol ur båthuset och satt i solen och njöt. Bortåt Ormviken såg jag dom, först bara det svart-vita som flimrade förbi snabbt i det öppna vattnet, sen i kikaren. Kniporna. Och i tallen såg jag Gröngölingen, den har jag aldrig sett förut.

Sen kom det nån, jag skulle stajla och visa hur långt jag vågade gå på isen. (Ja jag har en sexåring inuti.) Såklart druttade jag igenom och slog knäet mot en sten och det ena jeansbenet blev dyngsurt ända upp på låret och kängan full med iskallt vatten, kall stuga och en kvart att gå tillbaka. Men nu fnissar jag åt alltihopa! Är jag totally crazy. Japp.

 

Alltid är det nå´t

Jag har skapat allting runt om alldeles själv.

Så när jag sitter här och stönar över att tiden inte räcker till en fika hos Andrea ens, så är det jag själv som har skapat alla min förpliktelser. Nu är det mycket. Mer än vanligt faktiskt. Och det vill inte säga lite!

Det där med rotavdrag lockar ju. Så jag planerar för utbyggnad. Dessutom ska nya firmanamnet registreras, jag ska kolla på en annan lokal, jag ska också planera Vuxnabarnvecka med en kollega, och jag ska fakturera så det går ihop i slutändan, och en sak i taget och det viktigaste först.

Så vad är viktigast JUST NU? Jo firmanamnet. Jag sitter med datorn och letar efter en E-legitimation som jag grejjade häromdan, men var kan den ha hamnat då? Jag vet inte alls, jag… Måste ha det när jag registrerar nytt namn på Bolagsverket.