… men jag behöver få skryta lite.
Jag var Superwoman – igen. Så här:
Halv sju vaknar jag med ett ryck och en grym insikt; det är den 25:e i dag och den sista ska min mottagning på Staketgatan vara tömd, fräsch och städad. Jag har ju vetat det länge, men det har känts som en evighet till den sista. NU FATTADE JAG ATT DET ÄR SNART! TYP NU!
Så jag sätter mig upp med ryggen i 90 grader och *** BING *** inser att nu jäklar är det bråttom. Fram med yoghurt, på med kaffe, nytt vatten åt Sugar, rafsar ihop några tomma kassar och IKEAs blåa, och wrrrrrrrooooooom, in till stan. Försöker komma fram på kommunens parkeringsvakters nummer, men det var alldeles omöjligt. Satt i kö i omgångar, bad dom ringa upp, men ingen respons så jag gjorde ett eget litet parkeringstillstånd och la i fönstret. Om man bor på Staketgatan får man parkera på trottoaren när man flyttar. Men man ska ha en kod från P-kontoret, lite kryptisk, och skriva ner den på ett papper och lägga synligt i bilen. Nu drog jag ur en sida i ett kollegieblock och skrev: FLYTTAR I DAG, och mitt mobilnummer. Men det är inget jag rekommenderar, att göra ett eget parkeringstillstånd.Passa er j…gt noga. Det kan kosta skjortan.
Jag ringde ERIKSHJÄLPEN som kanske skulle hinna komma, och jag ringde Mona i ett annat ärende, men nämnde att jag behöver städhjälp kvickt som attan, och vips hade hon fixat så hennes systerdotter kommer! Kanon.
Nu gällde det bara att packa ner grejjerna i påsar, kassar, två flyttkartonger, och köra allt onödigt till Återvinningen.
My God. Mycket onödigt hade jag. Volvon fullpackad, jag körde och bar, körde och bar. På Återvinningen är ju folk så himla trevliga. Dom är änglar allihopa tror jag. Så det kändes befriande kan jag säga, att få lämpa av pärmar, skålar, burkar, gamla glittriga jultröjor, mjölpåsar, kastruller, bestick, blomkrukor, tandborstar, material till firman, kattlådan, läppstift, halvtomma bodylotions, instruktionshäften till mobiler som ingen vet vad dom heter längre, handdukar och fan och hans mormor.
Efter svimningskänslor stannade jag på LIDO och fick en toast utan skinka och sallad och en LOKA, och tänk att man kan finna Lyckan på LIDO en het dag i juni då man fått SMS från Andrea att det är 20 grader i havet och hon och Bettan badar och dessutom skriver hon och undrar varför jag flyttar på sommarens varmaste dag? Nu är Andrea min röst i natten typ, alltså kvinnan som levererar lösning efter lösning, och hon har gjort massor för att livet ska fungera för Superwoman, och tur är det efter såna SMS.
Jag kan säga att Volvon är KNÖKFULL. Och huset är inte utbyggt än. Var ska jag ställa alla grejjer? Ändå var det mer saker jag körde till Återvinningen, än det jag tog hit. Men en del saker vill jag ju ha kvar. Sånt som jag har haft i klädkammaren i stan. Blågula kuvärt med brev från en riktare på KA5, från han som skulle bli far till mina barn. Gulliga teckningar från barnen. ”TILL MAMMA” står det, med spretiga ojämna bokstäver. Hjärtat bara smälter. Fortfarande. En blå, vacker, vid sidenaktig kjol, som jag hade på åttiotalet och inte skulle kunna knäppa i midjan nu. Gröna tekoppar med guldkant som jag köpte speciellt att dricka ur när höststormarna drog fram.
Och alla handväskor. Tror ni jag kunde skicka många? Näej. Jag hade med mig fyra till återvinningen, men hade en lång inre dialog vid containern, och det slutade med att jag slängde två. Jag ångrar nu att jag slängde den rosa. Hur kunde jag vara så dum? Jag kommer att sakna den, jag vet det.
ERIKSHJÄLPEN kom, och tog med sig det vi sagt i telefon, men jag bad dom ta lite annat också, som en stor spegel, hur skulle jag få in den i Volvon? Och mina hopfällbara stolar som jag hade när jag hade gruppbehandling.
Dom fick ta pälsen också. Fuskpälsen, som jag köpte för skrotpengarna efter min NISSAN SUNNY, som jag smällde med i korsningen vid Parkvägen -97. Det är minnen med det mesta. Men a woman´s got to do what a woman´s got to do.
Släng skiten bara. POFF!